"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling



Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.




Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!


Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.





Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-07-24 07:56 | Läst 2743 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Välkommen till förorten - stort bildreportage



De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.



Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 







Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-06-12 12:00 | Läst 3909 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Gatufoto eller inte det är frågan



Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.


Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.







Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-05-04 10:37 | Läst 8718 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Vad är Street Photography?



Debatten om vad som är Street Photography (gatufoto) eller inte böljar fram och tillbaka i olika forum på internt. Jag har valt att inte kasta mig in i den stundtals rätt så infekterade debatten trots att jag har stretat en hel del på gatan med min fotoapparat genom åren.

Anledningen till att jag inte ger mig in i debatten med hull och hår beror på att jag inte längre kallar mig för gatufotograf. Jag är egentligen inte någon titelmänniska men om man ändå ska försöka sätta mig i ett fotografiskt fack skulle jag själv välja att kalla mig för dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla alla de olika stilarna som ryms inom mitt fotograferande i ett och samma ord. Tack vare det slipper jag att ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna inom fotografi som jag har valt att följa och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att fånga ögonblicken av tid med mina tidsmaskiner utan att bli störd av onödigt brus.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen. Jag stretade upp och ner för gator och torg med min kamera och slet ut otaliga par skor. Men det passade inte mig att vara en anonym åskådare och jag var i ärligheten namn en rätt så medioker gatufotograf trots en och annan fullträff. Men jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter och vill gärna veta mera om dem. Och därför passar det mig bättre att vara en deltagande dokumentärfotograf. Där mina bilder får växa fram i umgänget med personerna som jag möter.

Bilderna i bildspelet som pyntar detta inlägget är tagna under mitt besök i Qing Hai i mitten av Kina i december 2004. Surfar du på mobil eller padda kan du titta på bilderna om du klickar på den följande länken: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633287790404/

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved
Postat 2013-08-10 18:00 | Läst 8710 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Gautfotografi, nya kameror och Leica M Mini



En av anledningarna till att jag har valt att inte kalla mig själv för gatufotograf är att jag är nyfiken och vill ha svar på frågorna vad?, var?, när?, vem? hur? och gärna på frågan varför?


En gatufotograf är en tyst betraktare som ska försöka se men inte synas. Min frågeställning är oförenlig med gatufotografi som helst inte ska besvara några frågor. Men jag vill ändå ha svar på mina frågor och därför har har jag valt att kalla mig själv för dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Därmed inte sagt att jag är en fotograf som arrangerar mina bilder. De flesta bilderna som jag tar på andra människor är rena ögonblicksbilder som växer fram i umgänget med de människorna som jag möter. Efter ett tag när isen har brutits plockar jag fram min kamera och umgås fram mina bilder. 

På tal om något helt annat sa en kameramånglare nyligen till mig att det här kommer att bli ett riktigt spännande kameraår med många nya kameror. Som tur är har jag redan de kamerorna och objektiven som jag behöver. Oscar Wilde sa förvisso att det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. För min egen del är det betydligt lättare att stå emot en frestelse om jag är mentalt rustad för att göra det. Jag är fullt medveten om att det alltid kommer att dyka upp nya spännande kameror och objektiv som är bättre än det jag redan har enligt marknadsförarna. Men prylar har tyvärr en tendens att skymma sikten och ställa sig mellan mig och mitt motiv. För att undvika att motivet blir skymt använder jag mig främst av två lätt bedagade och beprövade digitalkameror som jag kan både utan och innan.

När vi ändå talar om nya kameror tycker jag att Leica blir allt bättre på inbound marketing. Med den nya tidens marknadsföring kan små nischade företag som Leica få maximal uppmärksamhet för sina nya modeller och kampanjer utan att behöva punga ut med så vidare värst mycket reklampengar. Förarbetet för Leica M Mini är i vart fall ett lysande exempel på bra marknadsföring och förhoppningsvis kommer det att dölja sig en riktigt bra kamera bakom kampanjen. Den nya Leican kommer säkerligen att vara ganska så dyr. Men å andra sidan är arbetsmiljön, arbetsförhållandena och lönen bra för dem som har gjort kameran. Personligen tycker jag att det är värt att betala lite extra för en pryl när jag vet att de som har gjort den får en lön som de kan leva på!

För er som är riktigt nyfikna och inte kan stilla er till den 11 juni bifogar jag en länk till en sida med bilder som är tagna med den nya Leica M Mini som också går under arbetsnamnet Paula: http://www.slack.co.uk/slack/Paula.html

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Postat 2013-06-07 11:26 | Läst 6541 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 10 Nästa