B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Teatern

Tillbaka i Pusztaszer, Ungern och ett av Bences finaste gömslen, Teatern. Tyvärr kan jag inte visa hur det ser ut från utsidan för jag kom till detta gömsle i mörkret och jag lämnade när det var mörkt. Vilket är normalt när man sitter i gömsle. Till detta gömsle åker man bil en stund sedan följer en promenad på ca 1,5 km i lerig terräng. Det var fruset då jag kom hit första gången. Nina har varit här ett par dygn och ska följa med tillbaka. Jag och Brutus har anlänt. I den här delen äter man och sover. Ni kan se ett rum med våningssäng bakom Brutus. Det blev mitt rum. Gömslet tar bara tre personer och det finns separata sovplatser för var och en. Till vänster om Nina ser ni locket som man öppnar för att komma till Teatern.

Man lyfter på locket och går ner för en kort trappa. Det är helt svart när man stängt locket, men tar man bara ett steg till i mörkret tänds den röda belysningen. Här får man huka sej rejält och tassa fram på den mjuka mattan. Inga skor, men raggsockor är skönt. I slutet av denna gång öppnar sej Teatern.

Jag har hittat min plats och ska rigga två kameror på det befintliga stativet som är en rörlig "arm" som jag kan reglera så att jag antingen fotar ut genom fönstret framför mej eller, när det är dagsljus, väljer att vrida runt  så att jag kan titta ut åt rakt motsatt håll. Den bekväma stolen (som man kan slumra skönt i) går förstås också att snurra runt. Csaba är ute för att fylla på fisk på några olika ställen som vi kommer att ha framför oss under kvällen. 

Helt obeskuren ser scenen ut så här. Csaba fyller på fisk och ni kan se de två starka strålkastare som kommer att vara vårt fotoljus denna kväll. Csaba står på en balk som är fästad mitt i dammen. På sidorna om honom är vattnet betydligt djupare. 

En ganska dålig bild tagen med mobilen, men så här ser scenen ut när Csaba lämnat och hägrarna börjat inta sina positioner. Av de tre platserna man kan ha i Teatern sitter jag denna kväll längst ut till vänster.

Föreställningen börjar stillsamt...

Ett litet skvätt blir en fin effekt med ljus bakifrån. Det är ganska mörkt och jag har ISO 8000, f 5 och 1/500s när jag tar denna bild. 

En häger fångar en fisk och det blir mycket skvättande. Det är förstås en balansgång mellan skärpa på fågeln och fina effekter av vattenstänken.

Ett par timmar senare har temperaturen sjunkit ytterligare och det bildas en del dimridåer på vattnet. Hägrarna tar det lugnt...

 

Det händer faktiskt inte särskilt mycket alls, vilket är vanligt då man sitter i gömsle, ändå är det magiskt vackert. 

Lite stretching...

Ooops, plötsligt händer det faktiskt något, en utter visar sej på scenen. Vi vet att den kommer ibland, men klockan är bara strax efter tio på kvällen och det är ovanligt tidigt.

Den stannar upp och verkar fundera en stund. Fisk, den är absolut ute efter fisk. 

Uttern dyker och kommer snart upp igen. Då ruskar den sej. Jag har ändrat inställningarna något och har nu 1/100 s slutartid och ISO 3200.

Den kalasar på sin nyfångade fisk och bjuder oss på flera dyk med påföljande skak och fisksmaskande. Det här är mycket tidigare än den brukar dyka upp och vi kan njuta av utterbesöket innan det blivit alltför sent på natten.

När uttern lämnat oss blir det lugnt igen och jag tittar på hägrarna som sitter framför oss. Det är fem stycken. En bjuder på några försiktiga danssteg i natten...

Vid ett tillfälle är det två som är ganska nära och kanske kan det leda till något spännande, men nej...de slår sej ner och kommer säkert att sitta så till gryningen. Man kan nog lugnt gå och lägga sej några timmar.

Hälsningar Lena

Postat 2024-02-04 22:19 | Läst 470 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Stormen Gerrit och "bubble cars"

Vår sista dag innan hemresan från England såg det ut så här när vi satt och åt frukost. Under natten hade stormen Gerrit passerat oss och en tromb hade ställt till med en del förödelse i Manchester. Prognosen för dagen var minst 50 mm regn, beroende på vilken vädersajt man tittade i.

Det öste ner och inbjöd verkligen inte till några långpromenader i naturen. 

