Fjärilsstigen i Uppsala

I naturreservatet Hågadalen-Nåsten i Uppsala finns en fjärilsstig som är tre kilometer lång. Där finns det möjlighet att se 59 olika arter av dagfjärilar och bastardsvärmare, enligt informationstavlan vid parkeringen. Eftersom jag har semester bestämde jag mej för att gå längs stigen en dag då det var ganska soligt, varmt och inte så mycket vind, för att öka möjligheterna att se många fjärilar och även fota dem. Den första personen jag mötte var en fotograf...

Det blommar vackert längs stigen som går genom väldigt varierat landskap med både jordbrukslandskap och skog. Det som blommar gult på första bilden är inte käringtand utan lucern. Foderlucern är lila men det finns många arter och här blommar den med gula eller gulvita blommor med inslag av lila. Otroligt vacker. Citronfjärilarna gillade dessa blommor och den vita som kanske är en kålfjäril.

Citronfjärilar gillar även rödklöver (eller skogsklöver) och de blommade på många ställen längs stigen.

Jag är mycket dålig på att artbestämma fjärilar och man måste ju dessutom ha bilder på hur de ser ut på undersidan. Blåvingarna kan jag inte skilja åt men de gnistrade vackert där det fanns små öppna gräsplättar längs stigen genom skogen. 

De varierade miljöerna, med sina speciella blommor, passar inte bara olika fjärilsarter utan ger också väldigt olika bakgrund. Ibland blev det trängsel på de "godaste" blommorna, här en åkervädd om jag inte tar fel. Fjärilarna är någon sorts gräsfjäril, två olika arter ser det ut som. Det finns möjlighet att se sju arter längs stigen.  

Tistlarna attraherar pärlemorfjärilar och en hel del andra insekter också. 

Jag gillar också vissa typer av blommor och den här bilden kom med mer för vickern än för blåvingen. Jag är mycket svag för olika ärtväxter. 

Den här vackra ärtväxten stod i skogen, där det var ganska mörkt. Den finns inte i min flora men jag tror Stefan har visat något liknande. Det kan möjligen vara någon form av foderväxt som med hjälp av fåglarna hamnat här. 

Ibland fick fjärilarna trängas och de fick även konkurrens av andra insekter. Tistlarna var väldigt attraktiva. Notera att det är två olika sorters pärlemorfjärilar eller så är den främre en skogsnätfjäril, jag vet inte. Det finns åtta pärlemorfjärilar att välja på i bildfoldern som man kan plocka med sej vid parkeringen.

Det fanns som sagt många andra insekter och dessa råkade fastna på minneskortet då de stora trollsländorna absolut inte ville vara med på bild. Här är det alltså våtmark och jag står på en spång.

En lysande gul fibbla i skogen visar sej också innehålla små liv. Arter som jag är ännu sämre på än fjärilarna. 

När jag börjar närma mej slutet på den tre kilometer långa stigen (där man vänder och går tillbaka) hittade jag den första bastardsvärmaren. Här får den posera med vad jag tror är en mindre tåtelsmygare till vänster. 

Jag hittade dem bara på ett ställe. Vackert blåskimrande med rödfläckiga vingar, kan vara en mindre bastardsvärmare (rätta mej gärna om jag har fel).

Avslutar med en lysande guldvinge. En liten fjäril men den lyste vackert och jag såg den på långt håll. Avsätt minst fyra timmar om ni har vägarna förbi Uppsala och vill spana på fjärilar. Ta med fika, det finns lämpliga ställen att sitta på. Jag har inte inkluderat alla fjärilar jag såg i denna blogg, dock hittade jag ingen nässelfjäril eller påfågelöga, två arter som jag faktiskt känner igen.

Hälsningar Lena

Det randiga djuret i skogen...

Efter en helg tillsammans med sambons familj på Värmdö var jag ivrig att komma ut till mina kantarellställen för att kolla läget. Jag tog med en kamera och valde 100 mm makro, för det kunde väl vara lämpligt för svampar och annat smått i skogen tänkte jag. Redan innan första potentiella svampstället ser jag att något rör sej i grönskan och upptäcker en ung grävling som nosar runt i växtligheten. Jag suckar över mitt val av 100 mm makro men grävlingen har inte upptäckt mej...

Jag har rejält med pixlar i min Canon R5, så jag vet att jag kan beskära bilderna (första bilden är kraftigt beskuren).  Jag släpper svampkorgen och står stilla för att kolla vad grävlingen tänker göra. Den lufsar runt i grönskan och kommer faktiskt mot mej. Vinden är till min fördel och den ser ju inte så bra, har jag läst någonstans. Det verkar stämma. 

Den verkar inte heller höra så bra för jag kan smyga fram några steg och den har fortfarande inte upptäckt att jag är där. Kameran är ju tyst så det är inte ett problem. Jag försöker sätta mej på huk för att få en finare vinkel eller kanske en glimt mellan växtligheten, men det är för mycket ormbunkar och annat. Dessutom vill jag inte röra mej mer än nödvändigt. 

