B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Exmouth Navy Pier

Om dykare har en "bucket list" så är det mycket troligt att just denna plats finns med. Piren i Exmouth är känd som en av världens häftigaste dykplatser. Den är byggd av Amerikanare på 60-talet och används fortfarande för att ta emot bränsle till en jättelik ubåtskommunikationscentral. Det är alltså en del papper att fylla i, personuppgifter ska redovisas, passet ska vara med (eller australiskt körkort). Dessutom är det fotoförbud (dvs inte ens hålla i telefonen) på väg ut och hem från piren. På själva piren fick man fota men jag hade ju inte någon landkamera med mej. Bara ett dykcenter får köra turer hit och man måste följa deras regler ner till sista detalj (som att bära en snorkel på utrustningen).

När vi kommer ner är det ganska mörkt och sikten är inte den bästa. Ett stim barracudor möte oss i mörkret. Efter lite fixande med kameran simmar vi vidare in under konstruktionen.

Det finns mängder med fisk och de uppvisar finaste stimbeteende. 

Det blev mycket bilder och visar bara ett litet axplock. Vi ska strax gå ombord på en flight till Cairns. Vi lämnar Western Australia och flyger österut, till staden som är porten till Barriärrevet. 

Vi hann bara göra två dyk på denna fantastiska plats men förhoppningsvis väntar mer fina platser dit vi är på väg.

Hälsningar Lena

Postat 2020-01-21 04:04 | Läst 1386 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Karnivorer

Australien har inte några stora rovdjur. De karnivorer man kan stöta på som är lite pampiga är rovfåglar och möjligen dingo. På väg hem efter en dag ute i naturen gjorde vi en extra loop utanför Denham och där, precis vid vägen, satt en kilstjärtsörn (wedge-tailed eagle). Den är landets största rovfågel och har ett vingspann på 2,3 m. Jag tror detta är en hona och ni ska snart få veta varför.

Honorna är större än hanarna och något senare fick jag se dessa bredvid varandra. Här tror jag det är hanen som sitter i bakgrunden. Dessa fåglar har fått sitt namn efter att stjärten i flykt är formad som en stor kil.

Ganska snabbt fick jag syn på ytterligare en örn med lite annan färg. När jag sedan kollade i boken fick jag bekräftat att detta är en juvenil fågel. Örnparet lägger upp till tre ägg men det vanligaste är att bara en unge överlever. Det stämmer med årstiden så fåglarna vi fick se var alltså en hel familj.

Kilstjärtsörnen är visserligen ganska vanlig och finns i stort sett i hela landet utom i städer, men att de skulle visa upp sej så här fint trodde jag inte. Det fanns inte ens ett trafikdödat djur vid vägkanten.

Båda de vuxna fåglarna flög en bit till en annan utkiksplats och ungen längre bort. Det blev en hel del bilder, men jag har bara en liten skärm att redigera vid så alla bilderna kanske inte är toppenskärpa på.

Här sitter de och spanar ut mot vägen och då lämnade vi dem. Vi stod ju med bilen i vägkanten och måste dra vidare. Tack och lov är det glest med trafik t o m på de större vägarna.

Det finns också en white-bellied sea eagle som ffa förekommer längs kusterna. Vi har sett den flera gånger men bara på väldigt långt avstånd. Denna bild är väldigt kraftigt beskuren. Denna örn har nästan lika stort vingspann som kilstjärtsörnen. Vi såg denna från ett fågelgömsle i Exmouth som vi passerade sent en eftermiddag. Det var mycket varmt och svettigt (hög luftfuktighet). När örnen flög gick vi till bilen och började köra mot vår tillfälliga bostad...

....plötsligt tassar det en brungul skepnad framför bilen. En dingo! Det finns varningsskyltar när man kör in i Exmouth om att det finns dingo i området men jag trodde aldrig att vi skulle få se en. Vi kör på en liten väg i Cape Range National Park och rullar sakta bakom dingon...

Jag kan inte få skarpa bilder genom vindrutan så vi stannar till emellanåt och jag går ut bredvid bilen. Det är en tik och hon gör som tikar brukar göra.