Några som verkade trivas var dock de forspaddlare som med jämna mellanrum passerade under bron och som vi kunde se från vårt köksfönster. Jag missade förstås precis när de kom farande, men det var tydligen ganska många under förmiddagen. 

Inom 500 m promenadavstånd från vårt boende fanns ett motormuseum. Det listade vi ut när vi var på bilträffen som de arrangerade på parkeringsplatserna runt muséet. Min sambo ville gärna gå dit och det kändes som en lagom aktivitet i regnet. Vi klädde oss sålunda i heltäckande regnkläder och gick dit. Jag tog inte ens med mej en kamera, men väl där upptäckte jag att jag inte kunde låta bli att ta några bilder ändå (med mobilen). Den första är förstås en Bentley och det som förvånade mej var färgen. Den var tvåfärgad i klara blå toner. Jag trodde bilar från denna tid enbart gjordes i mörka färger som svart, mörkgrönt och vinrött. Den fanns även en tvåfärgad klargrön bil från samma epok.

Men det var egentligen dessa små fordon som gjorde att jag på allvar ville fotografera. Av alla "värstingbilar" som fanns i dessa lokaler, inklusive en DeLorean, tyckte jag att de pyttesmå, ibland trehjuliga, bilarna var roligast att titta på. 

Bara att det fanns en liten bil med namnet Messerschmitt var helt nytt för mej. Hur kan det få plats tre personer och skulle jag vilja åka i 90 km/timmen i denna? 

Bilarna kallades för "bubble cars" och här är de allra minsta. Den mörkare blå, PeelP50, hade 4 hästkrafter och en maxhastighet på 60 km i timmen. Den har ingen backväxel, men ett handtag på baksidan gör det mycket lätt att fysiskt manövrera bilen vid behov. Den var designad som en stadsbil, med en tjänstevikt på 59 kg och marknadsfördes som en bil med sittplatserna "en vuxen och en kasse" (Wikipedia).

Med tanke på väderleken ute kanske en sån här inte hade varit helt fel, men med taket uppfällt förstås. Det visades en film där man fick se en familj på utflykt med bilen och hur de växlade mellan att färdas på vatten och landsväg. 

Bilen blev inte den succé man trodde. Det tillverkades bara 3800 stycken och företaget gick i konkurs 1968.

Efter lunch lättade vädret något och även om det fortfarande regnade, åkte vi till den lilla staden Windermere för att se oss omkring. Vi behövde också mer ved till den öppna spisen i vardagsrummet där det var mysigast att sitta på kvällen.

Smala gränder och stenhus.

En ny klänning är kan aldrig vara fel...

Windermere hade i princip två huvudgator och vi hade tur som hittade en parkeringsplats, trots att det var lågsäsong.

Av en slump hamnade vi i ateljen hos konstnären Thuline De Cock. Det stod på dörren att hundar var välkomna in... 

...och så var det ju alla tavlor med husdjur som gjorde att jag absolut ville gå in och titta. Det slutade med att jag hade lite extra handbagage att hantera när vi flög hem.

Vi vågade inte åka längre bort än Windermere pga allt vatten på vägarna. Vi fick avsluta dagen med att laga mat tillsammans, spela kort framför brasan och packa för hemresan. 

Hälsningar Lena

Postat 2024-01-12 20:56 | Läst 593 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Swinside stone circle

Under vår julvistelse i Lake District, England, hade vi en dag då solen visade sej under korta stunder och gjorde landskapet ännu mer häpnadsväckande vackert. Den här vägen skulle vi inte ha kört upp på, men det fanns ingen skylt som upplyste om hur smal och dålig den var, heller inte någon parkering där vägen började. På den här bilden kan man inte se där det var som smalast och brantast, dessutom med stenmur på båda sidorna och djupa hål.

Från grusplätten där vi till slut lyckades parkera såg det ut så här när man blickade ut över landskapet. Solen kom fram och då kom t o m fotografen med på bild. 

Landskapet var böljande grönt med får här och där. Kilometervis med stenmurar delade in naturen i oregelbundna pusselbitar. Det går en annan smal väg till höger i denna bild, med mur på båda sidorna.

Vädret var "tillfälligt uppehåll" och de mörka molnen hotade bakom oss. Vi skulle gå en bit och nu skulle man bestämma sej för hur mycket regnkläder det var läge att ta med/ta på. 

