Tasmaniens södra östkust - bilder från en liten båt

Tasmaniens södra östkust, runt Eaglehawk neck, har spektakulära klippformationer och är ganska väderkänsligt om man vill ut med båt. Vi var ute med en mindre öppen båt fem dagar, främst för att dyka, men det fanns ju även en del annat att se. Längst bort vid horisonten på denna bild...

...såg det ut så här om man bara har med sej ett 100-400 mm objektiv. Våra båtfärder var ofta blöta ock skvättiga även om det ser lugnt ut här och att byta objektiv kändes alltför riskfyllt. Jag var ju dessutom blöt själv (mer om det senare). 

Strax till höger om klipporna på bilden ovan låg en koloni sjölejon och vilade. Det tog ringa notis om vår båt, kanske kände de t o m igen den.  

Vi var väldigt nära sjölejonen och jag är övertygad om att vår skeppare visste att de inte skulle bry sej. Blir de oroade brukar de snabbt hoppa i vattnet. En och annan öppnade i alla fall ögonen och kollade på oss. 

Här är en pampig hanne som är vaken och har koll på honorna. Inte en sådan som man vill möta när man dyker. Här gick det dock inte att hoppa i vattnet pga av ström och vågor. 

När vi körde mellan dykplatser fick vi ofta sällskap av delfiner. Hade vi varit en fiskebåt hade de stannat runt oss men så fort vi svängde av mot land lämnade de oss. Vi dök nämligen alltid vid klippväggar och grottor, där ville inte delfinerna vara.

Men det var fint att ha dem som sällskap och inte alls så lätt att fånga dem på bild som det kan se ut. Här gungar vår båt mer än man kan tro och det slår in vatten från sidan.

Delfinerna simmade lätt förbi oss för att sedan plötsligt vara bakom båten igen. Det verkade enbart vara en lek för dem.

Det som var en överraskning för oss var att få se dessa fåglar. Delfiner och sjölejon har vi sett många gånger förut men aldrig albatrosser. Det här är en gråkindad albatross (shy albatross). En medelstor albatross med ett vingspann på ca 2,5 m. 

Jag stod på knä med objektivet mot relingen när jag fotade denna. Jag testade alla möjliga positioner för att hålla kameran riktad mot fågel och fokuspunkten på rätt ställe. Vi gungade hela tiden.

Tills slut tröttnade den på oss, vi var ju ingen fiskebåt så det lönade sej inte att ligga kvar och vänta. 

Det tar ett tag för den att komma iväg trots att den här inte hör till de största arterna. 

Det här nog en vitpannad albatross (Southern buller's albatross). Den är endemisk för Nya Zeeland men man ser dem utanför Tasmaninen när de är där och "provianterar". Det här är inte heller en av de största arterna men den är otroligt stilig när den seglar fram ovanför vattenytan.

Vi såg flygande albatrosser alla dagar vi var ute med båten men det var ofta för blåsigt för att ens ta fram kameran. Jag kunde inte följa fåglarna i sökaren och det skvätte för mycket vatten. Båten var öppen och gjort för blöta sporter, inte foto med stor kamera. Vår skeppare var dock tålmodig och försökte göra sitt bästa för att jag skulle få albatrosserna på bild mellan dyken. Vi körde ofta långt ut från land (med överhängande risk för sjösjuka), för det var där de höll till, precis som delfinerna. 

Det här var den enda fågeln som bestämde sej för att lätta från vattnet rakt mot båten. Jag lyckade sätta fokuspunkten på huvudet på några bilder i alla fall. 

Här är den nästan mitt framför fören på båten och viker av åt sidan när den lättar...

...sedan seglade den iväg ut över havet. Tur att man kan räta upp horisonten i datorn efteråt. 

Under vatten undrar ni säkert? Jodå, jag fotade där också och det kommer i nästa inlägg, eller efter påsk kanske.