Hon korsar vägen ett par gånger och tittar på mej. Hon är smal men inte utmärglad och större än jag trodde. Jag har bara sett dingo på mycket långt håll förut och det var länge sedan. Vi träffar en "parkvakt" (ranger) senare på kvällen och enligt honom är det mycket ovanligt att få se en dingo trots att de finns i området och man uppmanar folk att rapportera möten med dessa djur. 

Efter en stund går tiken av vägen och in bland buskarna. Hon lägger sej i skuggan av en låg buske och tittar mot mej en kort stund. Jag är uppenbarligen tillräckligt långt från henne för att hon ska kunna ignorera mej. Wow! Vi fick se en dingo. 

Senare på kvällen när vi sitter på stranden i mörkret och spanar på en stor sköldpadda på väg upp i sanden för att lägga ägg dyker det upp en till dingo. Den blir plötsligt synlig som en siluett uppe på en sanddyn. Inga bilder denna gång, det var för mörkt för någon form av foto men det var tydligt bland de australiensare som var med att många hade aldrig sett en dingo.

Hej så länge,

Lena

PS. Hoppas ni förstår att jag inte hinner eller har möjlighet att hänga med så mycket i bloggarna här på sidan just nu, det blir bättre när jag kommer hem. 

Postat 2020-01-17 14:15 | Läst 822 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Längs vägen i Western Australia

Vi har nu kört drygt 350 mil i Western Australia sedan vi lämnade Fremantle/Perth den 24 december. Hur otroligt det än verkar hittade vi en plats där det för tillfället var för mycket vatten! Vi hade bara tänkt promenera här....köra ett fordon (ens med snorkel) var det inte tal om. Översvämningar är dock inte alls ovanligt i denna del av landet, men inte under den här delen av året.

Vi passerar genom områden där det brunnit nyligen och genom andra där man ser att miljön börjat återhämta sej dvs det brann för ett eller kanske något år sedan. Många träd och buskar överlever en normal busk/gräsbrand och man genomför även planerade bränder när väder och vind är gynnsamma så att branden kan kontrolleras. Hela landet påverkas dock av bränderna i sydöstra och östra delarna. Det brinner i områden där majoriteten av landets befolkning bor så nästan alla vi pratat med har familj eller nära vänner där. 

Än så länge har vi inte varit i närheten av någon brand och denna, rätt vanliga skylt, har pekat på grönt eller blått. För tre dagar sedan när vi kom till Hyden såg det ut så här. Det var också 40 grader varmt och blåste ordentligt. Luftfuktigheten var 12% och det var inte svårt att förställa sej vad en gnista skulle innebära. 

Längs vägarna i Western Australia fraktas mycket med lastbil. I början på vår resa såg vi knappt några alls. Vi trodde det berodde på att folk var jul och nyårslediga men det visade sig att många lastbilar stod stilla pga att vägar var avstängda för det brann. I södra delarna av staten var vägen i öst-västligt riktning (mot South Australia) stängd och bilarna stod på parkeringsplatser i Esperance. Vissa hyllor i mataffären gapade tomma för transporterna kom inte fram. 

Så här ser varningsskylten ut för vägtågen och det tar tid att köra om dem. De håller dock i allmänhet drygt 100 km/h så man kan ligga bakom ett tag. I Queensland och även i Norra Territoriet får vägtågen vara ännu längre om jag inte minns helt fel.

Från Hyden åkte vi mot västkusten  och passerade då genom det sk "vetebältet". Här tröskades allt före jul och det mesta av halmen är också borta om man inte har det till djurfoder. 

Förutom vete odlar man foderlupin, vilket ger gråbrun stubb från ovan. Det vita är helt eller delvis torra pölar med mycket hög salthalt. Det är delvis en effekt av att man tagit  bort alla träd som annars hjälpte till att reglera grundvattnet.

Det vore mycket intressant att köra här när det är grönt...både vete och lupin är ju gröna innan de mognar. Då är det antagligen också vatten i pölarna...och stor risk för översvämning vid regn att döma av alla varningsskyltar efter vägen. Drönarbilderna har min sambo tagit men jag brukar lägga mej i lite.

Vissa släpper ut boskap på stubben efter skörd och då kan det se ut så här. Bilden är tagen mitt på dagen och det var 43 grader. Om det funnits träd som gett skugga hade fåren stått där, men de här hade inte det. Då står eller ligger de bara stilla tillsammans och väntar på att solen ska sjunka lite innan de börjar beta igen. 

