Highgate Cemetery

Välkomna in på västra sidan av Highgate Cemetery. En begravningsplats som anlades i London 1839 för att alla kyrkogårdar som låg runt kyrkorna var överfulla och osanitära. Dessutom härjade både tyfus och kolera vilket gjorde att man måste hitta en ny lösning. Det fanns också folk som inte hörde till "Church of England" som behövde en plats att begrava sina döda. 

Denna begravningsplats grundades av The London Cemetery Company och man ville redan från början skapa en vacker trädgård på en sluttning som heter Highgate Hill. Det är bitvis kraftig lutning och mycket lummigt, eller snarare vildvuxet, vilket ger en otrolig känsla.  

Växtligheten gör det också ganska mörkt men solen kommer fram ibland och strilar ner mellan bladverken här och där. 

Vi går upp för en vindlande väg och kommer till en av de mest kända byggnationerna, Egyptian Avenue. Det fanns ett stort intresse för Egypten som inspirerade till denna design. När man går in i gången finns det åtta dörrar på var sida. Bakom varje dörr finns ett valv som innehåller upp till 12 kistor. 

När man kommer ut i ljuset från Egyptian Avenue öppnar sej The Circle of Lebanon. Det är en dubbel ring av mausoleum och gravrum. Min systerdotter med lilla Phoebe var med på promenaden. Att skjuta en barnvagn var inte aktuellt i den västra delen. 

Man kan ju inte låta bli att fundera över hur det skulle vara att fotografera här i skymning, eller mörker med månljus. Det spökar naturligtvis...

Om man tar trappan upp från Circle of Lebanon blir det ljusare. Vi följer en rekommenderad rutt och har en enkel karta. Det finns många kända personer begravna här och vi letar upp några av gravarna. Vi missade dock Michael Faraday (1791-1867) som ligger någon stans i den västra delen.

Jag väljer motiv snarare än person och det blir förstås mycket bilder. Gravplatserna såldes "för evigt" vilket innebar att inkomsterna sinade när det inte längre fanns platser att sälja. Kostnaderna för underhåll och vakter ökade vilket ledde till att bolaget gick i konkurs. Naturen tog mer och mer överhanden, begravningsplatsen blev förfallen och även vandaliserad under 1960-70 talet. 

Det var upp till varje familj att ta hand om sina gravplatser, vilket ofta har fallerat då många platser är mycket gamla. Här vilar George Wombwell (1777-1850) han hade rundresande menagerier med vilda djur och födde upp det första lejonet i fångenskap i Storbritannien. Han döpte det till Willam, efter William Wallace. 

Highgate Cemetery räddades av en stiftelse som nu sköter underhåll och håller platsen öppen för besökare. Det kostar 10 pund att gå in och då får man gå på både den västra och östra delen. Det finns också guidade turer till ett något högre pris. Det sker fortfarande begravningar här, vilket man ombeds respektera som besökare. 

Det finns ljusa platser också och när solen silar ner mellan trädkronorna uppstår nästan sagostämning. Vi vandrar nedåt mot den östra begravningsplatsen. 

Andra delar är fortfarande rejält igenväxta och mörka.

Det var runt den här kröken som rävarna dök upp.

Den östra delen anlades 1860 och här var man mer intresserad av att utnyttja utrymmet maximalt. Stenarna och monumenten är betydligt enklare och det ser ganska trångt ut. Man uppskattar att ca 170 000 personer är begravda på Highgate Cemetery (östra och västra delen tillsammans). 

Lägre gravstenar och mängder med murgröna som slingrar sej fram överallt. 

Här står ett av de mest kända monumenten. Karl Marx (1818-1883) dog i London och begravdes egentligen på en annan plats (på östra delen av Highgate), där hans fru också ligger. Detta monument restes 1956 av det brittiska kommunistpartiet. 

Östra delen av Highgate har också stämningsfulla platser, även om det finns en del nyare gravar här. Jag har visat ett litet urval av de bilder jag tog här. Jag har också några till utvalda som jag konverterat till svartvitt. De dyker nog upp någon gång i framtiden.

Det finns en del förhållningsregler, för det är en begravningsplats som fortfarande används, och man får bara fotografera för personligt bruk. Det krävs tillstånd för att filma, fota med modeller etc. Öppettiderna är 10-16 på vintern och 10-17 på sommaren dvs man kan inte vara där i skymning eller mörker. Men det finns tillräckligt att upptäcka i dagsljus, dessutom spökar det...

Hälsningar Lena 

Rävarna på Highgate Cemetery

Det här stället ville jag besöka redan förra gången vi var i London, men det blev inte av. Den anrika gamla kyrkogården Highgate Cemetery som öppnade 1839 och faktiskt var tänkt att vara både en turistattraktion och begravningsplats redan från början. Om ni tycker att det lutar på bilderna så kan jag intyga att här lutar allt.  