Här stelnar den till och jag tror att den börjar ana oråd. Den står helt stilla en stund och kikar ut under grenen. Jag avvaktar och rör mej inte ur fläcken. 

Sedan lyfter den svansen och lämnar en hög...antagligen doftmarkerar den också. Den är uppenbarligen inte överdrivet stressad av min närvaro, men jag ser att den vet att jag är där.

Den här bilden är obeskuren och kan ge en viss uppfattning om hur nära jag var. Den lyfte på svansen i flera riktningar. 

Sedan lufsade den iväg med något raskare steg och jag såg hur den försvann bort mot skogen. Jag står kvar och ser den grå rumpan försvinna i växtligheten. Ett mysigt möte med ett djur som jag oftast bara ser påkörda vid vägkanten.

Huvudsyftet med den här skogsturen var ju att kolla in kantarellställena och visst fanns det en del att skörda. Några stod väl dolda och dessa hittar jag bara för att jag vet att det brukar finnas kantareller just här. Det är också den tidiga, bleka men knubbiga varianten, som ger mycket i korgen när man hittar dem. 

De här lyste dock på lång väg och trots att det här är bredvid en ridväg hade ingen varit där och plockat ännu. En del var ganska små och de fick stå kvar. Jag behöver inte mer gula kantareller i frysen utan plockar mest för att det är roligt. Det blir också fina presenter.

Det blev inte en full korg men det är tidigt på säsongen ännu. Mötet med den unga grävlingen var mer spännande än svampen och nästa gång jag åker till skogen kommer jag förstås att bära ett tyngre objektiv med större brännvidd. Men vad är chansen att jag möter grävlingen då...?

Hälsningar Lena

Spindlar

Det började med att Tommy visade makrobilder på spindlar och små nykläckta spindelungar för någon vecka sedan. Jag blev inspirerad av hans bilder och när jag jobbade hemma en dag gick jag ut i trädgården för att kolla om jag inte hade några spindlar. Ganska snart hittade jag den här fina och ganska stora spindeln i en blommande buske, men den satt ju inte riktigt som jag ville, dvs med ögonen mot fotografen. Jag hade dock inte tid att vänta på att den skulle röra sej utan gick in och jobbade vidare. 

På lunchen gick jag ut igen och kollade. Spindeln satt kvar på samma plats och då slog det mej att hon kanske vaktade något. När jag spanade under den stora blomklasen hittade jag hela barnkammaren. Spindeln hade sitt bo i en hortensia, vilket kanske förklarar bilderna för några av er som läser bloggen. Jag hade inte tid att fota då, men senare samma kväll var jag ute och försökte rikta mitt makro in under blommorna.  

Det här är riktigt små spindelungar. De klarade sej också när det regnade kraftigt en kväll, men nu har de flyttat ut. Jag övervägde faktiskt att placera ett paraply i busken bara för att skydda de små spindlarna. Men det blev inte så hårt regn som SMHI varnat för, så det behövdes inte. Jag behövde inte heller formulera en förklaring till grannarna...

Jag fick också en bild på den stolta spindelmamman när hon tittade åt rätt håll. Den här är stackad av 10 bilder. 

Doktoranden som jag jobbat med under några år ska disputera i början på september och hon ville gärna ha bilder på brospindel som sitter i ett nät till såväl avhandling som presentation. Problemet är bara att fota spindlar i nät måste det vara vindstilla och det har blåst alldeles väldigt på sistone. Dessutom kommer dessa spindlar bara fram när det är mörkt. I torsdags skulle det mojna sent på kvällen, men vädret i övrigt såg en aning oroande ut när jag åkte mot Uppsala vid halv elva på kvällen. 

Brospindlar hittar man runt bryggor och båtar. Jag hade lånat en nyckel till Skarholmens småbåtshamn, där jag visste att det fanns brospindlar. Det regnade när jag kom dit så jag åkte en sväng, tankade bilen och återvände sedan. Då hade det slutat regna och det var bara enstaka små vindpustar, nästan stilla. Honorna kan bli rejält stora och jag visste att Sumalata gärna ville ha bilder där så mycket som möjligt av spindeln var skarp. Alltså stackade bilder. Alla spindlar som fått sina nät skadade i regnet var dock inte alls intresserade av att sitta stilla och posera för minst 10 bilder. Det här var den första jag hittade som satt stilla så lång tid som det tar för en Canon R5 att ta 10 bilder.    

Till slut hittade jag ett praktfullt exemplar som satt under ett utskjutande tak och hade ett nät som klarat sej bra i regnet. Hon satt still men det hade börjat blåsa aningen lite mer. Jag hade en pannlampa med mej som ljuskälla och när jag riktade den så att nätet framträdde, skuggade spindeln delvis sej själv med ett av benen. Eftersom det var en husvägg och en stupränna i vägen kunde jag inte belysa spindeln på så många olika sätt. 

Det här blev nog det bästa resultatet men man ser inte alls så mycket av nätet, därför är bilden beskuren (och vriden 90 grader). Jag hade aldrig kunnat föreställa mej att jag skulle få en sådan blå bakgrund, men det var en liten glimt av himlen (bakom träd, ställningar och båttrailers mm), som gav den effekten. Sumalata har fått bilderna i full storlek och hon får själv välja hur hon vill använda dem. 

Hälsningar Lena

PS. När jag gav upp spindelfotograferingen var klockan drygt halv ett och jag skulle jobba på fredagen. Annars hade jag nog satt på vidvinkeln, som låg i bilen, och tagit en bild av småbåtshamnen i mörkret. Det ska jag göra nästa gång jag fotar spindlar här.

Jag stackar vidare

I morse var väderförhållandena ideala för dimma och dagg. Klockan ringde sålunda väldigt tidigt och jag kom ner på vallen bakom vårt hus strax efter fyra på morgonen. Solen gick upp 03:30 men det är en skogsridå bakom mej som ger skugga på vallen. Bilden är en panorama av tre bilder tagna med 100 mm makro, för det var vad som satt på kameran denna morgon.

Det var bara fem grader och ordentligt blött i gräset som nådde mej till knäna. Jag borde ha haft regnbyxor, men det fick duga med högskaftade vattentäta kängor. 

Det första jag hittade var en gräshoppa (eller kanske en vårtbitare?). De är inte så stora så här års. Vis av erfarenhet hade jag stativet med denna gång och experimenterade med bildserier om 7-12 bilder beroende på motivets storlek.   

Solen är nära men har inte riktigt nått denna plats ännu. Som den sitter på gräset kunde jag inte fota den från andra hållet.

Likaså var det med den här lilla insekten. Jag hade gärna testat detta motiv i medljus, men det gick inte. Det är en liten insekt och den sitter på ett timotejstrå.

Det var ganska blandat med växter på vallen. Diverse blommor och timotej, samt vad jag tror är kruståtel och ängsgröe. När solen kom upp glittrade växtligheten vackert. 

Då kan man välja om man vill ta en sån här bild...

...eller nio bilder och stacka dem. Det är en smaksak tycker jag, med eller utan bling. Den här är inte perfekt och den rörde sej också en liten aning, för det började komma lätta vindpustar.  

Det här gräset kan vara ängsgröe, som skimrar lite i lila. Flugan är väldigt liten och inte helt perfekt, men jag tycker gräset är rätt läckert med daggen. 

Jag ville ju hinna med några bilder även i solljus, innan insekterna började bli varma och rörliga. Det här har jag inte en aning om vad det är men den är ju rätt cool med sina röda ögon.

Jag hittade också en mindre harkrank som hade börjat röra sej lite, men den satt stilla för två gånger nio bilder. Samma sorts gräs (ängsgröe).

Om man förstorar den här bilden kan man se att blå himmel och grön vall speglas i många av dropparna. Nu blir det nog inte fler såna här tidiga turer innan nätterna har börjat bli lite längre.  

Hälsningar Lena

Mera dagg och makro

Jag hade klockan på 03:45 och det hade regnat kvällen innan. Det var endast sex grader varmt när jag gick ut och jag hade faktiskt glömt hur kallt sex grader kan vara, även om det är vindstilla. Jag gick ner på vallen en bit från vårt hus och promenerade mot en våtmark. Det var blött på marken och när jag tittade noga på en prästkrage så var det små perfekta daggdroppar på den. Bilden är en stack av sju bilder.

Jag letade efter daggvåta insekter och det här var den första jag hittade. Den satt helt stilla och nu ångrade jag att jag inte hade stativet med mej. Jag fick i alla fall till en bildserie som blev denna (7 bilder). De daggvåta insekterna är nerkylda och rör sej inte ur fläcken. Man kan pyssla med sin utrustning runt dem utan problem. I alla fall till solen når dem. 

Den här harkranken var i största laget men jag kunde inte motstå den. Den sitter på en timotej och allt är täckt av perfekta små droppar. Förstora för att se detaljerna. 

Jag tog några bildserier (sju och nio bilder) på denna stora insekt. Den satt stilla och jag kunde välja vinkel. Solen hade dock nått den och jag såg hur den började torka. 

En annan harkrank, stackad av sju bilder. Här kan man se att den börjar torka men den satt fortfarande still. De har roliga små antenner framför ögonen. 

En annan insekt som ni får på köpet. Den här hade börjat röra sej lite, men satt stilla så länge att jag fick sju bilder. Solen värmde nu och myggen hade definitivt torkat. De var dessutom vrålhungriga. Hög tid att gå hem.

Avslutar med en vacker liten spindel och även om den satt helt stilla gick detta inte att stacka. Det är en bild ur serien. Nätet är för stort och ibland kom en liten, liten vindpust. Det syns direkt om man stackar bilderna. 

Nästa gång ska jag ha stativet med mej (och självutlösaren), även om jag inte gillar att bära på det. Det här är kul.

Hälsningar Lena