Rosetterna har vaknat

Jag fick syn på dem i söndags, i motljus hemma på tomten. 

Jag minns inte vem som kallade dem rosetter, antagligen Ing-Marie. 

Nu har de i alla fall vaknat. Stefan kanske har koll på vad det är för sorts insekt.  

De påminner om myggor men de varken sticks eller surrar. 

De bara dansar sin dans i det sena solljuset. Ett till vårtecken.

Hälsningar Lena

Jakten på vårtecken...

...eller snarare förväntade vårtecken. Hela veckan har det varit strålande sol, vilket jag har beskådat från mitt kontorsfönster, men inte haft tid att gå ut och njuta av. När jag har varit på väg hem har solen varit på väg ner, men jag har kört alternativa vägar ett par gånger för att spana efter vad som händer i naturen. Det mesta av snön är i alla fall borta. Men de kalla nätterna gör att det är is kvar på många ställen.

Jag fick syn på sångsvanar på flera ställen. De är onekligen lätta att se på håll. Jag hade förväntat mej gäss men inga hade anlänt längs denna rutt. Den här bilden är tagen i de absolut sista solstrimmorna i början av veckan.

Mot slutet av veckan såg jag "ljuset i tunneln" i ett stort projekt som jag jobbat med under det senaste året. Deadline närmar sej men det kommer att gå bra. Jag tog en promenad på campus och där hittade jag ett solklart vårtecken. Studenter som sitter ute!

Jag gick genom Kunskapsträdgården i hopp om att hitta någon liten spirande snödroppe, men nej. Några studenter hade dock hittat ut till denna bänk i solen.

På väg hem körde jag ner till Årike Fyris för jag visste att gässen börjat anlända. Det var öppet vatten i mitten av ån och is längs kanterna. Där hittade jag några gäss. Inga stora mängder men de betade i det gamla gräset på andra sidan ån. 

Bläsgäss var en trevlig syn. Om ni får syn på namnet skogsgås och undrar var den kom ifrån så har det skett en förändring i den familjen. Sedan juni 2025 används inte namnet sädgås längre och det som tidigare var sädgås delas nu upp i skogsgås och tundragås. Givetvis är det väldigt svårt att se skillnad på dessa. 

Det här är i alla fall vanliga grågäss och ett vårtecken att glädjas åt. 

Sen fredag eftermiddag gick jag ut på gatan hemma. Fem dagars solsken och dagstemperaturer på 8-9 grader borde väl ha fått snödropparna att titta fram någonstans. Vi har inga egna men jag gick mot en trädgård som har ett bra soligt läge och där det brukar finnas stora mängder.  De här behöver visst någon dag till. 

Jag hittade snödroppar till slut, hos grannen. Hade jag tagit vänster när jag gick ut hade jag hittat dem inom 30 sekunder, men jag gick åt höger. Snödropparna är officiellt framme i Knivsta, nu är det tofsvipor och lärkor som gäller. De har rapporterats i söder om Arlanda.

Ha en fin helg allihopa,

Lena

LasVegas och djurlivet runt knuten

En gata i ett bostadsområde där vi bodde några dagar i Vegas. Givetvis inhägnat och med grindar för in och utpassage. Solen strålade och vi blev nästan ljuschockade.  

Jetlag gör att man vaknar tidigt och vi gav oss ut på promenad direkt efter frukost. Det fanns en park nära bostadsområdet och det såg inte ut som någon park jag varit i förut. I Texas, där vi brukar vara runt jul och nyår är det visserligen mest brunt på marken, men det är torkat gräs. Här fanns det inget gräs. Marken är täckt med grus och sten.

Bergen i bakgrunden ger också en helt annan stämning än vi är vana vid från Texas, som mestadels är väldigt platt. Nevada är extremt torrt och temperaturen kan gå upp till 50 grader på sommaren. Den torra luften gör dock värmen mer uthärdlig än när det är fuktigt.

Det satt några spetsstjärtade duvor i ett träd. Det är vanliga i Nordamerika och vi har sett dem även i Texas. 

Vi såg att det rörde sej på marken här och där. Det fanns en del kaniner som smälte in oerhört bra i den steniga terrängen. Det var bara när de rörde sej som man fick syn på dem. 