Hälsningar Lena

Melbourne, och en väldigt bra "busker"

Mot slutet av vår långa resa i Australien spenderade vi några dagar i Melbourne, hälsade på en kompis, letade efter pingviner och gick längs gator som i början av mars varje år förvandlas till en Formel1 bana, mitt i stan. Vyn över staden är tagen från ett stort krigsmonument.  

Melbourne är Australiens näst största stad och har varit landets huvudstad i början på 1900-talet. Floden som rinner genom staden heter Yarra. Den kantas av populära restauranger och barer som är fullsatta på kvällarna. Den här dagen trampade vi 17 km på Melbournes gator. Vi hade inte planerat det men spårvagnsförarna strejkade några timmar och tja, vi gick tills trafiken kom igång igen.    

Vi gick bl a genom botaniska trädgården och passerade dessa skolklasser som var där på studiebesök. Hatt är obligatoriskt i alla skoluniformer för att skydda mot solen. Australien är det land som har flest fall av hudcancer i världen. Just denna dag sken dock inte solen i Melbourne. 

Stadsmotiv och gator är ju inte riktigt min grej, men det finns några gator med graffiti som är kända så vi letade oss fram dit. 

Det var en del andra här och fotograferade, inte bara turister. 

Ibland ska man även titta högre upp längs väggarna.

Hittade en fågel bland gatumotiven...

Melbourne har förstås ett gammalt anrikt shoppingcenter, Queen Victoria Market. Här gick vi in och tittade, utan att vara direkt intresserade av shoppingen. 

Det fanns ett fantastiskt "Tea room" men det var kö långt utanför butiken så vi gick vidare. 

Vi passerade en stor H&M butik och här satt det mycket folk. Jag stannade för någon spelade musik som lät spännande. En "busker" långt ut till höger som knäpper på en fiol.

"Busker" är en gatumusiker och det är sällan jag stannar och lyssnar på dem, men det här lät verkligen annorlunda. Vi blev stående ett tag och det blev bara mer och mer musik, men killen var ju ensam. 

Trixet är brädan med pedaler på marken, en "loopstation" . Han spelar in korta sekvenser med musik (eller andra ljud) som sedan spelas upp i "loop" när han bestämmer det genom att trampa på rätt knapp eller pedal. 

Killen heter Cam Nicholson, eller No Permit, och är välkänd "busker" inte bara i Melbourne utan även internationellt. Han spelar modern musik men har även gjort en tolkning av Pachelbels Canon i D dur som förstås fungerar mycket bra för en violinist med en "loop station". Det var lätt att hitta honom på youtube och jag har inkluderat en länk nedan. Det var precis detta han spelade när vi gick förbi.  

 https://www.youtube.com/watch?v=wbNRQXAi3LY&list=RDwbNRQXAi3LY&start_radio=1 

I morgon är det fredag, yeah....

Hälsningar Lena

Djur som man inte visste fanns...

Jag tycker nog att jag är ganska allmänbildad när det gäller djur men under vår resa i Australien stötte vi på några arter som jag varken sett eller hört talas om förut. För vem vet egentligen vad en "pademelon" är? På svenska kallas de buskvallaby och då inser man att det är en liten känguru. Det som gör den annorlunda är den korta knubbiga svansen som nästan är hårlös. 

Det fanns ett helt gäng små "pademelons" i trädgården där vi bodde på Tasmanien. De konkurrerade med hönsen om eventuella matrester och överbliven pasta var verkligen smaskens. 

Det behövdes inget tele för att fota dessa. Om vi hade lämnat altandörren öppen hade de antagligen kommit in i köket, tillsammans med en och annan höna. Som ni ser så är gräset inte så frodigt så kan kan förstå att de letade efter annat att äta. 

Det här är en "Bennetts wallaby" som också var i trädgården då och då men inte kom så nära. Här kan man se att svansen är längre och att de ser mer ut som en känguru. De är också betydligt större än en  "pademelon".

