B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Nordkap, Norges nästan nordligaste punkt.

Efter lunch i Skarsvåg körde vi den sista biten till vad som bara nästan är Norges nordligaste punkt. Den nordligaste heter Knivskjellodden och ligger 1,5 km norr om Nordkap. Om man ville ta sej dit var det apostlahästarna som gällde, 9 km enkel väg. Vi övervägde att göra den 18 km långa turen en dag men terrängen såg ganska enahanda ut och det kändes lite för långt. 

Vädret var ganska OK när vi kom fram men utsikten från Nordkapsklippan över Norra Ishavet skvallrade om att det kanske skulle kunna ändras 

Udden man står på är 307 m hög och det stupar brant ner på dess sidor. Det fanns staket runt stora delar och man fick inte klättra på klippväggarna (om man nu skulle få för sej något sådant).

Här fick man inte klättra ner...

Detta verk heter "Children of the world" och har designats av sju barn från olika länder och ska symbolisera samarbete, vänskap, hopp och lycka över alla gränser. Det avtäcktes 1989.

Mor och son som står och tittar ut över havet och monumentet i blåsten är en skulptur av Eva Rybakken.

Det finns förstås ett rejält besökscenter med panoramafilm, utställningar, historia, souvenirer mm och inträde ingår i "parkeringsavgiften" på drygt 500 Nkr för personbil med två personer. Biljetten gäller faktiskt 24 timmar, vilket vi drog nytta påföljande dag. Det finns en underjordisk del där det bl a finns ett litet kapell, St John's Chapel. Det finns bara tre symboler här, Jesus, korset och en duva, för att vem som helst oberoende av tro ska kunna få en stunds kontemplation här.   

Det finns förstås restaurang, café och bar och någonstans hade jag läst att man skulle dricka ett glas champagne när man nått denna plats. Vi beslöt oss för att dela på ett glas, men tyvärr fanns det ingen champagne när den stora turistruschen var över. Vi fick nöja oss med ett glas prosecco. Vi såg också att det hänt en del med vädret när vi varit nere i de underjordiska delarna...

När vi kom ut såg det ut så här och jag insåg att staketet inte bara var oestetiskt utan faktiskt hade en viktig funktion att fylla när vädret plötslig slog om. Jag försökte fotografera utsikten men det är inget värt att visa. 

Härifrån såg vi Nordkapmonumentet tydligt när vi kom. Nu var det visserligen helt vindstilla och varmare än när vi kom men det fanns inte så stor anledning att stanna kvar. 

Nästa morgon strålade solen för första gången under vår resa!!! Vi hade ju tid kvar på parkeringsbiljetten så vi bestämde oss för att åka upp igen. Den här bilden är tagen vid nästan samma plats som den i dimman, men från en lite annan vinkel.  

Det blåste riktigt kallt och vi stannade inte så länge men det var kul att se hur vädret kunde skifta bara under 24 timmar. 

Utanför besökscentret stod en cykel och cyklisten var antagligen inomhus. Den här killen hade en nummerlapp och han hade precis gått i mål i en 400 mil lång cykeltävling som startat i Italien. Vi spekulerade i om han inte var inne för att ringa efter en taxi...Om man kommer på cykel (en hel del gör det utan att tävla) eller till fots kostar det ingenting att besöka Nordkap. Om ni funderar över om man kan parkera i vägrenen utanför centret och sedan gå in kan jag meddela att vägren här på sin höjd är ett djur och inget annat.  

Om man kom med båt, vilket var det enda sättet före vägen öppnades 1956, fick man lägga till i Hornvika strax söder om Nordkap. Här kan man se små byggnader och en liten kaj. Efter landstigning var det bara att gå upp för stigen som är ca 900 m lång och har en stigning på 300 m. Det kom turister till Nordkap på 1800-talet och då fanns här 1008 trappsteg som det fortfarande finns rester av.