Lastbilarna kör även på grus, samma hastighet...Den här vägen gick till Norseman och den var stängd för genomfartstrafik pga brand, så vi vet inte var den här kom ifrån. Antagligen en mer lokal transport. Till Norseman var det 238 km. Termometern på vår bil visade 46 grader när vi vände på denna plats och körde tillbaka mot Hyden. Hur vi hade hamnat här ute får jag ta en annan gång. 

Så här kan en campingvagn se ut. Denna är dock inte kopplad till en dragbil som tål riktigt samma tuffa tag, utan mer en vanlig större suv. Toyota Landcruiser med snorkel, vinsch, stora antenner och dubbla reservdäck är inte alls ovanligt. Lägg märke till reservdäcket på draget. I det här landet har man reservdäck (riktiga däck). Även vår hyrbil har ett riktigt reservdäck. Vägservice kan vara väldigt långt borta ibland...

Avslutar med varningsskyltar varav den med kängurun är en välkänd bild från detta land. Här har man bakat ihop varningen så att den även täcker emu och myrpiggsvin (echidna). Tyvärr ser man både känguru och emu som dödats av trafiken. De rör sej vid gryning och skymning och då vill vi helst inte ligga ute på de stora vägarna. Men man kan vara ute på småvägar och spana efter dem med kameran istället.

Hej så länge,

Lena

Postat 2020-01-10 00:54 | Läst 996 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

En dag på stranden

Ungefär 60 km öster om staden Esperance i Westerna Australia ligger nationalparken Cape Le Grand. Den mest kända stranden i området heter Lucky Bay och dit åkte vi för en dags strandupplevelse. Den vita sanden är kvarts och stranden är förvånansvärt hård. Det går utmärkt att köra på den och australiensare tar därför bilen ända ner på stranden.

Vi hade dykutrustning med oss så det passade utmärkt att kunna köra ner bilen. Nu har vi inte direkt någon terrängbil men en liten bit vågade vi köra med hyrbilen. Det fanns lite tips på skylten om "beach driving" för hela den långa stranden var inte lika lätt att köra på. Om man körde fast kostade bärgning 1000 dollar (ca 7000 kr).

Vi fick simma en bra bit innan vi kom till ett lämpligt ställe för dykning men där började vi genast leta efter flikfiskar. Australien har två arter av dessa besynnerliga fiskar och vi hittade en, den heter "weedy seadragon". Egentligen letade vi efter den större "leafy seadragon" men den här var ju också rätt cool.

Den är ca 2 dm lång och lite knepig att placera skärpan på. Bilderna är tagna med 60 mm makro. Vattentemperaturen var bara 20 grader och med en 3 mm våtdräkt blir det väldigt kallt efter en timme i vattnet.

Innan vi simmade tillbaka mot stranden hittade vi en del andra charmiga fiskar.

När vi kom iland var det nog ändå dessa som tog stora charmpriset. De var på stranden alldeles nära vår bil och jag fick väldigt snabbt av mej dykutrustningen, grävde fram bilnyckeln i sanden och fick fram en annan kamera, nu med 24-105 mm. Dessa grå känguru hör till en flock som håller till på stranden och runt campingplatsen i Lucky Bay. De är mycket vara vid folk och trots att det finns skyltar att man inte ska mata dem är det uppenbart att de fått en del smakbitar. 

Även en liten känguru kan tycka att det blir jobbigt att vara på stranden och trots att det var betydligt fler än jag som fotade dem bestämde den sej för att vila lite. Folk betedde sej bra runt djuren och hade koll på sina barn. Kanske för att en vuxen grå känguru faktiskt kan sparkas rätt bra och de ha långa klor på både fram- och bakfötterna.

När vi packat all vår sandiga och saltindränkta utrustning åkte vi tillbaka mot Esperance och vårt motell. På vägen mötte vi den här pampiga emun. Den sprang över vägen men när vi stannade blev den nyfiken och kom tillbaka, nästan ända fram till bilen.

Vi avrundade dagen med att invänta solnedgången på en annan strand, "Observatory beach", i utkanten av Esperance. Till middag blev det Aussie BBQ men det tar vi en annan gång.

Hej så länge,

Lena

Postat 2020-01-05 13:38 | Läst 1705 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera