Kirkenes snöhotell och puckellaxarna i Skoltenforsen

Kirkenes har ett Snöhotell som är öppet året runt och de anser att de var först i världen med att ha en åretruntanläggning när de öppnade denna 2019. Vi har varit på Ishotellet 365 i Jukkasjärvi och enligt deras egen hemsida öppnade de sitt "sommarhotell" 2016. Kanske handlar det om att Kirkenes har ett snöhotell, för det är mycket mer snöskulpturer där, jämfört med Ishotellet i Jukkasjärvi. Vi gick i alla fall in och tittade.  

Vi möts av imponerande snöskulpturer och fantastiskt rimfrost när vi kommer in i baren på Kirkenes snöhotell. Baren är dock tom och bara ett fåtal gäster rör sej i hotellet.

Rummen är fint dekorerade men det är inte konstnärliga originalarbeten som på Ishotellet. I flera av rummen är det bilder från filmen Frost som pryder sänggavlar och väggar. Passande i miljön men inte på samma nivå som i Jukkasjärvi. 

Här ett fyrbäddsrum och man kan förstå att vissa motiv var riktade till barnfamiljer. 

De hade jobbat en hel del med ljuseffekter och en eldstad i snö var ju rätt läckert. I övrigt blev det lite för mycket färger tyckte vi. Detta snöhotell kommer inte i närheten ishotellet i Jukkasjärvi, men det kostade bara hälften så mycket att gå in och titta. Vad en övernattning kostade kollade jag aldrig för det var inte intressant för oss.  

Jag visar inte någon bild från utsidan för den såg ut ungefär som denna dvs en stor hög täckt med vit isolerande duk, inte särskilt estetiskt. Det här är ett snöförråd som de lagt upp och några renar har hittat ett svalkande ställe att vila på i kanten av denna snödepå. Det var över 25 grader varmt och strålande sol även denna dag.

Förutom snöhotellet besökte vi också Skoltenforsen som ligger ca 30 minuter med bil längs E6 utanför Kirkenes. Vi passerade denna plats när vi kom men stannade inte då det var sent och vi ville komma fram till vår bostad. Om man går upp på bron kan man blicka ut över det forsande vattnet.

Om man tittar rakt ner i vattnet ser man detta, dvs mängder med lax. Så mycket lax har vi inte sett annat än under våra resor i Alaska och British Columbia. 

Man kan klättra ner och komma väldigt nära vattnet och det kunde vi förstås inte motstå. Jag har inget stativ med mej så det blir inga bilder med lång slutartid på det strömmande vattnet, men det är ändå inte min grej. Jag gillar att se vattnet skvätta och här finns det ju även fisk som skvätter. 

Min sambo fotar laxar med sin telefon. Alla små trekanter ni ser i vattnet är laxfenor.

Det finns otroliga mängder med fisk och alla är på väg uppströms.

Jag trodde förstås att det skulle vara lätt att fota den här typen av bilder, på hoppande laxar, men det var inte alls lätt och jag fick vänta bra länge för att ens få denna bild. 

Tyvärr är en stor andel av laxarna vi ser sk puckellax, en invasiv art som invaderat nordnorska vattendrag (från Ryssland) och konkurrerar ut den inhemska laxen. Jag är ganska säker på att laxen på den vänstra bilden är en puckellax, den högra är jag osäker på. Förutom att den tränger ut vildlaxarna från deras fortplantningsområden är ett bekymmer att puckellaxen dör i tusental efter att de lekt – sedan ruttnar de och förpestar miljön. Dessa laxar har även rapporterats i Sverige. 

Den här laxen har inte lekt ännu utan bara hoppat fel. Den kämpade och försökte ta sej ut i vattnet men skulle dö om den inte fick hjälp, alltså fick den det. Den hade inte puckel så vitt vi kunde se. Vi kände inte heller till problemet med puckellaxen just då utan fick veta mer om det senare under resan. 

Jag tror att den här mannen verkligen önskade att han haft en håv i detta ögonblick (fast det var förstås fiskeförbud i forsen). 

Hej så länge, 

Lena

Kungskrabba

Ett av målen på vår resa norrut var Kirkenes. Vi var där 2009 och mycket i staden var sej likt, men den här klättervänliga skulpturen på torget var ny. Krabba var också den huvudsakliga anledningen till att vi gjorde ett stopp i Kirkenes.