Den här turen fanns med på vår turkarta och betecknades som "brant". Inne på centret kan man se både bilder och modeller på tidiga turister som kommit upp denna väg. Männen hade väl OK kläder med långbyxor, kortare rock och kängor, men kvinnomodet på den tiden var fotsida, vida kjolar, muff och hatt. Man kan ju bara undra vad de hade på fötterna...    

Fredrik gick inte så nära kanten utan skickade ut drönaren istället. Han var dock helt ovetande om att "dagens ren" med alla sina kompisar passerade bakom ryggen.

Landskapet fick helt andra färger i solskenet och vi stannade på några ställen för att fota.

Även i motljus med moln såg det annorlunda ut. De stora "staketen" är för att förhindra snödrev över vägen på vintern. 

Den här vyn hade vi fotat förut men med det fina vädret ville jag ha nya bilder. Det är Skipsfjord och vår camping man ser längst ner. Vägen är slingrande och lutningen tillräcklig för att få alla cyklister vi såg på väg upp (utom de med nummerlappar) att sitta av och dra cykeln åtminstone en del av sträckan.

Vår camping med stugor och hotell. 

Hej så länge,

Lena

Postat 2019-08-31 09:38 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Skarsvåg och "Kjerkeporten"

Återigen en mule morgon men det skulle kanske lätta till eftermiddagen. Vi åkte till Skarsvåg som är den sista lilla orten innan Nordkap. Här bor ca 60 personer. 

Skarsvåg ska vara världens nordligaste fiskeläge och det finns en liten hamn med fiskebåtar. Det fiskas mest torsk men fler och fler fiskar även kungskrabba och den här båten har en krabbur i aktern.

Det kommer en hel del turister hit (även om vi inte mötte några) och det finns ett par campingplatser utanför Skarsvåg. Det finns också ett företag som tar ut den som vill fiska och här sitter några av troféerna. Ett café med turistinformation och en stor tank där man kunde se levande kungskrabba om man ville betala 3 euro. Vi skippade det...

Det lilla träkapellet har plats för 60 personer.

Här finns också en märkt vandringstur som startar vid kapellet med en rejäl uppförsbacke. På skylten stod det Kjerkeporten och dit ville jag. En "sten" med ett hål i hade jag sett på bilder, men vi hade för övrigt kanske inte så stora förväntningar. 

När vi kom över krönet efter ca 1 km såg det ut så här. Stenformationerna såg ut som något jag aldrig sett tidigare och naturligtvis ville jag komma ner där och komma närmare.

Jag kan inte ens göra dessa formationer rättvisa med mina bilder. Det var så otroligt läckert, och brant...

Åt andra hållet såg det ut så här och nej, där kunde man inte gå ner...

Vi hittade faktiskt en stig med lite bristfälliga markeringar och vi tråcklade oss ner en bit. Det gick inte särskilt fort men det var ju inte heller långt.

När vi kom ner såg vi en annan stig, minst lika brant. Det var faktiskt folk som kom fram men avstod från att gå ner till där vi stod. Det var betydligt lättare att gå upp, som det brukar vara.

Det var den här strukturen som gjorde att man ju absolut måste gå ner. Det räcker inte att bara se Kjerkeporten på håll.

Här kom förstås också vår lilla drönare fram...

...men jag var upptagen med annat. Stenformationerna uppslukade mej fullständigt. Störande att folk måste lämna spår efter sej.

Så här så det ut när vi klättrat upp för stigen på bilden. Vi insåg då att vi måste ha gått ner på en gammal stig, därav den dåliga märkningen och den låg på andra sidan porten.  

Tillbaka vid utgångspunkten var det hög tid för lunch och då kom grillen fram. Gott med varm lunch för någon sommarvärme var det inte. 

