Glimtar från Island: Vattenfall

Det finns många spektakulära vattenfall på Island. Jag har redan visat två och här kommer några till. Seljalandsfoss ligger bredvid ringvägen på södra Island och är ett av de mer kända vattenfallen. Jag hade inte det på min lista men vi såg det från vägen och svängde av där. Oförberedda som vi var hade vi inte heltäckande regnkläder på oss, men som vädret var hade vi i alla fall jackor som klarade regn och vattentäta kängor. Man kan nämligen på bakom fallet, vilket min sambo gjorde men jag avstod. Jag var ändå så nära att jag blev blöt, men inte dyngsur.

Det här vattenfallet är nog ännu mer känt, Skogafoss, också på södra Island. Här var det regnkläder på och dessutom var det mycket bra med kängor som tålde att vada ut i vattnet med. Vi såg alla de som hade regnkläder på sej men valt lågskor, de fick hålla sej längs kanterna eller bli blöta.

Här ser man ofta en regnbåge när solen skiner, men det gjorde den inte. Det här var dock rätt imponerade ändå och det gick att ta bilder här både med och utan andra besökare. 

Min sambo ville att jag skulle ta en bild av honom här, riktigt nära fallet. Jag hade 16-35 mm på kameran och kunde få in hela fallet, men som ni ser ville de fallande vattenmassorna mer än bara vara en pampig bakgrund. Förutom heltäckande regnkläder är det bra att ha med en gammal linnehandduk, en som inte luddar och går att torka av kameran (och glasögon) med. En liten putsduk räcker inte vid Isländska vattenfall.

Vid Skogafoss kan man också ta trapporna upp och titta på fallet från en annan vinkel. Det gav rejäl puls på väg upp, men upplevelsen av fallet från toppen gav inte oss så mycket mer. I alla fall inte i det mulna väder vi hade. Utsikten var förstås fin, men det var mest gröna betesmarker och får.  

Nästa vattenfall ligger på norra Island. Här står jag vi fallet och tittar tillbaka mot parkeringen som är de små ljusa prickarna ungefär mitt i bilden. Det fanns en snitslad promenadväg som bara var måttligt ojämn och gick både lite uppför och nerför. Från parkeringen kunde man inte se fallet mer än som en vattendimma mot det mörka lavalandskapet. Det kändes konstigt att det ens fanns ett vattenfall här.

Fallet heter Dettifoss och är Europas till volymen största vattenfall. Vi är på västra sidan om fallet där det finns en plattform med räcken precis vid kanten. På andra sidan ravinen kan man skönja en ljus fläck vid kanten. Det är den östra utkiksplatsen, där det inte finns några räcken (och inga toaletter). Vägen dit var dock stängd, oklart varför, men man kanske inte vill ha besökare där längre. 

Jag stod längst ut på plattformen och sträckte mej ut men mer än så här fick jag inte med av det imponerande vattenmassorna. Här fick jag också torka kameran ett par gånger. 

Det svartvita mönstret vid kanten av ravinen är smältande snö. Här var det ganska kallt, men promenaden värmde. Det finns också ett fall till som man kan passa på att gå till om man har pigga ben. Vi var lite sena när vi var där och valde bort det. Konstigt nog var parkeringen gratis. Det normala var annars att man betalade ca 1000 isländska kronor (ca 80 Skr) för en personbil med 1-4 personer vid varje sevärdhet. 

Det sista fallet som jag vill visa är från en plats några minuters bilresa från Kirkjubæjarklaustur, en liten ort på sydöstra Island, drygt tre och en halv timmes bilresa från Reykjavik. Som ni kan se till höger börjar den här upplevelsen som en vandring i rejäl uppförsbacke. Vi gjorde denna tur samma dag som vi klättrade upp till Skogafoss och det kändes lite motigt i början, men totalupplevelsen var fantastiskt! 

Platsen heter Fjaðrárgljúfur och hamnar högt upp på listan över platser som jag varmt vill rekommendera för någon som funderar på att åka till Island. Här har vi stannat för att pusta ut och njuta av utsikten, trots att vi bara hunnit en kort bit upp längs ravinen. Första bilden tog jag nere vid bron. Till höger kan man se att det tidigare varit tillåtet att gå längre ut på den smala stigen. Nu var det avstängt för "floravård" men kanske också en ren säkerhetsåtgärd.

