Mätsökaren på digitala Leicakameror funkar som den ska

Det har florerat inlägg och kommentarer om precisionen i mätsökaren i digitala Leicakameror på näteet. Där har det framförts påståenden om att det är svårare att sätta skärpan rätt med en digital sensor jämfört med film. Jag håller inte med.

Sedan 2010 har jag jobbat med digitala Leicor, och så länge objektiven som jag använt varit kalibrerade har jag aldrig haft problem med skärpeinställningen. Idag använder jag mig primärt av 21, 28, 35, 50 och 90mm av olika fabrikat. Objektiven är kalibrerade och matchar mätsökaren i mina analoga och digitala M-kameror.

Jag hade tidigare ett välkalibrerat TTartisan 50mm f/0.95. Det gick utmärkt att sätta skärpan rätt med den Leica M typ 240 som jag då använde. Det är alltid svårt att sätta skärpan rätt på stora bländaröppningar och därför hade jag en EVF som jag kunde dubbelkolla inställningen mot, men det var sällan som jag behövde korrigera inställningen och när det behövdes berodde den felaktiga inställningen uteslutande på den mänskliga faktorn.

Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M typ 240 och ett TTartisan 50mm f/0.95 på största bländaröppning. Det är mycket objektiv för pengarna, men det var inte något bra allroundobjektiv och därför sålde jag det till förmån för ett Voigtländer 50mm f/1.5 Nokton ASPH som är mer lämpat för allroundfoto, och som framförallt inte skymmer mätsökaren.

Text och foto: Mikael Good

2022-12-29 14:57   elgenper

Jo, mina erfarenheter (av M9 och M9M) speglar dina: gör man rätt så ligger skärpan rätt, punkt och slut. Men det skall också sägas att möjligheterna att "pixel-peepa" med en digital bildfil är så enormt mycket vassare än den någonsin varit med film att jag tror att det är där myten har sitt ursprung. Att titta på en digital råfil, speciellt från en nyare sensor med hög MP-siffra, i pixelförstoring 1:1 är en barnlek vid datorn, medan motsvarande studium av en filmruta skulle kräva mikroskop (och då såge man mest korn, inte bilddetaljer). Självklart syns det allra minsta fokusfel eller skakningsoskärpa bättre på den digitala bilden, men vad innebär det för en utskrift i något normalt format? Att titta på dagens digitalbilder i 1:1 är bara en övning i självspäkning helt i onödan. Bättre att välja t ex 1:2 eller rent av 1:4 som kritiskt granskningsläge, beroende på sensorupplösningen. Då får man en realistisk uppfattning om vad bildfilen duger till, liksom man en gång fick med ljusbord och en bra lupp.

Besvara

2022-12-29 18:04   syntax

Då det kan vara kul att virra till begreppen lite för överentusiastiska Leicaförespråkare, vill jag meddela att gamla Contax har en avståndsmätare, svängkilsavståndsmätaren (Swinging Wedge), som optiskt växlar ut mätarens arbetsintervall två gånger, jämfört med spegelavståndsmätaren i en Leica - som istället minskar arbetsintervallet till hälften. Alltså fyrs gånger skillnad!
Dessutom har gamla Contax från 1930-talet en mätbas på 90mm. Dubbelbildsskillnaden i motiv är alltså 90mm.
Leica är vida överlägsen som sökare betraktat. Men Contax är överlägsen som avståndsmätningsinstrument.
För att nu strö salt i såren, så har en välservad Kiev från Ukrina (som ändå är en rätt välgjord replika på Contax II/III), betydligt högre mätnoggrannhet på sitt instrument än en M-Leica.

Slutligen tycker jag att Leica är en helt underbar kamera. Jag har inte haft några svårigheter att hantera Summilux 1,4/50mm på full glugg och nära. Men då har jag bestämt mig från vilket håll jag vill arbeta med dubbelbilden. Jag valde att alltid gå inifrån och ut mot oändlighet - eftersom ett lite mätfel framför motiv är bättre än bakom. Sedan kalibrerade jag avståndsmätaren efter detta.

Den stora svagheten i Leicas instrument är kopplingen till kamerahuset

Besvara

syntax 2022-12-29 19:33

Jag har noterat att det jag kallar Swinging Wedge, numera kallas för Rotating Wedge - vilket förr var beteckningen för dom snedslipade runda glasbitarna i exempelvis en Super Ikonta.
Här i alla fall en användbar länk:

https://www.panomicron.com/viewfinders-rangefinders/2019/8/14/further-rangefinder-design-the-rotating-wedge

Svara

elgenper 2022-12-29 20:01

Tveklöst är den lösning som Contax använder "bättre" än Leicas just som avståndsmätare, av många skäl (flera av dem nämner du). Men tydligen var det svårare (= praktiskt omöjligt?) att kombinera mätoptiken med en bra lysramssökare som Leitz gjorde 1954 med M3.

Sedan är det, vad jag förstår, en sak till som går att göra med Leitz´ lösning, men inte med Zeiss, och det är att fintrimma mätprecisionen över hela avståndsområdet. Vad jag minns (har inte boken kvar), så kan man med vinkeländringen för dubbelbilden som lineär funktion av utdraget få rätt resultat för tre avstånd, med ett andra ordningens fel mellan dessa. Med Leitz´lösning kan man ju då slipa kammen på objektivet för att m e m eliminera även detta fel, men det går ju inte med Contaxlösningen. Det spelade ingen roll med ett Elmar 3,5, men med dagens ljusstarka grejor gör det det.

Men det här är ju kraftig överkurs utan större praktisk betydelse. Det intressanta är ju att även Leitzmätarens precision, liksom Rolls Royces motorstyrka, är "tillräcklig". Jag äger inget Noctilux, men varken mitt Summilux 50 eller Summicron 75 är minsta problem att fokusera rätt med något av mina M-hus. Och då har jag den fina lysramsökaren i samma blickfält, med allt det innebär för snabb fotografering.

Svara

syntax 2022-12-29 20:13

Du har helt rätt. Det var just lysramarna som inte gick att få in i Contax modell. Jag konstaterar även att M-Leicas instrument är helt överlägset som sökare betraktat.

Svara