Tältmötenas och bildreportagens tid är inte över

Ibland händer det att något av mina bildreportage hittar in i en dagstidning. I torsdags var mitt bildreportage från Noas Arks pågående tältmöteskampanj i Knektaparken i Jönköping med i tidningen Världen idag.

På 60-, 70- och 80-talet var det vanligt med tältmöten där det bjöds på sång, musik och stark förkunnelse eller predikan som det även kallas. Tältmöten har dokumenterats av både kända och okända fotografer. Om jag inte missminner mig gjorde Lennart Nilsson och Sune Jonsson med flera fotografer bildreportage från tältmöteskampanjer som hamnade i olika dags- och bildtidningar i slutet av 1950- och början av 1960-talet.

I måndags var jag på plats för att dokumentera mötet i Knektaparken där den före detta kåkfararen och Kartellen medlemmen Betsegaw “Betz” Assefa (översta bilder) berättade om hur han bestämde sig för att lämna droger, kriminalitet och alkohol bakom sig och följa Jesus. Betz som blivit skjuten två gånger och knivhuggen fem, berättade bland annat att han under förra veckan räknat till att han förlorat 41 av sina nära vänner.

Bilderna från mötet blev såpass bra att redaktören tyckte att materialet skulle gå över tre sidor istället för en. Tältmöteskampanjen anordnas av den ekumeniska missionsorganisationen Noas Ark. Jag kommer att fortsätta dokumentera tältkampanjen som pågår i lite mer än en vecka till. Du kan läsa mer om mötet i Knektaparken och ta del av fler bilder här.

Text och foto: Mikael Good

Yrkesfotografens kameraval

För en yrkesfotograf är kameravalet viktigt, det är bra att ha en kamera som är som en förläggning av det man ser och upplever, och som inte ställer sig i vägen i fotograferingsögonblicket. För mig är Leica M10 en sådan kamera. 

Jag föredrar att jobba med M10:an för att den är lätthanterlig, överskådlig, och inte har en massa inställningsmöjligheter som jag drunknar i. Sökaren som är föredömligt stor har bara information om exponeringskompensation och inget mer. Slutaren är tyst och diskret, och framförallt väcker inte kameran lika mycket uppmärksamhet som när jag jobbar med min japanare med teleobjektiv. Det kan hända att en och annan lite äldre fotograf hajar till och reagerar på kameran, men i det stora hela är det färre som reagerar när jag jobbar med Leican. Bilderna i inlägget har tidigare publicerats i färg i olika tidningar. Men här har jag valt att göra dem i svartvitt som i mitt tycke är fotografins sanna färg.




Text och foto: Mikael Good

Fotoprojektet som fått 400 miljoner visningar

Vi som älskar att fotografera tar mängder av bilder, men det är bara ett fåtal av dem som vi delar med oss av. De flesta bilderna ligger osedda på backuphårddiskar eller i moln på webben och gås kanske igenom under gråkalla höst- eller vinterdagar.

Som motvikt till detta valde jag att under sensommaren 2017 att starta ett fotoprojekt på Google Maps som går ut på att jag delar med mig av i princip alla bilder som jag tar, även bilder som jag själv inte är riktigt nöjd med. Bilderna är inte dåliga eller misslyckade, de är oftast välkomponerade avbildningar som säkerligen skulle kunna komma till användning i rätt sammanhang. Till en början var tanken att bara publicera bilder tagna i Södra Vätterbygden, men efter hand har jag vidgat begreppet till att innefatta länder och platser som jag vistats i.

Efter ett år hade mina bilder fått ett par miljoner visningar. Vilket vida översteg mina förväntningar. Nu har det gått nästan fem år sedan starten och till dags dato har jag laddat upp 30 194 bilder och fått 400 628 441 visningar. Det ger ett snitt på drygt 13250 per bild! Jag är medveten om att inte alla bildvisningar är unika, men jag är övertygad om att den siffran också skulle vara hög om jag kunde få fram den. 400 miljoner visningar är mycket, men den personen som fått flest visningar på Google Maps är uppe i ett par miljarder, och dit kommer jag nog inte att nå!

I vilket fall som helst har målet med att få spridning på bilderna blivit uppfyllt med råge, och fortsätter det i den här takten är en halv miljard visningar inom räckhåll! Även om jag inte laddar upp lika många bilder på Google Maps som tidigare kommer jag fortsätta att göra det lite då och då.

Text och foto: Mikael Good

Nakenchock i Göteborgs norra skärgård

I söndags var jag på Öckerö i Göteborgs skärgård tillsammans med familjen och släkten. Mellan sköna havsbad och solande passade jag på att ta några landskapsbilder på den vackra bohuslänska naturen. Men i efterbearbetningen visade det sig att jag fick med betydligt mer på ett par av bilderna än vad jag såg i sökaren.



I början av den här veckan gick jag igenom bilder från semesterveckan i Göteborgs norr skärgård för att leta fram bilder som jag tänkt ha till ett par artiklar. Jag markerade dem och framkallade dem i Adobe Camera Raw. Väl i Photoshop zoomade jag in i en bild för att med hjälp av den smarta lagningspenseln ta bort några ilskna dammkorn som letat sig in på sensorn. Det var då jag upptäckt att det fanns med två kvinnor på bilden som i allra högsta grad var nakna. Jag såg dem inte i fotograferingsögonblicket. Men när jag förstorade upp bilden till 100% i Photoshop syntes de väl.



Som tur var hade jag tidigare under dagen tagit en likvärdig bild på samma motiv och på den bilden har alla personer kläder på sig. Det är förövrigt den bilden som är sist i denna artikeln. Det har hänt tidigare att jag oavsiktligt har fått med nakna människor på bild, och precis som i detta fallet valde jag att slänga bilderna.



Text och foto: Mikael Good

Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage

Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.

Text och foto: Mikael Good