"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage



Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.






För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.






Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.







Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-10-30 17:27 | Läst 5197 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage



Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good


Postat 2020-10-17 16:01 | Läst 4355 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling



Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.




Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!


Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.





Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-07-24 07:56 | Läst 8617 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Bildreportage – Kvällsmarknaden i Darjeeling

Att fotografera när det är mörkt är oftast svårt, det kräver ofta långa tider och stativ. Att fota människor i rörelse på natten är ännu svårare. Men med dagens imponerande ljusmaskiner går det att fotografera i miljöer där man tidigare gick bet så vida man inte använde blixt.






Den nordindiska staden Darjeeling är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt te och för sin kvälls- och nattmarknad. Den senare lockade mig, men innan jag gav mig ut i marknadsvimlet passade jag på att äta middag tillsammans med familjen på klassiska Pine Tree Hotel. Deras korianderdipp, som jag avnjöt tillsammans med nybakat naanbröd var fantastiskt gott, även deras Rogan josh fick klart godkänt. Mätt i magen gav jag mig ut i kvällningen för att dokumentera marknaden utrustad med ett ljusstarkt 35mm, samt en kompakt systemkamera med bildstabilisering.




Min vana trogen smög jag inte omkring och försökte inte gömma mig bakom kameran. Jag sökte aktivt kontakt och var öppen med vad jag gjorde. Precis som vid andra tillfällen i Indien fick jag vara med på en hel del selfies. Det var många som ville vara med på bild med ”den Skandinaviske vikingen”. En av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig och det bidrog säkerligen till populariteten. Jag har letat lite efter bilderna på Google, men har ännu inte sett några.



Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. Inte ens cigarettfimpar var undantagna från förbudet som de märkligt nog är i Sverige. Trots att jag letade hittade jag inget skräp. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.




När jag kände mig mätt på intryck och möten efter att ha vandrat runt på marknaden i ett par timmar styrde jag åter stegen till hotellet och den sköna sängen. Ett par timmar senare var det dags för uppstigning för vidare transport med taxi till Tiger Hill med familj och vänner för att titta på soluppgången som ska lysa upp bergskedjan Himalaya. Om vi hade lite extra tur skulle vi kanske få se toppen på Mount Everest, men det är en annan berättelse.





Bilderna i inlägget togs med en Sony A6500, samt ett Voigtländer Ultron 1.7/35mm ASPH med en Techart PRO Leica M – Sony E autofokus Adapter. Kameran hade inga problem med att hitta fokus i dunklet, och fokuseringen var i princip lika snabb som med dedikerade AF-objektiv. A6500 har märkligt nog bara en inmatningsratt, men med den här kombon kan jag göra som jag föredrar och styra bländaren på objektivet och tiden med inmatningsratten.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-05-14 11:42 | Läst 8725 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Reportageresan till Indien



Det har varit tyst i min blogg i drygt en månad, det betyder inte att jag har tröttnat på att skriva, det är snarare tvärtom. Men jag har haft fullt upp med annat. Jag har precis kommit hem från en reportageresa till Indien dit jag reste med min familj, och vi har samlat på oss mängder av intryck och upplevelser. När jag var i Indien tog jag en hel del bilder som har tagit tid att gå igenom och framkalla i ACR. En del bilder och texter kommer att hamna i tidningar och magasin, och en del kommer att hamna i bloggen under året.



Den här gången kom jag Indien lite mer in på livet. Även om jag var delaktig i det som hände förra gången som jag var där i december 2017, så kände jag mig som en åskådare i och med att jag bodde ganska västerländskt på hotell. Denna gången följde hela familjen med och vi bodde enklare hemma hos släktingar och vänner, det ledde till att jag blev mer delaktig i det som hände, vilket öppnade upp för mig att ta bilder som jag annars inte skulle kunnat ta. 



Under resan har jag bland annat dokumenterat ett arbetslag som gjuter ett tak, och en trappa, arbetare på en masonitfabrik, skolbarn, församlingsliv, gjort besök hemma hos familjer i byarna, samt tagit en del lite mer turistiga bilder med dokumentär touch. När man är på reportageresa är det lätt att missa de senare bilderna, men de är ack så viktiga för att föra in lite extra närvaro i bildreportage.



Jag hade med mig lite mer utrustning än vad jag normalt brukar ha med mig på en reportageresa. Anledningen var att jag reste med ett extra bagage, och att jag hade behov av lite ljusstarkare objektiv och en högupplöst kamera. Jeg tog med en Ricoh GR II, en Sony A6500, en Sony A7rII, ett Sony FE 18-135, ett Samyang 24/2.8, en Techart PRO AF-adapter, ett Voigtländer 35/1.7, samt ett Leitz Summicron 90/2 för porträtt. Tillsammans med fotoryggsäcken vägde inte utrustningen mer än 5 kilo, vilket gjorde att jag även fick plats med en del andra saker i handbagaget.



Jag kommer definitivt att återvända till Indien. Förutom att maten är fantastisk har jag fått många nya vänner, och området som jag besökte har en spännande framtid framför sig, och den vill jag gärna dokumentera med mitt anteckningsblock och min kamera.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-01-18 14:49 | Läst 6258 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera