Går det att sätta skärpan rätt med ett 50mm f/0.95 ASPH

Leica gör utmärkta arbetsredskap för dokumentär- och reportagefotografer som behöver stabila kameror och högpresterande objektiv. De senaste åren har ljusstarka objektiv blivit populära bland Leicafotografer. Men går det egentligen att sätta skärpan rätt med en mätsökare på bländare 0.95?






Jag bestämde mig för att göra ett försök och packade ned min Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH i min Billighamväska och begav mig till ett övergivet gjuteri ett par kilometer från mitt hus. För många är Leica ett lyxmärke för rika och framgångsrika. För dem räcker det inte med att ha en Leica. Det är viktigt att ha rätt objektiv. Leica Noctilux 50mm f/0.95 ASPH är ett högstatus objektiv som det som det ofta är lång väntetid på. Det beror inte enbart på stor efterfrågan, objektivets tillverkningsprocess är lång och enbart det bästa glaset används i tillverkningen. Trots ett pris på 120 000 kronor är det ett ganska vanligt "kit-objektiv" till Leica M-kameror. Förutom att Noctiluxet är exceptionellt bra är det hög status att ha det monterat på sin Leica.





Jag tillhör dem som gärna skulle vilja ha ett Noctilux för kreativ och experimentell fotografering på stora bländaröppningar, framförallt för att få ett riktigt kort skärpedjup och ett skärpesläpp som man annars bara kan få med mellan- och storformat. Men samtidigt vill jag inte lägga 120 000 kronor på ett objektiv oavsett hur bra det är. Därför valde jag att köpa ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH som bara kostade 2,5 procent av vad ett nytt Noctilux kostar. Jag testade nyligen objektivet med adapter på min Sony A7r II och nu var det dags att sätta det på min Leica M 240. Framförallt ville jag se hur väl det lirade med mätsökaren på den största bländaröppningen.




När jag testar ett objektiv går jag inte runt och fotar tegelväggar och sitter och pixelpeepar framför skärmen i 100 procent. Nej jag fotar i den miljö som jag tänkt använda objektivet i och tar bilder som jag ändå skulle ha tagit. I och med att jag är intresserad av Urban Exploring blev gjuteriet valet för "objektivtestet". Det var ett tag sedan jag senast besökte ett objekt. Astman har tyvärr blivit värre efter coronana. Mina luftrör har mått bäst av att andas in frisk utomhusluft och inte mögelberikad bergrumsluft. Men i och med att gjuteriet är ordentligt syresatt kunde jag röra mig där utan att få problem med andningen. När jag gick runt inne i det övergivna gjuteriet tänkte jag att det skulle vara en perfekt plats för att göra ett välreggisserat prank al la Owlman. 




Det såg verkligen ut som om det gamla gjuteriet drabbats av en färgexplosion. Stadens alla grafittimålare hade hittat dit, och det fanns knappt en kvadratmeter som inte var täckt med ett par lager av sprayfärg. Jag hade inga problem att hitta motiv. Främst använde jag objektivet på bländare 0.95 – 1.4, och tiderna pendlade mellan 1/15 – 1/125-del. Men trots att objektivet är kalibrerat var det omöjligt att sätta skärpan rätt med mätsökaren i dunklet, och efter ett tag använde jag bara den elektroniska sökaren EVF2 och 10 gångers förstoring för att skärpan skulle sitta rätt. Ingen av bilderna som jag tog med mätsökaren på bländare 0.95 blev riktigt skarp, och ingen av dem finns heller med bland de här bilderna.

På bilderna ser det ganska ljust och trevligt ut, men faktum är att det var ganska dunkelt och kamerans inställningar hamnade allt som oftast på 3200 ISO,  1/30 sekund och bländare 0.95. På stora bländaröppningar blir bilderna levande och pulserande vilket tillför en extra dimension till urbex-bilder. Men det gick att övervinna mörkret. Tidigare har jag använt blixt när jag fotat urbex, men det verktyget har som bekant en förmåga att slå sönder stämningen och göra bilderna platta och intetsägande. Idag finns det mobilappar som simulerar ett liknande skärpesläpp, men om man skärskådar bilderna ser man ganska snabbt att övergångarna ser konstlade ut och inte är lika mjuka och trevliga som med ett ljusstarkt objektiv på en småbildskamera eller mellanformatare.




Mätsökarkameror och objektiv med riktigt stor bländaröppning är helt enkelt ingen bra kombo. Mätsökarkameror trivs bäst med små kompakta vidvinkelobjektiv som inte skymmer sikten. I ärlighetens namn kommer jag nog inte att använda mitt TTArtisan 50mm på min Leica så speciellt ofta. Objektivet funkar bäst på min A7r II och A9. De kamerorna har högupplösta sökare som gör det enkelt att sätta skärpan rätt även när det är dunkelt. Jag har även en autofokusadapter som ger full autofokus, men den jagar lite om det blir för mörkt. A9:an har stabilisering med alla objektiv och går att använda upp till 12 800 ASA med gott resultat Men kantskärpan är något bättre på Leica än på Sony. Objektivet är fortfarande soft ut mot kanterna men det presterar aningen bättre på Leica än vad det gjorde på Sony.






A9:an är en givetvis en betydligt nyare kamera med en bättre sensor, men M240 står sig gott mot andra kameror som tillverkades 2012. Den nya Leica M10-R lär vara betydligt bättre på höga ASA och den kanske skulle ge A9:an en match. M10-R kameran har även en mer högupplöst EVF som det är lättare att sätta skärpan rätt med. Nästa gång som jag fotar urbex med mitt TTArtisan kommer det att sitta på min Sony A9. Även om bilderna blev bra med M240 är jag övertygad om att de kommer att bli ännu bättre med A9:an. Leican kommer jag primärt att använda med 21 och 35mm objektiv som den fungerar bäst med och som det är roligare att fota med.





Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH samt en elektronisk sökare EVF2. De är varsamt framkallade i Photoshop och håller sig inom ramarna för Dogma 07

Text och foto: Mikael Good

Rysslandsreportaget fick ny luft under vingarna

Ingen vill läsa gårdagens nyheter. Men ibland händer det ändå att gårdagens nyheter åter blir dagens nyheter och får en större spridning än när de först publicerades.



För några år sedan var jag i Ryssland på en reportageresa. Förutom att jag gjorde en hel del intervjuer och tog många bilder, passade jag även på att göra ett reportage om ett övergivet sjukhus i utkanten av St. Petersburg. Sjukhuset kallades Jayer enligt det uppsökande teamet från Doctors of the World som var mina ciceroner.



Det mesta av Rysslandsmaterialet publicerade i olika tidningar och trycksaker. Ett reportage om en kämpade småbarnsmamma rönte stort intresse från läsarna och översattes till finska, norska och engelska.



Trots att intresse fanns lyckades jag inte få in repet om Jayer i någon tidning. Men jag tyckte att det var för bra för att inte publiceras och därför la jag upp det i båda mina bloggar i maj 2013. Reportaget nådde snabbt 5000-6000 läsare, men efter ett par veckor svalnade intresset och besöken blev allt mer sporadiska.



I våras fick inlägget om Jayer ny fart. Det delades i en grupp för glömda platser på Facebook och tiotusentals nya läsare strömmade till. Inlägget är nu mitt mest lästa på min blogg på blogger.



Här kan du läsa reportaget "Jayer - Dödens hus": http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html



Text och foto: Mikael Good

Ett plomberat pjäsvärn m/42 utanför Halmstad

Under en vandring utmed stranden i Laxvik utanför Halmstad hittade jag en plomberad och övergiven bunker som väckte min nyfikenhet. Enligt en urinvånare som jag mötte hade det tidigare funnits en kanon på platsen men han visste tyvärr inte mer än så.

Jag försökte få fram mer information om bunkern men gick tyvärr bet. Med tanke på att LV6 byggde den 1984 antog jag att ett luftvärnsbatteri för en Bofors 40mm m/48 funnits i Laxvik. Under 1980-talets början byggdes nya luftvärnsbatterier runt om i landet och jag antog att batteriet i Laxvik var ett av dem. Men av Leif Högberg på Fort & Bunker som läste mitt inlägg fick jag reda på att det inte funnits något luftvärnsbatteri i Laxvik. Däremot har det funnits ett pjäsvärn för stridsvagnstorn m/42 och med största sannolikhet byggdes det av LV6 1984. 

När en stridsvagn utgick ur krigsorganisationen togs tornet omhand och runt det byggdes ett fast pjäsvärn. Pjäsvärnen ingick i kustförsvaret och de bemannades av 4-5 man. Pjäsvärnet i Laxvik var beväpnat med en 75mm kanon med en skottvidd på 2-3 km och det skulle bekämpa mindre farkoster och båtar. I fredstid var det gömt under ett rödmålat plåtskjul som togs bort vid övning eller vid skarpt läge. I början av 1990-talet avvecklades alla pjäsvärn ur krigsorganisationen och de skrotades och plomberades. I Viken i Skåne finns ett bevarat pjäsvärn m/42 som visas upp av Beredskapsmuseet vid speciella tillfällen. Klicka på den följande länken om du vill se hur ett pjäsvärn m/42 såg ut: http://www.tjelvar.se/varn/b-12-1.htm

På min flickrsida finns fler bilder från pjäsvärnet samt på bergrum, bunkrar och skyddsrum. Besök den gärna: https://www.flickr.com/gp/chasid68/X77230

Text och foto: Mikael Good

Kålgården blev grävskopornas rov

Kålgården var ett trevligt innergårdsområde i Jönköping. Det revs tyvärr 1996 för att ge plats för dyra fina bostadsrätter för bättre bemedlade. Innan området blev grävskopornas rov spenderade jag en hel del tid med att gå runt i och dokumentera det för eftervärlden. Så här i backspegeln tycker jag att det är tråkigt att den gamla miljön inte renoverades och införlivades i det nya området för att bevara något av Kålgårdens ursprungliga charm. 

  
  
  
  

Text och foto: Mikael Good

Den övergivna försvarsbunkern

Runt om i Sverige finns det mängder av övergivna bunkrar från andra världskriget. En av dem finns i en medelstor svensk stad och användes till att försvara oljedepån och hamninloppet.



När andra världskriget bröt ut var Sveriges beredskap allt annat än god och det fanns inte någon försvarplan för en fientlig invasion. Efter det att Danmark och Norge ockuperats av nazityskland började skyndsamt bunkrar att byggas runt om i landet.  De flesta byggdes utmed Skånekusten och i Dalsland där invasionshotet var som störst och försvarslinjer med bunkrar och stridsvagnshinder byggdes. I övriga landet byggdes bunkrar vid speciella objekt som var viktiga att försvara. 



En av alla de drygt 3700 bunkrar som byggdes runt om i Sverige under andra världskriget låg i utkanten av den mellansvenska staden. Den fungerade som ett försvar för den närliggande oljedepån och hamninloppet. 1961 flyttades oljedepån och bunkern förlorade sitt primära syfte. När jag besökte den för första gången i september 1992 var bunkern fortfarande i relativt gott skick. Men på våren 1993 upptäckte traktens ungdomar att den var olåst och för dem blev det en utmärkt festplats. Det ledde till klagomål från omkringboende och det bidrog till att bunkern plomberades.

    

Det har gått 24 år sedan jag senast besökte bunkern men av en tillfällighet cyklade jag förbi den häromdagen och bestämde mig för att stanna och ta ett par bilder.

Text och foto: Mikael Good