"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

"Kill your darlings" för berättelsens skull



Under sommaren, hösten och vintern har jag gått igenom mitt bildarkiv. Och jag har hittat massor av bilder som jag inte tidigare visa. En del av dem valdes bort för att jag redan valt ut likvärdiga bilder eller för att de av olika anledningar inte passade in i de slutgiltiga artiklarna eller reportagen.



När jag är ute på reportageresor har jag många olika uppslag på artiklar som jag skissar på och jag tar mängder av bilder för att kunna plocka egna unika bilder till artiklar och reportage utan att behöva luta mig mot olika bildbanker. När jag väljer ut bilder till reportage, framkallar jag ofta flera bilder som jag gör mitt urval från. Det viktigaste när jag gör det slutliga urvalet är att bilderna samverkar med berättelsen, därför är det inte ovanligt att jag dödar mina älsklingar (kill your darlings) och offrar bra bilder för bilder som bättre samverkar med berättelsen.



Tyvärr har jag inte obegränsat med tid och det gör att material som är överflödigt lätt glöms bort på någon hårddisk. Men i min genomgång av bildarkivet hittade jag några överflödiga bilder som jag nu vill passa på att dela med mig av i denna artikel. Bilderna tog jag under en reportageresa i Rumänien 2014, då jag besökte några byar vid foten av Karpaterna som många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer från.

Totalt sett är Rumänienbilderna några av mina mest publicerade efter bilderna från demonstrationen "A Demand for Action" i Jönköping augusti 2014. Mina bilder från demonstrationen mot den muslimska terrorsekten IS övergrepp och mord på den kristna befolkningen i både Irak och Syrien visades i nyhetssändningar och publicerades i tidningar över hela världen. Men nu handlar inte fotografering om att få så mycket publicitet som möjligt för min del. För mig handlar det om att skapa möten mellan människor och verka för en förändring.



De flesta barnen på bilderna som är i låg- och mellanstadieåldern har fått läxhjälp och stödundervisning genom en rumänsk missionsorganisation. Detta har möjliggjort för barnen att få godkänt i skolan så att de kan läsa vidare på högstadie- och gymnasieskolor. Det effektivaste sättet att bryta fattigdom och utanförskap på är genom utbildning. Jag är tacksam för att jag genom mina bilder och artiklar fått sätta fokus på barnens situation och fått inspirera andra reportrar att göra samma sak, vilket har lett till att den rumänska missionsorganisationen har fått det stöd som de behöver för att driva vidare och expandera sin verksamhet.



På reportageresan till Rumänien jobbade jag med en Sony A7 och en Fujifilm X100s. Den senare kameran sålde jag strax efter resan, jag gillade allt med den förutom autofokusen som var tveksam och ofta missade målet. När jag jobbar måste en kamera fungerar i alla lägen.






Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-03-11 12:00 | Läst 6178 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Duger en kamera med en smått antik CCD-sensor idag?


Den tekniska utvecklingen på sensorer går rasande snabbt, och idag har vi sensorer som vi knappt kunde drömma om för femton-tjugo år sedan. Men föråldrad teknik kan fortfarande leverera och en 6 megapixelkamera med CCD-sensor är fortfarande fullt användbar till vissa typer av jobb.



Fotosidan bloggaren Bengt Björkbom har i ett blogginlägg varit inne på att man klarar sig långt med 12 megapixlar. Jag kan inte annat än att hålla med. De senaste åren har jag levererat bilder till redaktioner som har som lägsta krav 16 megapixlar och småbildsformat. För att nå kraven skalade jag upp bilder från min 10 megapixel Leica M8 till 16 och låtsades som det regnade. Jag har sedan mötts av kommentarer som "det är mellanformatskvalitet på bilderna" och "det är något speciellt med bilder som tagits med Leica" från bildköparna.



Även om CMOS-sensorer på pappret är bättre på alla punkter än CCD-sensorer har den senare en speciell mojo (känsla). Det blir liksom lite mer stuns i bilderna, och en Kodachrome likande känsla över färgerna som jag gillar. Och när jag kör bilderna i svartvitt som jag föredrar blir det ordentligt tryck i kontrasterna och inte alls så gråmjäkigt som det lätt kan bli med CMOS. Det beror säkert på att moderna CMOS-sensorer kan plocka ut mer information ur hög- och lågdagrar, men ibland kan det bli för mycket av det goda.



Det verkar vara fler än jag som har förstått tjusningen med CCD. Leicas CCD-kameror med APS-H och småbildsformat ökar i pris. Priset på Leica är generellt sett högt, särskilt med tanke på att samlare driver upp priserna. Men det finns även andra kameror av andra märken som har CCD-sensorer i halvformat som går att ramla över för riktigt rimliga pengar. En av de kamerorna är Nikon D70. Idag kan du hitta en sådan för några hundralappar på begagnatbörserna. Samma 6 megapixel CCD-sensor som sitter i D70 hittar du även i mätsökarkamerorna Epson R-D1 och R-D1s, men de är betydligt mer eftertraktade och kostar upp emot 10 000 kronor begagnat.



Jag har använt en Nikon D70 och ett 18-70mm till bilderna i inlägget. Som du ser duger en kamera med 6 megapixel-CCD fortfarande långt. Givetvis har det hänt en hel del med kameror på 17 år. Men det är ändå intressant att det vid vissa tillfällen skulle gå att jobba med en såpass gammal digitalkamera med en smått antik CCD-sensor idag. Bilderna tog jag i Kina 2004, många av dem har tidigare publicerats i olika medier. Bilderna var även med i utställningen "Meetings In The Middle of China" som var den första fotoutställningen på ett IKEA-varuhus i Sverige. Jag printade bilderna i 30x40 cm men det skulle gått utmärkt att dra dem till 40x50cm utan att de skulle blivit pixliga.




Text och foto: Mikael Good



Postat 2021-02-12 10:00 | Läst 3318 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Leviticus – från Skövde rakt ut i världen



I år är det 40 år sedan det hyllade kristna hårdrocksbandet Leviticus bildades i Skövde. När coronapandemin väl släpper sitt grepp om landet kanske vi vågar hoppas på en jubileumsturné och kanske en ny samlingsskiva på vinyl från jubilarerna?





Namnet Leviticus kommer från Leviterna som hade hand om musiken i Templet i Jerusalem på Bibelns tid. Redan från början var fokuset att berätta om Jesus med tung rockmusik. Bandet släppte sin första svenskspråkiga skiva Jag skall segra 1983. I samband med att de gav ut skivan på engelska med namnet I shall conquer” 1984 fick de kontrakt med ett amerikanskt skivbolag. Som ett resultat av det kom skivan "The Strongest Power " ut 1985. Den amerikanska hårdrockstidningen Kerrangs recencent Mark Putterford var lyrisk i sin recension och sa att det var en av årets bästa skivor. De positiva recensionerna från Kerrang och andra tidningar ledde till att fler fick upp ögonen för Leviticus och gick på konserter och köpte skivan som blev gruppens kommersiella genombrott.





Med de följande skivorna Setting fire to the earth och Knights of heavenetablerade sig Leviticus sig som ett av de främsta hårdrocksbanden från Sverige bakom band som Europe och Yngwie Malmsteen. Vid en omröstning på P3 kom de fyra bland de mest populära svenska rockbanden. Från mittan av 1980- till början av 1990-talet turnerade Leciticus flitigt och de spelade i Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, USA, Kanada, Australien, Sovjetunionen och på andra platser runt om i Europa. De spelade även på större och mindre festivaler och var förband åt bland annat Twisted Sister, Uriah Heep och Nazareth.





I början av 1990-talet bestämde sig medlemmarna i Leviticus för att ta en paus. Det blev en lång paus och det skulle dröja till 2003 innan de återförenades för en spelning på Bobfest i Linköping. Sedan dess har de gjort ett par spelningar, bland annat på Gullbrannafestivalen 2016. Då bestod bandet av Peo Pettersson, sång, Björn Stigsson, gitarr, Håkan Andersson, basgitarr och sång, Kjell Andersson, trummor och Niklas Edberger, keyboard.



Bilderna i inlägget tog jag på Leviticus spelning på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad den 8 juli 2016. Bandet hade nyligen släppt en samlingsskiva för att fira sitt 35-års jubileum och gett sig ut på Europturné i samband med det var på gott spelhumör och bjöd publiken på en riktigt bra show. 






Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-01-19 17:13 | Läst 6036 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En teplockerska från Birpala



Jag träffade kvinnan som tillhör adivasi minoriteteten på en julfest på en skola i staden Birpala i Nordöstra Indien i december 2017. Hon hade tidigare jobbat som teplockerska på ett stort teplantage utanför staden. När plantaget lades ned i början av 2017 blev hon av med sitt arbete och hon försörjde sig nu på olika daglönarjobb. På julfesten fick hon ett paket som innehöll en kudde och en värmande filt samt basvaror som skulle räcka en månad.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-01-11 19:39 | Läst 3630 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Picknicksäsongen i Indien – stort bildreportage



Under julledigheten passar många Indier på att träffas utomhus och ha picknick. Ett populärt picknickområde finns i det lilla samhället Dudhia som ligger vid floden Balason i distriktet Darjeeling i de norra delarna av Västbengalen i Indien.








I Sverige har vi oftast picknick under våren och sommarn, då träffas vi för att grilla vid stranden eller för att ta en fika i en soldränkt vitsippsbacke efter en stärkande promenad. I år har det dock varit lite annorlunda och nuförtiden träffas många ute och har picknick för att minimera smittrisken. Även om de flesta Indierna är Hinduer är de lediga över julen. Och när de är jullediga träffas de gärna vid en naturskön plats helst i närheten av en flod för att umgås, dansa, festa och ha kul tillsammans.








Samhället Dudhia som ligger vid vägen mellan Silliguri och Mirik har en populär "Picnic-Spot" som ligger vackert utmed floden Balason där djungeln möter bergen. Jag passade på att göra ett par besök vid ”Balason Picnic Spot” när jag var i området tillsammans med min familj i december förra året. Utmed floden hade hundratals tillresta Indier samlats i olika stora grupper där de hade picknick, lyssnade på musik, dansade och festade tillsammans. Stämningen var god och uppslupen.






Många av sällskapen kom från den intilliggande storstaden Silliguri som ligger 27 kilometer bort. Men några kom långväga ifrån, ett par av sällskapen som jag pratade med kom från New Delhi och de hade tagit sig till Dudhia med flyg. Nu bodde de på hotell i Silliguri, och åkte med privatchaufförer eller bussar till picknickområdet. Några av personer som jag träffade hade rest ända från Mumbai (Bombay) som ligger på Indiens västkust.









Min fru, mina barn och jag fick ställa upp på mängder av selfies, och jag kände mig riktigt omsvärmad ett tag. Att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig spelade säkerligen in även denna gången. Men jag ställde glatt upp på alla bilder som togs, och det finns säkerligen hundratals bilder av min familj och mig på olika indiska Instagramkonton, men det bjuder jag gärna på. Enligt mig ska en dokumentärfotograf både se och synas. De bästa bilderna får man i mötet med människor. Det där med att försöka vara som en fluga på väggen är rent och skärt trams enligt mig. 








Jag tycker om Indien, det är inte lika anonymt och stelt som i Sverige, och det är lätt att få kontakt med människor. Tro är inte heller en privatsak som man håller för sig själv. Jag tycker om att prata om tro, och i Indien är det enkelt då tro och religion är en naturlig del av livet som man är öppen med. Hitintills har jag inte stött på en enda ateist i Indien men å andra sidan är även ateismen en slags tro.







För de bofast i Dudhia betyder turismen ett extra tillskott i ekonomin. De små värdshusen, hotellen, kaféerna och butikerna utmed vägen till Mirik lever upp och ökar sin omsättning under picknicksäsongen. De tillresta sällskapen hyr sig en plats utmed floden, och i priset ingår städning, vilket ger några av byinnevånarna lite extra pengar. Även om det bitvis kunde se rätt stökigt ut, var de bra på att städa upp och röja efter picknicksällskapen.







På grund av corona-pandemin är picknicksäsongen i området mer eller mindre inställd i år och betydligt färre sällskap vågar sig till Dudhia. De bofasta har det tufft ekonomiskt, många av dem är daglönare och ahr svårt att klara sig på de få inkomsterna som de har. Jag träffade några av invånarna i byn när jag besökte den förra året tilsammans med min familj och genom en inhemsk hjälporganisation som jobbar i området har vi kunnat stötta några av dem med pengar till basvaror såsom ris, lök och matolja.








Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-12-24 09:43 | Läst 7189 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera