Håller den ryska opinionen på att vända?

Fastän jag är svensk har jag bjudits in i en del grupper för ryska bildjournalister och reportrar och på så vis har jag skaffat mig en del ryska vänner. Fram till i går var det knappt någon av dem som yppade ett endaste litet ord om den ryska invasionen av Krim. Men idag har det skett en förändring och många som fram till nu har valt att vara tysta har börjat att kritisera och opponera sig mot invasionen. Kan det kanske vara som så att den ryska ledningen har börjat att tappa greppet om sitt eget folk och att den ryska opinionen håller på att vända?

Text och foto: Mikael Good

Ryssarna kommer

I vårt östra grannland Lettland har oron för ryssen åter vuxit sig stark efter de senaste veckornas händelseutveckling i Ukraina. Och det är många letter som har gett sig ut på gatorna i Riga för att protestera mot Rysslands invasion av Krimhalvön. Med tanke på Lettlands 1900-tals historia är oron i allra högsta grad befogad. Jag tror dock inte att de behöver oroa sig för att ryssarna kommer att invadera Lettland för att skydda den rysktalande minoriteten i nuläget. Inte ens Vladimir Putin skulle få för sig att anfalla ett land som är med i både EU och NATO. Den sammantagna stridskraften inom EU överstiger vida den stridskraft som Ryssland kan uppbåda både vad gäller material och manskap. Räknar man även in NATO med sitt enorma militära övertag  står sig den ryska armén ganska så slätt.



Ett handelsembargo mot Ryssland skulle med största sannolikhet bli mycket kostsamt för landet och kasta in det i en negativ ekonomisk spiral som på sikt skulle kunna leda till en ännu farligare situation för världsfreden än den som vi har idag. Den närmaste tidens händelseutvecklingen i Ukraina får utvisa om det blir ett handelsembargo mott Ryssland. Men våra lettiska grannar kan nog ändå vänta sig en smärre invasion av välbeställda ryssar som köper medborgarskap för att komma undan en osäker politisk framtid och en kraftigt sjunkande aktie- och rubelkurs. Ryssar och andra utländska medborgare som köper bostäder eller mark i eller i närheten av Lettlands huvudstad Riga för ett visst belopp får sedan 2010 permanent uppehållstillstånd i landet.



Huset på den översta bilden är ett möjligt investeringsobjekt för en rik ryss som vill köpa sig ett lettiskt medborgarskap. Det ligger på en av de exklusivaste adresserna i Riga och trots att det är en oslipad diamant som det heter på mäklarspråk kommer det säkerligen att hitta sin köpare trots en väl tilltagen prislapp. För sju år sedan intervjuade jag en gammal rysk gumma som bodde i huset och som tidigare jobbat på Röda Arméns tvätteri som låg ett par hus bort.

Edit 20140304 - Stöveltrampen som ekar på Europas gator: http://www.chasid68.blogspot.se/2014/03/stoveltrampet-ekar-pa-europas-gator.html

Text och foto: Mikael Good

Sony A7 - oväderskameran

Det finns inget dåligt väder utan bara dåliga kläder brukar det heta. Det är förvisso en sanning med modifikation då de flesta av oss vet att det är fullständigt omöjligt att klä sig rätt på vintern. Men å andra sidan så blir våra kameror allt bättre på att klara sig i extrema vinterförhållanden.



I går tog jag med mig min 90mm M-Hexanon bestyckade A7:a ut i snöyran. Kameran och objektivet täcktes snabbt med snö och jag fick kämpa för att hålla borta de envisa små snökornen från frontglaset. Jag lyckades med bedriften och kom hem med några bilder som jag trots allt blev ganska så nöjd med och en vetskap om att både kameran och objektivet klarar av att täckas av snö. För vetskaps skull hade jag även med mig en väska som jag kunde mellanlanda kameran i mellan fototillfällena.

Det finns en del som klagar på att batteriet till Sony A7 inte håller måttet utan sugs ut allt för fort. Jag har testat A7:an i tuffa vinterförhållanden på det småländska höglandet. Trots att det vid några tillfällen varit 15-20 minusgrader när jag varit ute och flanerat har jag inte behövt byta batteri. Den enda nackdelen är att kameran blir rätt så kall att hålla i när det är kallt ute.

På min flickrsida finns fler bilder som jag har tagit med min Sony A7 och ett antal olika objektiv tillsammans med adaptrar. En del av bilderna är också i högre upplösning än vad de är här på Fotosidan om du vill studera dem på detaljnivå.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Sonny på den gula cykeln

I ur och skur i drygt 20 års tid har Sonny Thenberg stått på sin plats på Östra Torget i Jönköping och sålt sina naivistiska tavlor med Jönköpingsmotiv till förbipasserande. Med ett stor leende och ett glatt tillrop möter han alla sina medmänniskor som jäktar fram i tillvaron. Sonny har inte anpassat sig till det överstressade informationssamhället, han lever kvar i det gamla trygga kommunikationssamhället och han har alltid tid att stanna upp och ta ett snack med de människorna som han möter.



Jag brukar stanna upp och byta ett par ord med Sonny när jag är i Jönköping. När jag mötte honom tidigare idag så var jag tvungen att fråga honom vad det är som driver honom att ha sitt galleri i folkvimlet på Östra Storgatan i ur och skur.
- Jag måste få träffa människor, det är det jag lever för, får jag inte träffa människor så blir jag tokig säger han med ett skratt. Trots sina 73 år böjer han sig med lätthet ned och fiskar upp en tavla som föreställer Stora Hotellet i Jönköping. Han håller stolt upp tavlan för mig och säger.
- Mikael, trots att jag har målat tusentals tavlor så måste jag ändå säga att den här tavlan är jag riktigt stolt över.



I Jönköping räknas Sonny som ett original och han kallas Sonny på den gula cykeln. Men i mina ögon är han en förebild. För 20 år sedan bröt han sig ut ur stimmet. Han valde istället att simma mot strömmen och göra det som han älskade mest, att måla tavlor och träffa människor. 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved