Bubbelmannen

Det började med att jag satt på vår terass i Albuferia (början av maj 2025) och fick syn på jättestora såpbubblor som kom svävande upp över staden. 

Jag testade att fotografera dem med telet och fick en bild udda av omnejden med på köpet, yin och yang kanske också var med en stund...

Bubblorna ändrades hela tiden och det gick att få med hela stadskärnan i speglingen med lite tålamod. 

På kvällen hittade jag upphovet till de stora bubblorna. Det var en man på torget som gjorde dem, ofta till barns stora förtjusning.

Jag blev helt fascinerad av bubblorna och provade att fotografera dem vi mer än ett tillfälle. 

Bubblorna är gigantiska och förvånansvärt hållbara. Det här är antagligen något som finns på var och varannan semesterort, men det är inte platser som vi normalt brukar besöka. 

Mannen tycktes själv väldigt road av sina kortvariga verk, för även om bubblorna var hållbara levde de ju oftast inte särskilt länge. 

Ofta var det barn som sprang runt honom och försökte "fånga" bubblorna men jag såg honom aldrig be om pengar, som flera andra underhållare på torget gjorde. 

Jag var minst lika road som barnen.

Bubblorna kunde anta de mest underliga former och de rörde sej förstås hela tiden på väg upp mot himlen. De som överlevde ivriga barnhänder och träden på torget.

Vi var tack och lov på plats före den stora anstormningen av turister. Första veckan i maj var precis lagom och så fick vi uppleva den "totala nedsläckningen", en minnesvärd erfarenhet som jag berättat om i en tidigare blogg. 

Hälsningar Lena

Förmiddagspromenad i Göteborg och ett trevligt möte

Jag hade en halv dag ledigt i Göteborg och jag kan mej ut på ännu en promenad efter en härlig hotellfrukost. Det var sol och behagligt väder att gå i.

Jag gick mot Liseberg men det var inte mitt mål. Byggkranar och plank gjorde att jag fick en extra klättring upp för en massa trappor och sedan ner.

Till slut hamnade jag i alla fall här, där äventyret börjar, i alla fall om man är ett barn och följer dinosauriespåren på golvet. Jag gjorde som instruktionen påbjöd, tog hissen upp till sjunde våningen och klev in.

Jag är på Universeum och på den här avdelningen kände jag mej riktigt hemma, som fisken i vattnet faktiskt. Det var tidigt på dagen och lite folk, perfekt.

Den här udda filuren är en atlanstör. Den lyckades vi utrota i vårt land på 1800-talet. Sedan 2017 pågår ett projekt att återetablera atlantstör i Göta älv. Projektet initierades av Dan Calderon redan 2013. Projektet drivs och leds av Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund. Sommaren 2024 släpptes totalt 95 unga atlantstörar, uppfödda i fångenskap, ut i Göta och Nordre Älv. De kan bli upp till 5 meter långa och det vore riktigt häftigt att möta en sådan under ett dyk. Fisken på bilden var ungefär 25 cm.

Jag satt en stund vid den stora tanken med tropiska fiskar och hajar. Drömde mej bort en stund, men att fotografera i den miljön är inte lönt. Det går inte att komma i närheten av känslan att vara i vattnet med dessa djur. I år har det inte blivit några dyk, vilket är första gången det händer på de senaste 25 åren. Vi har gjort för mycket annat. Jag gick vidare in i tropikavdelningen och givetvis direkt imma på kameran. Alltså fick jag stanna där en stund och det fanns en del roliga fåglar. Jag hade bara 24-105 mm men den här verkade rätt van vid folk. 

Jag stod uppe på en hängbro och fick syn på en dykare som jobbade i ett akvarium under mej. Det krävs nog en hel del rengöring och underhåll för att få det att se så fint ut som det gör. Jag har en gammal dykkompis som är marinbiolog och jobbar här inne, antagligen i någon överordnad roll numera, men jag vet att han har dykt mycket i tankarna. 