Det här stället var magiskt, men om man har svårt att hantera höjder kanske det passar mindre bra. På bilden ovan kan man se några personer som står betydligt högre upp än vi gör. När pulsen lugnat sej något och andningen återhämtat sej fortsatte vi uppåt. 

Det blev en hel del bilder här och det var svårt att välja vilka jag skulle visa. Det var dock inga problem med att få folktomma vyer då det bara fanns en gångväg som man fick gå på. 

Här är en annan plats där man tidigare fått gå längre ut på en mindre stig. Där hade jag gärna gått ut men min sambo föredrog att hålla sej på betryggande avstånd och utnyttjade inte ens kanten av den markerade gångvägen. Jag lutade mej ut så mycket jag kunde.

Här fanns en varningsskylt att kanten "kunde vara mjuk" och man skulle vara försiktig med att gå för nära. Jag gick inte riktig så nära som det ser ut, bilden är något beskuren i nederkant (men bara lite). 

Nu kan ni se ett mindre och delar av ett större vattenfall, vi är alltså nästan uppe vid den högsta punkten. Notera gåsen som ligger på den lilla avsatsen. Vi såg gäss högt uppe på klippkanter och hyllor vid flera tillfällen. Det såg konstigt ut men även en gås kanske gillar att ligga stilla och njuta av utsikten ibland. 

Här är slutligen vattenfallet som vi kom fram till. Eller rättare sagt jag, för denna bild är tagen från en byggd plattform (med skyddsräcken) där man står på ett galler och där vägrade min sambo att gå ut. 

Jag tar med även denna bild för här kan man tydligt se att man tidigare har fått gå ut till vänster. Där var det smalt och jag hade kanske tvekat... 

Hej så länge,

Lena

Den lilla ringvägen

Egentligen kallas den "Gyllene Cirkeln" men man kan lika gärna säga "Rundresa från Reykjavik" eller varför inte "Lilla ringvägen". Den börjar oftast vid en historiskt mycket intressant och imponerande plats, Tingvellir eller Þingvellir, en nationalpark av UNESCO utsett till världsarv. Vi hade en stuga i Selfoss och kunde därför vara på plats långt före bussarna från Reykjavik och det var bara ett fåtal bilar på parkeringen när vi kom. Första bilden visar vattenfallet Öxarárfoss i den stora ravinen vid Tingvellir. 

Från vattenfallet kan man vandra i ravinen till en plats som bl a använts för avrättning genom hängning, många domar har utdelats här enligt en informationstavla. Tingvellir är belägen mellan den Nordamerikanska och Eurasiska kontinentalplattan, vilket gör den stora ravinen geologiskt intressant. En förklaring till hur den bildats är att den är en del av den kontinentalspricka som sträcker sej genom Atlanten från syd till norr och utvidgar sej med ca 2,5 cm per år. En alternativ, och kanske mer trolig, förklaring är att Tingvellirs spricka bildats genom magma- och sprickrörelser i ett system kopplat till vulkanen Hengill.

Det är hur läckert som helst att vandra här och fritt fram att klättra upp i ravinens ena ände. Jag skrev i mitt första inlägg från Island att det tog sex dagar innan vi såg solen, men vi hade korta solglimtar på förmiddagen under vår första hela resdag på ön.  

Om man går tillbaka genom sprickan och sedan fortsätter i motsatt riktning kommer man till Lögberg. Det var här som islänningarna höll sitt första riksmöte år 930, det sk Alltinget, en lagstiftande och dömande församling. 

Här har jag klippan Lögberg bakom mej. Den hade utmärkta akustiska egenskaper och här föredrogs tingsordningen av lagsagomannen. Platsen användes också som domstol. Man kan lätt föreställa sej folket samlat på den vida ytan framför mej där man nu byggt promenadstråk. Det här är ett stort ställe och man behöver ganska gott om tid för att se hela. Vi stannade nog ett par timmar och gick ändå inte hela vägen till besökscentret. 

