Sidensvansar i badet

När jag klev av pendeltåget på Knivsta station efter besöket i Tanto, hörde jag dem på håll. Vid cykelparkeringen finns en dunge med buskar och några gamla äppelträd. Där satt det minst 150 sidensvansar. Solen hade precis försvunnit bakom servicehuset och det var sent på dagen för foto, men något skulle det väl kunna bli. 

Äpplena låg på marken och var precis i det tillståndet som Jan beskrivit som sidesvansarnas favoritföda. Det luktade jästa äpplen och fåglarna hade kalas. Det är dock inte så lätt att fota dem när de flockas på marken inne i ett buskage. 

Det här är nog den bästa bilden från buskaget, för de bruna kladdiga äpplena är inte den mest lämpliga bakgrunden för dessa fåglar.

Den finns ett litet vattendrag som rinner längs med järnvägen i Knivsta. Jag såg att en del fåglar dök ner där och gick för att spana ner för de ganska branta sidorna. Sidensvansarna behövde visst bada efter middagen bland de kladdiga äpplena och de hade lika svårt att samsas om badplatserna som de brukar ha om mat. 

Det fanns ingen möjlighet att komma ner på samma nivå som fåglarna och det var dessutom en hel del gammal vass och torkat gräs längs kanterna. Men det blev några bilder med "gräsfilter".

Den här visade upp sej fint och satt dessutom på min sida av vattnet.

Samma frenetiska badglädje som man ser hos andra fåglar.

Nybadad och fin inför lördagskvällen. 

Jag tog en tur tillbaka till denna plats på söndagen men då var det bara ett litet gäng fåglar och det passerade hela tiden folk som kom eller gick till tågen som störde dem. Det här var nog årets möte med sidensvansar för mej.

Hälsningar Lena

En tur i Tanto och fotoutställning

I lördags tog jag pendeltåget till Stockholms södra, promenerade till Tantolunden och gick runt bland kolonistugorna. Allt var igenbommat, stängt och nedvissnat. Vinter i odlingslådor och rabatter, men utan snö. Det här fågelbordet är i behov av lite upprustning, eller totalrenovering kanske är mer rätt. 

Vintergrön och mönsterklippt. Det här var nog den tjusigaste trädgården jag såg. Trädgårdsodlingar ska vara vissna nu och löven bruna, men här fanns en avdelning som var imponerande i både färg och form. Just när jag tagit den här bilden hörde jag ett högt skränigt läte...

Nästan rakt ovanför satt en nötskrika i ett träd.

Det kändes som att vi fick ögonkontakt helt kort. Antagligen var det ljuden från kameran som den tyckte lät intressant.

Sedan återgick den till att leta efter något ätbart på trädgrenarna. Det var ju hög tid för lunch.

Jag gick upp till toppen av Tanto och tittade ut över Stockholm. En äldre man med en glad liten pudel informerade mej om att det här är Stockholms finaste park. Hunden la en tennisboll mellan mina fötter och satte en tass mot mitt ben när jag inte reagerade tillräckligt snabbt.  

Hunden sprang efter bollen och skatan flög bort över Stockholm. Ett kort och trevligt möte med en man och hans hund. En stockholmare som hade tid att prata en stund. 

Jag promenerade ner mellan kolonistugorna och mot Timmermansgården.

Där var det vernissage för en fotoutställning där bl a Bengt var en av utställarna. 

Bengt var förstås på plats och inbegripen i en diskussion när jag kom. 

De som ställde ut hade gått en kurs tillsammans på Fotografiska + någon extra person som hade blivit tillfrågad. Det var ganska olika bilder som visades.

Det här blev min favorit på utställningen. Rosten såg så äkta ut att jag hade inte blivit förvånad om den färgat av sej på mina fingrar om jag rört vid bilden.

Björn B kom också förbi och till höger hänger Bengts bilder tagna på Fårö i november. Gotland kan bjuda på fina motiv även under den mörka och blöta årstiden.

Hälsningar Lena

Riggat ny matning

I helgen har vi ställt iordning en ny matning genom att flytta en frömatare närmare tomtens kant och mot skogen. Förut har vi haft en flera meter hög häck av syrener där och även om småfåglarna tyckte om att ha dessa buskar som inflygning blev det dålig bakgrund om jag fotade dem. Det mesta av syrenerna är nu kapade i knähöjd. Jag hoppas locka fram en del arter som jag sett i skogen bakom vårt hus och som inte, eller väldigt sällan, kommer till mataren i trädgården. En blåmes var först på "fotoplatsen".

Talgoxen kom snart efter. De två vanligaste arterna vi har och som ständigt äter vid de andra två matställena. Jag fotar från vardagsrummet så det är bekvämt. Tyvärr väldigt mörkt vid detta första test. ISO 5000 på de flesta bilderna. 

Nötväckan gillar att komma och hämta frön. Tyvärr förstörde jag all frost på mossan och pinnarna när jag arrangerade detta. Jag skulle gärna se lite snö på denna plats och helst även en gnutta sol i skogen bakom. Det tar tyvärr minst en månad eller mer innan solljuset når hit, inte idealiskt men det är vad jag har tillgång till, om jag inte bygger en skogsmatning med "utesittning". 

Jag har också riggat en del inflygningspinnar. 

Vi har flera hackspettar som kommer in i trädgården och de var även snabbt framme vid denna matning. De häckar nära vårt hus och vi brukar även se deras ungar under sommaren.

Det tog bara en timme så kom den första efterlängtade gästen. Tofsmesarna kom förut till talgblocket utanför köksfönstret, men de senaste åren har vi bara sett dem enstaka gånger. Vi har dock hört dem i skogen så de finns fortfarande i närheten. Den satte sej först i resterna av syrenerna och då blir avståndet lite för långt, dvs bilden är kraftigt beskuren.

Den landade ofta direkt i mataren men det blir ju inte så snyggt. Men efter ett tag hittade den också en av inflygningspinnarna. Nu har jag trimmat bort den utstickande pinnen till vänster. När småfåglar satte sej på den blev det mer pinne än fågel. 

Vi har förstås också ett helt gäng koltrastar. Den här är extra kul för de vita fjädrarna gör att man kan känna igen den som individ.

Det är en kaxig kille som ofta tog fotoplatsen i besittning och glufsade i sej frön som ligger bakom pinnen den sitter på.

Den här dök upp sent på eftermiddagen, när ljuset började avta. Den har en vit stjärtpenna och en del vita små fjädrar på huvudet. Jag trodde först att det var snö, men det är bara prickarna på näbben som är det. Den vänstra pinnen ska riggas på ett annat sätt. Det är detaljer som man inte ser förrän man börjar fota och inser hur fåglarna landar.

Avslutar med en koltrast som jag gillar trots att den är mörk. Du vill jag ha helg igen så jag kan spana genom fönstret och se om någon mer av skogsfåglarna vågar sej fram. Vi upptäckte på söndag kväll att rådjuren också hittat fotoplatsen och slickade tacksamt i sej de frön som låg kvar. Bara de inte river mina arrangemang kan jag nog leva med det.

Hälsningar Lena  

Frasigt frostigt

Söndagen inbjöd faktiskt till en fotopromenad även om det var mulet. Det var förstås rimfrosten som lockade ut mej, eller dimfrosten som det visst heter. 

Det var fortfarande spår av dimma då jag gick ut. Vackert var det i alla fall.

Alla träd och buskar hade värsta taggarna, men de rasade lätt av den minsta vindpust.

Här huserade en gröngöling som jag både såg och hörde flera gånger. Den ville dock inte vara med på bild.

Mats skrev i sin blogg att det var nästan som att naturen var svartvit. Det hade jag också kunnat skriva om det inte vore för den här domherren. Det satt tre stycken i toppen på ett träd, tyvärr lite för högt upp. 

Det jag letade efter var skator, en mycket vanlig fågel men väldigt lurig och inte satt det några där jag ville ha dem. Till slut, efter två timmar och när jag kom hem till min egen gata, hittade jag en i en björk. Det var den här typen av "svartvitt" motiv jag var ute efter på denna promenad, återigen satt fågeln lite för högt.

Nu är dimfrosten borta.

Hälsningar Lena

Mantamöten

Jag visar helst nytagna bilder i bloggen men så här års blir det inte så mycket nytt. När jag grävde i arkivet efter olika hägrar hittade jag bilder från en dykresa utanför Mexikos västkust, till en plats som heter Socorro. Där mötte vi bl a mantor och jag insåg att det var ganska få av bilderna på dessa bjässar som jag visat förut (det var ju hajar som var resans huvudsyfte). 

Mantorna är gigantiska och vuxna individer mäter drygt 5 meter från vingspets till vingspets. När de passerar över huvudet är det som att solen plötsligt går i moln. De rör sej som en stor mörk filt genom vattnet, men med ljus undersida. Två sugfiskar åker snålskjuts på denna. 

Mantorna är broskfiskar och släkt med hajar men de lever på små djur som de filtrerar ur vattnet och är mycket fredliga varelser. Storleken gör att det är få akvarier som kan hålla dessa djur i fångenskap och det finaste sättet att se dem är förstås att dyka med dem.

Den här mantan har två sugfiskar som åker med på ovansidan. 

Mantorna är inte rädda för dykare och ibland kommer de väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye zoom och ibland svepte de stora djuren tätt inpå.

Även om många djur i havet inte är rädda för dykare så kan bubblorna uppfattas som skrämmande. Med mantorna var det tvärt om. De verkade gilla våra bubblor och simmade gärna ovanför dykare. Flera gånger hade vi fem, sex gigantiska mantor som simmade runt och över oss under hela dyket. 

Kanske kittlade bubblorna lite extra och lockade de stora fiskarna att svepa över oss gång på gång. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Varje kväll på båten fick vi uppleva fantastiska solnedgångar. Inga nattdyk på denna resa, för mycket haj som jagade. 

Istället såg det ut så här efter middagen. Alla dykare var inte fotografer men de flesta satt och tittade på dagens bildskörd. Sedan gällde det att ladda alla batterier som behövdes till nästa dags dykning som började strax efter soluppgången. Det finns ingenting som får frukosten att smaka så gott som ett 60-minuters dopp i havet. 

Hälsningar Lena