B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Glimtar från Dubrovnik

Hela förra veckan var jag på jobbresa i Dubrovnik, Kroatien. Det var en stor vetenskaplig konferens i ämnet Animal Science (husdjursvetenskap). Det var över 1200 deltagare och konferensen var förlagd på tre stora hotell, dessutom kunde man bo på ytterligare några mindre ställen inom samma område.

Konferensdeltagare med "adresslappen" runt halsen som studerar den stora programboken. Det var oftast flera sessioner parallellt så det gallde att välja och sedan hitta till rätt lokal på rätt hotell. Det blev en del promenerande men vädret var strålande på dagarna.

Nya vetenskapliga resultat kan förmedlas i form av föredrag eller på en stor poster. Här är det plats för just postrar och eftersom det är första dagen håller folk som bäst på att leta rätt på sin numrerade plats och sätta upp sina alster.

Under en kaffepaus fick jag syn på den här mannen i lobbyn på de största hotellet, där jag för övrigt inte bodde. Han var inte en konferensdeltagare utan reste antagligen med sin familj. När semestern är slut ska badleksakerna packas ner och han jobbade länge med den stora svanen.

Det ingick en Kroatisk afton vid vattnet en kväll. Konferensdeltagare är som alla andra och tar selfies samt fotar solnedgångar.

Maten var strålande trots att så många skulle utfodras samtidigt. Mycket trevliga bläckfisksallader, goda oliver mm.

Naturligtvis fick vi se och höra Kroatisk dans och musik.

När jag promenerade hem den kvällen mötte jag den här charmiga krabaten utanför mitt hotell som låg lite mer avskilt.

Den samsades med ett gäng katter som passade på att kolla om jag hade några godsaker i kameraväskan. Jag kan erkänna direkt att jag hade med mej några godbitar som blev över vid vårt bord...det skulle ju ändå bara ha slängts bort.

Ändhållplats för bussen till hotellområdet som låg några kilometer utanför Dubrovnik. Trots att man ofta ser ordet i form av graffiti hajar man ändå till när det dyker upp som destination på en buss.

Katterna måste jag återkomma till. Jag brukar försöka låta bli herrelösa djur när jag är ute och reser men det var ändå något speciellt med dessa katter. De var mycket snälla och lät sej villigt klappas. Vissa tycktes t o m gilla att gosa med såväl barn som vuxna, även om de inte hade med sej något ätbart.

De var nyfikna och sociala, passade på att hänga med på lite internetsurf när tillfälle gavs.  Jag insåg också efter ett par dagar att de blev matade med kattmat av någon i närheten av hotellet. De var många smala ungkatter men inga som såg ut att svälta eller såg sjuka/skadade ut.

Det var nog lite mer besvärlig för dem att hitta vatten  än mat. Det regnade en del på nätterna och här dricker två av de små pantrarna från en grop i betongen som ännu inte hunnit torka helt. Just dessa två mötte jag flera gånger om dagen.

Den här snubben passerade jag också åtskilliga gånger och han hade sin egen kattkompis. Det fanns en skylt som förkunnade vem han var men det var någon helt okänd för mej. Jag tyckte mest att han såg ut att ha en skön attityd i största allmänhet.  

Jag spanade förstås efter fåglar eftersom jag bodde i en stor park. Turkduvor var väl det mest spännande. I övrigt mest arter som vi har hemma t ex koltrast, pilfink, talgoxar, bofink m fl.

Trots att det var sent på säsongen fanns den en del blommande buskar och en hel del fjärilar.

Konferensen avslutades med en "Gala dinner" uppe på en stor mur. Det hör till Dubrovniks ringmur och var det enda av stadskärnan som jag såg då programmet var för späckat för utflykter. Belysningen gjorde färgerna på den fina dukningen lite bisarra.

Utsikten var fin och jag hann med några bilder innan middagen började....

...och när himlen fortfarande var lite vackert blå i tonerna.

Hälsningar Lena

Postat 2018-09-05 17:42 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Hemmahos havssulan är det plast som gäller

Om man är på Runde ska man definitivt göra en båtfärd runt ön, bara vädret är någorlunda OK. Man får då chans på lunne flygande över vattnet men även en hel del annat intressant. Så här ser förresten Lundeura ut från havssidan. Den här bilden är tagen ca halv åtta på kvällen och det är en rad fågelintresserade på plats för att titta på lunnarnas flygfärder. Det finns ett vajerstaket precis där folk står så det är inte fullt så dramatiskt som det kanske ser ut.

