Svartvitt är fotografins sanna färg

Jag är en förespråkare av enkel rak fotografering, fri från specialeffekter och manipulationer. Kärnan i mitt fotograferande är att lyfta fram människorna på bilderna och bjuda in betraktaren till ett personligt möte, och för det ändamålet fungerar svartvitt bäst för mig.



I och med att jag ofta rör mig bland människor i utsatthet är jag noga med att det syns vad jag håller på med, och därför är jag öppen och tydlig med mitt fotograferande och söker aktivt kontakt med människor som jag möter. På sätt och vis umgås jag fram mina bilder. Jag har min egen stil och personlighet, men jag har låtit mig inspireras av fotografer vars arbetsmetod och bilder tilltalar mig. En av dem är Robert Frank, och hans arbetsmetod och sätt att närma sig människor har inspirerat mig. I följande citat berättar han kort om sin metod, och varför han valt att arbeta i svartvitt:



„Black and white are the colors of photography. To me, they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected. Most of my photographs are of people; they are seen simply, as through the eyes of the man in the street. There is one thing the photograph must contain, the humanity of the moment. This kind of photography is realism. But realism is not enough—there has to be vision and the two together can make a good photograph. It is difficult to describe this thin line where matter ends and mind begins.“ – Robert Frank



Mer än så behöver egentligen inte sägas. Förutom att det behövs ett verktyg som är en naturlig förlängning av vad ögat ser och upplever, ett verktyg som inte ställer sig mellan fotograf och motiv genom krångliga menyer och för många inställningsmöjligheter. Efter många års letande tror jag äntligen att jag har funnit det verktyget, men det tar vi nästa gång.




Text och foto: Mikael Good

Leica M11 och bloggtorka

Det har varit skralt med bloggposter från min sida den senaste tiden. Men ni behöver inte oroa er, bloggtorkan beror på att min tid inte riktigt räckt till. Bilder tar jag fortfarande, även om det inte blev några reportageresor att tala om förra året gjorde jag en del uppdrag och fick ett par hundra bilder publicerade i olika medier. Nu tar jag sikte på ett nytt år, och hoppas att jag snart kan ge mig ut i världen igen.

Appropå något helt annat så verkar det som om Leica M11 snart kommer att lanseras. Igår dök en Leica M11 video med Ralph Gibson upp på internet. Den försvann nästan lika snabbt som den dök upp men den finns att se på Leica Rumours. Jag är lite sugen på en M10, och om det kommer en ny kamera innebär det att begagnatpriserna kommer att gå ned till ungefär den nivå som jag är beredd att betala för den.

Bilden tog jag i Lettland 1995 och jag använde mig av en analog kamera med ett 50mm objektiv samt Kodak Tri-X.

Text och foto: Mikael Good

Min blogg hade många inklick

För några år sedan snittade min blogg på 12 000 inklick  per inlägg. Med tanke på att många mindre tidningar inte har mer än 2000-5000 inklick per artikel är det en ganska så bra siffra. Men jämfört med toppbloggarna som hade upp till en miljon inklick i veckan var siffran ganska så blygsam.



Idag får de mest lästa inläggen i min blogg tre- till fyra tusen inklick över tid. Det är också en väldigt bra siffra, men det är en kraftig minskning mot tidigare. Jag tror att en bidragande orsak är att Google+ som var Googles motsvarighet till Facebook lades ned. Genom att publicera inlägg på Google+ och använda ett par optimerade sökord kom mina bilder och texter högt upp i deras sökmotorer, vilket gjorde att trafiken till bloggen ökade. Nu kanske inte alla läste artiklarna som jag la ut på grund av språkförbistringen men mina bilder fick mycket stor spridning. Idag skulle jag få betala dyra pengar för att nå motsvarande resultat. I och med att jag är ointresserad av att göra det, har mina bilder och artiklar inte samma exponering på Google längre.



Jag använde samma taktik för en hjälporganisation som jag arbetade för. Genom att skapa Google+ sidor samt dela material på min egen sida drevs trafiken till deras hemsida upp rejält, och stora pengar kunde sparas in på digital marknadsföring och sökordsoptimering. Organisationen hamnade högt upp på Google när man sökte på vissa sökord som förknippades med dem. Detta gjorde att media, myndigheter och politiker fick upp ögonen för dem och de hamnade mitt i det mediala rampljuset, vilket i sin tur ledde till ett kraftigt ökat givande.




Nu handlar inte mitt bloggande om att tävla och komma högt upp på listor och sökmotorer. Jag bloggar för att jag tycker att det är kul att skriva och dela mina bilder. Så länge jag tycker att det är roligt att skriva och har minst en läsare som vill titta på mina bilder och läsa mina texter är jag nöjd.





Text och foto: Mikael Good

Går det att tävla i foto?

Frågan om det går att tävla i konst och musik har stötts och blötts genom historien. En del säger si andra säger så, men aldrig mötas de två.



Personligen har jag svårt för tävlingar i konst såsom; musik, foto, måleri, poesi und so weiter. Konst handlar om en subjektiv upplevelse, och därför är det mycket svårt ja rent ut sagt omöjligt att rent tekniskt avgöra vad som är bra eller dåligt. Konst ställer riktigt höga krav på betraktaren för att han eller hon ska kunna göra en hyfsat korrekt bedömning av verket. Men å andra sidan går det att rent tekniskt att bedöma ett verk utifrån färdiga premisser, men det förfaringssättet stänger även effektivt dörren för den subjektiva upplevelsen.



Inom sportvärlden om man bortser från bedömningssporter är det det alltid den som följt regelboken och som är snabbast över mållinjen som segrar. Inte den som springer snyggast eller mest kreativt eller som springer på ett konstnärligt tilltalande sätt. Målet för en idrottsman är att segra, att bli bäst och få en guldmedalj runt halsen, samt sist och inte minst en rejäl prissumma för sina insatser. Tiden då toppidrottsmän la ned 40 timmar i veckan bara för att det var kul och för att få diplom och pokaler att sätta i prishyllan är sedan länge förbi.



Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig vad drivkraften i att tävla i foto är när du bara får stjärnor, plaketter, pokaler, omnämnande och diplom i pris? Även om jag personligen inte anser att man kan tävla i fotografi har jag full förståelse för dem som ställer upp i tävlingar där det förutom äran även erbjuds rejäla vinster i form av kameror, objektiv och ibland pengar. Men vad är det sin driver dig till att tävla när du inte får något i utbyte?



Det har även hänt att jag själv har skickat in bilder till tävlingar som ger något tillbaka och utdelningen har faktiskt varit ganska så hyfsad genom åren. Men jag skulle aldrig få för mig att lägga ned mycket tid på att skicka in bilder till de många olika stjärn- och diplomtävlingarna i fotografi som finns. Att i bästa fall få med en eller ett par tekniskt perfekta bilder på en utställning eller i en katalog och få några diplom, pokaler eller stjärnor lockar inte mig.




Men å andra sidan är inte foto någon tävling för mig. För mig är syftet att vara med och förändra världen och att skapa möten mellan människor genom mina bilder. Jag tror att många av de fördomarna som vi människor har mot varandra kommer att brytas ned när vi möts och lär känna varandra. Foto är bara ett verktyg bland många andra för mig att skapa dessa möten. Framförallt brinner jag för att dokumentera människor och miljöer i både text och bild. Bilderna i inlägget har jag tagit under reportageresor i Kina, Lettland, Ryssland och Serbien.



Text och foto: Mikael Good

Huskvarnabon som har hela världen som arbetsfält

Jag tillhör en priviligierad skara reportrar som har fått åka land och rike runt och träffa människor och göra reportage. Utöver mitt ordinarie arbete har jag varit ute på flera reportageresor runt om i världen, och mina bilder och texter från resorna har publicerats i tidningar inte bara i Sverige utan även i andra länder.



Det är spännande att upptäcka nya människor och miljöer men det är lika viktigt för mig att dokumentera och berätta om min hemstad Huskvarna. Tanken är att det materialet en dag ska resultera i en bok eller flera samt en utställning. Men först ska jag sammanställa en trilogi med fotoböcker med bilder från Balkan. Planen är att den första ska ges ut i år, och att de två andra delarna ska ges ut nästa år.




Husqvarna är ett mycket starkt varumärke, och vart jag än har rest i världen så känner folk till Huskvarna och de flesta vet att det inte bara är ett varumärke utan även en stad. När jag var i Kina frågade jag en skolklass om de kände till några svenska städer? Som svar fick jag:
– IKEA, Volvo, Perstorp och Husqvarna! En elev frågade om Husqvarna är Sveriges huvudstad, jag kunde inte annat än att svara ja på frågan! :)





Även om det finns en del som känner till mitt arbete runt om i världen är jag tämligen okänd i min hemstad. Men å andra sidan är inte min strävan att bli känd. Även om jag har stått i rampljuset ett antal gånger trivs jag i ärlighetens namn bäst utanför det. Jag vill helst lyfta fram människorna som jag berättar om i mina bilder och texter och göra deras livssituation känd och på så sätt skapa möten mellan människor.



När jag är ute på reportageresor är jag tydlig med vad jag gör och söker aktivt kontakt med människor och umgås fram mina bilder. Alla personer som finns med på bild i artikeln har gett sitt medgivande till en publicering. Bilderna har jag tagit i Bulgarien, Indien, Kina, Lettland, Rumänien, Ryssland och Serbien. En del av dem som finns med på bilderna har jag även regelbunden kontakt med via sociala media, och så snart pandemin har klingat av ska jag resa till Balkan och sedan till Indien och träffa några av dem.






Text och foto: Mikael Good