Nästa etapp på denna "rundresa" som vi kände att vi också ville se var Geysir. Nu uppvisar inte själva Geysir längre någon sprudlande aktivitet men Strokkur sprutar vatten i högan sky med ca 5-10 minuters mellanrum. Det finns också en del andra bubblande pölar och jag fastnade för den här blå kokande kitteln och fick ett sprut från Strokkur i bakgrunden.

Jag mindes från Margaretas inlägg att man skulle invänta Strokkurs utbrott och ta en bild precis när den är på gång. Då bildas en stor blå bubbla. Det här var inte alls så lätt som jag först trodde. Det går väldigt fort när det väl sker och efter några misslyckanden valde jag att ställa in "pre-capture" på kameran, ett läge som jag normalt bara använder vid fotografering av flygande fåglar. Det fungerade utmärkt.  

Det här är två bilder senare och efter denna blir det bara en explosion av vatten som inte fungerar så bra på bild när det är mulet. Det blåste också lite nyckfullt och om vinden plötsligt vänder mitt i detta event blir man blöt. Som ni kan se var det inte så mycket folk här och det märktes på några av de riktigt populära sevärdheterna att turistsäsongen inte riktigt kommit igång ännu. Det var därför vi valde att åka så tidigt på sommaren. Även om det inte ser ut att vara så mycket folk var det nästan fullt på parkeringen (den närmaste).

Från Geysir tar det nio minuter att köra till Gullfoss. Det är ett vattenfall som hör till den Gyllene rutten, men här kände vi oss rätt trötta på att följa strömmen och även om vi såg fallet stannade vi inte särskilt länge. Jag ville ju vidare till ett ställe som Margareta hade med i sin blogg och som jag hade högt upp på min önskelista över platser jag ville se på Island. Dit kunde inte heller busslaster med andra turister åka och det ingår sålunda inte i den "Gyllene cirkeln". 

Den lilla dalgången Gjain kan bara nås med fyrhjulsdrift och det finns nog inte plats för mer än kanske 8-10 bilar när man kommer fram. Det är en liten dalgång som är häpnadsväckande vacker, även om färgerna i naturen inte alls var lika mättade så här tidigt på säsongen, som när Margareta var där i september. Notera hur öde naturen är i ovankant. Så såg det ut när man körde in till detta ställe, gråsvart lava och lavagrus, sedan öppnade sej dalen. 

Vi klättrade ner och förundrades över grottorna som man inte ser när man står på kanten. Det spelades visst in scener till Game of Thrones här och det kan man förstå. Det känns nästan som en fantasivärld och vi är i stort sett ensamma. Som ni kan se väljer en del att inte klättra ner.

Det strömmade vatten i små forsar längs dalens botten. Mossan var tjock och otroligt grön. Man kunde också se hur växtligheten var på gång att ta fart.  

De låga björkarna hade musöron och skiftade i gröna nyanser. Jag använde en slutartid som gav viss mjukhet åt det strömmande vattnet, men jag kunde fortfarande handhålla kameran. Jag bar varken stativ eller fotoryggsäck ner hit utan hade 16-35 mm på kameran och 24-105 mm i jackfickan på min rymliga vinterjacka (som behövdes).  

Dalgångens väggar hade de mest underliga formationer som bildats när lavan stelnade. Basaltpelare som vi skulle stöta på betydligt mer av på andra ställen.

Det var svårt att slita sej från denna miljö och jag skulle väldigt gärna besöka denna plats vid olika tider på året. Jag har tittat på Margaretas bilder igen och de ser helt annorlunda ut. När vi var på väg att påbörja klättringen upp till bilen pekade plötsligt min sambo mot vattnet bakom mej och frågade " vad är det där?"

Där låg en vacker fågel som först fick mej att utbrista rödhalsad gås, men den röda färgen var ju på fel ställe. Den var dessutom för liten. Nu svor jag förstås över att telet låg kvar i bilen. Jag kunde bara inte föreställa mej att jag skulle få användning för den här nere och jag var inte så sugen på att bära hela ryggsäcken.  

Den vackra anden jobbade på mot strömmen och vi såg snart att den dessutom hade makan med sej, en något mer blygsamt färgad individ. De var rätt oskygga och kom så pass nära att jag kunde ta dessa bilder med 105 mm, men en större brännvidd hade varit önskvärt. Vi listade ut att fågeln heter strömand. Den häckar främst i de nordliga delarna av Nordamerika och Asien, men även på Island.

