"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Stefan Löfven ville bli en ny Johan Cruijff



Förra torsdagen hade statsminister Stefan Löfven ett öppet möte i Huskvarna. Stefan var ovanligt öppen, han bjöd på sig själv, och berättade vad han drömde om att bli som pojke. Men sången som ackompanjerade hans entré fick några i publiken att dra ordentligt på smilbanden.



Dörrarna öppnades klockan 17.15. Även om det var ett öppet möte dit alla var välkomna oavsett politisk tillhörighet var de flesta i lokalen övertygade Socialdemokrater. De flesta i publiken var män och många rutiga skjortor syntes i folkhavet. Med tanke på regeringens feministiska profil, och att Socialdemokraterna aktivt arbetat för ”varannan damernas” sedan 1994 var det lite märkligt att kvinnorna var i minoritet. 



Det öppna mötet inleddes med att trubaduren Alec Björedal sjöng några politiska sånger från 1970-talets socialistiska proggepok. Alec avslutade sitt framträdande med Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”. När han sjöng ”Jag är en tvivelaktig figur duger ej mycket till”, kom statsminister Stefan Löfven in i lokalen omringad av bistra säpomän. De flesta av de drygt 400 personerna i lokalen missade den komiska poängen, och det var i princip bara jag och min bänkgranne som skrattade gott åt den perfekta tajmingen.



Kvällens konferencier kommunalrådet Ilan De Basso tackade av trubaduren Alec Björedal med en applåd och en ros. Han hälsade sedan kvällens huvudtalare statsminister Stefan Löfven välkommen upp på scenen. Stefan äntrade scenen och ställde sig tryggt i talarstolen.



Stefan tycktes trivas i sällskapet. Han kopplade bort det statsmannamässiga för en stund, och delade en personlig berättelse från sin uppväxt om hur hans fostermor som arbetade som hemsamarit åkte runt till äldre i bygden på moped. För att kunna sköta sitt arbete under den smällkalla norrländska vintern köpte hon en skoteroverall för egna pengar. Stefan berättade att han fick lära sig praktiskt solidaritet och medmänsklighet av sin fostermor, något som han har fört med sig i livet.

Stefan log och skrattade mycket. Trots att åhörarna var ganska så stillasittande och tysta lyssnade de intresserat, när Stefan sa något som de gillade tycktes de vakna upp ur sin djupa koncentration och applåderade. Stefan la ofta pannan i djupa veck, och använde händerna för att förstärka det han sa, ibland var det nästan som om han inte behövde någon teckenspråkstolk. Stefan levde sig in i sina ord särskilt när han talade om den rådande situationen i landet.



Som fond hade han Socialdemokraternas devis från valet 2018: ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Vilket Socialdemokraterna vill uppnå genom att pensionärer ska få lägre skatter, fler poliser ska stävja brottsligheten, skolan ska förbättras och gängkulturen i förorterna ska bekämpas. Just den sista frågan verkade vara särskilt angelägen för Stefan, och han oroas över det ökade våldet och skjutningarna, han underströk att gängkriminaliteten måste stoppas för att Sverige åter ska bli tryggt. För att komma dit har han bjudit in andra partier för att diskutera vad som kan motverka gängkriminalitet och skjutningar.



Det märktes tydligt att även Stefan Löfven har en hotbild över sig. Säpomän stod på strategiska platser och hade lokalen och åhörarna under noggrann uppsikt, när jag smög fram för att ta några närbilder granskades jag från topp till tå av en bister säpoman som utvärderade den möjliga hotbilden. Utanför dörren patrullerade poliser.



Den avslutande frågestunden sköttes av två representanter från SSU. Frågorna hade samlats in innan frågestunden, vilket är ett bra sätt för att samla ihop likvärdiga frågor, men nackdelen är att besvärliga och känsliga frågor kan modereras bort. Mot slutet av frågestunden lästes en fråga från en liten kille upp, han frågade Stefan Löfven om vad han drömde om att bli när han var liten. Stefan lös upp, log extra brett och sa: "Fotbollsproffs, jag ville bli en ny Johan Cruijff".



Efter frågestunden ställdes frågan om hur många av de drygt 400 personerna i lokalen som var med i SSU? Ett fåtal händer räcktes upp, frågan förstärktes därför med hur många i lokalen som var under 35 år. Ett drygt tio-tal händer räcktes upp, med mina 51 år tillhörde jag de yngre i lokalen. De flesta i lokalen hade med råge passerat både 60 och 70 år. Sett till åhörarnas höga ålder verkar det som om Socialdemokraterna har svårt med återväxten.



Innan Stefan Löfven lämnade lokalen fick han ett stort fång rosor, och tillfälle gavs till dem som ville byta några ord eller ta en selfie med honom innan han lämnade lokaler tillsammans med sina livvakter.