Vi befann oss på en privat gård och det gick kor i den hagen vi var i för tillfället, men en bra bit från vägen.

Här kan man se anledningen till att vi skulle promenera just här, en stencirkel. I bakgrunden kan man se gården vars ägor har denna gamla lämning.

Swinside stone circle mäter 27 m i diameter och består av 55 stenar. Man tror att det har varit 60 stenar från början. Cirkeln kommer antagligen från tiden 3500-3300 före Kristus, då britterna hade övergått från att bygga stenhögar till cirklar. 

Stenhögarna var gravar men man vet inte säkert vad dessa cirklar fyllde för funktion. Det troligaste är att de fungerade som en sorts kyrka och det finns en tydlig öppning (ingång) i designen. 

Vi var ensamma på platsen med endast några betande får.  

Molnen låg lågt på vissa platser men det regnade inte (än).  

Oändliga stenmurar.

Vi promenerade nästan fram till gården och det hade varit kul att få se sej omkring där, men det var ju någons hem och arbetsplats så vi vände. Lägg märke till att det går gäss och även en del höns bakom den stora ladan i sten. 

När vi kom tillbaka till vår bil fick Monte springa och leka en stund. Det hade ju inte alls blivit den långa promenad som hon nog hade förväntat sej, dessutom var det ju koppel på där fåren och korna betade.  

Hon är ung och ganska lättroad. Springer som en tokig. 

Sedan lyckades vi krypköra bilen ner utan möten, incidenter eller alltför kraftiga skrapljud. Det började precis småregna när vi styrde mot nästa mål.

Hälsningar Lena

Postat 2024-01-10 19:29 | Läst 434 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Wray Castle to Latter Barrow walk

Vi tillbringade julen och mellandagarna i England och efter den fullmatade julupplevelsen i den upplysta storstaden London, packade vi in oss en hyrbil med min systerdotter, hennes man och deras hund Monte.

Vi åkte nordväst till en liten ort som heter Newby Bridge där vi bokat ett mindre hus vid Lakeside hotel. Vi bodde i ett av de ljusa husen i bakgrunden och hade den strida strömmen Leven forsande utanför sovrumsfönstret. England var blött redan när vi kom och det blev ännu blötare medan vi var där. 

Vi bodde nära den södra stranden av Lake Windemere som ligger i Lake district national park i nordvästra England. Det här är ett område med mycket fin vandring och vi gav oss förstås ut på en tur dagen efter vi anlänt, vilket var juldagens morgon. Vi började vid Wray Castle som förstås var stängt denna dag, men vi skulle ju ändå inte gå in i slottet. 

Slottet ligger vid sjön Windemere och vi följde vattnet i början av promenaden. Det var uppehåll men ganska blött på gångvägen där vi startade.

Efter ca 500 m gick vi genom en grind och började vandra uppför och nu blev det väldigt uppenbart att någon tjäle har man inte i England. Vi hade med oss vattentäta skor för vandring, men inte kängor med höga skaft...

Mycket sten, stenmurar, stenhus och en del väldigt smala grindar.

En kort sträcka på en väg genom en by med några hus. Det kändes väldigt engelsk.

Ganska snart passerade vi genom en annan grind och började gå uppför igen. Utsikten blev allt mer imponerande trots att vädret inte var det allra bästa. Det regnade i alla fall inte. 

Vi kom in i ett område med lövskog och bitvis var vår promenadstig ett mindre vattendrag som korsade andra rännilar med vatten. Vi stretade på i allt brantare uppförslut...

...och kom slutligen upp till Latter Barrow. Det här är inte en särskilt utmanade tur egentligen, för det är bara 245 m stigning, men när vi nådde toppen började det regna hårt, iskallt och horisontellt. 

Utsikten var jättefin men vi stannade inte längre än det tog att få på sej mer heltäckande regnkläder. 

Vi klafsade på i nerförsbacke tills vädret lättade något och tog sedan en paus för snacks och dricka. Vi var nu ungefär halvvägs på vår tur och hade drygt 3,5 km kvar. 

Nu promenerade vi genom ett par gårdar och det betade får i hagarna. Återigen upplevde jag miljön som väldigt engelsk och vädret likaså. 

Här hade man också trimmat de täta häckarna. En vattensamling på vägen blev en utmaning att passera.

Mera stenhus, snyggt och prydligt runt gården. Det är en vandringled genom denna gård så det var helt OK att gå här.

Här var det skyltat att vi kunde gå in och gå genom denna hage, men när vi stod här kom ägaren ut och han föreslog att vi skulle gå tillbaka en kort bit och gå genom en annan hage. Det skulle bli en något kortare väg, men utan de glest placerade markeringar som vi hittills hållit oss till.

Monte tyckte att hästen var stor och läskig så vi följde bondens råd och klafsade iväg genom en annan hage. Nu var det väldigt blött och kladdigt och vi hade alla på olika sätt lyckats gå ner djupare i blötan än skorna klarade av. Jag saknade verkligen mina gamla Lundhagskängor med höga skaft, men de är ju inte så roliga att resa i eller för att promenera i London med.

Det var dock ca 10 plusgrader och inga problem att hålla sej varm. Dessutom var det vackert och annorlunda mot den natur som vi annars ofta semestrar i.

Monte stortrivdes med att vara ute på en långtur och kunde för det mesta vara lös, utom då vi passerade genom folks gårdar, i närheten av djur eller gick någon kort sträcka på en väg. Här har vi förstås gått lite fel och det tog ett tag innan vi var någorlunda tillbaka på rätt spår. 

Den här upptrampade stigen ledde i alla fall tillbaka till slottet och här mötte vi dessutom folk som var på väg ut, trots att det småregnade och var juldagseftermiddag.

En av de sista passagerna över/genom en engelsk stätta där det fanns en typ av grind som man kunde lyfta för att få med sej sin hund. Monte var dock inte alls road av att gå genom vattnet och den lilla öppningen om inte husse också skulle gå den vägen. 

Det gick i alla fall och snart var vi ute på vägen som ledde upp till slottet och passerade en hage med får. Svarta med vita huvuden och vita med svarta huvuden. Jag har inte en aning om vad det var för raser.

Åter vid slottet efter en uppfriskande om än lite väl blöt promenad. Men morgondagens väderutsikter var faktiskt något bättre, bara 12% risk för regn...

Hälsningar Lena

Postat 2024-01-03 17:09 | Läst 435 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Julstämning i London

Vi inledde vårt julfirande med en heldag i London. Bor man där har man förstås en tomte i en telefonkiosk som julprydnad. Vi var nyfikna på om det fanns någon häftig julbelysning i denna stora stad, så på julafton begav vi oss in till hjärtat av Londons mest fashionabla shoppingkvarter.

Vi åkte tunnelbana till Bond street och började vandra där. Det var mängder med människor ute. Mest för att titta verkade det som men många affärer var öppna.

Det här kändes inte så "juligt" men vem kan motstå pingviner och dessutom fanns det ju en fridykare med.

Ju närmare de riktigt stora, dyra modehusen vi kom desto mer folk och desto flashigare "julpyntning". Chanel och Dior har dekorerat ordentligt.

Här mötte vi också de tålmodigaste hästar jag någonsin sett. De brydde sej inte det minsta om vare sej folk eller bilar och lät sej klappas av ivriga små händer.

Dagens mobilkameror hanterar den här typen av motiv alldeles utmärkt. Mina bilder är dock tagna med Canon R5 och  Canon 24-105 mm med adapter. Allt är handhållet med ISO 2000 eller högre. 

Trots trängseln var det en fin stämning och lugnt bland alla människor. Vi tappade bort varandra några gånger men det var bara att stanna och invänta den/de som släntrat efter.

Den största julkalender jag någonsin sett.

London hade inte så mycket tomtar, däremot väldigt många stora änglar. Här vid Piccadilly Circus.

Mer änglar.

I Soho var det mer fantasi och planeter. Det här är antagligen så nära astrofoto jag kommer att komma. 

Passerade Broadwick Soho Hotel på väg mot en lämplig tunnelbanestation. Vi hade fått ett intensiv jättedos av julbelysning, julmusik, dofter och människor. Det kändes precis lagom att åka tillbaka hem till min systerdotter och avrunda julafton.

 

En diskret liten, men riktig, julgran, några paket och en hund som blev väldigt misstänksam när hon plötsligt skulle sitta där och bara se fin ut. Hon ville ju helst bara att vi skulle gosa eller leka med henne, när hon fått vara ensam "såååå" länge (dvs ett par timmar :-)

God fortsättning allihopa,

hälsningar Lena 

Postat 2023-12-29 16:54 | Läst 556 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
1 2 3 ... 20 Nästa