Marulk - en lurig filur

Under ett dyk vid Tustna hittar vi en liten marulk. Den ligger fint kamouflerad på den ljusa sand- och snäckskalsbotten. Jag såg den inte förrän Fredrik riktade sin lampa rakt på den. Belyst med blixtljus framträder den bättre än den gör i enbart lampsken. De här fiskarna är riktigt svåra att få syn på.

Jag sjunker ner mot botten för att komma i rätt nivå bredvid marulken men jag ser att den rör lite på sej. Det här är en ganska liten marulk, ca 25-30 cm, och då är de nog fortfarande rätt försiktiga. En stor marulk bryr sej inte om vare sej dykare, kameror eller blixtar och man kan fota ett öga på dem med makro utan att de rör sej ur fläcken. 

Den här tycker att jag är för nära och flyttar sej en bit, men inte särskilt långt, så särskilt hotfull var jag nog inte.

Den kommer faktiskt tillbaka mot mej och visar upp sej mycket fint väldigt nära kameran. Vi är på ca 15 m djup, vattnet är klart och har den där speciella gröna nyansen som man förknippar med kalla hav. 

Marulken väljer att simma bort från mej över taren och jag fortsätter vidare.

Dagen därpå och i slutet av ett dyk har vi kommit upp på ca 5m. Där stannar man alltid och gör ett sk säkerhetsstopp i tre minuter, för att vädra ut kväve. Det är inte alls så klar sikt som på djupare vatten, men det finns fullt med småfisk och jag tar ett par bilder för jag har inget annat för mej. Jag antar att ni inte ser marulken? Det gjorde inte jag heller då jag tog den här bilden. 

Här hade jag fått syn på den. Ögat är mitt i bilden men bara delar av fisken är synlig. Den här är mindre är den vi mötte dagen innan och jag antar att den ligger här och lurar på småfiskarna med sitt "metspö" på huvudet.

Jag smyger runt en del av växtligheten och tar mej närmare. Jag ser att den anar visst oråd för den har lättat lite från botten. 

Jag ligger lite vid sidan om fisken (det är tareblad i vägen) och har placerat kameran med den välvda porten mitt framför marulken. Den borde nu se sej själv i porten. Den ligger i alla fall kvar och jag får ta ett antal bilder. Jag kan inte titta i sökaren med den position jag har utan förlitar mej på att fokuspunkten är någorlunda rätt placerad på fisken. Den är ju dessutom inte så stor. Det blir några bilder med acceptabel fokus på fiskens ögon och främre del av ansiktet.

Den tröttnar på mej eller på sin spegelbild och simmar några meter åt sidan. Jag tar en bild när den ger sej iväg och sedan avbryter vi dyket. Dykdatorn visar 60 minuter och då har vi sagt att vi ska vara på ytan. Fredrik har skickat upp den röda bojen som markerar vår position, så de vet att vi är nära och på väg upp. 

När vi bryter ytan småregnar det. Men det blåser inte och det är inte ytströmt, vi har haft en fint dyk med en perfekt avslutning. Det är bara att klättra ombord och invänta övriga dykare. 

Hälsningar Lena

Annorlunda mat från havet

När vi är på Tustna är det mat från havet som gäller. Här plockar kocken pilgrimsmusslor tillsammans med ett par andra dykare. 

Här kommer Annu med en mussla. Om säcken blir full blir den tung och otymplig. Då fäster de en lyftsäck i den och pytsar in lite luft i säcken så den stiger till ytan. Lyftsäcken flyter upp som en gul ballong och båtföraren kan plocka ombord lasten.

När man hoppar i och dyker kan man ta med sej ett ljuster och en fångstkasse om man vill. "Guns and ammo" är sådana vapen. I Norge får man fiska med ljuster, kniv och harpun när man dyker. Det är inte tillåtet i Sverige. På denna bild står också en harpun och det var vår gästkock som hade den med sej. Han var dessutom mycket duktig på att använda den. 

Olika sorters plattfiskar kan man ta ganska lätt men de måste vara stora för att ge något att äta. Vi är oftast 12-14 personer som ska ha kvällsmat. 

En stor långa är inte heller så tokigt. Den här höll inte måttet och fick simma vidare. Vår kock höll sej ffa till sej och det är en konst att ta dessa med harpun. Han behärskade tekniken men jag var aldrig nära honom då han jagade och kan inte visa detta på bild.

Fisk och pilgrimsmusslor brukar vi äta på Tustna, men vem trodde att de här gröna strimlorna i en grop på klippan gick att äta. Det gröna heter rörhinna och är en typ av tång. Gästkock Johan och hans fru Katarina har specialiserat sej på att plocka och tillreda tång. De har också ett familjeföretag som säljer olika sorters tång. 

