Fotboll har väckt min nyfikenhet

De senaste 17 åren har jag  dokumenterat det som händer och sker i Huskvarna. Speciellt roligt är det när det händer något extra. Att Husqvarna FF har lånat ut sin fotbollsstadium till superettanklubben Jönköping Södra IF under tiden som de bygger om sin stadium är en sådan händelse om har lockat mitt intresse.





Även om mitt intresse för fotboll har minskat med åren, har jag ändå passat på att bevaka några fotbollsmatcher på Vapenvallen. Anledningen är att jag är nyfiken på det engagemang som finns för lagen och allt som byggs upp runt omkring det. Men jag vill inte sitta vid sidolinjen i snålblåsten med ett maffigt objektiv, och ta likadana bilder som alla andra sportfotografer. Den form av fotografering jag ägnar mig bygger på rörlighet och då kan man inte sitta still på en pall och huttra.

För mig är det viktigt att dokumentera både det som händer på och utanför planen. Att få med målen på bild spelare inte så stor roll för mig, det viktigaste är att fånga spänningen och intensiteten i matchen samt passionen och glöden som omgärdar den. I och med pandemirestriktionerna har jag valt att vara utanför stängslet, där publiken finns. Bilder på matchen går alltid att ta genom att hålla upp kameran på raka armar över stängslet och fokusera med hjälp av skärmsökaren. Även om min kamera kan ta 20 bilder per sekund har jag valt att köra enbildstagning och försökt trycka av i rätt ögonblick för att undvika allt för många bilder att gå igenom.





Några av bilderna från matcherna som jag bevakat på Vapenvallen kommer säkerligen med i den kommande boken och utställningen om Huskvarna. Men först ska jag göra några andra böcker. Bilderna i inlägget har jag tagit under J-Södras matcher mot Helsingborgs IF och Trelleborgs FF.

Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Helsingborgs IF
Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Trelleborgs FF

Text och foto: Mikael Good

Timpa Simonsson missade inte målet – sportreportage

I måndags gick jag ned till Vapenvallen för att se matchen mellan J-Södra IF och Trelleborgs FF. Där träffade jag Lennart Ödén 90 år om förmodligen är J-Södras äldsta och mest trogna supporter som följt sitt lag i med- och motgång i lite mer än 80 år.
– J-Södra har alltid spelat bra på Vapenvallen, sa han med ett stort leende när laget nätade och tog ledningen i matchen.




Lennart fanns på plats utanför stängslet. I och med coronabegränsningarna på 8 betalande åskådare fick han stå utanför denna gången. Under matchen mot Helsingborgs IF var han funktionär åt J-Södra och hjälpte till att rätta till planen under halvtidsvilan. På så vis fick han se större delen av matchen från läktarplats. Lennart blev rikskänd i och med bildjournalisten Robert Erikssons bildreportage om honom och hans vän Birger Andersson, ett reportage som förövrigt gav Robert förstapriset i årets bild 2021.

Under tiden som J-Södras hemmaarena Stadsparksvallen i Jönköping genomgår renovering spelar laget på Vapenvallen i Huskvarna. Här i Huskvarna har en hel del heta derbyn spelats mellan J-Södra och Husqvarna IF genom åren. Lennart minns speciellt derbyt i division 2 östra mellan Husqvarna IF och J-Södra IF 1946. Det var en tät och händelserik match som slutade 5-4 till HIF.
– Då var det så fullt med folk att de satt långt ute på löparbanorna, officiellt var det 6400 åskådare men vi som var på plats vet att det var minst 10 000, sa Lennart.




Precis som i matchen mot Helsingborgs förra veckan så passade J-Södra bollen en eller två gånger för mycket istället för att försöka skjuta på mål.
– De skulle behöva en bra avslutare, Timpa Simonsson gjorde mål på sina chanser. Han gjorde inte alltid så snygga mål men mål gjorde han, sa Lennart.

Karl Gustaf "Timpa" Simonsson var en legendarisk spelare och målskytt i J-Södra. När laget gick upp i allsvenskan 1945 svarade Timpa för 50 av J-Södras 92 mål. Laget åkte ur allsvenskan 1946 men var tillbaka redan året efter. Under fem allsvenska säsonger mellan 1945 och 1951 gjorde Timpa 60 mål på 93 matcher för J–Södra.