Text och foto: Mikael Good

Fotnot:
Jag har använt mig av en Sony A7rII, ett Sony A 70-400 samt ett 7Artisans 75mm f1.25 Speedmaster till bilderna. Ljuset var uselt och de flesta bilderna är tagna på 6400 ASA. Färgerna i RAW-bilderna är utmärkta och dynamiken är bra, men jag valde att presentera bilderna i svartvitt för att förstärka känslan av bildreportage. Några av bilderna har tidigare publicerats i färg.

















Postat 2019-09-19 19:16 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna



En del texter bär det emot att skriva, texten om den hemlösa rumänen Gica som blev misshandlad till döds i Huskvarna av två tonårspojkar natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 är en sådan. I samtal med bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet har jag ofta haft en rejäl klump i halsen. Gica var inget helgon men ingen förtjänar att utsättas för det han utsattes för och sättet som han dödades på var både brutalt och utstuderat.

Men även om det har tagit emot att skriva artikeln är det en historia som måste berättas. Många utsatta människor har kommit till Sverige de senaste åren, de flesta behandlar dem väl men det finns tyvärr de som utsätter dem för hat, våld och till och med ond bråd död. Med tanke på det allt hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi rehumaniserar dem och visar att de också är människor av kött och blod och att deras värde är lika stort som vårt.

Genom åren har jag mött Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid ett par tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen. Men jag har försökt att lägga ihop de pusselbitarna som jag har till en artikel som förmedlar en förhållandevis rättvis bild av honom, och det som han utsattes för.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna avhumaniserade honom och kallade honom för "råttan". Jag vill rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska, men på grund av olika omständigheter i livet hamnade han utanför samhället, men han var likväl en medmänniska som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv.

I och med att artikeln inte riktigt faller inom ramen för vad som får publiceras på Fotosidan, har jag valt att lägga den i följande länk, ta dig gärna tid att läsa den: https://lnkd.in/dd8kVYn

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-08-07 08:03 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Reportaget från Serbien hamnade på ettan och mittuppslaget



De som har följt min blogg under ett par år känner till att jag älskar att göra reportage i både text och bild. Jag har rest runt i Europa och Asien och gjort reportage om människor och miljöer som jag har stött på. En folkgrupp som jag ofta har återkommit till är romerna, som räknas som Europas största minoritet. Mina bilder och texter om romer har publicerats i tidningar både inom som utom landet.

I april var jag i Serbien och gjorde reportage om den väckelse som har brutit ut bland romerna i Vranje kommun i den södra delen av landet. I tidningen är antalet bilder begränsade men på webben kan du ta del av desto fler. Tyvärr är artikeln låst till premium så du kan inte läsa den, men du kan ta del av alla bilderna i följande länk: http://www.varldenidag.se/archive/rep/2019/04/23/BtqXiJoUiwwzvAv@sb8Vdw/index.xml

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-07-30 13:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Rockfoto – Längst fram i fotodiket



Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.




Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-07-12 12:49 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Autofocus with M-lenses



Leica M-lenses are usually small, flexible and well-built. It's really nice to work with them. But under certain circumstances, one could wish that they had had autofocus. But that little problem seems to have been solved.




I work as a reporter for a Swedish Magazine. I use Leica and Sony cameras privately as well as in my job. In order to limit my gear and keep it light I often use my M-lenses with a Novoflex-adapter on my Sony A7rII and A6500. But sometimes it's was hard to focus manually when shooting fast moving subjects like concerts.



In order to get round this problem I started to look for a solution that allowed me to use my M-lenses (the excellent 7Artisans 28/1,4 and 50/1,1 are among them) with full autofocus on my Sony cameras. The solution was the Techart PRO Autofocus Adapter. The adapter is a perfect match with my 7Artisan and Leica-M lenses, and the focusing speed is fast enough too capture fast moving moments of time.



If you use Sony and have a couple of M-lenses I can strongly recommend you to buy a Techart PRO Autofocus Adapter. It works perfect even in low light conditions with the 7Artisans 28/1,4, 50/1,1 and the Leica 90/2. It also gives me a better control of the aperture, since I can change it on the lens, and not via a wheel on the camera.



The combination is not as fast as a purpose built autofocus lens, but it allows me to combine my Leica and Sony equipment. Since the 7Artisans lenses is much smaller than equivalent Sony or Sigma lenses for Sony E they give me more space in my gadget bag. On assignment I often use a Leica M240 and a Sony A6500 or a A7rII with a Techart PRO adapter together with a Zeiss 21/2,8, 7Artisans 28/1,4 and 50/1,1 and a Leica 90/2. And a iPad for taking notes. Everything fits nice into my Billingham Hadley Pro.



I took the photos in the article at the Gullbranna Festival in Sweden. I used a Leica M240, a Sony A6500 and a Sony A7rII and Zeiss 21/2,8, 7Artisans 28/1,4 and 50/1,1 for the pictures.





Text and photo: Mikael Good

Postat 2019-07-11 17:45 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 15 Nästa