B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Udda semesterbilder

När man är ute och reser i två och en halv månad blir det mycket bilder och en del blir kanske lite udda, motiv som fångats i farten, något som man plötsligt får se och tar en bild. Här en måsparkering utanför en mataffär. Se så fint de sitter i sin ruta...de som satt i bilen åt snabbmat. Kolla även in husbilen i bakgrunden.

Så här kan en något rejälare husbil se ut om man vill vara säker på att ta sej fram i hela Australien. Den är med all sannolikhet utrustad med lämplig radioutrustning och annan säkerhetsutrustning som kan behövas om man färdas genom obefolkade områden utan mobiltäckning. Som alltid, mer än ett reservdäck.

Vi hade hyrbil under större delen av vår resa, oftast en ganska stor med lite högre frigång (tyvärr rätt dyrt).  På Tasmanien var det här den billigaste bilen man kunde hyra, t o m billigare än den minsta småbil som vårt bagage inte ens fått plats i. Alltså körde vi fyrhjulsdriven flakbil. Lite opraktiskt att lasta på flaket men i övrigt helt perfekt för oss och en del av de vägar som vi råkade hamna på. 

Vin och spritaffärer i mindre städer hade ofta "drive thru".  Lätt att lasta flak med öl eller lådor med vin. Kunde inte låta bli att reflektera över budskapet på den här skylten, inte direkt i linje med det svenska systembolaget....

Den här macken ser inte "mycket ut för världen" men den har allt. Bränsle, från de äldsta pumpar vi sett, postkontor, bostadsförmedling, is, öl (VB skylten) och "bait" (bete om man ska ut och fiska). Det var en liten ort längs vägen i Western Australia med minst 25 mil till nästa mack. Glass och solskyddskräm +50 fanns också.

När vi reste i ffa Western Australia passerade vi en del skyltar som såg ut så här. Man måste stanna och kolla, gick det att åka dit man hade planerat. Vägen till Cape Le Grand hade precis öppnat denna dag. Branden var släckt. I perioder regnar det så vägarna måste stänga av den anledningen. 

Delar av rymdstationen Skylab trillade ner över Esperance med omnejd 1979. Då stämde staden NASA för nedskräpning och man har fått betalt. "Rymdskräpet" finns förstås att se på det lokala museet. 

I Denham varnade man för emu på gatorna (med kycklingar). Det behövdes för de hade inget trafikvett alls. Pappa med kycklingar höll dock till vid vad som såg ut som en bussdepå med lite blandade uppställda fordon.

Vi fick aldrig se något myrpiggsvin men hittade i alla fall denna skapelse i Hyden.

"Magpie" är som en motsvarighet till våra skator. Intelligenta fåglar som finns överallt och har en mängd olika roliga ljud för sej. Den här ungfågeln höll just på att lära sej en ny melodi.

Vi stannade till på Carnarvon Space Center, för det råkade finnas längs de 80 mil som vi körde den dagen. Här mötte vi Buzz, gissa vem han är uppkallad efter.

Det är inte bara i Sydney som man har anlagt en saltvattenspool. Se specifikt uppmaningen om att inte släppa ut hajar i poolen.

Den välkända saltvattenspoolen i Sydney ligger vid Bondi beach. Där finns en lång mur med målningar som bl a Margareta C visat bilder från. Jag fastnade för den här. 

Texten i högra hörnet av målningen lyder så här. 

 

Ibland är naturen lite charmig. Här en willy wagtail (får mej att tänka på våra sädesärlor) som bestämt sej för att kängururumpan erbjuder utmärkt uppsikt.

Vi körde 750 mil i Western Australia, minst 500 på väg 1. Här är vi på väg till Exmouth, bara 22 mil kvar och ingen annan liten ort före som kan avleda oss från vår destination.

Hälsningar Lena

Postat 2020-05-12 18:42 | Läst 840 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Kakaduor - vita, svarta och rosa

Om man reser i Australien, även kortare resor och mer stadsorienterade än vår, är det nog tämligen omöjligt att inte stöta på kakaduor. Gultofskakaduor (sulphur crested cockatoo) är stora, ca 50 cm långa, lysande vita och mycket högljudda. De trivs i städer t ex i villaområden och stadsparker, men även på landsbygden förstås. 