Under vårt första besök 2009 fick vi tipset av den lokala dykklubben att dyka vid en stor rastplats längs E6, strax utanför Kirkenes flygplats. Den ligger tillräckligt långt från flygplatsen och det militära området att man kan fotografera här. Rastplatsen har toaletter, regn- och vindskydd, helt perfekt. 

Vår första dykdag var vädret strålande och ca 25 grader varmt. Varmare än vi någonsin haft så här långt norrut på en semester. Det gör att man blir svettig och kan få kondens innanför dräkten när man går i det kalla vattnet. För att vattnet skulle vara kallt det visste vi. Fjorden vi skulle dyka i står i förbindelse med Barents hav.

Dykplatsen är så här fin när det är högvatten och vi väntade medvetet till det var mycket vatten, för annars är det en vådlig promenad med stora hala stenar och slipprig tång. Med över 30 kg utrustning samt en tung kamera med dubbla blixtar och ett par fenor i händerna vill man inte ha så spännande terräng att ta sej fram i. 

Vi hade bara varit i vattnet ca fem minuter när vi stötte på den första kungskrabban, eller Kamchatka krabba. De stora krabborna förekommer naturligt i Stilla havet vid Alaska och utanför Japan, men har inplanterades runt Murmansk på 1960-talet och sedan spridit sej längs den norska kusten. Det här är ett ganska litet exemplar och den fick vara ifred när den poserat framför kameran.   

När vi kommer ner på ca 10-12 meters djup stöter vi på större krabbor. Fullvuxen kan den väga upp till 7 kg och bli 1,8 m mellan benspetsarna. Någon så stor krabba stötte vi inte på men den här var rätt rejäl. 

De stora krabborna äter allt i sin väg och har förökat sej mycket framgångsrikt. De finns nu längs norska kusten ända ner till Lofoten. De vill helst ha en temperatur på 10-12 grader C och en hög salthalt i vattnet (högre än på svenska västkusten). Krabborna lever på 10-500 m djup. 

Vi hade 8 grader i vattnet under dyket och ca 10 grader från 5 m och upp till ytan, vilket faktiskt värmer då man närmar sej slutet på dyket. Den här krabban blev middagsmat.  

Den här också. Man tar inte upp dem levande utan avlivar krabban genom att sticka en kniv genom skölden bakom ögonen. Sedan tar man av benen och stoppar dem i en fångstkasse. Under tiden flockas mindre asätare runt resterna, t ex eremitkräftor. En stor eremitkräfta (stor, dvs med ett skal stort som en knytnäve) försökte ta med sej ett helt ben, men det fick ge sej. Det fanns tillräckligt med andra rester av den stora krabban som den kunde äta. 

Här ligger en del av fångsten i diskhon där vi bodde och på diskbänken ligger förrätten, några "haneshell" som liknar pilgrimsmusslor men är mindre. Vi hade med oss en 10-liters kastrull och kokade benen i saltat vatten ca 6-8 minuter, de tjockaste lite längre. 

De är lite svåra att lägga på en tallrik och det bästa besticket för att äta dem är sax och fingrarna. Vi hade smält smör med vitlök samt tomatsallad och gurka från växthuset som tillbehör. 

Det var fortfarande strålande sol och varmt på kvällen när vi satt ute, solen sken förstås hela natten, som den gör så här års i Kirkenes.

Här är det som inte fick plats på tallriken och våra små goda musslor som bara brynts hastigt i smör. Vi åt så mycket krabba vi kunde till middag och gjorde sedan krabbsallad på resterna som vi åt till lunch i två dagar. 

Hälsningar Lena

Vi vet vad Jultomtens renar gör på sommaren

Om man har kört långt måste man sträcka på benen och om det är glest mellan rastplatserna kanske man väljer att stanna vid ett sånt här ställe. Enligt skylten håller Jultomten till här, fast det är mitt i sommaren.

Jultomten är hemma och han jobbar. Han sitter bakom en plankvägg och säger "Ho ho". För att få ta bilder tillsamman med honom måste man betala och det känns inte aktuellt. Vi tar några bilder på annat och spanar efter renar. Om Jultomten bor här borde väl hans renar också göra det?

Här är det i alla fall ordentligt julpyntat och det är packat med tomte- och renkopior på hyllorna.

När tomten inte poserar för fotografering verkar han ha ett extrajobb på postkontoret. Här kunde vi inte motstå att skicka ett par vykort. Man kunde välja om de skulle komma fram någon gång inom den närmsta veckan (månaden kanske...), eller till jul. Vi valde leverans före jul.