När jag visade bilder på vombater tidigare var det kommentarer om att det här var ett helt obekant djur för några. Jag visste att dessa fanns och hur stora de var men förundras ändå över dessa stora mysiga pungdjur som närmast får en att tänka på förväxta marsvin.

Vombaterna på bilden ovan höll till utanför denna gamla byggnad, som en gång i tiden inhyst straffångar. Jag gick in här för att kolla lite. Det var mörkt och precis när mina ögon vant sej vid dunklet insåg jag att det fanns ett djur längst in till vänster, mellan de två gamla vagnarna. Jag hann precis se den vita fläcken på bröstet men den försvann ner i ett hål i golvet innan jag fick upp kameran. Jag insåg att jag precis sett en "tasmansk djävul". Det låter nästan som ett skämt men det är ett köttätande pungdjur med mörk päls (vitt på bröstet) som är nattaktiv och rimligen inte borde vara vaken så här dags. Peter ville gärna se bilder på dessa...

...och här kommer den. Den är visserligen inte så stor och absolut inte så kaxig som dessa djur faktiskt är, men ändå "tasmanian devil".  Det visade sej att det fanns småvalpar i lyan under golvet och de var tydligen vakna. 

Den här krabaten är kanske 4-5 veckor gammal och tack vare den vita bröstfläcken gick det att få fokus där inne i det mörka hörnet. Bilden är tagen med ISO 25600, 1/400 s och bländare 5,6, vilket är det bästa jag kan få med mitt 100-400. Bilden är dessutom beskuren. Jag visste att dessa djur fanns men jag hade aldrig trott att vi skulle få se dem. 

Quokkan är ett betydligt fridfullare litet pungdjur som vi mötte på Rottnest Island (Western Australia). De finns bara på ett par öar vid västra kusten och just dessa har blivit väldigt vana vid folk. De verkar dock få vara tillräckligt mycket ifred för att må bra och de fortplantar sej i godan ro bland turisterna på Rottnest Island. Den här var lite kritiskt till porträttfotograferingen och ville hellre surfa runt på nätet när den hade en telefon så nära till hands. Jag hade inte en aning om vad en quokka va tills jag mötte dessa.

Den här bilden är tagen i tropisk regnskog utanför Cairns i Queensland. Det charmiga djuret är en "Rat kangaroo" som också kan kallas "Bettong". Vi fick se denna från bilen och jag lyckades få några bilder innan den försvann in i de blöta buskarna. Många av Australiens fina små pungdjur är nattaktiva och svåra att få syn på. Det är inte så lätt att ge sej ut i regnskog i kolmörkret. 

Genom en FS bloggare (Leif Rydell) hade vi fått tipset om Chambers Wildlife Rainforest Lodge, som hade en plattform där man kunde sitta ute på kvällen och spana efter de nattaktiva djuren i området. För att locka dem till sej smetade man ut honung på ett par stora trädstammar. Åtel för små pungdjur som gillar sötsaker. Tyvärr regnade det då vi satt där och då vill inte de små flygpungekorrarna (sugargliders) hoppa i träden. Men vi fick besök av en "bandicoot" som också kan kallas punggrävling. Det är en allätare som också gillar honung.

Ett annat pungdjur som också gillar honung var "striped possum" eller randig possum. Den kom klättrande nerför trädstammen och slickade ivrigt i sej honungen som börjat rinna längs stammen av regnet. Dessa bilder tagna med ISO 25600 och 1/25 s. Det var mörkt när de kom och den blygsamma belysning som fanns räckte inte till mer än detta. 

Det svartvita mönstret underlättade dock för att få fokus.

I Kalbarri, Western Australia, mötte vi en flock helt bedårande "rock wallaby" eller klippkänguru. Den här ville kolla sin FB när vi ändå var där och satt i skugga en stund.

Dessa djur har matats av besökare i nationalparken under många generationer, men istället för att sätta upp skyltar att det var förbjudet (för de ska helst inte äta mackor och chips) har man skaffat fram ett pelleterat foder som passar dem och säljer det i små påsar för en dollar. Vi kunde ju inte motstå detta och köpte en påse. Det var väldigt varmt i solen och vi såg inte till några djur men så fort vi visade den vita påsen kom de fram. 