Jag gick ner ett par "våningar" och träffade på en av de två dykare som jobbade där idag. Jodå, Klas var i huset någonstans men hon visste inte var. Jag lämnade tropikerna efter en stund och fick då förstås vänta på att kameran skulle acklimatisera sej till normal rumstemperatur igen. Jag skippade avdelningen om människokroppen och nådde då bottenvåningen igen. Hmmm, det skulle ju finnas ormar. De hade jag missat. Alltså tillbaka till hissarna och en titt på kartan.

När hissdörrarna öppnas möter jag då min kompis, Klas Malmberg. Han är en mycket duktig undervattensfotograf, medlem i Naturfotograferna och med flera fina böcker bakom sej. Han är en riktig nörd när det gäller nakensnäckor och är en av medförfattarna till det band av Nationalnyckeln som täcker dessa små unika djur. Jag har tävlat mot Klas i SM i undervattensfoto många gånger och vi har varit på samma dykresa till Tustna i Norge, som det finns ett antal blogginlägg från. Han ska också vara med på Biodiversitetskonferensen, som är orsaken till att jag är i Göteborg, så vi kommer att mötas igen.

Jag åker upp till våning fem och hittar reptilerna. Det finns många väldig fina ormar och jag kanske skulle ha varnat, för här kommer bilder på tre särskilt vackra. Först en månskenshuggorm, en starkt hotat art som det inte finns mer än några hundra kvar av i det vilda. Orsaken är främst habitatförlust, ökad turism och smuggling av infångade ormar.

Den här blå palmhuggormen förekommer på Komodo, där de stora välkända varanerna finns. 

Slutligen får ni se ett exemplar av Yucatans neotropiska skallerorm som, vilket namnet antyder, finns i Mexiko. Nu känner jag mej nöjd med Universeum, men jag passerar också ett rum där det hänger fotografier (ganska små) som visar familjer från olika platser i världen och vad de konsumerar i form av mat under en veckas tid uppställt framför dem. En mycket givande liten utställning gjord av två fotografer som jag hoppas många tittar på med sina barn och även alla de skolklasser som passerar genom Universeum. 

Jag promenerade tillbaka mot mitt hotell och en eftermiddag då jag skulle jobba. Längs vägen passerade jag ett gatukök som såg lagom gammeldags ut och enligt skylten utanför serverade de såväl köttbullar som korv med eget (hemgjort) potatismos. Jag slog till med en "mosbricka" som smakade precis så gott som jag mindes att de brukade göra t o m den vita kartongformen som den serverades såg helt rätt ut. Jag drack inte pucko för det har aldrig varit min grej, men jag behövde inte äta någon stor middag till kvällen.  

Hälsningar Lena

På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena

En gryningsstund vid Göta älv

Från fredag och till tisdag kväll var jag på tjänsteresa, först en konferens i Vänersborg och sedan deltog jag första dagen på en annan konferens i Göteborg. Under helgen bodde jag på ett hotell vid Göta älv som omgavs av en vacker park med flera skulpturer. Lördag morgon var det frostigt och klart. Då gav jag mej ut före frukost och passerade denna skulptur på väg ner mot älven.  

Jag var mer intresserad av som hände på och vid vattnet än skulpturerna och jag trodde dessutom att jag skulle få tid att titta på dem senare (vilket jag inte fick). På bryggan var det frostigt och luften var kylig, men det var vindstilla. Helt perfekta förhållanden och jag hade mer än en timme på mej till programmet skulle starta.

Jag gick ut på bryggan och såg mej omkring. Jag hade bara med mej Canon R5mkII och 24-105 mm f/4. Jag skulle ju åka tåg resten av resan och ville inte ha för mycket att släpa på. Jobbdatorn vägde tillräckligt mycket i mitt annars rätt slimmade bagage.    

Bilderna jag visar är därför mycket ett resultat av efterarbete, för att visa specifika delar av älven. Där det var som finast...

De fåglar som rörde sej i dimmorna är inte särskilt skarpa, men det kändes mindre viktig. Likaså vad det var för art. Det var i alla fall gäss ute på vattnet, det kunde man höra.

Här lättar ett gäng...