Hej så länge,

Lena

Ringvägen runt på Island

Island, väg nr 1, är en ringväg på ca 130 mil som går runt hela ön. När det är barmark går det utmärkt att ta sej runt på stora delar av Island med bil. Vissa platser kräver fyrhjulsdrift och högre frigång, men längs ringvägen och många andra mindre vägar fungerar vilken bil som helst. Det finns däremot inga tåg. Island har ingen järnväg. Bilderna i detta inlägg har väg 1 som gemensam nämnare och är tagna vid eller på vägen. 

Ringvägen är ganska smal och saknar helt vägren dvs det är oftast mycket svår att stanna, vilket man gärna vill då naturen överraskar hela tiden. Det finns rastplatser och längs vissa delar av östra sidan är det bitvis gott om dem. Det är oftast bara en plätt vid vägen, om man har tur finns ett bord, aldrig någon toalett och väldigt sällan en sopkorg. Vi hade oftast egen lunch för det är mycket enklare än att försöka hitta någonstans att äta.

 Det här är Islands just nu vanligaste hyrbil om man vill in på platser där vägen är av lägre standard, en vit fyrhjulsdriven Dacia. Om det är skyltat att vägen kräver 4x4 gör den det, samt viss erfarenhet bakom ratten. Någonstans längs den vägen kommer man att stöta på mycket kraftig lutning, riktigt knölig väg och/eller vatten som ska korsas.  

I detta inlägg kör vi dock vidare på ettan. Vi startade på ringvägen i Selfoss på södra Island och körde längs östkusten. Vi passerade mäktiga vattenfall, glaciärer etc men det får komma i senare inlägg. Bara att titta på naturen längs vägen var en upplevelse. Landskapet format av lava kan se väldigt olika ut och här passerade vi genom ett område där lavastenen var täckt med mossa. 

Det var eländigt svårt att hitta någonstans att stanna. Till slut blev det tvärnit på en privat väg, dessutom på "fel sida", men det var inte så mycket trafik. En annan vit Dacia följde snart vårt exempel. Vi passerade stora områden med de mjuka mossiga högarna, som inte liknade något vi sett förut.

Ganska abrupt försvann mossan och vi befann oss i ett landskap som var nästan helt svart. Det här är vid en större bro (tvåfilig dvs det gick att mötas på bron) och det gick att stanna före bron. 

Det här är ett panorama av fem bilder. Platsen var nästan apokalyptisk. Island har stora områden arktisk öken där nederbörden är låg och det finns väldig lite liv. 

Jag blev fascinerad av den här platsen. Den vidsträckta ödsligheten går inte riktigt att få fram på bild. Det är nog därför jag bjuder på tre bilder :-) Notera att bilen till höger har ljuset på. Det är lag på Island, tack och lov. 

Vi lämnar ökenområdet och fortsätter norrut på östkusten. Här lyckades vi stanna vid ett "äventyrsföretag". Vi började närma oss glaciärer och då kan man sälja extra kryddade upplevelser. Eftersom vi har upplevt glaciärer på mycket nära håll på andra ställen kände vi inte något behov av att paddla kajak eller klättra på is denna gång. Några bilder av naturen från parkeringen fick de dock bjuda på.

Europas största glaciär täcker ca 8% av Islands area och vi stannade givetvis. Jag kommer att visa bilder från den glaciärdel som vi upplevde som mest givande. Det var inte på denna plats. Det här är bron över  Jökulsarlon, där vattnet strömmar ut från Vatnajökullglaciären. Ettan går över bron och vi körde av här av två anledningar. Det fanns toaletter och jag ville absolut ut på Diamantstranden (kommer senare).  

Vi fortsatte norrut och ettan viker så småningom av från kusten. Nu är vi på norra Island och vi kom upp i ett område med mer berg. Det låg snö kvar på en del ställen. Här rann det vatten precis vid vägen och det gick att stanna.

Jag bjuder därför på ett vattenfall, det 139 m höga Rjúkandafoss, som ligger precis vid väg ett. Vi behövde verkligen en bensträckare och det var en rejäl uppförsbacke till denna del av fallet. 

