Skulle Cartier Bresson valt en Leica idag?

Den 13 januari presenteras den nya Leica M11 med pompa och ståt. Av de läckta förhandsrapporterna och bilderna verkar det vara en riktigt bra mätsökarkamera, som trots ett relativt högt pris mycket väl kan bli en storsäljare med Leica mått mätt. Hur många som letar sig ned i professionella fotografers kameraväskor återstår dock att se.

Med anledningen av lanseringen var det någon i en Leicagrupp på Facebook som ställde frågan om vilken Leica Cartier Bresson skulle valt om han börjat fotografera idag? När Cartier började fotografera ville han ha en fickvänlig kamera med bra bildkvalitet, på den tiden fanns det i princip bara en kamera att välja på som svarade upp till hans önskemål nämligen Leica. Även om det snart dök upp värdiga konkurrenter till Leica var han kameramärket trogen fram till sin död 2 augusti 2004.

Det är svårt att spekulera i vilken kamera han skulle valt idag. Men med utgångspunkten att Cartier föredrog att se omvärlden genom ett normalobjektiv, och ville ha en fickvänlig kamera som inte gjorde avkall på bildkvaliteten tror jag inte att han skulle valt en Leica eller någon annan större digitalkamera. Jag tror att han skulle valt en liten fickvänlig och diskret Ricoh GR IIIx som har ett 40mm objektiv och som tillbehör en 40mm sökare.

Den översta bilden är ett självporträtt av artikelförfattaren och den nedre bilden kommer från Wikimedia och föreställer Cartier Bressons första Leica.

Text och foto: Mikael Good

Leitz Tele Elmarit-M 90mm är perfekt för porträtt

Oskar Barnacks grundtanke med Leica var att det skulle vara ett kompakt kamerasystem som man inte skulle dra sig för att ta med sig. Jag har valt att följa hans grundtanke och jobbar bara med små kompakta objektiv till mina Leicor.



Det finns gott om kompakta M-objektiv till Leica att välja på både nya och på begagnatmarknaden. Men samtidigt är efterfrågan på exklusiva ljusstarka objektiv stor. Objektiv som kostar 100 000 kronor eller mer har inga problem att hitta köpare och det är lång väntetid på många av dem. Men för min egen del är de ointressanta. Jag vill inte vara beroende av en EVF-sökare för att kunna se hela bilden. Det är mätsökaren som är själva grejen med Leica M tar man bort eller skymmer den kan jag lika gärna jobba med Sony eller något annat märke.



Ett kompakt objektiv som inte skymmer sikten är Leitz Tele Elmarit-M 90mm f/2.8. De senaste dagarna har jag uteslutande fotograferat med det objektivet. Det är ett lätt och kompakt teleobjektiv som går att hitta för några tusenlappar begagnat. Anledningen är att objektivet tillverkades i Kanada fram till 1987, sedan flyttade produktionen till Tyskland där objektivet tillverkades fram till 1990. De tysktillverkade objektiven är besynnerligt nog dyrare trots att de inte är bättre vare sig optiskt eller mekaniskt! Gillar man att fynda ska man leta efter Leicaobjektiv eller kameror som det står Made in Canada på.



Tidigare har jag haft ett Leica Summicron-M 90mm f/2, men det objektivet skymde mätsökaren och var lite för stort och klumpigt i min smak. Tele Elmarit-M är ett av de minsta 90mm objektiven för Leica M, det väger inte mer än 225 gram och jag kan använda samma motljusskydd som till mitt 35mm. Kvalitetsmässigt står sig objektivet bra både optiskt och mekaniskt. Tele Elmarit-M 90mm är ett ypperligt porträttobjektiv men det funkar även bra för allroundbilder. Att det är litet och smidigt gör att jag inte drar mig för att ta med det i fickan eller i kameraväskan.



Under dagens fotopromenad träffade jag Ismael. Jag lärde känna honom och hans fru Maria för åtta år sedan. Ismael har kommit tillbaka till Sverige för att arbetslösheten åter är stor i Rumänien i sviterna av Coronapandemin. Nu väntar han på att hans svärson ska komma från Rumänien. Med sig i bilen har han material för att fläta korgar. Både Ismael och hans svärson är skickliga hantverkare och mästare på att fläta korgar. Jag passade på att ta ett porträtt på honom och bjöd honom på lunch innan våra vägar skildes åt.



