Tustna vecka 38

En tradition sedan flera år tillbaka är dykning vecka 38 på ön Tustna i Norge. Vi passerade in i Norge via Funäsdalen och vädret var strålande. 

När vi passerade över den här bron vid halv tio på kvällen regnade det. Den lilla hamnen och det vita huset till vänster var vår slutdestination. Veckan bjöd på mest regn men tisdag och ett par timmar på fredagen fick vi se solen. När vi körde ut på morgonen för en heldag med dykning åkte vi antingen under denna bro och ut åt lite olika håll.

Eller så åkte vi åt höger från hamnen och ut denna väg mot Halsafjorden. Det blir en betydligt längre resa men eftersom vädret var bra blev det den här vägen denna dag.

Vi lämnar hamnen vid halv tio.

Ordinarie kock (och dykare) Johan funderar över om allt som behövs till lunchen finns med på båten. Dagen innan hade vi ärtsoppa till lunch men senapen var tyvärr kvar  i köket. Denna vecka hade vi också en kock bland gästerna som bjöd på flera goda överraskningar från havet, mer om det senare.

Även om vädret är fint så ligger det en del låga moln längs fjorden.

En häger står och spanar på oss när vi passerar. Jag var säker på att den skulle lyfta men det blev inget av med det. Den har nog insett att båtar inte är ett hot.

Vi kommer långsamt ikapp denna fiskebåt som har en stora skara följare.

Det verkar som att det serveras något gott snask som fåglarna gillar, fisktarmar kanske...

På båten pågår en del "sista minuten service" och förberedelser inför dyk.

Det dyraste på en torrdräkt är dragkedjan och kanske också den svagaste punkten. Vår extrakock blev blöt dagen innan och en del provisoriska lagningar applicerades. Frågan är om han kommer att bli blöt även idag. 

Signalflagga A är uppe och första dykaren är i vattnet. Nu är det bara att kränga på sej utrustningen och hoppa i.

Regnet som har fallit den senaste veckan har lagt ett "lock" på ytan och sikten de första metrarna är nästan obefintligt. Väl nere på ca fem, sex meter blir sikten betydligt bättre och djupare ner är den otroligt bra, men det är mörkt. Vi tänder lamporna och simmar iväg. 

Hej så länge,

Lena

Livraria Lello och andra sevärdheter i Porto

Jag promenerade till och från konferensen varje dag och varierade mina rutter en del för att se så mycket som möjligt. En morgon såg det ut så här när jag gick längs floden Douro.

Det här var en byggnad som användes till något officiellt även om det ser lite slitet ut. Dagen efter då jag passerade på samma ställe var graffitimålningen borttagen.

Konferenscentret där det 73:e årliga mötet för European Federation of Animal Science hölls detta år låg längs floden och har tidigare inhyst tullmyndigheten i Porto. Byggnaden som nu heter Alfandega congress centre, är från 1860-1870 och har genomgått omfattande renoveringar, men man har också bevarat vissa detaljer. 

En dag då vädret inte verkade så lovande såg det ut så här under en fika paus.

Från kajen och rakt över på andra sidan kan man se en salig blandning av gammalt och slitet, gammalt och renoverat, ruiner, halvgamla bostadshus och en del helt nya komplex med glas och betong.

Inne i det tullhuset hade man bevarat de gamla spåren. Här ska man se sej för om man har klack på skorna.

Vi fick en del sol också och behaglig sommartemperatur mellan 20-25 grader.

Två eftermiddagar var programmet lite kortare för min del och då passade jag bl a på att gå en längre rutt hem för att se mer av staden. Trots smala gränder får man parkera längs gatan.

Tvätt hängade från balkongen såg man här och där.

Som ni ser så lutade det en hel del.

Jag gick med ett par kollegor till en gammal bokhandel som heter Livraria Lello. JK Rowlings ska ha fått inspiration till böckerna om Harry Potter här inne och det har blivit en ordentlig turistmagnet. Man måste ha biljett för att komma in (5 euro) och vi fick dessutom stå i kö.

Bokhandeln är från början av 1900-talet och anses vara en av världens vackraste. Det var ett spännande ställe men mindre än jag trodde. 

Kopplingen till Harry Potter var uppenbar men bokhandeln fanns före böckerna.

Gott om små detaljer.

Trappan till nästa våning var speciell och här blev det förstås stopp när folk skulle fotografera sina familjer. 

Det gick förstås också att handla böcker men det mesta var på portugisiska och en mindre kollektion på engelska. Hittade förvånansvärt nog en stor volym om Rörstrandsporslin. En vacker bok som jag inte hade fått plats med i bagaget.