Jag kommer att visa bilder från den häftiga kyrkogården i ett annat inlägg men jag börjar med rävarna, för det fanns flera och det här har helt klart deras "hem". De var inte särskilt skygga heller. Den här bilden är tagen med 105 mm och obeskuren. 

Det var i den västra delen av kyrkogården som vi mötte den första räven. Här inne står de äldsta och största gravstenarna. 

Det var mycket växtlighet och mörk på den västra sidan. Solen kom fram ibland och det blev mycket skuggor. Testade att göra en bild svartvit. 

Det här är vid entrén när vi var på väg att gå över till den östra delen av kyrkogården. Då kom en räv tassande mot oss. Det fanns en liten uteservering bakom oss och det kanske var dit den var på väg.  

Här stannade den till och tvekade. Nu är den bara några meter från oss och det här var tydligen gränsen för hur nära den tänkte komma. Vi hade dessutom inte några godsaker att bjuda på. 

När vi vandrat runt på östra delen av kyrkogården fick vi syn på två rävar bakom staketet inne på västra sidan. Nu hade jag tid att byta till 100-500 som jag hade i ryggsäcken och kunde fota dem genom järnstaketet. Enligt sambon var det tre rävar först och de rullade runt på gräset men den tredje drog iväg bland stenarna. 

Här var det lite gos mellan rävarna som antagligen är syskon. De passerade en grupp turister och några tog bilder med sina telefoner men rävarna brydde sej inte nämnvärt. Jag hade kunnat gå in till dem och kommit närmare men det behövdes inte. Jag ville dessutom inte missa något om de skulle göra några hyss.

De skuttade bakom några gravstenar men kom fram igen. Trots att rävar är ganska vanliga har jag aldrig haft möjlighet att fota dem så här och jag har heller aldrig hittat något rävgryt och fått se några ungar.  

Det här var en stor kul bonus med besöket på Highgate som förövrigt är väl värd ett besök. Det är dock bara öppet för besökare mellan 10-16 (10-17 på sommaren) annars vore det spännande att gå hit när det börjar skymma. 

Rävarna verkade stortrivas och det är klart att en "park" av det här slaget, med mängder av fina gömställen, ekorrar, fåglar och antagligen en del smågnagare måste vara ett fint tillhåll för rävar. Dessutom stängt för besökare hela kvällar och nätter. De hade också en stor park, Waterlow park, i anslutning. 

Jag kommer antagligen att gå hit igen. Det är promenadavstånd från min systerdotter. 

Hälsningar Lena

Djurlivet i London

Jag är ju extra intresserad av djurlivet när vi är ute och reser. Även i stora städer kan man stöta på en del spännande djur...

Dessa vita pelikaner stötte vi på i St James Park. De hör förstås inte hemma här. De förekommer naturligt från södra Europa och Turkiet till Kazakstan och västligaste Mongoliet, samt i Indien och i tropiska Afrika. Den största häckningspopulationen i Europa finns i Rumänien. En vit pelikan påträffades av en privatperson i Southend 1996. Han överlämnade fågeln till St James Park, där den fortfarande lever och har hälsan.

Vi kom förbi precis vid matdags. Pelikanerna utfodras med fisk. Notera att det simmar en skarv till höger som kanske hoppas att en fisk ska råka hamna i vattnet. 

Så här fluffig och fin kan man bli inför fotografen. De vita pelikanerna kallas också "rosy pelican" och de är faktiskt mer rosa än vita i färgen. 

Traditionen att ha pelikaner i St James Park är lång. De första fåglarna kom redan 1664 som en gåva från den ryska ambassadören till kung Charles II. Här kan man också se en gråhäger i bakgrunden. De verkar vara rätt vanliga.

Pelikanerna är vingklippta på ena sidan. Det kan man se när de flaxar med vingarna. De verkar trots allt trivas och vissa har blivit 50 år gamla. 

En dag gjorde vi en tur till ett område som heter Wetlands där det fanns både fågelgömsle och rikligt med skyltar etc. Vädret var dock inte direkt mysigt och det var förstås fel tid på året att vara ute och spana efter fåglar.  Några noteringar blev det i alla fall.

Nilgässen till vänster, de trivs bäst i parker. Lite senare såg vi en smådopping och en silkeshäger. Det fanns också knölsvanar, skarvar, sothöns, enstaka rörhönor, vigg, gråhäger, skäggdopping, måsar, skator mm. Men inget mer som lockade till fotografering denna dag. 