Från båten får man bland annat en god överblick över havssulornas häckningsplats. De trängs på bergssidan men det går bra för dem. Havssulorna har ökat på Runde och de tretåiga måsarna har tyvärr minskat. Om jag förstått saken rätt har det mer med storleken på fångsfisken att göra än konkurrens om boplatser, men det är säkert mer komplext än så. 

På håll ser sulornas koloni helt OK ut men när man kommer närmare ser man att de inrett sina bon med en hel del plast och nylon.

Ljuset är mjukare på skuggsidan och här är det än mer uppenbart att bona är stora samlingar av plast och nylonrep. Följande bilder får tala för sej själva.

Båtföraren påtalade och visade bilder på sulor som dött pga plast som fastnat runt näbben eller halsen och som de ej kunnat göra sej av med. Plasten hotar dem dock inte på kort sikt utan man får snarare se det som att de anpassat sej till rådande förhållanden. Plast blir bättre bon än tång och sjögräs....

Just här och nu går det bar för sulorna men man kan ju inte annat än tänka på vad som händer på långt sikt när våra hav fylls alltmer av plast, flytande jättesamlingar av plastsopor som inte bryts ner.

Man kan skymta duniga småttingar hos de stora pampiga havssulorna. Om ni förstorar bilderna kommer ni att hitta ungar lite här och där, trots att de alltid ligger närmast berget och ofta skyddas av en förälders kropp.

Ibland är det lite trångt på klipphyllorna men de får plats på något sätt.

I morgon åker jag till Säter för att visa bilder och prata om undervattenslivet i Alaska och British Columbia. Vi kanske ses där.

Hälsningar Lena

Postat 2018-07-27 16:18 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Runde - en liten ö med stora upplevelser

Man går mycket till fots på Runde och man får vara beredd på att det är uppförsbacke, men man blir sedan rikligt belönad när man når upp på höjderna. Det gäller förstås att tänka till på vad man kan behöva i ryggsäcken innan man ger sej iväg....och hur mycket man vill bära.

Promenaderna börjar med en asfalterad sträcka med rejäl lutning. Upp känns dock OK i benen och det är ju bara att stanna och pusta ut när det blir för tungt. Vad vi inte var beredda på var hur det kändes när man skulle gå hem, i brant nedförslut. De muskler som då plötsligt skulle hålla emot blev närmast chockade, det slet och ömmade i både ben som fötter.

Vandringen till Lundeura, där lunnefåglarna finns, tar ca 50 minuter (om man inte fastnar hos storlabbarna). I sluttningarna betade får helt oberörda av lutningen. 

Det var en väl markerad stig som delvis var belagd med stenplattor (hur man nu fått dit dessa) eller rejäl spång. Ibland blev det trångt på spåret. Fåren får dock gå som de vill, till skillnad från turisterna.

När man börjar närma sej Lundeura öppnar sej en magnifik utsikt. På kartan går det faktiskt en led ner, lite till höger på denna bild. Dock är den inom fågelskyddsområdet så det var oklart om man fick gå där?....Om man nu över huvud taget kunde komma på tanken att prova!!!

Vid Lundeura gäller det att hitta en plats vid kanten och sedan slå sej ner och vänta. Solen strålade och det var lä, så här åkte jackan snabbt av. Vi satt ofta i t-shirt ända till solen började förvinna bakom bergstopparna.

Det flög lunnefåglar lite nu och då men det var inte förrän framåt halv åtta på kvällen som det verkligen började hända saker. Fler och fler fåglar kom fram ur sina jordhålor och satt ofta en stund och bara tittade ut mot vattnet. 

Efter en stund sträckte de ofta på sej, testade vingarna lite...

....innan det bar iväg ut över stupet....

...mot havet.

Bastanta och lite klumpiga på land men ut i luften bar det iväg med hisnande fart.