Här fanns det många små byggnader fullproppade med saker som man inte behöver. Vi passerade snabbt genom det ena huset efter det andra. Det fanns gott om prylar, men inga renar.

Man kunde förstås äta lunch hos Jultomten men vi körde en bit till och plockade sedan fram grillen. Snart serverades smaskiga älgburgare med sallad, gurka och annat gott (Johnnys senap t ex). Som vanligt hade jag helt glömt att någon typ av tallrik hade varit bra att ha i packningen. 

Vi fortsatte vår resa norrut genom Finland och så småningom in i Norge. Vi konstaterade snart att renarna också var på väg någonstans. Det gick inte så fort men kursen verkade vara densamma som vår dvs Kirkenes eller möjligen Varangerhalvön.   

När vi färdats drygt 50 mil till var det uppenbart att renarna ville till en plats någonstans i närheten. Det blev allt tätare mellan våra möten.

När vi kom till Ytre Kiberg på Varangerhalvön och det ställe där vi skulle bo några dagar fick vi en första glimt av vad tomtens renar var ute efter på sin sommarsemester. Sandstrand och havsbad!

Solen strålar dygnet runt och badtemperaturen är ca 10 grader. De får garanterat ha den långa sandstranden för sej själva. Det här är vad vi kunde se från vardagsrummet där vi bodde och det rådde ingen tvekan om att renarna trivdes här. 

Nästa dag gör vi en utflykt till Hamningberg och det är nu som vi får se det verkliga målet för Jultomtens renar. Det här gänget är nära...

Playa del Hamningberg, renarnas semesterparadis.

Gratis surf ingår. 

Hälsningar Lena

Semester

När vi kom hem från Skottland var det tillbaka till jobbet ett par veckor, men nu har vi semester igen och vad kan passa bättre än att inleda med en räksmörgås till middag. Gurka, sallad och dill kom  förstås från egen odling. 

Ett sydafrikansk bubbel blir perfekt till och vi njuter i växthuset, för det är inte alls för varmt (än). 

När man har semester är det förstås en massa pyssel som måste göras om man bor i ett hus med trädgård. Först ägnar vi två dagar åt att klippa våra häckar. Det här är "monsterhäcken" mot grannen som är både hög och väldigt taggig. 

Efter en duvning med häcksaxen ser det i alla fall mer respektabelt ut. Under den vita duken växer grön- och svartkål.

Jag spanar efter fjärilar i trädgården men det är ganska få besök. En humla hittar jag i alla fall.

Grönsakerna frodas i växthuset och vi skördar mängder med gurkor och tomater. Jag lägger in saltgurka och ättiksgurka. Det är en speciell känsla att ställa undan burkarna med 2023 års märkning på locket. Tomater frossar vi i till varje måltid.

Min sambo gjorde varmrökt lax på grillen som blev fantastiskt god. Det tar lite tid men vad gör det när man har semester.

Färskpotatis, lax och sallad på hemodlade grönsaker hör till den här årstiden. 

Jag har också haft ett par möten med tornseglarna "på vår gata" men jag inser att det krävs mer tid och eftertanke för att fånga dem ordentligt på bild.  

En tur till Hjälstaviken gav bilder på fisktärnor som flög i fina konstellationer. 

Här är det perfekt synkroniserad parflygning. 

Det var ett helt gäng tärnor som flög och jag förvånas över hur lätt det var att få bilder på dem med den nya kameran. Vita fåglar mot en mörk bakgrund fungerar väldigt bra.

Jag har också varit och spanat på tornfalkslådan som sitter på ladan vid Kungsängen. Det är fyra småttingar i lådan och jag inser att jag tyvärr kommer att bomma när de lämnar den. Vi åker norrut nu och är borta i 11 dagar. När vi kommer hem har de här små liven tagit steget ut och lärt sej flyga. Förhoppningsvis håller de sej fortfarande runt bolådan när jag kommer tillbaka. Vi får väl se.

Hälsningar Lena

Edinburgh via Stirling Castle

Vi lämnade den skotska västkusten och körde mot Edinburgh. Jag hade dock planerat in ett stopp på vägen, nämligen Stirling Castle. Det var tack vare ett blogginlägg av Margareta som jag insett att det här slottet skulle vi kunna besöka längs vägen denna dag. Det var inte alls länge sedan hon visade en mängd bilder från detta ställe så jag begränsar mej lite och väljer några motiv som hon inte hade med.