Nu har vi lämnat det sista områdena som lockar mest turister och det är ganska glest med trafik.

Det här är väldigt vanligt på Island, även på väg nr 1 är de flesta broar enfiliga, dvs man får vara beredd på att stanna, vänta och köra när det är ledigt. Här pågick dessutom ett vägarbete så vi blev stående i ca en halvtimme. Vi befinner oss nu i ytterligare ett ökenområde med mest lavasten och väldigt lite växtlighet.

Det är fascinerande strukturer och storslaget på sitt sätt, även om det kanske inte är så vackert. Det som känns underligt är att bara några kilometer från denna plats ligger Europas till volymen största vattenfall, Dettifoss (kommer kanske senare). 

Det här är ettan några kilometer utanför Myvatn på norra Island. Här pyser det och bubblar ordentligt. Luften är mättad av svaveldofter och färgerna har ändrats dramatiskt.

Bakom kullarna ligger Myvatn där vi stannade två nätter innan vi fortsatte vidare mot Holar. 

Vi har passerat Akureyri och kommit in i ett område med mer berg, snö och det är kallt (2-3 grader). Notera att snöpinnarna är högre än på någon annan bild. Här blir det mycket snö och vägarna stängs ofta av på vintern. Vi lämnade ettan för att köra längre norrut till Holar, där vi skulle besöka universitetet och dess hästar, det kommer garanterat i en annan blogg. 

Därefter var det bara att köra ner till Reykjavik som återstod för oss, ca fyra timmar från Holar. Jag är övertygad om att västra sidan med dess fjordar har fina ställen, men det ingick inte i denna resa. De sista fyra timmarna på ettan dominerades av regn, kraftigt och ihållande. Därför är det här sista bilden från ringvägen på Island för denna gång.

Hej så länge,

Lena

PS. Från första januari 2026 införde Island en ny vägskatt på ca 60 öre/km. Vi bokade vår bil i september 2025 och blev rätt överrumplade när de började prata om denna extra avgift när vi hämtade ut bilen, som ju hade obegränsad körsträcka. Den gäller dock för alla bilister, inte bara turister.

Glimtar från Island

Är nu åter hemma efter åtta dagars rundresa på Island, en ö där vädret kan vara mycket överraskande. Ibland låg molnen väldigt lågt, strax ovanför fotknölarna faktiskt. Det tog sex dagar innan vi såg solen. Den strålade dock när vi lämnade Reykjavik och reste hem. Vi slapp i alla fall överraskande snöfall och mulet väder är ju för det mesta att föredra när man vill fotografera. Regnbågar i vattenfall kunde vi dock glömma, men det har ju så många andra förevigat på bild så det gör inget. 

Det pyser och bubblar ur marken på Island och man kan njuta av en varm dusch längs vägen om man vill. Island har också Europas största öken, vilket egentligen är en arktiskt öken, ett landområde som inte liknar något annat vi färdats igenom. I anslutning till detta område finns dessutom Europas till volymen största vattenfall.  

Island är också det näst mest "hästrika" landet i världen (efter Mongoliet), med ca 25 hästar per 100 invånare. Det finns bara islandshästar, inga andra raser är tillåtna. Det kommer garanterat mer bilder på islandshästar, samt en och annan bild av platser vi besökte eller detaljer som råkade hamna på minneskortet t ex när uppförsbacken blev för brant. Det blir dock inte en rundresa från dag ett till åtta, det har Margareta visat oss för mindre är ett år sedan och vi följde till mångt och mycket i hennes spår. Mina inlägg blir snarare i form av glimtar från denna speciella ö och när det passar är de samlade kring ett tema.  

Hej så länge,

Lena

Trollskogen och möte med en intressant fotograf

När jag sett mej nöjd på sandstränder och pittoreska små hus körde jag västerut (från Simrishamn), för det fanns ett ställe som jag måste besöka. Jag parkerade och strosade in i det lummiga gröna. En hare överlistade mej flera gånger och jag lyckades inte få den på bild. Det fanns fortfarande en del vitsippor kvar, även om de helt klart var på väg att vissna ner. 

