B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Gott och blandat

Under midsommarhelgens dyk blev det lite "gott och blandat" bilder på djurlivet som det ser ut vid denna tid på året. Här en snultra med en mängd vita sjöpungar i bakgrunden.

En leopardfläckig smörbult sneglar misstänksamt på mej och får en blixt "i ögonen". Den retirerar in i mörkret men är snart ute och kollar igen.

Vår färggrannaste fisk blågyltan visar upp sej i all sin prakt. Det här är en hanne som också kallas blåstråle. Honan är lite mer diskret i färgerna och kallas rödnäbba. En hanne har oftast ett harem med honor runt sej. Om den hannen dör kommer den största honan att omvandlas till en hanne. Finurligt ordnat i fiskvärlden.

En väldigt liten simpa.

Bägarkoraller hittar man nästan alltid på västkusten om man kommer ner under 20 m djup.

Så här kan de se ut om bara den ena blixten slår....Jag hade en del problem med den vänstra blixten (antagligen blixtkabeln) och fick lite spännande ljussättning ibland.

Det här är ett till exempel då bara en blixt slog från höger sida. En vanlig anemon blir lite annorlunda.

Den skulle ha sett ut ungefär så här.

Ibland är en hel yta täckt av anemoner.

De här färggranna anemonerna kunde jag inte motstå trots att jag har mängder med bilder på dessa i arkivet.

Virvelmaskarna är en utmaning att placera skärpan på. Det kan vara ägg som man ser på mitten eller så har den ätit en stor portion av något orangegult.

En nakensnäcka som kan vara en linjeborstnuding enligt boken Svenska nakensnäckor av Malmberg och Lundin. De kan dock vara lite luriga.

Det här är i alla fall en sjöhare, den är jag säker på. Den har intagit en av sina "glädjeposer" om jag får tolka stilen och den blir en passande avslutning på denna resa.

Hälsningar Lena

Postat 2019-07-04 18:54 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Död mans hand

Som ni ser är det inte poker det handlar om och inte heller en roman eller något makabert fynd i skogen. Död mans hand hittar man i havet, utanför vår egen västra kust (dvs den vill ha saltvatten). 

Död mans hand är orange, gulaktig eller vit. Det är en kolonibildande korall som också kallas läderkorall. Den sitter på hårda underlag och finns där det strömmar förbi vatten dvs ju mer strömt desto fler död mans hand.  

Här är det vita död mans hand i bakgrunden och en solstjärna i förgrunden som verkar ha blivit av med en del av en arm. Det luddiga på död mans hand är polyper som den filtrerar små organismer ur vattnet med. Därför trivs den bra där det strömmar ordentligt.

Om man tittar lite närmare kan man se att polyperna har åtta armar med vad som ser ut som små hullingar. De har också nässelceller som hjälper till att bedöva bytet (nässelceller är det som gör att manettrådar bränns). 

Här kan man se att de flesta polyper är öppna, men en del är lite mer hopkrupna och har dragit in armarna. 

Här är det en polyp som har en arm instoppad i öppningen i mitten. Den kanske "slickar av" något gott som den fångat. De är knepiga att fånga med makro för det blir mest en halvsuddig röra av alla polyperna.

Ibland ser man djur sitta på död mans hand men det är inte så vanligt. De bränns antagligen lite, men en mindre krabba tycks inte bry sej om det. 

Ofta får man dem i bakgrunden om man är under ca 10 m, vilket verkar vara en gräns för när man börjar hitta dem. Här är det en vacker gul havsnål som faktisk har den långa stjärten runt en död mans hand. 

I morgon är det fotofika i Korsheden, vi kanske ses!

Hälsningar Lena

Postat 2019-06-28 17:50 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Skaldjur och midsommar

Midsommarhelgen var vi som de senaste åren på västkusten och dök. Krabbtaskorna hade också samlats verkade det som, vi såg mängder av dem i Hamburgsunds skärgård. Den här stora krabban var lite kaxig och viftade med sina stora klor när jag kom förbi. Eller så såg den sin egen spegelbild i kameraporten, vem vet...