Jag insåg snart just hur fort det gick när jag skulle fånga dem flygande på väg tillbaka med näbben full av fisk. Det där drömbilden som jag sett att så många andra lyckats ta. Men de gör ofta två inflygningar innan de faktiskt landar, så man fick ibland en ny chans om man missade första.

Nu gick det väldigt fort ändå och det blev en oerhörd massa suddisar. Tack och lov för stora minneskort.

Den här har i alla fall lyckats fylla munnen med småfisk och den lilla lunneungen kan vänta sej ett skrovmål nere i jordhålan.

Alla kom dock inte tillbaka med fisk och kan man se mer bedrövad ut är denna.

Ni får se en bild till bara för att de är så läckra när de kommer in för landning.

Teckningen hos dessa fåglar gör att de påminner om ledsna clowner och i kombination med kroppshållningen och de stora orangeröda fötterna kunde man lätt föreställa sej olika (mänskliga) känslotillstånd. Den här ser man ju tydligt hur den allvarligt funderar över hur klokt det är att kasta sej ut över klippkanten. 

Den här fågeln (och flera andra) hade insett precis hur den skulle posera för att få alla kameror att smattra. Istället för att blicka ut över havet vände de sej alltså mot publiken och flaxade fint med vingarna. Den blev förevigad minst tusen gånger inom loppet av några sekunder.  

" - Sorry, no fish..." Visst är budskapen tydliga ibland :-)

Efter att ha suttit i fyra timmar och tittat på dessa fåglar fick vi en känsla av att det var olika grupper. Vissa såg ut att flyga från ett bo och sedan återkomma med en eller flera fiskar. De fåglar som plötsligt fyllde klipphyllorna vid åttatiden verkade mer ägna sej åt att bara göra korta flygturer. Kan det vara ungdomar som inte häckar utan bara är här och lär sej? Kanske någon kunnig här på FS vet.

Plötsligt upptäckte jag att det tittade fram ett vacker tecknat ansikte mellan två stenar under mina fötter (som i princip dinglade ut över kanten). Nu kunde jag tacka min sambo för att jag fick ta 100-400 zoomen, den här fågeln var väldigt nära.

" - Bra publik idag, helt OK för en vardag mitt i veckan. Stora objektiv, det ser lovande ut....jag behöver en ny profilbild. "

" - Men måste jag verkligen flyga....jag gjorde ju det igår..."

"Min" charmiga lunne blir plötsligt ensam på sin hylla och istället för att följa sin kompis väljer den istället att hoppa upp på en sten mitt framför mej. Jag lutar mej bakåt med zoomen på 100 mm. Bakom min rygg filmar min sambo med sin mobiltelefon...det blev rätt kul.

Vilken liten publikfriare. Den poserade och flaxade. Blev fotograferad av hur många som helst och en liten tjej bredvid mej tittade förtjust på sina bilder i den rosa kompaktkameran. Efter en stund hoppade den ner i skrevan och kröp in i sin håla igen....den väntade med sin flygtur så länge.

Hälsningar Lena

Postat 2018-07-25 21:29 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Vi åkte till Norge och möttes av regn

Vissa delar av Norge är lika torra som Sverige men ju närmare kusten vi kom på vår färd mor Runde desto tätare blev molnen. Vid en färjepassage ca en och en halv timme från slutdestinationen regnade det, även om solen skymtade mellan molnen ibland.

När vi körde över den enfiliga bron till Runde såg det ut så här, dvs ön syntes knappt. Termometern i bilen visade 13 grader. Semesterväder.....eller vad?

Vi installerade oss i campingens minsta stuga som kallas Svenskhytta, för det är bara svenskar som vill bo i den. Den är verkligen billig men innehåller allt man behöver och är mycket välplanerad, samt har havet nästan utanför dörren. Regnet avtog mot kvällen och vi gick en bit upp längs den branta stig man ska gå för att komma upp till fåglarna.  

Solen kom fram en kort stund och trotsade de mörka molnen, kanske fanns det hopp för morgondagen ändå....Bilden är tagen framför vår stuga men snett åt höger, rakt fram är det bara hav.

Nästa morgon var det mulet men uppehåll och vi gick ut tidigt för rekognosera, även om vi visste att lunnefåglarna inte skulle visa sej i några större antal förrän på kvällen. Halvvägs upp till utkiksplatsen blev det stopp....en storlabb.