De större runda snäckorna på denna bild är skålsnäckor. De sitter på klipphällar och är ätliga enligt Johan och Katarina. 

Katarina samlar skålsnäckor på lunchen en dag då solen inte sken så fint på oss (men det var uppehåll). Det är lättare att plocka skålsnäckor med en tunnare kniv, typ en skalkniv, men hon fick ihop så det räckte till en provsmakning samma kväll.

Så här ser skålsnäckan ut när den släppt från klippan. Det är många olika sorters tång som går bra att äta men det var för sent på säsongen för att skörda flera arter.

Så här såg det ut på rensbordet efter en dykdag. Pilgrimsmusslorna är öppnade och ska plockas rena. I bakgrunden ligger två av de fyra sejar som blev dagens fångst.

Gästkocken filear fiskarna med van hand. Till vardags jobbar han som kock på Pater Noster, en gammal fyr i Bohuslän som numera är om- och utbygg till en lyxig hotell/konferensanläggning med havsutsikt åt alla håll.    

Utsikten är fin vid rensbordet och det regnar inte. Ibland händer det att den som rensar fisken eller musslorna får stå här ute i torrdräkten och rensa i ösregn. Köket är som en liten skrubb och där går det inte att rensa något. 

Jag tror att detta kallas sammet horn eller kodium. Det är också tång. De sköljde bara av den och tog med den in till middagsbordet. Skalen från musslorna är ju fina att servera i och det finns skal i överflöd. De går tillbaka till havet efter att vi ätit på dem.

Skålsnäckorna hamnade på en plåt och gratinerades några minuter med vitlökssmör. Det blev ett gott snacks att plocka i sej före maten.

Till vänster sashimi på pilgrimsmussla med ingefära och friterad rörhinna, serverades med soja och wasabi. Det gröna nystanet är alltså friterad tång och den var både god och vacker. Till höger tre gratinerade skålsnäckor. Allt smakade fantastiskt gott. 

En annan kväll såg förrätten ut så här och det är pilgrimsmussla igen med wasabi, ingefära och den gröna tången kodium. Till middag åt vi nystekta sejfiléer med smörstekt grönkål (vi hade med en stor kasse från vår odling) och en mycket smakrik bulgur (kockens hemligheter, men det kanske var lite tång i den också). 

En kväll avrundades med en liten men mycket speciell GT gjord på "sjögräsgin". Efter varje middag spelade vi tärning om vem som skulle diska (det finns ingen diskmaskin). Jag klarade mej varje gång denna vecka. 

Hälsningar Lena

Möten i djupet I

Vi gick ner i det mörka men klara vattnet med lamporna tända. Det är alltid lika spännande för man vet inte vad man kan stöta på. 

Vi simmade ut och ner mot djupare vatten. Jag skymtade en stor ljus anemon under mej och sjönk ner bredvid den. Dykdatorn visade 30 m och jag tog raskt några bilder. Det fanns inte så mycket annat liv där som lämpade sej för vidvinkelfoto och vi simmade ganska snart upp till ca 25 m där landskapet öppnades upp med en ljus snäckskalsbotten.

jag insåg plötsligt att det låg ett djur på den ljusa botten. Wow, en bläckfisk! Det är en av de roligaste och mest spännade djur man kan möta under vatten i Norge. Den var ljus  i färgen och väl kamouflerad mot underlaget. 

Jag smög närmare och såg att den rörde lite på sej. När jag sneglade på min dykdator såg jag att tiden jag kunde vara på detta djup började ta slut. Bläckfisken sträckte plötsligt ut sej i sin fulla längd och flyttade sej en bit, tack och lov uppåt, mot något grundare vatten. 

När den slog sej ner igen hade den blivit lite rödare om tentaklerna men var fortfarande ljus. De kan ändra färg blixtsnabbt men den var fortfarande på en sandig botten med snäckskal så den behöll sin ljusa färg. Vi var nu på 22 m och jag fick några minuter dyktid till. 

Bläckfisken rörde sej sakta in bland tarebladen och en bit ifrån låg Fredrik och tittade på den. Den har nu bytt färg och blivit helt röd. Frågan var nu om denna bläckfisk skulle vara så social och nyfiken av sej som den vi träffade förra året.  

Han smög fram och sträckte ut ena handen. Bläckfisken verkade fundera en stund men flyttade sej sedan genom att promenera med tentaklerna ca en meter. Den verkade inte rädd för oss men var helt klart inte intresserad. Det var också hög tid för oss att gå mot grundare vatten så vi lämnade bläckfisken och simmade vidare.

Ca 10 minuter senare och på 15 meters djup låg ytterligare en bläckfisk. Jag trodde knappt mina ögon. Det kunde förstås vara samma men vi hade gått upp 10 m och dessutom simmat åt ett annat håll. Den här låg på en underlag som var lite blandat och hade valt att vara spräcklig i färgen.

Den reste sej upp när jag kom närmare. Mitt objektiv är en fisheyezoom och den var ställd på 12 mm. Närgränsen är 14 cm och tentaklerna nuddar nästan i porten på denna bild. Bläckfiskar har i allmänhet inget emot att vara med på bild och tycks inte uppleva bubblande dykare som något hot. Tvärtom kan man ibland få kontakt med dem och det har hänt att de också "hälsat" på oss genom att skicka ut en tentakel för att smaka av t ex en utsträckt hand (de har smaklökar i sugkopparna). Senast det hände var i Norge förra hösten som det går att läsa om här. 

Fredrik tar av sej ena handsken för bläckfiskar reagerar ofta på varmare objekt. Han närmar sej sakta men bläckfisken är inte intresserad av oss så han backar undan och tar på sej handsken igen. Det är 12 grader i vattnet och handskar är nödvändigt om man simmar runt en timme.  

Den sitter kvar på botten och en liten snultra sveper förbi när jag tar en sista bild. Vi lämnar bläckis för denna gång och går upp mot taren på grunt vatten för att avsluta vårt dyk. Vilken upplevelse, två bläckfiskmöten på samma dyk!

När den sista dykaren kommit ombord på båten är det dax att hitta ett lämpligt lunchställe. Daniel har varit längst tid i vattnet av alla och djupast (90 m). Han hade mer utrustning på sej än vad som syns på denna bild, som han häktat av sej innan han klättrade upp på stegen. För att göra den typen av djupa avancerade dyk krävs mer utbildning, prylar och träning än vid vanlig sportdykning och då kallas det teknisk dykning. 

Vi lägger till vid en liten ö och vädret är fortfarande helt underbart med strålande sol och kanske nuddar vi 15 plusgrader i luften. 

På gasgrillen ligger korvarna och alla tillbehör är framplockade. Såna här gånger smakar grillad korv extra gott. 

Vår kock Johan sköter grillningen med van hand och vi väntar på första servering. 

Naturligtvis ska det vara senap på korven. Daniel, som gjort längsta dyket (och är störst) sätter ledigt i sej tre korvar med bröd och tillbehör.

När vi andra avrundar med kaffe och en skorpa gör kocken något helt oväntat. Han tar av sej kläderna, går ut på klippkanten och hoppar i vattnet. Så varmt är det inte tycker vi andra, men han hoppar i två gånger och njuter. Våra dykdatorer har visat på 12 grader i vattnet en bit ner, men vi har alla känt att ytvattnet är kallare. Vi väljer att avvakta till andra dyk och behåller lager av kläder och tjocka underställ på. 

Hej så länge,

Lena

Saltströmmen II - från det stora till det lilla

En kväll efter avslutade dyk och middag i vår stuga på campingen gick vi upp på bron över Saltströmmen för att titta på utsikten. Lite moln gav viss krydda till motivet.

Det här vill man sannerligen inte dyka i men tack vare strömmen finns det fantastiskt mycket vackert liv att se, och om man dyker på rätt ställe vid rätt tidpunkt kan man få ett smakprov på det. 

Utsikten från bron var inte så tokig heller...

...och jag måste ju testa ett stående motiv också. Tyvärr brändes himlen ut, mina kunskaper i landskapsfotografering är begränsade.

Man kunde även ta bilder rakt ner från bron och då fick man en "drönareffekt". Här står det folk och hoppas på napp. Vi hoppas bara att de får med sej all fiskeutrustning därifrån och inte lämnar alltför många drag i vattnet. 

Vädret var strålande de dagar vi var i Saltströmmen och nästan lite väl varmt när man skulle byta om till tjocka underställ och torrdräkter. Men vattentemperaturen var bara 8-9 grader när man kom ner en bit under ytan och då kyldes man av rätt snabbt. Fin utsikt att ha på jobbet om man är dykguide/ägare på detta ställe.

Jag har visat lite större motiv i ett tidigare inlägg och nu blir det mer av de små djuren och detaljerna. De här nakensnäckorna är dock inte så små. Faktum är att de är stora för att vara nakensnäckor, ca 20 cm. Det är tre individer av klyvfransläpp, vilket är lite svårt att se kanske. De lägger äggspiraler som är rosa och det kan man se till vänster i bild. De lever av att äta "död mans hand" som är orange och då blir de vackert orangefärgade (fast färgen kan variera). De buskiga utskotten längs kanterna är gälar.  

Här sitter en ensam klyvfransläpp vid en vacker röd havsros (anemon). Så här stora nakensnäckor har vi aldrig sett i skandinaviska vatten förut.