Så här såg sittplatserna ut vid lunchserveringen dvs bagageutrymmet på vår bil. Korv med bröd, tomater hemifrån, ketchup och vatten. Det smakade toppen och jag kunde inte låta bli att fundera över om det kan finnas något enda vegetariskt alternativ som kan slå en grillad chorizo. Dykpaketen är förstås med, mest för att det är det bästa stället att förvara dem på, men vi skulle inte dyka efter lunch. Vi lämnade Skarsvåg...

... och "dagens ren" stod vid vägen med det mest näpna uttryck jag sett hos en ren. När vägen sedan delade sej tog vi av mot norr och Nordkap. 

Hej så länge,

Lena

Postat 2019-08-29 18:55 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Första dyken på 71 grader nordlig bredd

Vi vaknade till ännu en mulen morgon med ca 8 grader. Dagens ren gick fort för de gick utanför sovrumsfönstret. Det pågick ett byggprojekt bakom vår stuga och jag blev inte helt nöjd med bakgrunden.  

Jag smög ut med 100-400 på kameran och de var fortfarande kvar bakom vår stuga. Dessa renar går ju på en camping men det betyder inte att de släpper folk hur nära som helst. Man måste vara tyst och ta det lugnt. Så fort det började vakna människor i stugor och husbilar drog renarna iväg. Vi var ganska morgontidiga av oss... 

Den här var så fin så ni får en bild till. Efter ytterligare ett par tidiga mornar med samma djur kallad vi dem våra "frukostrenar".

Efter frukost åkte vi till en potentiell dykplats som en lokal dykare hade tipsat oss om. När vi stod och tittade ut över de stora besvärliga stenarna med halkig tång som vi måste passera för att komma i vattnet, dök det plötsligt upp små fenor på ytan. Tumlare! Initialt var de mycket nära oss men innan jag fått fram "landkameran" ur bilen hade de förflyttar sej en bit längs strandkanten.    

Det var helt uppenbart att de hade ett litet fiskstim som de jagade i och de simmade i cirklar. Ibland kunde man ana fisk som skvätte på ytan. Kul att få se, men chansen att vi skulle se dem under ytan visste vi båda var i stort sett obefintlig. De beter sej inte som "små delfiner" utan är väldigt skygga djur.  

Tumlarna var långt borta när vi till slut lyckats ta oss över de besvärliga stenarna och ut i vattnet. Vi hittade ett litet stim på grunt vatten men dessa fiskar är väldigt små. Inte tumlarmat tror jag. Vattnet var blåaktigt och 7 grader. Sikten var förvånansvärt bra. 

Lite djupare hittade vi större stenblock som var ganska kala med del anemoner och små sjöborrar. På den här bilden är det också ett par eremitkräftor mitt bland anemonerna. Vi simmade vidare. 

Mellan ca 12-18 m passerade vi genom ett vattenskikt med mycket dålig sikt. Sedan klarnade det upp en del men då var det betydligt mörkare. Vi simmade till ca 27 meter men det enda som verkade vilja posera för oss var småtorsk och enstaka plattfiskar. 

Äntligen hittade Fredrik det vi hela tiden letade efter. En kungskrabba! Ganska liten att stoppa i grytan, men finns det en så ska det väl finnas flera.

Jag kröp nära för jag hade 12 mm fisheye på kameran. Den såg fin ut med det var något som inte stämde, den var väldigt stilla... 

Fredrik petade lite på den och lyfte den sedan i ena benet. Det var en hona full med ägg på buken, men den var också död. Tyvärr, och det enda vi hittade förutom denna under dagens två dyk, och drygt två timmars sökande, var en ännu större som varit död ännu längre. 

Efter dyken skulle vi få fylla luft i våra flaskor från kompressorn hos Nordkapp dykkerklubb. 

Eskil, som visat oss flera olika platser att dyka på, kom och fyllde åt oss. Han sak att krabborna var lite oberäkneliga och att han kunde göra flera dyk efter varandra utan att se en enda och så plötsligt komma i på ett ställe och hitta mängder. Det fanns sålunda fortfarande hopp om en krabbmiddag och bilder på levande krabbor.