Inledningsvis ser det ut som vilken bokskog som helst, med raka höga stammar och det där speciella gröna ljuset som man får i en bokskog där löven precis slagit ut. Efter en stunds promenerade stöter man på det första krokiga trädet. Nu känner nog många bland bloggarna igen sej. Jag är i Prästaskogens naturreservat i Torna Hällestad, mer känt som trollskogen.

När man fortsätter på stigen blir det snabbt uppenbart varför det kallas trollskog. Jag står i Europas största naturbestånd av vresbok, en sagomiljö som ingen filmskapare ännu lyckats återskapa till en sådan fulländning som här. 

Träden liknar inte några träd jag sett någon annan stans. Här hittar jag formen av ett hjärta. Det finns ju tallar med roliga former t ex på norra Öland, men i den typen av skog finns inte det magiskt gröna ljuset som man bara kan uppleva i en bokskog.   

Här inne bland bladen går det långsamt och det är fridfullt folktomt. 

Träden är gamla. Historiska kartor visar att denna skog fanns för 300 år sedan och den har aldrig avverkats helt. Här har en vresbok delvis knäckts och de knotiga grova grenarna ligger mot bänkarna där man kan slå sej ner och fika, eller bara vila tillsammans med det gamla trädet. Stammen är slät och mjuk på ställen där jag antar att många händer strukit den fallna delen av trädet. 

Hur man än vänder sej upptäcker man nya spännande former och det går inte att sluta förundras över hur träden formats på detta sätt. Människan har haft ett finger med i spelet här för historiskt värderades bok- och ekskog, sk ollonskog, efter hur många svin som man antog att skogen kunde föda. Ollonens värde gjorde att man behöll träd som hade en kort stam och en vid krona.   

När skogsbruket började intressera sej för bok, ville man helst ha höga raka stammar som gav ett högt virkesvärde. På några få platser i världen har dock de knotiga, strävsamma vresbokarna fått stå kvar och förutom i Torna Hällestad finns det små bestånd i Frankrike och Tyskland.

Av de skogar jag besökt på olika platser i världen finns det ingenting som slår stämningen och miljön på denna plats. Om ni har vägarna förbi Skåne kan jag varmt rekommendera ett stopp här. Det är inte en lång promenad, och absolut inte ansträngande, men den kan ta lång tid...

Jag njöt av att vara ensam bland träden men tycket ändå att det var fint att dessa två herrar dök upp mot slutet av mitt besök. Det ger en bättre känsla för trädens storlek om man kan få med en och annan människa ibland. Marken är mjuk och täckt med löv. Här kan man ta en stillsam promenad och bara kan njuta.

När jag kom tillbaka till parkeringen mötte jag detta par som var i färd med att lasta ut någon sorts kamera som verkade väldigt tung. Jag blev nyfiken och stannade till för att ta en bild, vilket ledde till ett samtal. Kameran med stativ vägde 17 kg. 

Det finns en riktigt fin vresbok väldigt nära parkeringen och där riggade han upp sin kamera. Hans fru är assisten och bär med sej en del av de tillbehör som behövs vid den här sortens fotografering.  

Så börjar processen med att ställa in skärpan. Jag får ta en titt och ser till en början ingenting under duken, fast det finns en baksida stor som ett A4 att titta på. " - Titta inte för nära" säger Per och plötsligt framträder vresboken, givetvis upp och ner och spegelvänd. 

Det här tar tid men jag har inte bråttom och vill gärna vara med till i alla fall en bild blivit tagen. Ljusmätning och korrigering därefter. Notera att solen skiner. 

När "filmbladet" är på plats har dock solen gått i moln och vi väntar en stund. Det ser dock så pass mulet ut att Per får mäta om och korrigera för ljuset igen. Sedan, vips, är bilden tagen. Men innan det blir en färdig bild att titta på återstår en lång process, som delvis görs utomlands. 

Jag ska åka vidare och tar en sista bild då Per bär iväg på sin tunga utrustning för att hitta ett motiv till. Hållaren för filmbladet hade plats för två och då kan man ju passa på och ta två bilder. Man går inte så långt med en 17 kg tung kamera men en ny var på gång, handgjord i England och med ett trästativ som skulle ge en totalvikt av 5,5 kg. Till Er båda om ni läser detta: Tack för en mycket trevlig pratstund och för att jag fick en kort inblick i en fotokonst som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med.

Hej så länge,

Lena