Jag har ju påtalat tidigare att det var väldigt blandat med både nytt och gammalt. Här vet jag faktiskt inte alls vad man gjort. Det ser ut som att man har sparat delar av fasaden och sedan byggt ett nytt hus bakom. 

Vi gick också till stationshuset för det ska man se om man är turist i Porto. Det är den stora byggnaden till höger på denna bild.

När man kommer in är väggarna klädda med kakel som berättar olika historiska händelser. 

Väl värt ett besök. Sedan hittade vi ett trevlig ställe där man kunde beställa in sangria i tillbringare och små goda oliver. Där blev vi sittande i den ljumma vinden när solen sakta gick ner över Porto. 

Hälsningar Lena 

Porto

Jag menar inte de som man klistrar på brev utan här handlar det om en stad i Portugal, deras näst största.

Jag har precis varit där i fem dagar för en konferens. Här har jag precis anlänt till gamla stan där konferenscentret ligger. Jag åkte taxi med några kollegor och klev av här för att registrera mej. Sedan skulle jag gå till mitt hotell, en lagom promenad på drygt två km.

Det blir mycket stillasittande när man är på konferens och dagarna blir ofta långa. Då kan det vara skönt med en promenad morgon och kväll, dessutom får man ju se lite av staden. Hotellet jag bokat var dessutom avsevärt billigare än de som låg längs denna gata.

Det var fint att gå här i de gamla delarna av Porto. Staden har anor från 1200-talet och finns med på UNESCOs världsarvslista sedan 1996. Men jag hade också börjat förstå att mitt hotell låg avsevärt mycket högre upp än där jag befann mej. Jag skulle upp ovanför kranen på bilden och en bra bit till. Jag hade förstås ingen aning om detta när jag bokade hotellet.

Men innan jag började klättra tog jag en närbild av denna balkong för den såg kul ut. Här bor uppenbarligen en man som använder blå eller blåmönstrade kalsonger och svarta strumpor. Söndagstvätten hänger på tork inför en ny arbetsvecka.

Sedan var det bara att hugga tag i kabinväskan, rätta till kameraväskan över axeln och börja klättra. Trapporna började utanför konferenscentret.  

Här hittade jag rulltrappor, puh. Tyvärr fungerade bara den första och jag fick gå nästa trappa.

Jag knatade på i uppförsbacke och stannade här för att blicka ner och ta en bild. Det är mycket brantare än det ser ut.

Efter ytterligare en stigning var det dax att hämta andan och titta på utsikten. Det var 23 grader varmt och blåste lätt bris. Här hade jag kommit upp så högt upp att det fläktade skönt.

När jag tittade ut över denna del av Porto kunde jag se gamla renoverade hus, några nyare hus och en del ruiner, de var dessutom var fyllda med bråte och växtlighet. Det blev mer av det under veckan i en väldig blandning, kakelplattor, kullersten och nya betongklossar om vartannat. Insåg här att jag bara gått drygt 500 m och hade sålunda 1,5 km kvar.

Mera trappor...

Promenadvägen planade ut något vid dessa hus och ungefär 200 m. Här är några exempel på hus med kakelplattor i olika färger och mönster. Efter det svängde jag höger och det blev mer kontor och bostadshus, typ lägenheter i betong. Dessutom uppförsbacke men inte lika brant. Det tog ca 50 minuter att gå till hotellet, med några fotostopp. Nästan morgon knallade jag ner samma väg på 20 minuter och insåg att de enda skor som skulle fungera under veckan var de med mönstrad gummisula.

Hälsningar Lena

En färgexplosion i plus 28 grader

Det har varit mycket vitt, toner av blått, is och snö på sistone. Vi har haft vacker vinter och har det fortfarande i stora delar av landet. Men jag kände plötsligt för färg, massor av färg. Mitt bland alla vintermotiv bryter jag därför av helt med en makrokollektion från Stora Barriärrevet. Det är ungefär ett år sedan vi var där och ibland känns det bra att drömma sej tillbaka. Föreställ er salta bad i + 28 grader med mängder av färggranna djur runt omkring, t ex en praktfull juvelabborre.

Färgerna kan vara helt spektakulära både på koraller och fiskar. 

En vacker hökfisk som poserar obesvärat. Just dessa fiskar är väldigt tacksamma att fota för de sitter ofta på upphöjda plaster och spanar. Man brukar få ta flera bilder innan de överger sin plats (för att simma en runda och sedan komma tillbaka). 

Anemoner som är mer eller mindre öppna och en fisk som är blå men också blank, vilket är en utmaning att fota med blixt. 

Ibland är det kanske inte färgerna som är det mest spektakulära.