Det hade egentligen varit mer rätt att skriva leddjur istället för skaldjur. Gemensamt för dessa djur är att de har en segmenterad kropp och ett yttre skal. Mer än 80% av alla kända djurarter är leddjur som t ex kräftdjur, insekter, spindeldjur och havsspindlar. Krabbtaskan är väl utrustad för att ta byten (döda eller levande) med hårda skal. De stora klorna fungerar som krossande tänger och för att mala sönder bytena ytterligare har den tre tänder i magsäcken.

Kanske inte så vackra men ändå tacksamma fotobjekt som inte rör sej så värst mycket även om man blir närgången. Leddjur som krabban ovan och alla de andra arterna i denna blogg kan bara växa när de ömsar skal. När krabban ömsar ökar bredden på skalet ca 25% i storlek.

Under ett dyk på midsommarafton stöter vi på en riktig "ärkehummer". Den här är rejält stor och kommer dessutom fram för att kolla in mej lite extra. Det är förstås svårt att se vad som är stort eller smått när man inte har något att jämföra med...

...men det här är en liten hummer. Så liten att man inte skulle få behålla den om den gått in i en tina. Hummern är liksom många andra leddjur i havet en asätare, en renhållare i havet. De har sinnesorgan som kan fånga upp doft/smakämnen från döda djur i vattnet trots att koncentrationen är extremt låg. De följer sedan den riktning som har en ökande koncentration av ämnet och hittar fram till matplatsen.

Trollhummern sitter ofta gömd i sprickor och mellan stenar. För det mesta ser man den upp och ner på dagtid och lyser man på den kryper den in och gömmer sej i mörkret. Om man dyker på kvällen eller natten hittar man dem ute på jakt och då inser man hur många det kan finnas på en liten yta.

Ibland hittar man en som är vänd "åt rätt håll" och dessutom poserar för några bilder innan den drar iväg och gömmer sej. Trollhummern blir ofta bifångst i krabb- och hummertinor och den smakar gott har jag hört, men är ganska liten.

Ett av mina favoritdjur är eremitkräftan. Bakkroppen saknar skal hos dessa djur och de använder sej av tomma snäckskal, som de måste byta upp sej till större storlekar av när de ömsar och växer. Vissa arter kan också ha en anemon eller ett svampdjur som skydd på bakkroppen.   

Eremitkräftan är ingen eremit utan samlever ofta med andra eremitkräftor och även andra arter som t ex havsbortsmaskar och hydroider. Den här individen är inte mer än ca en centimeter och sitter på en "död mans hand" som är en läderkorall (det finns vit och orange).

Efter två dyk, avlastning och vård av utrustning och oss själva sätter vi oss till bords för att avnjuta havskräftor. När de står på ett matbord är det skaldjur. Jag visade i en tidigare blogg hur de lever på lerbotten. Man ser dem ganska sällan under dyk för de vill helst hålla till på djup som vi inte besöker, från 40 till ca 800 m. Ibland hittar man enstaka individer på 30 meter som de jag visade för någon vecka sedan.  

Först tas det en del bilder men när man väl börjat äta är det bara att stoppa undan telefoner och kameror, om man inte vill sätta onödigt kladdiga fingrar på dem.  

Midsommarmiddagen blir en lång sittning men trevliga dykkompisar och välfyllda fat med kräftor.

Eftersom det är midsommar avrundar vi med hemgjord jordgubbstårta. Dagen har varit lång, vi går och lägger oss lagom när solen går ner.

Hälsningar Lena

Postat 2019-06-26 07:25 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Ner i djupet

Vi gjorde ett par djupare dyk på senaste turen till Västkusten, drygt 30 m. Dyktiden på det djupet blir inte särskilt lång och man vill snabbt komma ner, för att sedan ta det betydligt lugnare på väg upp. Jag stannade upp helt kort på ca 20 m och tog ett par testbilder. Gullmarsanemon på röd sjöpung. Det var mörkt och sikten var allt annat än bra. 

Nere på djupet simmade vi över dybotten (i mörker och dimma) och letade efter cylinderrosor. Jag hittade den här som underligt nog låg nästan "platt" mot botten. Jag såg i ögonvrån att min sambos kamera blixtrade så jag antog att han också hittat ett motiv och stannat. Det är svårt att hålla koll på varandra när det är så dålig sikt, men vi hade en plan för om vi skulle tappa bort varandra. 

Jag hade makro på kameran (60mm) och testade lite närbilder. Cylinderrosor är rätt stora. Det ser ut som att den just "slickat" av en tentakel och är på väg att skicka ut den igen. 

Jag testade hur nära jag kunde gå. Man får absolut inte nudda dybotten för då virvlar man upp partiklar och sikten blir så dålig att det inte går att göra någonting. 

Oooops....jag vinglade till lite (ligger ju på mage utan stöd, dvs hänger i vattnet) och jag kom åt några tentakler. Blixtsnabbt drog den ihop sej i den del av kroppen som är delvis begravd i dyn, det ser ut som ett rör. Om jag hade haft tid hade jag kunnat vänta på att den skulle börja smyga ut igen men dyktiden på 30 m började rinna ut. 

Jag såg mej omkring och svepte med ljuset över botten. Något rödaktigt skymtade till och jag insåg att det fanns en havskräfta ganska nära. De gillar inte blixtarna och drar sej tillbaka ner i hålet när man fotar dem. 

Men det är nyfikna och kommer ofta ut igen ganska snabbt. Havskräftor är röda även när de är levande om någon undrar.

Jag skymtar min sambos starka lampa i mörkret och vet att han är kvar, men troligtvis på väg upp...Då får jag syn på en stor praktfull cylinderros. Min dykdator tycker bara att jag ska stanna en minut till, jag behärskar mej och tar bara två bilder i rask följd utan att ens snegla på om det blev något att ha. Här kan man se röret som den andra hade dragit ihop sej i och att de oftast är betydligt resligare än den jag hittade först. 

Jag simmar ganska raskt upp mot 12-15 m och jag ser att min partner är på väg åt samma håll, åtminstone hans lampa.... Jag kommer till en vägg med stenar och skrevor. Vi möts där och det är lite ljusare. I skrevorna kan man hitta en del liv och är man en platt fisk kan man få plats just där. 

Jag spanar efter en fisk som heter tångsnärta och det är faktiskt den man kan skymta i bakgrunden på denna bild. Den ville dock inte alls vara med och posera så vi fick simma vidare upp mot grundare vatten och så småningom ytan. 

Till midsommar blir det nya dyk!

Hälsningar Lena

Postat 2019-06-18 18:44 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vårkänslor även hos smörbultarna

Bara ett par meter djupare än ålgräset i förra bloggen hittar vi dessa smörbultar. Det kan vara ett par för även smörbultar har vårkänslor men de borde vara över vid det här laget och rommen lagd. I fiskvärlden kan man dock inte riktigt veta för det finns mycket som kan påverka dem som vi inte har koll på.

Det var dybotten och rätt dålig sikt på platsen, men ett par som dessa måste ju förevigas.

Ganska nära hittade min sambo den här smörbulten. Det här är en hanne och han har lyckats bättre för han har både ett bo och det är fullt med ägg. Smörbultshannarna har ofta bo i skrevor mellan stenar, i gamla musselskal eller liknande och försöker locka till sej honor som ska lägga rom i boet som den sedan sköter om och vaktar.

Den här smörbulten hade hittat en flaska med avslagen hals och på så sätt fått ett bo med fönster åt alla håll. Det hade också attraherat en hona (eller kanske flera) för det ljusa man kan se på insidan är ägg. Här är den inne i boet och den har precis viftat runt med fenorna så att äggen fått syrerikt vatten. Sedan tittar den ut genom mynningen igen, ständigt på vakt. 

Även om det nog är lite vasst i kanterna så verkar den mycket nöjd med sitt bo och sin fina äggsamling. 

Svartmunnad smörbult som är en invasiv art som börjat breda ut sej i svenska vatten. Det är dock inte så enkelt att se skillnad på dem och det här är nödvändigtvis inte alls en sådan bara för att den är blåsvart. Jag måste i alla fall se ryggfenan, och om det finns en svart fläck där, för att ens kunna gissa art.   

Vi dök också i en småbåtshamn och på 4-5 m djup hittade vi den här smörbulten som tyckte att ett gammalt järnrör kunde bli ett bra bo. Här kan man kanske ana sej till en svart fläck på ryggfenan och då skulle det kunna vara en svartmunnad smörbult.  

Nästa dyk går vi ner på djupare vatten...

Hej så länge,

Lena

Postat 2019-06-15 15:36 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 36 Nästa 

Innehållskategorier