Det hade t o m hänt att stora krabbor letat sej in i hamnen i Honningsvåg och varit fullt synliga nedanför kajen vid lågvatten. Vattnet var klart ner till ca 5-6 m även här. Så här såg det ut precis utanför klubblokalen. 

Två dyk räckte inte för att suga musten ur oss helt denna dag så före middagen gick vi en tur från campingen upp till en utsiktspunkt som hette Skipsfjordutsikten. Det blev nästan fem km istället för tre (som en skylt antytt) och stigningen var 219 höjdmeter. Vi fick dock lön för mödan när vi kom upp och maten smakade mycket gott när vi ner till stugan igen (fast det älggryta istället för krabba).

De röda byggnaderna är hotellet på campingen och vägen som slingrar sej bort leder till Nordkapp, ca 3 mil norrut. Kanske skulle vi satsa på en tur dit i morgon... Det berodde helt på "vädergudarna". Det var aningen ljusare denna kväll än tidigare.

Hälsningar Lena

Postat 2019-08-27 17:26 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Att upptäcka Mageröya och "dagens ren"

Ön Magerøya (som stavas så här men specialtecken kan inte infogas i rubriken) har lite mer än bara Nordkapp och eftersom vädret inte inbjöd till ett besök på den nordligaste udden, där det dessutom kostar rätt mycket att parkera, körde vi mot en liten fiskeby som heter Gjesvaer. Det blev en bild på renar i deras naturliga miljö längs vägen och jag började fundera på om jag inte skulle ta minst en renbild om dagen, "dagens ren" alltså. Hittills hade det ju inte varit några som helst problem.   

Landskapet som först var böljande med mycket grönt blev plötsligt väldigt kargt och stenigt. Det här är en lång nedförsbacke, vilket knappt framgår av bilden, men vi stannade i alla fall längst ner för att fota lite. 

Som ni ser har vi också hemfallit till att skaffa en ny liten fotopryl. Det är min sambo som är bäst på att flyga med den men jag måste erkänna att det är rätt kul och vyerna blir helt annorlunda. Det här är mitt första fotoförsök från min första flygtur. Vi har inte haft den så länge...Mer om denna senare. 

Gjesvaer är en liten by med ca 130 fastboende som livnär sej på fiske och turism. Trots att Gjesvaer fanns redan på vikingatiden finns inga hus eller byggnader som är äldre än 1944. Tyskarna brände allt under kriget och hela det lilla samhället har fått byggas upp igen. 

En typisk gata med trähus i olika färger. Det finns en liten kyrka, en lågstadieskola och ett större företag där man processar fisk. 

På en husvägg hittar vi denna utsmyckning. Senare hittar vi kartan ingen på museét i Honningsvåg. Den är tecknad av holländaren Jan Huygen van Linschoten 1594 som deltog i William Barents första expedition för att finna nordostpassagen. Originalkartan finns hos kartsamlare Erling Walsøe i Gjesvaer.

Vi vandrar vidare och tyvärr visar sej den lokala grillen vara stängd. Turistsäsongen är i stort sett över när de stora kryssningsfartygen slutar komma, vilket är redan i början på augusti. 

Utanför den lokala affären hittar vi en karta till mellan postlådan och hjärtstartaren. Den här kartan är från Barents sista resa 1596, som han själv inte överlevde, och ska vara baserad på hans egna skisser och anteckningar. Förstora för att se mer av detaljerna. Bara 12 sjömän överlevde denna expedition då fartyget blev fast i isen och de fick rädda sej genom att ro en livbåt till Kolahalvön. 

Det är inte så mycket blommor i trädgårdarna och jag funderar lite över vad som tål att växa här över huvud taget. Just dessa gula, som även finns i vitt och orange, verkar dock trivas. Penséer är det vanligaste i blomlådor, de är ju tåliga. 

Min svåger som bor i Texas tycker att vi har konstig lutning på vår parabolantenn i Knivsta, så jag tog denna bild för att visa honom hur det ser ut på 71 grader nordlig bredd. 

Om man ska överleva som småföretagare på en plats som Gjesvaer måste man nog jobba med lite av varje. Om man förstorar framgår det av skylten att Sandnes gör just det, dessutom är det alltid öppet.  

Så här såg det ut på kajen utanför Sandnes multiservice. De gröna högarna är hopvikta burar som man fångar kungskrabba i. De ser mindre och smidigare ut än det som används av krabbfiskarna i Alaska, men här sköts också det mesta av krabbfisket från båtar som är mindre än 11 m och bara har två personer ombord.

Vi kör tillbaka mot Honningsvåg och konstaterar att vädret har om möjligt blivit sämre. Molnen ligger lågt och det regnar nästan...men det blåser inte så mycket....alltså är det dax för dykning istället. Kanske kan vi få tag i några krabbor till middag. Vi har den stora syltkastrullen med oss på resan.

Hej så länge,

Lena

Postat 2019-08-23 18:11 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Resan går vidare

Norr om Alta öppnar landskapet upp sej, storslaget och vidsträckt med stora mjuka former. Bebyggelsen är sparsam men det finns enstaka hus, spår av samer och strukturer kopplade till renskötsel. Vissa vägskyltar har namn på tre språk, norska, finska och samiska.

Mil efter mil och inte ett enda får slår det mej. Får vid vägkanten är annars ett väldigt vanligt inslag när man kör bil i Norge, även längs "stora" vägar. Här finns det inga får men naturligtvis ren. Träden och den blommande mjölkörten vi såg runt Alta är borta. Landskapet har blivit kargare.

Vi kör genom ett område med sten som jag tror kallas skiffer. Havet har nu öppnat sej på vår högra sida och sjöfåglarna sitter i grupper lite här och där. Nu bara måste jag ut ur bilen en stund så vi stannar bland stenformationerna.

Det här var väldigt läckert att vandra runt och jag förlorar mej en stund med kameran (och svär över den blaskiga himlen).

Här finns öppningar och prång där man kan kika in...

...sten, sten, sten...

...samt en och annan sommarblomma.

Mellan stenformationerna är det grönt, mjukt och mossigt...

Men, vad är nu detta? Skal från sjöborrar! Havet ligger ju ganska nära och det är nog måsar och trutar som släppt sjöborrarna på land, antagligen mot stenarna för att komma åt innehållet. Antar att de kan plocka dem när det är lågvatten, men jag blev ändå lite förvånad.

Det här fyndet bådar mycket gott. Det är ett ben från en kungskrabba och just de stora krabborna ser vi särskilt fram emot att få se när vi tar en titt under ytan. Vi har också med oss en stor kastrull för det är lagligt att ta upp dem i området. Fåglarna gillar uppenbarligen också krabba och måste ha kommit över resterna på något sätt för jag hittade fler bevis spridda på marken.

Nu börjar vi närma oss slutdestinationen som är Nordkapp camping strax norr om Honningsvåg på ön Magerøya. Vi passerade genom en 6875 m lång undervattenstunnel för att komma till ön och det är en hisnande känsla att köra ner över 200 m under marken för att sedan plana ut en stund och köra uppför på andra sidan. För de som väljer att cykla till Nordkap (förvånansvärt många) måste tunneln vara en mardröm. Det fanns förstås också några till riktigt tunga uppförsbackar (och livsfarliga nerförsbackar) innan målet var nått.

Nu är det inte långt kvar och de tunga molnen vägrar lätta. Temperaturen är 9 grader, men det regnar i alla fall inte...

Nordkapp camping, 1663 km från Knivsta (inte inräknat våra kringelikrokar i Alta). Här ska vi bo en vecka. Det borde ju kunna klarna upp en dag i alla fall...

Hej så länge,

Lena

Postat 2019-08-20 17:16 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 Nästa