Så här förväntansfull kan en liten klippkänguru se ut när man prasslar med en vit papperspåse. Det var väldigt få besökare denna dag och egentligen alldeles för varmt för att vandra i nationalparken. Det fanns inte särskilt mycket för dem att äta för allt var torrt och brunt så de ville nog gärna ha lite pellets.

Vi gick en kortare led som mest handlade om att hoppa på stora klippblock och mötte då denna hona med en halvstor unge. Här behövdes det tele för att få ta del av familjeidyllen.

Jag fotar inte så mycket insekter med den här kunde jag inte motstå. Det är nog den största insekt jag någonsin sett. Någon sorts vandrande pinne som finns i tropiska klimat. Bilden är tagen i Cairns på ett B&B där vi bodde. Den sitter på poolgrinden.

Slutligen ett djur som jag kände till men som ser så osannolikt ut att man knappt kan tro sina ögon. Dessutom är det ett äggläggande däggdjur, bara det är ju rätt unikt. Det tog många dagars letande i olika vattendrag innan vi fick syn på ett näbbdjur (platypus). De är också nattaktiva men på Tasmaninen är de aktiva även på dagen. 

Näbbdjuret ser ut som en utter med bäversvans, men har en näbb som från en jätteanka. På den här bilden kan man se fötterna som den simmar med. Näbbdjuret och myrpiggsvinet är de enda äggläggande däggdjuren, de kallas också kloakdjur. Vi satt en lång stund och tittade på detta besynnerliga djur som kom väldigt nära där vi satt.

Australien har mängder med udda besynnerliga djur och vi fick se några av dem. Tyvärr inte något myrpiggsvin men näbbdjuret stod nog lite högre upp på önskelistan.

Hälsningar Lena

Stora Barriärrevet II

Här kommer några fler bilder från Stora Barriärrevet fotade på olika dykplatser och varierande djup. Bilderna är tagna med 60 mm makro eller 10-17 mm fisheye zoom på en Canon 7D mk II med dubbla blixtar. Vi har varit på de yttre reven som tar mer än 20 timmar att nå från Cairns, så mina bilder speglar inte hur reven ser ut på de populära turistmålen som man når på någon timme, t ex Green Island. Tusentals snorklare och dykare skeppas ut dit dagligen, vi var ensamma på våra dykplatser. På bilden ovan en rosa anemonfisk vars anemon slutit sej till en boll (vilket är helt normalt).

När vi fick se det här blev vi dock lite oroliga. Vad är detta? Jättealgblomning eller ett fartyg som rengjort sina lagringsutrymmet? Nej, det är korallerna som fortplantar sej genom att släppa stora mängder ägg och spermier i vattnet samtidigt. Händelsen är svår att förutsäga för den är beroende av vattentemperatur och månens cykler. Stora djur som lever av att filtrera små partiklar gillar detta och här spanade vi efter valhaj och manta, men hittade ingen. 

Vackra gula gorgonians (hornkoraller) längs en revvägg. Dessa växer långsamt och kan leva i hundratals år. De är också sköra och man måste ha koll på hur man rör sej och var man har sina fenor när man dyker bland dessa. 

Det finns en mängd olika färggranna fiskar och jag har inte koll på ens en bråkdel av arterna. Observera att det sitter en väldigt liten randig fisk till höger om huvudmotivet. 

Men det är lite svårt att visa de vackra fiskarna när bakgrunden är lika färgsprakande. 

Här är i alla fall en liten (ca 10 cm lång) "network pipefish", som jag hittade i en vit mjukkorall. 

Ocellaris clowfisk är den art som blev världskänd genom filmen om Nemo. Som jag skrev i förra inlägget är det här kaxiga fiskar som försvarar sin anemon och inte drar sej för att "hugga" en dykare om man råkar komma för nära.