Det sprang också andra fåglar på marken, som kuttrade och lät på ett helt annat sätt än duvorna. Vi lyckades ganska snart lista ut att det är Californisk vaktel. 

Hannen har en röd mössa och en svart fjäder i pannan.

Honan är lite mer diskret men har också en liten "antenn" på huvudet. 

Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som snabbt flög förbi. Den satte sej i ett träd och började putsa sej. Jag insåg snabbt att det var en kolibri, antagligen en "ruby throated". Den putsade och fixade sina fjädrar en lång stund och ville inte riktigt visa upp sej. När den flög var det förstås "åt fel håll". Det fanns för lite blommor i parken för att det skulle löna sej att spana efter fler. De åt antagligen frukost i trädgårdarna där det fanns blommor och/eller matare. 

På marken växte olika kaktusar och andra torktåliga, ofta taggiga växter. De små gröna stråna på marken visar att det faktiskt har regnat nyligen och vi fick mer regn på julafton. 

Plötsligt sprang det förbi ett litet, snabbt djur på marken. Den försvann in under en kaktusliknande buske, men tittade sedan ut igen. En jordekorre!

Ett kort tag senare kom den ut på andra sidan av busken. Jag har inte lyckats reda ut vilken typ av jordekorre det är. De var väldigt snabba och mindre än våra röda ekorrar.

Plötsligt satt den i toppen på denna torkade "stubbe". Bedårande söt.

När vi tog en promenad på juldagens morgon hade det regnat och det var friskt i luften. Det fanns en del blommor t ex dessa buskar som hade fått en lila krans med små blommor i kanten.

Jag spanade förstås efter ekorrarna och plötsligt satt det en på en sten och spanade på oss. 

Denna gång såg vi flera stycken och de kom fram väldigt nära där vi stod. Är det Piff, eller möjligen Puff? 

De var fullkomligt oemotståndliga när de tittade fram bland stenarna både till höger och vänster. 

En trevlig "julklapp" att få möta dessa livs levande på promenad i parken.

Hej så länge,

Lena

På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena

Gammelskogen

Det här är kanske så långt från Stefans och Bjarnes gröna lövskogssalar man kan komma och ändå vara i en skog i Skandinavien. Urskog med gamla barrträd, mängder med skägglav, blåbärs- och lingonris, överväxta stubbar och vitmossa. Jag kunde dessutom höra lavskrikorna, även om jag inte såg dem.  

Skägglaven bidrar till allt känns gammalt och det ger en sagostämning över hela skogen. 

Dessutom fanns det en hel del gamla rotvältor som har formats av tidens tand, väder och vind. Här funderade jag faktiskt över vilka motiv Malinka hade valt. Hennes bilder hade ju varit svartvita, men jag tänkte mer på vilken vinkel och vilka former hon hade fastnat för. 

Här var det i alla fall ett väsen som jag fastnade för.

Det fanns mängder med inbjudande former i den gamla skogen och jag tror att alla vi som var där fotade helt olika motiv och detaljer. Vi var nio stycken som spreds ut så fort vi satte foten i lingonriset. Det fanns dessutom en del knott som gjorde att man rörde på sej. 

Den här formen fick mej att stanna upp en stund och jag borde kanske testa lite svartvitt...

Det här blev i alla fall min favorit och här stannade jag en stund. Det kanske kommer en svartvit variant vad det lider. 

Det fanns också gott om överväxta stubbar med vitmossa och blåbärsris som hade börjat anta en rödaktig ton. 

Enstaka blåbär fanns kvar och det var nog för att det inte varit riktigt kallt ännu. Lingon fanns det också. 

Nu passade jag också på att ta en närmare titt på de "rödmålade" stenarna. När jag såg dessa från bilen, längs vägen, tog jag för givet att det var stenar som man målat med röd färg som en form av markering. De var verkligen röda och flera andra hade också lagt märke till dem. Men det var inte färg.

Det var något biologiskt som inte ens Jörgen, som hade imponerade kunskaper, eller vår guide Magnus, kunde reda ut exakt vad det var. Jag har inte brytt mej om att forska mer i detta. För mej kan gammelskogen få ha några av sina hemligheter kvar.

Hälsningar Lena