Jag är ganska säker på att det här är samma art som bilden ovan, men det här är taget på natten då de är fullt öppna och "jagar" partiklar i vattnet med de små tentaklerna.

Den här kommer garanterat att vara mer öppen i mörkret, men vi hittade aldrig någon sådan på nattdyken vi gjorde. 

Det finns också en del spektakulära fiskar, som denna drakfisk. Dessa fiskar har spritt sej världen över och ställer till problem. Här hör den hemma och får vara ifred. 

Eller varför inte en liten muräna. Lägg märke till att den stöder hakan på en eremitkräfta (som tyvärr inte är riktigt skarp). Eremitkräftan såg jag inte när jag tog bilden utan den kom med på köpet.

Ibland får man med småfiskar på köpet och har man riktig tur är de skarpa. Huvudmotivet är en sjölilja, som är ett djur och inte en växt. Den rör sej med de långa fjäderlika tentaklerna, mest när det är mörkt. De simmar också i öppet vatten ibland. 

Det här är samma art som den lilla fisken vid sjöliljan, men den här gången såg jag den bland korallpolyperna och lyckades sätta fokuspunkten på den.

Några fler udda djur t ex en vacker plattmask som inte verkar sticka sej på sjöborren och till höger en ormstjärna som ringlar runt i en korall.

Öppningen hos en riktigt stor mussla.

Avrundar med en vacker liten fisk av okänd art...

...och ett par av de kanske mest kända småfiskarna på Barriärrevet, ocellaris clownfisk. Det orangefärgade i mitten på bilden till höger är munöppningen på deras anemon. 

Hälsningar Lena

En blixtvisit i Gävle med tillbakablickar

Jag växte upp i Gävle och åker dit några gånger per år. Oftast blir det bara en kort visit på kyrkogården sedan ut på E4 igen, men denna gång fick jag en ingivelse och svängde åt ett annat håll. Jag hamnade vid Tolvfors bruk dvs det som finns kvar av Tolvfors järnbruk vars verksamhet startade i mitten av 1600-talet. 

Först passerade jag Gavleån på Tolvforsbron. Det finns ingenting kvar av smedjor eller kvarnar i anslutning till ån. Men det finns ett stort stall byggt av slaggsten och en herrgård med tillbyggnader. Det skippade jag vid detta besök.  

Precis efter ån ligger de gamla smedjehusen och några andra byggnader som renoverats och nu är bostadsrätter. Vädret var växlande och regnet låg på lut en bit bort.

En kort bit från dessa hus ligger stallet och mitt emot detta stall fanns på förut ytterligare stallbyggnader som inhyste Gävle Ryttarsällskap och ca 40 hästar. Det fanns ridbana och ett mycket litet ridhus precis bredvid järnvägen. När jag slutade gymnasiet jobbade jag där i två år som djurskötare. Mina föräldrar hade nog tänkt sej något annat eftersom jag läst naturvetenskap, det blev det ju mer studier så småningom, men just då jag hade inte så bråttom och trivdes med att skotta hästskit. Jag har också ridit förbi dessa hus många gånger. 

Det finns ingenting kvar av vare sej stall eller ridhus och Gävle Ryttarsällskap har numera en anläggning utanför stan. Redan när jag jobbade där på 80-talet ansågs hästverksamheten vara lite väl nära stadsbebyggelsen och sjukhuset. Från Tolvfors skulle jag egentligen tråckla mej ut på E4 men fick för mej att kolla om jag kunde hitta till Brynäs på intuition. Det har byggts en hel del nya vägar men Gavlerinken fanns ju kvar och en hel del andra "gamla landmärken". 

Jag hittade till Brynäs utan problem och stannade till vid Brynäs första kedjehus som byggdes 1952-53. De har också kallats "gökur" eller "holkarna". Mina föräldrar köpte det gröna huset när det var nytt, en bostadsrätt på 80 kvm plus källare och en trädgård på baksidan. Priset var 6000 kr.  I en artikel i Arbetarbladet från 1980 berättar min mamma om hur stort de tyckte huset var när de köpte det. Huset har alltid varit grönt men fönsterluckorna har nuvarande ägare satt dit. Jag växte upp här och vi hade huset kvar till 1996. 

Vädret var spännande under hela turen till Gävle och jag spanade mot molnen hela tiden när jag körde. Det blev också ett par stopp och då passade jag på att ta några bilder. Regnet öste ner flera gånger men bara kortvarigt.

Så här såg det ut när jag kom till Uppsala och körde en omväg för att uträtta ett ärende. Nu räcker det med ostadigt för ett tag.

Hälsningar Lena