Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

En världsledare mitt i en indisk by

Har du också träffat någon som du känner igen, men du kan inte riktigt placera honom, och du ger dig inte förrän du har kommit på var du har sett honom tidigare. Det hände mig i Indien för några år sedan och det tog nästan en månad innan jag kom på var jag sett honom tidigare.

För ett par år sedan besökte jag en liten byskola i nordöstra Indien. Manish* jobbar för en indisk organisation som driver skolor och familjehem för fattiga och utsatta barn. Manish har ett stort hjärta och han brinner för att barn som tillhör minoritetsgrupper ska få tillgång till bra grundskolundervisning så att de har en möjlighet att läsa vidare och på sikt bryta sig ur nedärvd fattigdom och bygga sig en ljusare framtid.

Jag gjorde en kort intervju med Manish och tog några porträttbilder. Men jag kunde inte släppa tanken att det var något bekant över hans ansikte. Ett par veckor senare var jag tillbaka i Huskvarna igen, och när jag gick igenom mina bilder från Indien klickade det till i synapserna och jag kunde konstatera att Manish är mycket lik Folkrepubliken Kinas högsta ledare Xi Jinping. Han är såpass lik att han skulle kunna vara hans dubbelgångare.

Text och foto: Mikael Good

*Manish heter egentligen något annat.

Kalibrerad och redo att fånga nattens ljus på bländare 0.95

Det sägs att fotografer sällan hamnar på bild men det stämmer inte riktigt. Förr tog många fotografer självporträtt framför spegeln för att göra av med de sista rutorna på filmen för att kunna framkalla den. Så gjorde även jag och jag har en hel del självporträtt framför spegeln bland mina negativ.

Nu för tiden tar jag inte så många självporträtt, mycket beror på att jag tycker att hela selfietrenden är ganska så tramsig och att jag hellre sätter andra personer än mig själv framför kameran. Men när jag ska utröna om ett objektiv ska kalibreras eller inte är det en annan femma. Då kan det vara bra att ta en och annan bild framför spegeln för att se om objektivet behöver kalibreras eller inte.

För att utröna om mitt 50mm f/0.95 ASPH behövde kalibreras testade jag att ställa skärpan på min Leica M9:a på full glugg. Även om det är svårt att sätta skärpan rätt på 0.95 med en mätsökarkamera satt skärpan där den skulle och jag behöver inte plocka fram verktygen för att kalibrera objektivet. Bilden är inte 100 procentig, jag glömde för en stund bort att Leica M9 inte har någon bildstabilisator och 1/30 är lite för lång tid för ett 50mm.

I och med att objektivet fungerar som det ska på mina digitala Leicor har jag funderat på att lyxa till det och köra en T-Max 3200 i min M4 när vintermörkret kommer, och det är inte omöjligt att den sista rutan blir ett självporträtt framför spegeln. Men innan dess ska jag  sätta objektivet på min M240 och bege mig ut på lite urban exploring. Det finns en övergiven fabrik i mitt närområde som behöver  dokumenteras och för den uppgiften är ett ljusstarkt objektiv lämpligt.

 
Text och foto: Mikael Good

Drömmen att nå ut med sina bilder

De flesta fotografer drömmer om att på ett eller annat sätt nå ut med sina bilder och nå en bredare publik än den närmaste kretsen. Så gjorde även jag de första åren av min fotografiska bana och jag vill minnas att jag var stolt som en tupp när jag fick med mina första bilder i Borås Tidning (BT) i mitten av 1980-talet.

En av de första bilderna som publicerades var bilden från 1986 på några lärare från Palmelundsskolan i Borås som står framför skolans nyinköpta PC-datorer (bilden finns längst ned i inlägget). Om jag inte missminner mig kostade datorerna 48 000 kronor styck plus moms! Sedan dess har jag fått tusentals bilder publicerade i olika medier.

Idag blir jag inte lika upphetsad över att få en bild publicerad. När drömmar blir vardagsmat är de tyvärr inte lika intressanta längre. Bilderna som är med i denna bloggen är några av dem som dykt upp i media i år.




Även om jag har fått många bilder publicerade så har jag inte tröttnat. Jag älskar fortfarande att fotografera och har nästan alltid med mig en kamera för att inte missa några intressanta ögonblick. 

Text och foto: Mikael Good

"Music is perfect" – Leroy Emmanuel

In july 2017 Leroy Emmanuel was in Sweden to play with his band LMT Connection and the Canadian band Newworldson at a festival. I took the opportunity to do a longer interview with him. Leroy is a respected name in soul and funk music. He has played guitar with some of the greatest entertainers in music history. When I asked him about the importance of music, I got the following answer:



– Music is perfect! Music was created to remind mankind what he was created to be – Perfect! That’s why music is perfect! It’s like a ball of clay that a hundred of millions of people can shape something out of it and it will be a different shape. Why? Cause the ball of clay is perfect enough to lend it self to everybody and that’s what music is! That exactly what it is no more no less, Leroy Emmanuel.

Text och foto: Mikael Good