Text och foto: Mikael Good

En M Leica för alla fotografer

Så snart en ny Leica dyker upp startar debatten om att den är dyr, är en statussymbol, är som gjord för vitrinskåpet und so weiter. Men det finns en Leica som begagnat har gått ned till prisnivåer som gör den högintressant för en större grupp fotografer som föredrar att se världen genom en mätsökare.



Kameran jag tänker på är Leica M (Typ 240) som förmodligen är den mest prisvärda digitala Leican. Anledningen är att Leica med den kameran försökte göra vissa förbättringar. Men den var några millimeter för bred, det klassiska reglaget för att välja utsnitt hade tagits bort och den såg inte riktigt ut som en klassisk M-kamera. Därför fnyste stockkonservativa Leicafotografer åt kameran och den blev snabbt 2010-talets svar på Leica M5. Detta har gjort att begagnade M240 går att hitta för riktigt rimliga pengar.



Jag föredrar att jobba i Oskar Barnacks anda med små lätta objektiv som inte skymmer sikten för mätsökaren. Till bilderna från Göteborg som illustrerar inlägget har jag nästan uteslutande använt ett Leica 35mm. Något annat objektiv behöver jag i princip inte till gatubilder. Men när jag fotar dokumentärt eller reportage jobbar jag gärna med de klassiska brännvidderna 21, 50 och 90mm. Och vid de tillfällena som jag behöver göra exakta kompositioner har jag en EVF-sökare som jag kan montera i tillbehörsskon.



Leicaobjektiv = dyrt tänker de flesta, och det stämmer i många fall, men riktigt bra M-objektiv behöver inte vara dyra. Jag har köpt fyra relativt billiga bättre begagnade objektiv från Zeiss, Voigtländer och Leica som alla håller hög optisk klass och som är onödigt skarpa. För min nyservade M240 och fyra objektiv har jag inte gett mer än vad motsvarande utrustning från Nikon, Canon eller Sony kostar, och som bonus har jag fått en mindre, smidigare och för mig mer lättarbetad kamerautrustning än vad någon av de nämnda tillverkarna har att erbjuda.



En annan viktig faktor för mig är att de som gör kameror och objektiv får en lön som de kan leva på. Därför drar jag mig för att köpa produkter som är tillverkade i låglöneländer. Arbetarna i Zeiss, Voigtländer (Cosina) och Leicas fabriker har både bra arbetsförhållanden och skälig lön.



Text och foto: Mikael Good

Fotboll har väckt min nyfikenhet

De senaste 17 åren har jag  dokumenterat det som händer och sker i Huskvarna. Speciellt roligt är det när det händer något extra. Att Husqvarna FF har lånat ut sin fotbollsstadium till superettanklubben Jönköping Södra IF under tiden som de bygger om sin stadium är en sådan händelse om har lockat mitt intresse.





Även om mitt intresse för fotboll har minskat med åren, har jag ändå passat på att bevaka några fotbollsmatcher på Vapenvallen. Anledningen är att jag är nyfiken på det engagemang som finns för lagen och allt som byggs upp runt omkring det. Men jag vill inte sitta vid sidolinjen i snålblåsten med ett maffigt objektiv, och ta likadana bilder som alla andra sportfotografer. Den form av fotografering jag ägnar mig bygger på rörlighet och då kan man inte sitta still på en pall och huttra.

För mig är det viktigt att dokumentera både det som händer på och utanför planen. Att få med målen på bild spelare inte så stor roll för mig, det viktigaste är att fånga spänningen och intensiteten i matchen samt passionen och glöden som omgärdar den. I och med pandemirestriktionerna har jag valt att vara utanför stängslet, där publiken finns. Bilder på matchen går alltid att ta genom att hålla upp kameran på raka armar över stängslet och fokusera med hjälp av skärmsökaren. Även om min kamera kan ta 20 bilder per sekund har jag valt att köra enbildstagning och försökt trycka av i rätt ögonblick för att undvika allt för många bilder att gå igenom.