Åren 1945-1954 var gyllene år för J–Södra, men 1954 tog det slut och laget åkte ur allsvenskan. Både 1960 och 1969 återkom de men åkte genast ut igen. Efter det harvade laget i de lägre divisionerna. Lennart var sitt lag troget, han gick på matcherna, peppade dem och drömde om att åter få se dem etablerade i den högsta serien igen. Den 17 oktober 2015 efter en ökenvandring på 46 år gick Lennarts dröm i uppfyllelse och J-Södra tog åter klivet upp i fotbollens finrum.




Några tonårskillar tilldrog sig supporterpolisens uppmärksamhet när de satte sig på stängslet. Han gick ned till dem och sa till dem att klättra ned. Grabbarna ursäktade sig med att de bara ville se på matchen, och var trötta på att inte få komma in på arenan.
– Den 17 maj blir det antagligen lättnader i reglerna och då kan upptill 500 personer få gå på match, ni får hålla er tills dess, sa supporterpolisen till dem.




Matchen var en jämn tillställning, den var inte lika innehållslös och tråkig som matchen mot Helsingborgs IF. Men båda lagen hade svårt att komma till avslut, men strax innan halvtidsvilan lyckades J-Södra att tråckla in ett mål till Lennarts stora glädje! Resultatet stod sig ända till den 75 minuten då Trelleborg kvitterade. Matchen slutade 1-1 vilket var ett rättvist resultat.
– Nästa gång ska jag nog ta med mig en stol, sa Lennart som var ordentligt trött i benen efter att ha stått i ett par timmar när vi skildes åt.

Text och foto: Mikael Good

Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna – stort bildreportage

2014 spelade Husqvarna FF i Superettan. Under det året kom många klassiska fotbollslag på besök till staden och det bjöds på fotboll av näst högsta klass. En härlig försommardag i slutet av april mötte HFF det favorittippade göteborgslaget GAIS på Vapenvallen i Huskvarna.





Mitt fotbollsintresse har avtagit med åren, men GAIS är rock´n roll tänkte jag och bestämde mig för att försöka dokumentera matchen och uppbyggnaden innan. Tre bussar med supportar hade kommit från Göteborg  i supporterföreningen Gårdakvarnens regi. Jag sprang på några gaisare som satt och njöt i solskenet på restaurang Fenisias uteservering. Efter att jag förklarat vem jag var och att jag höll på GAIS, blev jag genast insläppt i gemenskapen.





En medelålders man i grönsvart matchtröja hade en lång utläggning om hur man skiljer en äkta Göteborgare från en falsk:
– Det bästa sättet att ta reda på om någon är en äkta Göteborgare eller inte är genom att fråga honom om vilket lag han håller på i fotboll. Svarar han Örgryte är det en av bröderna Birro. Svarar han IFK Göteborg är han inte från Göteborg utan en medgångssupporter som är invandrad till Göteborg eller kommer från en annan stad eller kranskommun, men om han svarar GAIS eller ännu hellre Makrillarna då vet du att det en tvättäkta Göteborgare som du tjôtar med.
En hattklädd supporter levererade en tydlig passning till IFK Göteborg som även kallas för änglarna.
– Om Gud velat att änglar skulle spela fotboll hade det funnits gräs i himlen.





Med tanke på kommentarerna var det nästan så att man kunde tro att det vankades derby mellan GAIS och IFK. Men för en äkta gaisare finns det en nedärvd rivalitet med mycket glimt i ögat gentemot IFK Göteborg. Stämningen bland supportrarna var inte hätsk utan gemytlig och familjär, men trots den trevlig stämningen fanns det många poliser på plats. När jag frågade en supporterpolis varför det var så svarade han:
– Vi har fått indikationer på att några medlemmar i Firman Boys (en huliganfirma som håller på AIK) är här för att söka bråk med GAIS-supportrar.
Jag tyckte det var märkligt med tanka på att HFF och GAIS spelade i superettan och AIK i allsvenskan.
– De är inte intresserade av fotboll, de vill bara ha bråk, svarade supporterpolisen.
En medelålders man smög upp bakom mig och polisen och sa på bred göteborgska:
– Lita inte på polisen de har samma färg som Blåvitt!

En timma innan match radade gaisarna upp sig för avmarsch mot Vapenvallen som ligger en dryg kilometer från Huskvarna centrum. I samlad tropp och under polisens vakande ögon vandrade de till Vapenvallen, medan de sjöng läktarsånger och ropade hejaramsor. Först gick de fel och vandrade halvvägs över Esplanadbron med sikte på Jönköping, innan polisen lyckades styra dem rätt.
– Alla älskar GAIS i Göteborg, alla älskar GAIS, alla älskar GAIS ekade det utmed Huskvarnaån, när lämmeltåget med gaisare vandrade upp mot Vapenvallen.





När de kom fram till Huskvarnas svar på Wembley stadium genomsöktes de av vakter innan de släpptes in. Min tanke var att följa med gaisarna in. Men om jag gjorde det skulle jag bara få hålla mig på den läktarsektion som tilldelats dem under hela matchen. Jag ville dokumentera matchen, därför lämnade jag min nyfunna vänner och valde istället att gå in genom huvudingången, och på så vis fick jag tillgång till större delen av Vapenvallen.





Väl på plats gick jag omkring och dokumenterade stämningen innan matchstart med min kamera, när en kvinnlig funktionär kom fram till mig och sa.
– Om du vill kan du få sitta nere vid hörnflaggan och fotografera.
I och med att jag hade en manuell 90mm som längsta objektiv valde jag att tacka nej till hennes vänliga erbjudande. Det fanns två sportfotografer på plats och de hade rejäla strutar på sina stora slutarsnabba kameror. Jag hade inte riktigt passat in bland dem med min lilla tyska kamera. Men så här i efterhand hade det varit lite roligt att fota en match med en M Leica och ett 90mm, det funkade bra på 1950-talet och det skulle säkert funka nu med!





Matchen hade lockat storpublik till Vapenvallen 2518 personer fanns på plats för att heja på HFF eller GAIS. På förhandssnacket förstod jag att de flesta HFF supportrarna var lite oroliga för att deras lag skulle åka på storstyrk mot det topptippade bortalaget. Men från start visade HFF-spelarna att de var på hemmaplan och inte skulle låta de gästande gårdakvarnarna mala ned dem. De bjöd på ett snabbt och piggt passningsspel, och var betydligt aggressivare i närkamperna än GAIS-spelarna.





Men allt var inte frid och fröjd, bland glada och falsksjungande HFF-supportrar hade några personer från huliganfirman Firman Boys smugit sig in. De försökte förgäves att uppvigla HFF-supportrarna mot gaisarna. Men HFF-supportrarna var inte med på noterna utan bad dem vänligt och bestämt att lämna Vapenvallen. Några bistra poliser kom och blockerade deras väg, och strax innan andra halvlek valde Firman Boys att helt odramatiskt lämna vallen. Precis som de tillresta GAIS-supportrarna var HFF:arna där för att titta på fotboll och ha kul. 




Spelet ville aldrig riktigt lossna för GAIS, nykomlingen HFF styrde och ställde som de ville. De fick utdelning för sitt effektiva passningsspel och vann ganska så enkelt med 2-0.
– Det var Jan Mak-klass på spelet, men å andra sidan är det ett ständigt lidande att hålla på Gais, sa en besviken gaisare innan han lommade iväg till bussen som skulle ta honom och de andra supportrarna hem till Göteborg. 





Mungiporna på HFF-supportrarna var desto högre. Efter fyra omgångar toppade laget tabellen och tron på att de skulle kunna etablera sig i Superettan var stark bland både spelare och supportrar. Men trots den stark inledningen gick det utför, laget kom sist och åkte ur Superettan. Efter att ha kämpat i Division 1 södra ett par år harvar laget nu i Division 2 Östra Götaland. Men drömmen om att åter spela i Superettan lever i Husqvarna FF som har ett stort barn- och ungdomsarbete och därmed framtiden för sig.





GAIS lidande har fortsatt, målet att komma tillbaka till Allsvenskan har inte nåtts och laget har fått kämpa för att klamra sig kvar i Superettan. Men en gaisare ger aldrig upp hur mörkt det än ser ut. Även om drömmen om allsvenskan är avlägsen är den i allra högsta grad levande.

























Text och foto: Mikael Good