De av er som sett filmen om Nemo minns kanske att han hade en kompis som hette Dory. Senare har det kommit en ny film där Dory är huvudkaraktären. Dory är en palettkirurgfisk och inte alls särskilt kaxig, tvärtom väldigt blyg och svårtfotograferad. På håll kunde man se koraller med ett tiotal palettkirurgfiskar ovanför men så fort man kom inom ett rimlig fotoavstånd så gömde de sej i korallen. Den här fick jag vänta ut och till slut tittade den upp ett kort ögonblick.  

Det finns även en del stora fiskar som t ex denna potatisgrouper (potato cod). Den har parkerat vid en "rengöringsstation" där små fiskar plockar parasiter och putsar större fiskar. De randiga små fiskarna vid munnen och ögat är typiska putsarfiskar.

Nyputsad och fin hade den ingenting emot att posera framför kameran tillsammans med min sambo. Det är alltså en ganska stor fisk och den bryr sej inte det minsta om dykare. 

Många av er tycker nog att vidvinkelbilderna är de mer spektakulära så här kommer några fler sådana. De flesta är tagna på olika delar av Ribbon Reef. 

Mjukkoraller och gorgonians i olika färger gör dessa rev helt spektakulära. Dessutom mängder av fisk, på vissa ställen alldeles överväldigande mängder av småfisk.

Här är det tyvärr så mycket småfisk att de delvis skymmer den vackra leopardgroupern till vänster i den stora korallen. Ett annat problem är att det ofta blir väldigt mycket blänk i de små fiskarna från blixtarna, men man måste använda blixt för att få fram färgerna. 

Här är det kanske också lite för mycket småfisk men jag gillar den här bilden ändå. Slutligen undrar ni kanske om vi inte såg några hajar?

Jo, visst såg vi hajar, mest vitfeniga revhajar. Vi mötte dem lite här och där med det mest spektakulära mötet fick vi under ett mörkerdyk när hajarna tog tillfället i akt och jagade i skenet av våra lampor. Det var en del andra rovfiskar som jagade också och det blev ett actionladdat dyk. Dessa revhajar är ganska små (ca 1,5 m, 10-15 kg) och ser inte dykare som potentiella byten. Vi har varit på andra ställen med betydligt större hajar och där dök vi inte efter att solen gått ner. 

För oss var det här femte dyket denna dag och det blev sen middag, men det var det förstås värt.

Hälsningar Lena

Stora Barriärrevet

Ingen långresa till Australien är komplett utan ett besök på Stora Barriärrevet, åtminstone inte om man har ett dykcertifikat. Jag tog mitt första cert 1995 på Barriärrevet, men det är stort och nu ville vi komma så långt ut som möjligt. Korallblekning och döda rev har vi också hört om så vi visste inte vad vi skulle få se. Som ni kan se på första bilden ovan såg det inte så tokigt ut på denna plats.

Det bästa sättet att se så mycket som möjligt och komma ut på de yttre delarna av revet (som tar ca 24 timmar) är att boka en sk "liveaboard". Det är en båt med helpension där man enbart dyker, äter gott och sover. Vi kollade vad som fanns redan långt innan vi lämnade Sverige och det var egentligen bara två alternativ att välja bland, dvs endast två olika båtar som levde upp till det vi ville ha och låg ute en hel vecka. 

Det blev sålunda en vecka på Mike Ball's Spoilsport med så mycket dykning som man bara orkar. Januari är egentligen lågsäsong (cyklonsäsong) och vår båt var inte fullbokad, vi kunde därför uppgradera vår hytt väldigt förmånligt. Men egentligen behöver man inte fönster i hytten om man bara ska sova i den....golvyta så båda kan gå in samtidigt är dock inte helt fel. Dykbåtar är inte som att åka lyxkryssare och dykare är rätt tåliga (bara dykningen är bra). 