Några av bilderna från matcherna som jag bevakat på Vapenvallen kommer säkerligen med i den kommande boken och utställningen om Huskvarna. Men först ska jag göra några andra böcker. Bilderna i inlägget har jag tagit under J-Södras matcher mot Helsingborgs IF och Trelleborgs FF.

Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Helsingborgs IF
Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Trelleborgs FF

Text och foto: Mikael Good

Timpa Simonsson missade inte målet – sportreportage

I måndags gick jag ned till Vapenvallen för att se matchen mellan J-Södra IF och Trelleborgs FF. Där träffade jag Lennart Ödén 90 år om förmodligen är J-Södras äldsta och mest trogna supporter som följt sitt lag i med- och motgång i lite mer än 80 år.
– J-Södra har alltid spelat bra på Vapenvallen, sa han med ett stort leende när laget nätade och tog ledningen i matchen.




Lennart fanns på plats utanför stängslet. I och med coronabegränsningarna på 8 betalande åskådare fick han stå utanför denna gången. Under matchen mot Helsingborgs IF var han funktionär åt J-Södra och hjälpte till att rätta till planen under halvtidsvilan. På så vis fick han se större delen av matchen från läktarplats. Lennart blev rikskänd i och med bildjournalisten Robert Erikssons bildreportage om honom och hans vän Birger Andersson, ett reportage som förövrigt gav Robert förstapriset i årets bild 2021.

Under tiden som J-Södras hemmaarena Stadsparksvallen i Jönköping genomgår renovering spelar laget på Vapenvallen i Huskvarna. Här i Huskvarna har en hel del heta derbyn spelats mellan J-Södra och Husqvarna IF genom åren. Lennart minns speciellt derbyt i division 2 östra mellan Husqvarna IF och J-Södra IF 1946. Det var en tät och händelserik match som slutade 5-4 till HIF.
– Då var det så fullt med folk att de satt långt ute på löparbanorna, officiellt var det 6400 åskådare men vi som var på plats vet att det var minst 10 000, sa Lennart.




Precis som i matchen mot Helsingborgs förra veckan så passade J-Södra bollen en eller två gånger för mycket istället för att försöka skjuta på mål.
– De skulle behöva en bra avslutare, Timpa Simonsson gjorde mål på sina chanser. Han gjorde inte alltid så snygga mål men mål gjorde han, sa Lennart.

Karl Gustaf "Timpa" Simonsson var en legendarisk spelare och målskytt i J-Södra. När laget gick upp i allsvenskan 1945 svarade Timpa för 50 av J-Södras 92 mål. Laget åkte ur allsvenskan 1946 men var tillbaka redan året efter. Under fem allsvenska säsonger mellan 1945 och 1951 gjorde Timpa 60 mål på 93 matcher för J–Södra.

Åren 1945-1954 var gyllene år för J–Södra, men 1954 tog det slut och laget åkte ur allsvenskan. Både 1960 och 1969 återkom de men åkte genast ut igen. Efter det harvade laget i de lägre divisionerna. Lennart var sitt lag troget, han gick på matcherna, peppade dem och drömde om att åter få se dem etablerade i den högsta serien igen. Den 17 oktober 2015 efter en ökenvandring på 46 år gick Lennarts dröm i uppfyllelse och J-Södra tog åter klivet upp i fotbollens finrum.




Några tonårskillar tilldrog sig supporterpolisens uppmärksamhet när de satte sig på stängslet. Han gick ned till dem och sa till dem att klättra ned. Grabbarna ursäktade sig med att de bara ville se på matchen, och var trötta på att inte få komma in på arenan.
– Den 17 maj blir det antagligen lättnader i reglerna och då kan upptill 500 personer få gå på match, ni får hålla er tills dess, sa supporterpolisen till dem.




Matchen var en jämn tillställning, den var inte lika innehållslös och tråkig som matchen mot Helsingborgs IF. Men båda lagen hade svårt att komma till avslut, men strax innan halvtidsvilan lyckades J-Södra att tråckla in ett mål till Lennarts stora glädje! Resultatet stod sig ända till den 75 minuten då Trelleborg kvitterade. Matchen slutade 1-1 vilket var ett rättvist resultat.
– Nästa gång ska jag nog ta med mig en stol, sa Lennart som var ordentligt trött i benen efter att ha stått i ett par timmar när vi skildes åt.

Text och foto: Mikael Good