På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena

Gammelskogen

Det här är kanske så långt från Stefans och Bjarnes gröna lövskogssalar man kan komma och ändå vara i en skog i Skandinavien. Urskog med gamla barrträd, mängder med skägglav, blåbärs- och lingonris, överväxta stubbar och vitmossa. Jag kunde dessutom höra lavskrikorna, även om jag inte såg dem.  

Skägglaven bidrar till allt känns gammalt och det ger en sagostämning över hela skogen. 

Dessutom fanns det en hel del gamla rotvältor som har formats av tidens tand, väder och vind. Här funderade jag faktiskt över vilka motiv Malinka hade valt. Hennes bilder hade ju varit svartvita, men jag tänkte mer på vilken vinkel och vilka former hon hade fastnat för. 

Här var det i alla fall ett väsen som jag fastnade för.

Det fanns mängder med inbjudande former i den gamla skogen och jag tror att alla vi som var där fotade helt olika motiv och detaljer. Vi var nio stycken som spreds ut så fort vi satte foten i lingonriset. Det fanns dessutom en del knott som gjorde att man rörde på sej. 

Den här formen fick mej att stanna upp en stund och jag borde kanske testa lite svartvitt...

Det här blev i alla fall min favorit och här stannade jag en stund. Det kanske kommer en svartvit variant vad det lider. 

Det fanns också gott om överväxta stubbar med vitmossa och blåbärsris som hade börjat anta en rödaktig ton. 

Enstaka blåbär fanns kvar och det var nog för att det inte varit riktigt kallt ännu. Lingon fanns det också. 

Nu passade jag också på att ta en närmare titt på de "rödmålade" stenarna. När jag såg dessa från bilen, längs vägen, tog jag för givet att det var stenar som man målat med röd färg som en form av markering. De var verkligen röda och flera andra hade också lagt märke till dem. Men det var inte färg.

Det var något biologiskt som inte ens Jörgen, som hade imponerade kunskaper, eller vår guide Magnus, kunde reda ut exakt vad det var. Jag har inte brytt mej om att forska mer i detta. För mej kan gammelskogen få ha några av sina hemligheter kvar.

Hälsningar Lena 

Sommaren kom på återbesök

Sommaren kom verkligen på återbesök med strålande sol och runt 25 grader varmt i helgen. Jag hade lagt undan mina shorts men fick plocka fram dem igen. Grannen  bjöd på självplock av björnbär och jag gick över till dem med en pyts för att plocka lite. Där möttes jag av ett inferno av fjärilar och vände direkt för att hämta kameran.  

Här ser ni orsaken. Förutom en massa fina björnbär låg det övermogna plommon på marken och gissa om fjärilarna gillade dessa. Att plocka lite björnbär tog mycket längre tid än jag hade tänkt.

Dessutom fick jag sällskap av en charmerande katt som undrade vad jag gjorde i hennes trädgård. 

Kanske bidrog alla de fantastiska dahliorna till att fjärilarna hade samlats i denna trädgård. Jag har inte testat att odla dahlior ännu, men jag vet att Peter har många fina (som hans fru har drivit upp  :-)

I vår trädgård märks det att småfåglarna börjar komma på besök och kolla om restaurangen inte ska öppna snart. En fin rödhake kom och tog för sej i badet. 

Eftersom sommaren trots allt lider mot sitt slut blev det förstås en hel del skördat i helgen. Jag ska dessutom ut och resa nästa vecka, så det gäller att ligga lite i framkant med det som behöver tas om hand. 

Det blev sålunda ett kok tomatsås, en sista gurkinläggning innan vi rev plantorna och en omgång chilimarmelad. Därtill var våra middagar i helgen helt avpassade till det som skördades som t ex grönsaksgratäng med aubergine, tomat och paprika samt delikata fyllda pannkakor med grönsaks och kantarellstuvning.  

I morgon börjar en ny arbetsvecka, men jag ska bara jobba måndag, sedan ha en vecka sen semester... 

Hälsningar Lena

Gryningstur och är sommaren slut nu?

Det blev plötsligt betydligt kallare och även om solen har visat sej på dagarna har det varit ganska krispigt på morgonen hela veckan. Det fick mej att göra en gryningstur fredag morgon. Jag hade väckarklockan på 4:45 och är snabb av mej. Jag drog strax efter fem. 

Jag körde mot Hjälstaviken för där var det vissa chanser till sol och dessutom utlovades nästintill vindstilla förhållanden. Jag blev uppehållen av ett intressant möte längs vägen, som kommer i en egen blogg, och solen hade gått upp när jag kom fram. 

Det var vackert och stilla, ca 7 grader. 

Jag kunde höra en del fåglar på håll men just här var de inte. 

Men det var fint och jag var helt ensam. 

Framme vid gömslet var det också väldigt stilla. 

En gråhäger stod på plattformen, men gjorde inte så mycket.

En ägrett passerade också, men gjorde inte heller så mycket väsen av sej. 

Det var helt enkelt en väldigt fridfull morgon.

Jag spanade på några änder som tog det piano i dimman. Det glesa solljuset nådde dock aldrig riktigt fram till vattnet framför gömslet. Jag kunde höra att både gäss och tranor samlats närmare fågeltornet, men jag kände mej nöjd med morgonen och åkte hem. Klockan var bara strax efter sju och jag skulle ju jobba. Först stannade jag dock vid bageriet i Knivsta och köpte ett nybakat surdegsbröd till frukost. Lite lyx kan man ju kosta på sej inför helgen. 

Hälsningar Lena

Uppgradera mjukvara eller...

Ny mjukvara blev tillgänglig till båda mina spegellösa kamerahus idag, vilket är dagen före vi ska ge oss ut och använda dem flitigt (får man hoppas i alla fall). Jag har vid ett tillfälle varit med om en uppgradering av mjukvara som resulterade i totalt kaos och kände en viss osäkerhet. Gjorde det ändå för det skulle ge ett par finesser som jag trots allt ville ha. När det var klart måste jag ju testa att allt fungerade och det enda utmanande motiv (djur med snabba rörelser) jag kunde hitta utan att åka iväg någonstans var fjärilar. Autofokus klarade de fladdriga små liven på ett fullt godtagbart sätt, så det borde ju fungera även för större djur. Vi får se vad det blir.

På återseende,

hälsningar Lena