De här fotade jag i Hobart, Tasmaniens största stad, och det är ett bostadsområde som syns i bakgrunden. De hade bestämt sej för att äta äpplen till kvällsmat och gick hårt åt det här trädet.

Ett par hus längre ner på gatan satt alla deras kompisar och åt fikon. Ni kan säkert föreställa er vad ett gäng så här pass stora fåglar kan göra med ett fruktträd.

I synnerhet som de har en näbb som kan klippa sönder vilken frukt som helst på nolltid. När vi tittade på dessa verkade de inte ens äta fruktköttet utan de var ute efter kärnhuset. Äppelbitarna släppte de bara och det blev äppelmos på gatan när bilar passerade under trädet. 

Det går bra att variera kosten med ekollon och diverse nötter eller små kottar som växte på stora trädgårdsenar. 

De bjöd också på annan underhållning. Jag tror inte att de egentligen hade svårt att sitta på vajern utan det verkade mest som att de dinglade runt lite för nöjes skull. 

Den starka näbben gör också att de kan åstadkomma skada på annat än fruktträd t ex kan de klippa sönder såväl trä- som plåtdetaljer på hus och antenner av olika slag. Trädgårdsmöbler är inte heller säkra. Men de är roliga att titta på och jag hade väldigt svårt att slita mej från den här flocken. 

Vackra att se på men också intelligenta, antagligen väldigt svåra att "bli av med" om man nu skulle vilja ha några äpplen eller fikon för egen del. 

Det finns även svarta kakaduor, flera olika sorter. För att hittade dessa krävs lite mer letande på "rätt ställe" och en del tur. Det här är en gulstjärtad sotkakadua (yellow-tailed black cockatoo), som vi råkade få syn på när vi körde med bilen genom ett skogsområde på Tasmanien. Det var ett par men jag lyckades inte få båda på bild.  

I Cairns har de rödstjärtade sotkakaduorna ökat rejält i antal de senaste åren och vi fick veta att de ofta höll till längs en huvudled, i synnerhet när solen började gå ner.  

De var inte alls svåra att hitta för det var hundratals fåglar som flög runt mellan de stora lyktstolparna som stod i mitten av den fyrfiliga vägen. Det var tyvärr mulet och dåligt kvällsljus då vi var där. 

Hannarna har mer rött i sina stjärtfjädrar och honorna mer gult mönster. De är stora, ca 60 cm långa, och skränar nästan lika mycket som de gultofsade.

Strax norr om Perth, i Yanchep, fick vi möta Carnaby black cockatoo (kortnäbbad sotkakadua) som bara finns i sydvästra Australien. Den klassas som hotat och de vi såg hade just klarat en omfattande skogsbrand (ca 3 veckor innan). 

Här är det en hanne som fått syn på en särskilt fin hona. Hannar har en rosa ring runt ögat, men när man ser dessa två "live" behöver man inte den vetskapen. Det är helt uppenbart vilken som är hane och hona. Jag har en serie med bilder då hanen flyttar sej närmare och närmare honan. Hela tiden visar han upp sina vackra stjärtfjädrar. Till slut verkar han få viss respons....de småpratar i alla fall med varandra....  

...men just då dög han inte, eller så spelar hon bara lite svårflörtad. Det fanns trots allt inte så många av dem att välja bland just här.

De som nog ändå hade det kärvast var Kangaroo Islands underart av glanssotskakadua (glossy black cockatoo). Via ett galleri fick vi veta att det fanns 12 st glanssotskakaduor väldigt nära där vi bodde. De hade klarat sej trots bränderna men uppehöll sej på privat mark där man inte ville ha besökare för man hade inhyst familjer som mist sina hem i bränderna. Det var dock helt OK att spana från vägen. Vid sjutiden brukade de vara aktiva....

... och det var full aktivitet en kort stund, de flög rakt över våra huvuden. Dock var det mulet och sent på dagen så exponeringen blev inte alls optimal. Men vi fick i alla fall se dem.

Avslutar med min personliga favorit. Den rosafärgade kakaduan som heter "galah" på engelska eller rosenkakadua på svenska. Det här är en fågel som man nog inte kan missa om man är i Australien för den finns på hela kontinenten och den är vanlig överallt.   

Här är det en fin hona som är på strandpromenad i Margaret River (WA). Den enda skillnaden mellan könen är att honor har röd iris medan den är mörk blå hos hanar. De är mindre är de kakaduor jag visat tidigare, ca 35 cm långa, och oerhört mer sympatiska.

Här är den trevliga maken till honan på bilden ovan. De var båda på stranden och hade en fin dag med oss då vi egentligen hade surflektion, men jag smet iväg och njöt av de mer stillsamma händelserna på stranden...Lägg märke till att ögat är mörkare på hanen.

Här syns det bättre. Hanen har mörblå iris till skillnad från honornas röda. Det här är en sympatisk fågel som man kan komma mycket nära, i synnerhet om man sitter i bilen.  

Det som gör just den här arten till min favorit är att de pratar så civiliserat med varandra :-) En flock rosenkakaduor är inte en skränande hop utan en flock kvittrande fåglar som slår sej ner och småpratar med varandra. Just som de här två på bilden. Det här är också de fåglar som jag minns bäst från den tid då jag jobbade som "fårfösare" mm på en gård i Australien i början på 90-talet. De rosafärgade fåglarna fanns alltid där, morgon middag och kväll. De skrattade inte ut mej heller, som en del andra...

Hälsningar Lena

Postat 2020-04-03 22:55 | Läst 648 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Melbourne, och en väldigt bra "busker"

Mot slutet av vår långa resa i Australien spenderade vi några dagar i Melbourne, hälsade på en kompis, letade efter pingviner och gick längs gator som i början av mars varje år förvandlas till en Formel1 bana, mitt i stan. Vyn över staden är tagen från ett stort krigsmonument.  

Melbourne är Australiens näst största stad och har varit landets huvudstad i början på 1900-talet. Floden som rinner genom staden heter Yarra. Den kantas av populära restauranger och barer som är fullsatta på kvällarna. Den här dagen trampade vi 17 km på Melbournes gator. Vi hade inte planerat det men spårvagnsförarna strejkade några timmar och tja, vi gick tills trafiken kom igång igen.    

Vi gick bl a genom botaniska trädgården och passerade dessa skolklasser som var där på studiebesök. Hatt är obligatoriskt i alla skoluniformer för att skydda mot solen. Australien är det land som har flest fall av hudcancer i världen. Just denna dag sken dock inte solen i Melbourne. 

Stadsmotiv och gator är ju inte riktigt min grej, men det finns några gator med graffiti som är kända så vi letade oss fram dit. 

Det var en del andra här och fotograferade, inte bara turister. 

Ibland ska man även titta högre upp längs väggarna.

Hittade en fågel bland gatumotiven...

Melbourne har förstås ett gammalt anrikt shoppingcenter, Queen Victoria Market. Här gick vi in och tittade, utan att vara direkt intresserade av shoppingen. 

Det fanns ett fantastiskt "Tea room" men det var kö långt utanför butiken så vi gick vidare. 

Vi passerade en stor H&M butik och här satt det mycket folk. Jag stannade för någon spelade musik som lät spännande. En "busker" långt ut till höger som knäpper på en fiol.

"Busker" är en gatumusiker och det är sällan jag stannar och lyssnar på dem, men det här lät verkligen annorlunda. Vi blev stående ett tag och det blev bara mer och mer musik, men killen var ju ensam. 

Trixet är brädan med pedaler på marken, en "loopstation" . Han spelar in korta sekvenser med musik (eller andra ljud) som sedan spelas upp i "loop" när han bestämmer det genom att trampa på rätt knapp eller pedal. 

Killen heter Cam Nicholson, eller No Permit, och är välkänd "busker" inte bara i Melbourne utan även internationellt. Han spelar modern musik men har även gjort en tolkning av Pachelbels Canon i D dur som förstås fungerar mycket bra för en violinist med en "loop station". Det var lätt att hitta honom på youtube och jag har inkluderat en länk nedan. Det var precis detta han spelade när vi gick förbi.  

 https://www.youtube.com/watch?v=wbNRQXAi3LY&list=RDwbNRQXAi3LY&start_radio=1 

I morgon är det fredag, yeah....

Hälsningar Lena

Postat 2020-03-26 20:58 | Läst 858 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Djur som man inte visste fanns...

Jag tycker nog att jag är ganska allmänbildad när det gäller djur men under vår resa i Australien stötte vi på några arter som jag varken sett eller hört talas om förut. För vem vet egentligen vad en "pademelon" är? På svenska kallas de buskvallaby och då inser man att det är en liten känguru. Det som gör den annorlunda är den korta knubbiga svansen som nästan är hårlös. 

Det fanns ett helt gäng små "pademelons" i trädgården där vi bodde på Tasmanien. De konkurrerade med hönsen om eventuella matrester och överbliven pasta var verkligen smaskens. 

Det behövdes inget tele för att fota dessa. Om vi hade lämnat altandörren öppen hade de antagligen kommit in i köket, tillsammans med en och annan höna. Som ni ser så är gräset inte så frodigt så kan kan förstå att de letade efter annat att äta. 

Det här är en "Bennetts wallaby" som också var i trädgården då och då men inte kom så nära. Här kan man se att svansen är längre och att de ser mer ut som en känguru. De är också betydligt större än en  "pademelon".

När jag visade bilder på vombater tidigare var det kommentarer om att det här var ett helt obekant djur för några. Jag visste att dessa fanns och hur stora de var men förundras ändå över dessa stora mysiga pungdjur som närmast får en att tänka på förväxta marsvin.

Vombaterna på bilden ovan höll till utanför denna gamla byggnad, som en gång i tiden inhyst straffångar. Jag gick in här för att kolla lite. Det var mörkt och precis när mina ögon vant sej vid dunklet insåg jag att det fanns ett djur längst in till vänster, mellan de två gamla vagnarna. Jag hann precis se den vita fläcken på bröstet men den försvann ner i ett hål i golvet innan jag fick upp kameran. Jag insåg att jag precis sett en "tasmansk djävul". Det låter nästan som ett skämt men det är ett köttätande pungdjur med mörk päls (vitt på bröstet) som är nattaktiv och rimligen inte borde vara vaken så här dags. Peter ville gärna se bilder på dessa...

...och här kommer den. Den är visserligen inte så stor och absolut inte så kaxig som dessa djur faktiskt är, men ändå "tasmanian devil".  Det visade sej att det fanns småvalpar i lyan under golvet och de var tydligen vakna. 

Den här krabaten är kanske 4-5 veckor gammal och tack vare den vita bröstfläcken gick det att få fokus där inne i det mörka hörnet. Bilden är tagen med ISO 25600, 1/400 s och bländare 5,6, vilket är det bästa jag kan få med mitt 100-400. Bilden är dessutom beskuren. Jag visste att dessa djur fanns men jag hade aldrig trott att vi skulle få se dem. 

Quokkan är ett betydligt fridfullare litet pungdjur som vi mötte på Rottnest Island (Western Australia). De finns bara på ett par öar vid västra kusten och just dessa har blivit väldigt vana vid folk. De verkar dock få vara tillräckligt mycket ifred för att må bra och de fortplantar sej i godan ro bland turisterna på Rottnest Island. Den här var lite kritiskt till porträttfotograferingen och ville hellre surfa runt på nätet när den hade en telefon så nära till hands. Jag hade inte en aning om vad en quokka va tills jag mötte dessa.

Den här bilden är tagen i tropisk regnskog utanför Cairns i Queensland. Det charmiga djuret är en "Rat kangaroo" som också kan kallas "Bettong". Vi fick se denna från bilen och jag lyckades få några bilder innan den försvann in i de blöta buskarna. Många av Australiens fina små pungdjur är nattaktiva och svåra att få syn på. Det är inte så lätt att ge sej ut i regnskog i kolmörkret. 

Genom en FS bloggare (Leif Rydell) hade vi fått tipset om Chambers Wildlife Rainforest Lodge, som hade en plattform där man kunde sitta ute på kvällen och spana efter de nattaktiva djuren i området. För att locka dem till sej smetade man ut honung på ett par stora trädstammar. Åtel för små pungdjur som gillar sötsaker. Tyvärr regnade det då vi satt där och då vill inte de små flygpungekorrarna (sugargliders) hoppa i träden. Men vi fick besök av en "bandicoot" som också kan kallas punggrävling. Det är en allätare som också gillar honung.

Ett annat pungdjur som också gillar honung var "striped possum" eller randig possum. Den kom klättrande nerför trädstammen och slickade ivrigt i sej honungen som börjat rinna längs stammen av regnet. Dessa bilder tagna med ISO 25600 och 1/25 s. Det var mörkt när de kom och den blygsamma belysning som fanns räckte inte till mer än detta. 

Det svartvita mönstret underlättade dock för att få fokus.

I Kalbarri, Western Australia, mötte vi en flock helt bedårande "rock wallaby" eller klippkänguru. Den här ville kolla sin FB när vi ändå var där och satt i skugga en stund.

Dessa djur har matats av besökare i nationalparken under många generationer, men istället för att sätta upp skyltar att det var förbjudet (för de ska helst inte äta mackor och chips) har man skaffat fram ett pelleterat foder som passar dem och säljer det i små påsar för en dollar. Vi kunde ju inte motstå detta och köpte en påse. Det var väldigt varmt i solen och vi såg inte till några djur men så fort vi visade den vita påsen kom de fram. 

Så här förväntansfull kan en liten klippkänguru se ut när man prasslar med en vit papperspåse. Det var väldigt få besökare denna dag och egentligen alldeles för varmt för att vandra i nationalparken. Det fanns inte särskilt mycket för dem att äta för allt var torrt och brunt så de ville nog gärna ha lite pellets.

Vi gick en kortare led som mest handlade om att hoppa på stora klippblock och mötte då denna hona med en halvstor unge. Här behövdes det tele för att få ta del av familjeidyllen.

Jag fotar inte så mycket insekter med den här kunde jag inte motstå. Det är nog den största insekt jag någonsin sett. Någon sorts vandrande pinne som finns i tropiska klimat. Bilden är tagen i Cairns på ett B&B där vi bodde. Den sitter på poolgrinden.

Slutligen ett djur som jag kände till men som ser så osannolikt ut att man knappt kan tro sina ögon. Dessutom är det ett äggläggande däggdjur, bara det är ju rätt unikt. Det tog många dagars letande i olika vattendrag innan vi fick syn på ett näbbdjur (platypus). De är också nattaktiva men på Tasmaninen är de aktiva även på dagen. 

Näbbdjuret ser ut som en utter med bäversvans, men har en näbb som från en jätteanka. På den här bilden kan man se fötterna som den simmar med. Näbbdjuret och myrpiggsvinet är de enda äggläggande däggdjuren, de kallas också kloakdjur. Vi satt en lång stund och tittade på detta besynnerliga djur som kom väldigt nära där vi satt.

Australien har mängder med udda besynnerliga djur och vi fick se några av dem. Tyvärr inte något myrpiggsvin men näbbdjuret stod nog lite högre upp på önskelistan.

Hälsningar Lena

Postat 2020-03-15 21:10 | Läst 1187 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Stora Barriärrevet II

Här kommer några fler bilder från Stora Barriärrevet fotade på olika dykplatser och varierande djup. Bilderna är tagna med 60 mm makro eller 10-17 mm fisheye zoom på en Canon 7D mk II med dubbla blixtar. Vi har varit på de yttre reven som tar mer än 20 timmar att nå från Cairns, så mina bilder speglar inte hur reven ser ut på de populära turistmålen som man når på någon timme, t ex Green Island. Tusentals snorklare och dykare skeppas ut dit dagligen, vi var ensamma på våra dykplatser. På bilden ovan en rosa anemonfisk vars anemon slutit sej till en boll (vilket är helt normalt).

När vi fick se det här blev vi dock lite oroliga. Vad är detta? Jättealgblomning eller ett fartyg som rengjort sina lagringsutrymmet? Nej, det är korallerna som fortplantar sej genom att släppa stora mängder ägg och spermier i vattnet samtidigt. Händelsen är svår att förutsäga för den är beroende av vattentemperatur och månens cykler. Stora djur som lever av att filtrera små partiklar gillar detta och här spanade vi efter valhaj och manta, men hittade ingen. 

Vackra gula gorgonians (hornkoraller) längs en revvägg. Dessa växer långsamt och kan leva i hundratals år. De är också sköra och man måste ha koll på hur man rör sej och var man har sina fenor när man dyker bland dessa. 

Det finns en mängd olika färggranna fiskar och jag har inte koll på ens en bråkdel av arterna. Observera att det sitter en väldigt liten randig fisk till höger om huvudmotivet. 

Men det är lite svårt att visa de vackra fiskarna när bakgrunden är lika färgsprakande. 

Här är i alla fall en liten (ca 10 cm lång) "network pipefish", som jag hittade i en vit mjukkorall. 

Ocellaris clowfisk är den art som blev världskänd genom filmen om Nemo. Som jag skrev i förra inlägget är det här kaxiga fiskar som försvarar sin anemon och inte drar sej för att "hugga" en dykare om man råkar komma för nära.

De av er som sett filmen om Nemo minns kanske att han hade en kompis som hette Dory. Senare har det kommit en ny film där Dory är huvudkaraktären. Dory är en palettkirurgfisk och inte alls särskilt kaxig, tvärtom väldigt blyg och svårtfotograferad. På håll kunde man se koraller med ett tiotal palettkirurgfiskar ovanför men så fort man kom inom ett rimlig fotoavstånd så gömde de sej i korallen. Den här fick jag vänta ut och till slut tittade den upp ett kort ögonblick.  

Det finns även en del stora fiskar som t ex denna potatisgrouper (potato cod). Den har parkerat vid en "rengöringsstation" där små fiskar plockar parasiter och putsar större fiskar. De randiga små fiskarna vid munnen och ögat är typiska putsarfiskar.

 

Nyputsad och fin hade den ingenting emot att posera framför kameran tillsammans med min sambo. Det är alltså en ganska stor fisk och den bryr sej inte det minsta om dykare. 

Många av er tycker nog att vidvinkelbilderna är de mer spektakulära så här kommer några fler sådana. De flesta är tagna på olika delar av Ribbon Reef. 

Mjukkoraller och gorgonians i olika färger gör dessa rev helt spektakulära. Dessutom mängder av fisk, på vissa ställen alldeles överväldigande mängder av småfisk.

Här är det tyvärr så mycket småfisk att de delvis skymmer den vackra leopardgroupern till vänster i den stora korallen. Ett annat problem är att det ofta blir väldigt mycket blänk i de små fiskarna från blixtarna, men man måste använda blixt för att få fram färgerna. 

Här är det kanske också lite för mycket småfisk men jag gillar den här bilden ändå. Slutligen undrar ni kanske om vi inte såg några hajar?

Jo, visst såg vi hajar, mest vitfeniga revhajar. Vi mötte dem lite här och där med det mest spektakulära mötet fick vi under ett mörkerdyk när hajarna tog tillfället i akt och jagade i skenet av våra lampor. Det var en del andra rovfiskar som jagade också och det blev ett actionladdat dyk. Dessa revhajar är ganska små (ca 1,5 m, 10-15 kg) och ser inte dykare som potentiella byten. Vi har varit på andra ställen med betydligt större hajar och där dök vi inte efter att solen gått ner. 

För oss var det här femte dyket denna dag och det blev sen middag, men det var det förstås värt.

Hälsningar Lena

Postat 2020-03-12 19:23 | Läst 1879 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera
1 2 3 Nästa