En grå ekorre tittade ner på oss och den får vara med i bloggen för jag gillar trädet den sitter i. Den  grå ekorren har konkurrerat ut den röda, som finns hos oss. 

Jag är ju svag för kråkfåglar och här finns det svartkråka. 

Slutligen det mest spännande mötet vi hade med Londons djurliv. Det finns gott om rävar och det visste jag, men vi har aldrig sett någon. Enligt min systerdotter ser man dem oftast bara i mörkret, när de smyger i parker och mellan mörka häckar. Den här kom tassande mellan några väldigt gamla gravstenar på en kyrkogård som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. 

Hej så länge,

Lena

London i regnet och en historielektion

Om man vill se några av Londons mest kända landmärken utan att trängas med tusentals turister ska man välja en dag i januari, när helgledigheterna är över. Välj dessutom en dag då det endast är ett par grader över noll, blåsigt och regnar.   

Vi besökte min systerdotter med familj under trettonhelgen (som ju inte britter firar) och hade bokat ett studiebesök mitt bland de mest kända byggnaderna i centrala London. Från "Charing cross underground" promenerade vi förbi Trafalgar square och passerade denna byggnad som var under renovering. För att man inte skulle missa något hade man målat byggnaden på utsidan av de skydd som täckte den under arbetet. 

Vi passerade "Horse guards" och här var det öde. Jag ville egentligen se hästarna (beridna vakten) som biter dumdristiga turister, men de står nog utanför Buckingham palace och dit hade vi inte tid att gå just då. 

Historielektionen fick vi under jord, i "Churchill War Rooms", alltså Churchills underjordiska krigskontor. Förutom en rekapitulation av andra världskriget och tiden innan (som känns kuslig med tanke på världsläget idag) får man också en bild av Churchills liv med familjen, hur han överlevde börskraschen och vad han gjorde när han inte var premiärminister.   

Det finns mängder med rum under jord när det jobbade en hel stab med människor under kriget. Jag nöjer mej med att visa ett rum, kartrummet. Här tog man hela tiden emot information via de olikfärgade telefonerna, som hade ljussignaler för att inte skapa så mycket oväsen. Utvecklingen på olika fronter nålades upp på stora kartor längs väggarna. Notera den röda lådan med texten "cigarette ends". 

Man kan ju bara föreställa sej hur luften måste ha varit där nere i underjorden, för det fanns betydligt fler rökare än Churchill och rökte gjorde man överallt. Det fanns fläktar och ett system för att ta in luft men det förslog inte långt enligt berättelser från de som jobbade där. Den här mackapären satt på en stolpe i kartrummet och är en "hemgjord" cigarettändare. 

Det här är originaldörren till Downing Street 10. Den byttes ut mot en pansardörr 1991, efter en attack av IRA. Egentligen finns det två nya dörrar och de byter dörr när den behöver poleras upp. Dörren har inget riktigt handtag på utsidan, för den går bara att öppna från insidan.   

Efter besöket i underjorden bestämde vi oss för att gå "runt kvarteret". Av någon anledning stod det folk på trottoaren i regnet. Det visade sej att de köade för att ta bilder vid telefonkioskerna (det finns flera). Dessa kiosker har inte ens telefoner utan står där bara för turisterna. Det finns dock åtskilliga som fortfarande har telefoner.  

Vi hade tänkt oss att promenera förbi Downing Street 10 när vi ändå var så nära. Naturligtvis kunde man inte längre gå förbi utan hela gatan var avstängd.

Vi avrundade promenaden i regnet genom att gå runt "Parliament square"...

Det står en del välkända byggnader här som Big Ben, Westminster Hall och House of Lords...  

...Westminster Abbey, här fotad från baksidan.

Passerade en annan fotosession i regnet innan vi gick mot närmsta "Underground" för att åka "hem". 

Vi insåg dock att om vi fortsatte att gå lite längre, till en annan station, kunde vi komma direkt till "hemstationen" utan att byta. Passerade då det stora pariserhjulet som sakta rörde sej runt med sina korgar. 

Hej så länge,

Lena

En heldag i parken

Även om stadslivet i Prayagraj var fascinerande, blev det tröttsamt för oss som i vanliga fall helst är ute i naturen. Att man dessutom måste vara alert hela tiden, för att inte bli påkörd av något av de otaliga fordon som tutade sej fram på gatorna, blev tröttsamt i längden. Sumalata hade tipsat oss om en park som låg i anslutning till stadens universitet. Vi tog en mini-el-taxi till denna park, fast det blev fel och vi fick se två parker...Det här var i alla fall vårt första stopp och byggnaden är ett gammalt bibliotek.  

Vi vandrade runt i den helt fordonsbefriade parken och kom fram till biblioteket. Det verkade stängt, i alla fall öde.

Hur jag än försökt räta upp denna bild förblir den sned någonstans. Det är i alla fall ingången till biblioteket. Vi hittade också en person som sa att det gick att gå in men att biblioteket renoverades för tillfället. 

Vi fick en "privat guide" som visade oss in och det såg mer ut som en kyrka än ett bibliotek. En pampig byggnad.  

Det pågick renoveringsarbeten på flera ställen och böckerna var tillfälligt flyttade till en annan lokal. Vi tackade för oss och fortsatte ut i parken. 

Eftersom Prayagrajs universitet har sina byggnader i anslutning till parken stötte vi på en del studenter. Flera av dem frågade var vi kom från och ville gärna ta en selfie med oss. När vi svarade "Sweden" och jag frågade om de visste var det låg hade de rätt bra koll på geografin. De visste att "Sweden" var ett land i norra Europa och att vi antagligen hade kallt. De vi mötte studerade främst medicin eller någon form av teknik/data och de ville gärna prata engelska med oss en stund. 

Parken var en bil, moped och cykelfri oas av grönska. Vi såg familjer som var där och hade picknick eller bara strosad på gångvägarna. 

I en lite mer avskild del av parken såg vi också många unga par som satt på bänkar eller under ett träd. Som jag nämnt tidigare får inte män och kvinnor visa känslor öppet som t ex kramar eller att pussas offentligt. Detta par såg att jag hade en kamera och de valde att dölja sina ansikten när jag tog bilden. När de tittade upp efteråt signalerade jag en "tumme upp", de log båda och jag fick en tumme av killen. Jag tog det som ett OK för mitt "intrång" med kameran.  

I parken hittade jag också ett träd med en hel flock vita hägrar som var mindre än ägretter men inte så små som kohägrar. Jag har inte listat ut ännu vad det var. 

Peter tyckte att mitt senaste inlägg med djur hade för lite färger och det var för att jag inte visat alla djur som vi faktiskt såg. I parken fanns det stora fjärilar som sörplade nektar ur färggranna blommor.

Vi hittade också en liten fågel som slickade i sej nektar som en kolibri. Men kolibrier finns inte här utan det här är en "sunbird" men oklart vilken art. Det är antagligen en ungfågel och den har inte de vackra färger som dessa fåglar (i alla fall hannar) kan uppvisa.  

Den flög i alla fall från blomma till blomma i träden och jag blev helt uppslukad ett tag. 

När jag fotade de små fåglarna "pratade" sambon med den här killen. De hade inte något gemensamt språk att samtala på men det var helt klart att han ville bli fotograferad, inte bara med mobilen utan att jag skulle ta en bild med min kamera. Han ville också se bilden, men inte något mer. Sedan gick vi åt olika håll. 

Det här var bara ett av alla de positiva möten vi hade i Prayagraj, i New Delhi var det helt annorlunda. Där var all typ av fotografering med västerlänningar något som man ville tjäna pengar på och något som vi avvisade. Jag är glad att vi åkte till Prayagraj först och att vi hade fått veta att det här skulle hända. Vi lät alla som ville ta selfies med oss att göra det och vi pratade en kort stund med dessa personer, på engelska eller något blandning av. 

För att ge Peter lite mer färger kommer här ett par bilder till på fjärilar och en annan insekt som kom med på köpet.

Det var en hel häck som blommade med dessa fantastiska rosa blommor och den surrade av insekter och fjärilar.  

Vi kom egentligen till fel park initialt men vår "mini-taxi" chaufför väntade på oss och förklarade att det ingick två stopp i det pris vi hade förhandlat med honom. Han tog för givet att vi ville se Anand Bhavan, huset som varit Nehrufamiljens residens och som nu var ett museum. Det var fotoförbud i denna byggnad men historiens vingslag var påtagliga när vi passerade vissa rum. 

Från Anand Bhavan promenerade vi vidare till detta hus som var Indira Gandhis födelseplats och där hon växte upp. Indira Gandhi var dotter till Jawaharlal Nehru, en indisk självständighetskämpe som var Indiens förste premiärminister 1947–1964.

Det fanns en fotoutställning om Indira Gandhis liv i byggnaden och där blev vi kvar ganska länge. Det var främst bilderna från hennes ungdom som fängslade mej. Till vänster är ett par exempel på en ung Indira bland enbart män, hon skolades in i sin roll redan tidigt.  Till höger en bild med  JF Kennedy. Det var egentligen hennes far, Pandit Nehru, dåvarande premiärminister i Indien, som besökte USA och träffade presidenten 1962, men Indira var med.

Hälsningar Lena