Det vanligaste är att nakensnäckor är små och ganska svåra att hitta. Här är några vackra exempel.

Ibland är de verkligen pyttesmå som till höger ovan. De äter ofta hydroider och om man lär sej lite vad de gillar att äta, ökar chanserna att man ska hitta dem. Till vänster finns ingen nakensnäcka men den var fin ändå mot de röda bladen tyckte jag.

Andra små roliga djur man kan hitta är eremitkräftor. Det finns olika arter men jag har inte alls koll på dessa. 

Ibland är de väldigt små men att den till vänster sitter på en större eremit är nog mest en slump. På det här stället kryllade botten av eremitkräftor i olika storlekar.

Havsrosorna är anemoner i olika röda, gula och orangefärgade toner. Ibland med inslag av lila och vitt. Helt oemotståndliga. 

Ibland får man med något annat litet djur på köpet och på båda av dessa bilder finns det små krabbor. Den till vänster är lättast att se men långt ner till höger på den högra bilden finns också en liten röd krabba (dock inte helt skarp). Det finns ju också musslor, död man hand och en del annat med på bilderna som faktiskt är djur, men som vid första anblicken kan se ut som växter.

Den här bilden formligen kryllar av djur. De fina små plymerna är gälar hos ringmaskar/havsborstmaskar. De långa ludna armarna är någon typ av ormstjärna. Man kan också se olika sjöpungar. Det här är en ganska slumpmässigt tagen bild vilket jag gör ibland för att visa på de "små miljöerna" man ser när man dyker. 

Här är två exempel på de små miljöerna man kan se på skaften på de stora tarebladen. Musslor blandat med en massa annat smått som jag inte kan sätta namn på. 

Ibland hittar man plötsligt ett större djur då man simmar runt och lyser i skrevor och mellan stenar. Den här bläckfisken var en total överraskning för våra guider som också äger dykcentret. Fredric har sett endast en bläckfisk vid ett tidigare tillfälle under alla år han varit här och guidat dyk. Den här hittade ett annat svenskt par som dök samtidigt med oss med vi hade olika guide (för vi dök lite olika och hade olika stora luftförråd). Vi råkade vara så nära att Fredric (guide) kunde visa oss var den låg och vilade. De har inte sett den igen efter denna dag så det var nog bara ett tillfälligt besök.

Det finns också pyttesmå djur som är en utmaning för fotografen. Till vänster ett litet leddjur som kallas amphipod, det finns många olika arter men de har bara latinska namn. Till höger ett par spökräkor som, även om de är stora för att vara spökräkor, är en utmaning att sätta fokus på de de vickar fram och tillbaka på växterna de sitter på (som ju också rör sej). 

Det var ett axplock från stort till smått i Saltströmmen. 

hälsningar Lena

Små monster i havet

Efter bokskogen åkte vi till badplatsen på Hamburgeö för att titta lite under ytan. Det var mulet men än så länge regnade det inte i alla fall. Vi gjorde ett dyk när det fortfarande var lite dagsljus kvar och sedan ett dyk när det blivit helt mörkt. Vi hittade tyvärr ingen liten bläckfisk i år men däremot en del andra små intressanta djur, små monster en del.

Ålgräsrosor är faktiskt djur, en havsanemon som man hittar på grunt vatten, fästade på ålgräs.

Det fanns gott om de små havsanemonerna. 

När vi simmade runt på ca 3-4 m djup i mörkret hade en del räkor kommit fram. Den här är ganska stor och vacker med sina randiga ben.

Jag backade lite för att få med hela räkan på bild och då fick jag med ett djur till. Uppe till höger sitter en långbent sak som inte är helt skarp.

Det är en spindelkrabba. Några cm stor och rätt svår att upptäcka. Jag tycker de ser ut som små monster med sina pyttesmå röda ögon och spindellika kropp.

Här är ett annat exemplar och de smälter in bra i omgivningen. Det är ffa svårt att få skärpa på ögonen för det blir en aning chansartat då man sätter fokuspunkten på den. Kom ihåg att jag tittar på den genom en mask och sedan i sökaren. 

Det här är bara en beskuren variant av den som blev skarpast i ansiktet för att visa de små detaljerna

Avslutar med ett annat lite större monster. En maskeringskrabba som är mycket vanlig men svår att få syn på, tills de rör på sej. Oftast får man syn på klorna men tyvärr är ögonen väldigt svåra att se. Här kan man skymta ett litet rött öga och om man vet var man ska titta finns det ett till i skuggan. Ibland kan en hel vägg vara "klädd" med dessa krabbor som plötsligt börjar röra på sej när man kommer nära. 

Hälsningar Lena