Behärskar du den svåra konsten att vänta?

Vi jäktar fram i tillvaron i vår ständiga jakt efter genvägar som ska föra oss dit vi vill så snabbt som möjligt. Självhjälpsböcker som skrivits av livsstilscoacher har vuxit upp som svampar ur jorden och de lovar oss snabba och effektiva lösningar på hur man snabbt kommer till målet med allt från viktminskning till sin mentala hälsa. Tidningars livsstilsbilagor svämmar över av tips på olika genvägar som kan föra oss framåt i livet och ju närmare sommaren vi kommer desto fler blir löpen om hur vi snabbt ska fixa våra strandkroppar. Man skulle nästan kunna tro att slippa vänta har blivit en mänsklig rättighet i den rikare delen av världen.

Tålamod har blivit en bristvara i ett samhälle där hjulen bara snurrar allt snabbare och snabbare. Som motvikt till alla genvägarna borde någon egentligen skriva en bok om den svåra konsten att vänta. Jag tror att det är viktigt att vi moderna människor återerövrar den kunskapen som våra förfäder en gång hade. Många skrattade säkert lätt åt historien om afrikanen som satte sig ned och väntade in sin själ efter en hektisk dag. Men det kanske är som så att afrikanen gör precis det rätta? Vi kanske också skulle behöva göra som honom och sätta oss ned och vänta in vår själ istället för att fortsätta i vårt allt för höga och för själen skadliga tempo.

"Om människan inte har någon kontakt med sin själ, blir livet tomt. Egot strävar då efter att fylla tomrummet, men det tar till fel metoder. Det är bara själen som kan skänka livskänsla, djup fullbordan och mening åt livet."
- Citat av Tommy Hellsten ur boken Du är mer än du anar - Libris förlag

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Ännu en dag närmare ett nytt arbete

De senaste två åren har jag fått mycket positiv respons för mina bilder och texter. Journalister och dokumentärfotografer som jag själv beundrar och ser upp till har gett mig ryggdunkar och berömt mitt arbete och önskat mig lycka till i mitt jobbsökande.

 

Det är alltid kul att få positiv respons på sitt arbete från kunniga personer, det gör så att jag vet att det jag gör når fram till mottagaren. Utan att vilja förhäva mig själv skulle jag vilja säga att jag är inne i en kreativ toppform som jag hoppas håller i sig ett bra tag framöver. Tyvärr kan man inte leva på beröm och uppskattning, det behövs även en del pengar för att hålla maskineriet igång. Förhoppningsvis kommer min arbetssituation snart att förändras. Jag är i vart fall betydligt närmare ett nytt arbete idag än vad jag var igår :)



Bilderna i inlägget är tagna i Jönköping och Huskvarna med en Leica M8.2 och ett Jupiter-12 2,8/3,5cm. Jupiteroptiken är ganska sladdrig och glapp när det är varmt men så snart som temperaturen sjunker under 5 minusgrader förändras objektivet och blir stabilt och lättfokuserat. Det verkar som om Ryska objektiv trivs bäst i kyla. Jag blir mer och mer imponerad över hur bra M8:an funkar för svartvitt foto. För min del kommer det nog inte att bli aktuellt med någon Leica MM. 



"We've invented most of the stuff that we need and now we're just messing about."
- Karl Pilkington

Klicka på länken om du är intresserad av att titta på riktigt bra dokumentärfoto av den ryske frilansfotografen Sergey Maximishin: www.maximishin.com

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se

Bistånd - Att hjälpa kan vara att stjälpa

Det är många svenska företag och privatpersoner som skänker kläder, leksaker, möbler, husgeråd, mat med mera till Lettland och på sätt och vis är det bra för hjälpen behövs verkligen. Men medaljen har även en baksida. 



Vad händer när den lokala lettiska klädbutiken, leksaksaffären, sportbutiken, och matvarubutiken måste slå igen för att de inte kan möta konkurrensen från våra hjälpsändningar? Då kommer det att bli ännu svårare att få tag på de varorna som behövs när vår hjälp upphör.

En lösning på problemet skulle kunna vara att vi skänker pengar som därefter omvandlas till presentkort som kan delas ut av socialförvaltningen. Då skulle även de lokala handlarna få del av kakan och kunna fortsätta sin verksamhet och även se till att fler kom i arbete. En del av de prylarna som vi skänker skulle kunna säljas i lettiska second-hand butiker och på så vis skulle vi kunna se till att ett antal arbetslösa får ett arbete som de kan försörja sig och sina familjer på och överskottet från verksamheten skulle kunna gå till presentkort till de mest utsatta grupperna.

Då skulle vi få en win-win situation som skulle gynna alla parter. De lokala handlarna skulle kunna fortsätta sitt arbete och inte bli utkonkurrerade av våra hjälpsändningar och de som behöver lite extra stöd för att hålla näsan ovanför vattenytan skulle få det. Att ge bistånd handlar om långsiktigt tänkande som ska bygga upp och utveckla ett samhälle. Att bara pumpa in hjälp utan att tänka efter först är ungefär lika dumt som att sätta ett plåster på ett kraftigt blödande sår som behöver ses om och sys.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Svenska journalisters pinsamma tystnad

Svensk media är som bekant pinsamt tysta om det tuffa ekonomiska läget i vårt östra grannland och alla dom personliga tragedierna som följt i kölvattnen av den ekonomiska depressionen i Lettland. En depression som letterna i mångt och mycket har den svenska regeringen, inhemska politiker och de svenska storbankerna att tacka för...



För de journalisterna som vill skulle det enkelt gå att gräva fram en hel del smaskiga nyheter om de svenska storbankernas vanvettiga utlåning och den svenska regeringens spel för att rädda Sveriges ekonomi på bekostnad av den lettiska. Men när det väl dyker upp nyheter om Lettland i svensk media är det oftast någon svensk journalist som har rest till gamla stan i Riga och gjort ännu en intetsägande intervju med någon kulturpersonlighet eller politiker över en perfekt latte. Deras källkoll och research är oftast bristfällig och inte helt med sanningen överenstämmande. De ställer svenska frågor och får svenska svar på sina frågor och deras fördomar om letterna förstärks snarare än försvagas. Många svenska journalister verkar ha glömt att Lettland ockuperades av Sovjetunionen i 47 år och att letterna fick tillbaka ett land som hade blivit helt kört i botten 1991. Svenska journalister skulle behöva åka utanför gamla stan i Riga så att de med egna ögon får se hur det är ställt med landet.

Jag gör vad jag kan för att berätta om situationen i Lettland men tyvärr blir mina möjligheter att göra det allt mer begränsade då uppdrag efter uppdrag uteblivit av olika orsaker. Många svenska tidningar väljer att plocka in mer lättsmält material som hjälper dem att sälja många annonser. Det är lite märkligt då mina artiklar och reportage från Lettland trots allt har varit mycket uppskattade bland läsarna och de riktade reportagen som jag gjort för biståndsorganisationer har dragit in riktigt stora belopp. Jag är för övrigt en av få svenska reportrar och journalister som har en ganska så bra inblick och kunskap om Lettland.



Missförstå mig bara inte, jag tycker definitivt att man ska resa till Lettland. Landet behöver det extra kapital som turisterna för med sig. Turismen genererar arbetstillfällen så att fler letter får en möjlighet att försörja sig. Har du inte varit i Riga så tycker jag definitivt att du ska boka en weekendresa dit. Det är en trevlig och vacker stad som har mycket att erbjuda till låga priser. Är du intresserad av arkitektur- eller gatufoto så kommer du garanterat att hitta trevliga miljöer och för dem som älskar porter kan jag förtälja att det lettiska ölet håller mycket hög internationell klass.

All Images and text © Mikael Good. All Rights Reserved.

Om ni behöver anlita en erfaren socialreporter och dokumentärfotograf med ett stort hjärta och engagemang för människor i kris. Som har stor kunskap om östeuropa. Då är ni varmt välkomna att höra av er till mig. Tidigare har jag jobbat en hel del för biståndsorganisationen Hoppets Stjärna men jag söker nu efter nya uppdragsgivare och samarbetspartners. På följande länk finns ett litet urval av arbeten från Kina, Lettland och Ryssland som jag har fått publicerade i olika trycksaker och tidningar, under fliken info finns även mitt telefonnummer och min mailadress: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

Även om bra artiklar om Lettland lyser med sin frånvaro i svenska media så finns det ett och annat undantag. Här kan du läsa en artikel av Birgitta Forsberg på Affärsvärlden som sammanfattar orsaken till den lettiska krisen på ett mycket bra sätt: http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article503807.ece

"True Wealth is to be known and appreciated among the least of us" - Mikael Good

Text och foto: Mikael Good