Storlabbarna häckade på båda sidor om en stig man följer för att nå upp till toppen. Eftersom de hade sina bon på marken fick man inte gå utanför den märkta rutten.

Storlabben har väl inte det bästa rykte eftersom den kan vara både aggressiv och dessutom stjäl mat från andra fåglar. Men de var mycket intressanta att titta på och hade högljudda hälsningsseremonier när makarna möttes vid boet.

Vi upptäckte snart att det låg storlabbar lite överallt i terrängen och man kunde bara stå still och invänta att partnern skulle återvända.  

Storlabben delar på arbetet med bobygge, ruvning och ungvårdnad och lägger oftast två ägg. Fåglarna är stora som gråtrutar ungefär och försvarar sitt bo med aggressiva utfall och attackdykning, vilket vi skulle få se mer av senare.

De häckar helst på höglänta kusthedar på Svalbard, Island, Färöarna, Norge m fl liknande platser. De har inga naturliga fiender mer än kungsörn och havsörn, men ungar kan dödas av t ex katter, råttor och fjällräv.

Ungarna lämnar boet ganska snart efter kläckning men det tar ca 45 dagar innan de är flygga. Vi såg enstaka ungar men de var svåra att upptäcka i växtligheten och verkade ligga rätt lågt när båda föräldrarna var ute och skaffade mat.

En liten unge som väntar på lunch.

Båda föräldrarna verkade väldigt engagerade vid matningen. Maten är ofta fisk men tro inte att storlabben fiskat själv. Den är en sk kleptoparasit som jagar andra fåglar och tvingar dem att lämna ifrån sej (stöta upp) sin fångst till dem.

Den här lillen har troligen fått mat fiskad av en sula. Sulorna har ökat i antal på Runde och i takt med dem även storlabben. Vi fick t o m se en jakt mellan storlabb och sula, men fick tyvärr inga bilder på förloppet. Storlabben kan även jaga trutar, måsar och tärnor men drar sej inte heller för att äta fiskrens, andra sjöfåglar, ägg , bär och as.

Vi började närma oss lunchtid och nu sken solen från en blå himmel. Det blev plötsligt en större utmaning att fota de flygande fåglarna. 

Vädret höll sedan i sej under i stort sett hela vår vistelse på Runde och såväl vandring som foto blev i skarp sol, med sina för- och nackdelar. Vi behövde dock inte frysa, inte ens efter flera timmars stillasittande högt upp på sluttningarna.

Efter vår första rekognoseringstur åt vi en stor lunch och vilade inför eftermiddagsturen upp till lunnefåglarna. Mer om det mötet senare.

Hej så länge,

Lena

Postat 2018-07-24 18:41 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Semestercollage

Det blir mycket bilder när man är borta ett par veckor så jag avrundar vår resa till British Columbia med några collage. Hunden med de blå ögonen hette Nanuk. En jättelik blandras med bl a siberian husky, därav de blå ögonen. Har man hund och bor i vildmarken är det stora hundar som gäller, för de ger sej pumorna inte på...

Blandar med lite makro från den våta världen. De små röda anemonerna i högra övre hörnet heter jordgubbsanemon och jag kan avslöja att den lilla fisken bredvid den färggranna snäckan såg jag inte när jag tog bilden, den blev ett bonusdjur.

Sheryl med parter uppe till vänster är amerikanska kråkor. De påminner om korpar men är betydligt mindre. Den vackra ormen var stammis på kvällar och nätter då den alltid låg ringlad på ett varmt rör under en trappa tillsammans med en eller flera kompisar.

Nakensnäckor, fiskar och räkor fanns det gott om och även om sikten var dålig ibland går det alltid att fota smått. Då fungerar Canons 60 mm makro alldeles utmärkt för både fisk och små nakensnäckor.

Goda vänner på Rendezous med hunden Sam, en annan stor korsning, denna med misstänkt rottweilerinslag. Sam älskade råa morötter och fick alltid en när vi la ut med båten varje morgon. Han vaktade stället när vi var ute men en dag när vi kom hem satt det ett visitkort i ytterdörren.....Någon som kunde "prata med hundar".

Hälsningar Lena

Postat 2017-08-31 18:51 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa 

Innehållskategorier