Det såg förstås olika ut beroende på vilket håll jag vände mej åt. Jag hade dessutom en ganska lång brygga att vandra fram och tillbaka på. Det var kallt så jag behövde trampa lite fram och tillbaka.

Oftast var det någon fågel som simmade förbi eller passerade i luften. Inga stora mängder men man kunde invänta dem för att ge lite extra krydda i motiven.

Det här är två skarvar och de är på väg bort från mej, men det spelar mindre roll. 

En till skarv. Solen är på väg att gå upp och klockan är nästan åtta. Jag ska också hinna äta frukost innan programmet startar vid nio. Hotellfrukost ska dessutom helst avnjutas, inte stressas igenom :-)

Jag vänder mej mot stadsmiljön som jag antar är Vänersborg och ser att solen redan når de högre strukturerna. Tacksamt kommer en skarv flygande genom dimman.

Jag tar en sista bild och hastar sedan iväg mot varmt kaffe, nybakat bröd, äggröra, ostar, skivad frukt och annat gott. Jag fick plats vid ett fönsterbord och utsikten när solen gick upp över parken och älven var bedårande, men fotoljuset hade passerat för denna morgon.

Hälsningar Lena

Solfåglar!

Det här är huvudbyggnaden Zimanga lodge med omgivande trädgårdar. Här startade alla turer och vi åt alla måltider i byggnaden till höger. 

Vi bodde i enskilda hus med balkong mot naturen. Varje hus var inrett som ett mycket stort dubbelrum med en kingsize säng, två skrivbord (för bildredigering), ett gigantiskt badrum med dusch, badkar (båda med utsikt mot reservatet) och dubbla handfat. Rummet hade en betydligt högre standard än vi normalt brukar bo i när vi reser. Utanför var det mesta i naturen torrt och brunt. Det var vinter i Sydafrika och trädgården såg inte upphetsande ut vid första anblicken. 

Men det blommade en del spännande växter...

...och i dessa blommor huserade solfåglar, Afrikas motsvarighet till kolibrier (de förekommer även i Asien och Australien). De är inte släkt med och har inte samma flygteknik som kolibrier, men de sörplar nektar, pollinerar blommor och är minsta lika bedårande vackra. 

En white-bellied sunbird som slickar i sej nektar precis utanför lodgen. 

Efter frukost, dvs ca 10, fram till lunch vid 13, var det fri aktivitet. Då kunde man vila, ladda ner bilder eller smyga runt i trädgården och fotografera solfåglar. Det fanns en del andra fåglar också, samt ödlor. Men jag väljer att bara visa solfåglar denna gång. 

Solfåglar, man blir ju glad bara av namnet. Här kan man se att den har orange pollen på näbben. 

Det här är en "Purple-banded sunbird" och man kan se det lila bandet över bröstet på den högra bilden. Den satte sej i en av de fulaste växterna, men visade upp sej extra fint genom att sprida ut stjärtpennorna. De små fåglarna hade vårkänslor och det var mycket jagande hit och dit mellan buskar och blommor.

 De var snabba, oberäkneliga och svåra att fånga i flykten, även med pre-capture. 

En "Scarlet-chested sunbird" kunde se ut som en helsvart ganska oansenlig fågel bakifrån, men som man kan ana på denna bild har den spektakulära färger...

...om man får se den framifrån. Precis som många av kolibrierna är det bara hannarna som har de vackra färgerna och fjädrar med metallglans. Honorna var oftast mer diskreta och det var svårt att avgöra vilken art det var, om man inte såg dem bredvid en hanne. 

Ett annat problem när man fotade med pre-capture, och lyckades få en solfågel på bild, var att den helt eller delvis var skymd bakom en halvvissen stängel med blommor. Stänglarna var höga och stod ganska tätt, där höll förstås de flesta fåglarna till. 

Så här kunde det se ut under förmiddagspausen. Niklas fotografera solfåglar och det mest lämpliga var då ett någorlunda lätt tele på en kamera som man orkade handhålla. Fåglarna satt ibland väldigt nära och det gällde att anpassa sej snabbt. Det skulle helst vara sol så man kunde få riktigt korta slutartider, som alltid med pigga småfåglar.

Hej så länge,

Lena