Så här kan det se ut från ovan om det är grunt. Stora barriärrevet är en den största struktur som byggts av levande organismer och kan ses från rymden (enligt Wikipedia) . Stora barriärrevet blev ett världsarv 1981 och utvalt till Queenslands delstatsikon. När man står i båtens akter och ser detta vill man bara hoppa i vattnet. Innan man hoppar i måste man dock ta del av dykgenomgången. 

Så här kan det se ut inför en dykgenomgång på Spoilsport. På tavlan finns en beskrivning av dykplatsen och vilken svårighetsgrad som råder. I det här fallet är det grön flagga vilket betyder ett "lätt" dyk, åtminstone när vi går i...Förhållandena kan dock ändras när man är i vattnet, speciellt när gäller det ström och för denna tid på året även vind och våghöjd på ytan. 

Dykgenomgången är obligatorisk om du ska dyka och alla bockas av på en lista. Den aktuella platsen presenteras och man förväntas genomföra dyket på egen hand utan guide, precis som vi vill ha det. Om du vill ha guide finns det oftast en eller två dykinstruktörer i personalen som agerar som guider men vi avstår från det. Skålen med apelsinklyftor är främst tänkt som ett sätt att ta bort smaken av saltvatten efter dyket.   

Innan man får hoppa i vattnet måste man få OK från någon i personalen på båten. I det här fallet blir Fredrik godkänd av vår Master Reef Guide och kan ge sej iväg. Samma rutin råder när man kommer tillbaka. Man måste ange dyktid och djup samt signera uppgifterna. Risken att någon skulle bli lämnad kvar eller "bortglömd" på ett rev är obefintlig. Säkerheten är på topp på denna båt och även om det känns lite omständigt ibland så vet vi ju att detta är viktig. 

Vi kommer äntligen i vattnet och "Two towers" håller verkligen måttet som en spektakulär dykplats. Det här revet utplånades helt för tre-fyra år sedan av korallblekning och en cyklon som slog sönder allt i dess väg. Men revet har återhämtat sej på en dramatiskt sätt. Båtens fotograf och undervattensfilmare Jules har beskrivit det kvällen innan och vi möts vi av denna underbara miljö på morgonens första dyk. 

Vissa koraller växer oerhört långsamt men andra sorter växer snabbt och kan skapa ett korallandskap på bara några år. 

Det här är en "staghorn coral", en snabbväxande korallart som många små fiskar gillar att gömma sej i. Jag har dock inte en aning om vad det är för fisk. Det finns helt enkelt för många olika arter för att jag ska kunna hålla koll på dem

Det finns mängder med fisk bland de små korallerna. De randiga fiskarna är kasmirasnapper (blue stripe snapper), som man kan stöta på i stim med tusentals fiskar. 

Vi hittar även en stor yta med anemoner och där håller förstås också några anemonfiskar till. De kan också kallas clownfiskar. Just det här ser inte exakt ut som Nemo men det finns 26 olika arter.

Det här är en annan sorts anemonfisk (pink anemone fish)

Anemonfiskaran lever i symbios med anemonen och försvarar sin anemon från predatorer. Fiskarna har ett skyddande lager av slem som gör att de kan leva bland tentaklerna som annars skulle vara dödliga för dem. De lägger också sina ägg i anemonen. Fiskarna äter "smulor" som blir över från anemonens byten och håller den ren från parasiter. De små anemonfiskarna är kaxiga och drar sej inte för att "hugga" en dykare om man kommer för nära deras anemon. 

Ni undrar kanske hur "gamla" koraller kan se ut och här kommer ett exempel från en annan dykplats dessutom mycket djupare. Jag ska visa mer av denna färgprakt i ett annat inlägg. 

På väg tillbaka till båten. Om det av någon anledning inte gick att simma tillbaka t ex att det var för strömt, fanns det också två gummibåtar som de kunde hämta oss med. Ibland kunde inte vår båt ankra på bästa stället och då användes de små båtarna som körde dykare till och från revet. 

Mer fisk och färg kommer inom kort.

Hälsningar Lena