Det finns hur mycket historia som helst att ta del av här och den guidade tur som ingår i biljettpriset är väl värd att följa. 

Till vänster en bild från The great hall som uppfördes för James IV 1503. De två stolarna med höga ryggar markerar var James med sitt gemål satt. Kolla in takstolarna och den där turisten som måste kolla sina bilder innan han kunde flytta sej ur mitt bildfält. Till höger en detalj som jag vet att Margareta också la märke till. 

Vi vandrar runt och tar in all information som finns från kökets rutiner till slottets försvar. Det kan ju inte ha varit så lätt att klättra på utsidan här och detsamma kommer vi snart att få se när vi spanar på  Edinburgh Castle. Stirling Castle har en fantastiskt fin trädgård tillägnad Queen Anne och som kan ha sett ut ungefär så här från 1400 till ca 1600 talet. Eftersom Margareta passerade på hösten förstår jag att trädgården inte hade så mycket att bjuda på just då.   

Trädgården är det sista vi ser innan vi sätter oss i bilen och styr mot Edinburgh, och rusningstrafiken som lär inträffa runt fem även här... 

Vi tråcklar oss in till Edinburgh och lyckas återlämna vår hyrbil mitt i centrum utan problem (mer än ett krav på ersättning för olja som vi behövde fylla på Skye). Påföljande dag upptäcker vi Edinburgh till fots, vilket är vad jag skulle rekommendera. Vi startar på Calton Hill där man har en fantastiskt utsikt över staden och kan blicka ut över The Palace of Holyrood House (ovan) år ena hållet och hela stadskärnan med Edinburgh Castle åt andra hållet. 

Vi måste förstås promenera längs "the Royal mile" upp mot slottet. Här är det mer turister än jag egentligen föredrar.

Det är någon slags pridefestival som vi inte hade en aning om, men i denna yra av festivaldeltagare kan även jag rycka upp kameran och fotografera människor på gatan. 

Kolla in hunden till höger, den såg minsann att jag fotade dem.

Oj, en skotte i kilt på väg någonstans med sitt bagage. Det är varmt i solen och vi letar desperat efter ett ställe att slå oss ner och vila lite.

På en bakgata rätt nära slottet hittar vi en servering som hör till ett bagpacker-ställe och vi slår oss ner för en behövlig vätskepaus. Vi har inte mer än satt oss förrän en ung man dyker upp med sin son i en sittvagn. Han ber oss att titta till grabben medan han köper dricka till dem båda  i baren. Vi är i en storstad packad med turister men det finns ändå en sådan tillit att man frågar främmande människor om de kan hålla koll på ens barn. Vi gläds åt detta möte och har ett trevligt pratstund med pappan och hans son innan vi promenerar vidare.

Jag har varit i Edinburgh tidigare, när jag var doktorand  och jobbade i Dundee i perioder. Ett ställe som jag minns tydligt är Greyfriars kyrkogård... 

...och hunden Greyfriars Bobby. Jag mindes dock inte att man skulle klappa den på nosen men det kan ju vara ett nytt påfund. Hunden Bobby (1855-1872) tillhörde en nattvakt som hette John Grey. När han dog begravdes han på Greyfriars kyrkogård och hunden vaktade vid hans grav resten av sitt liv, 14 år. Hunden fick också en plats på kyrkogården.

Mr Toad of Toad Hall från den underbara boken The wind in the willows (Det susar i säven) av Kenneth Grahame. Mr Toad kunde vara lite dryg. Från den här tvärgatan får vi också den finaste vyn av slottet.

Edinburgh Castle står på klippan Castle Rock Castle Rock högt över staden. Slottets äldsta byggnad är Sankta Margarets kapell från 1100-talet. Slottet är en blandning av fästning och renässanspalats som fungerade som garnison och fängelse in på 1900-talet. Man kan förstås gå in och vandra runt i flera timmar men vi tyckte att ett stort slott fick räcka. 

När vi till slut vandrade tillbaka till vårt Guest House passerade vi St Andrew Square där det var gratis bio hela helgen. Här är det Rocketman, om Elton John, som visas. 

Vi bodde högt upp på ett prisvärt Guest house som fått en del halvdåliga omdömen för att det inte fanns hiss. Det står i beskrivningen när man bokar att det är fem trappor upp till receptionen, utan hiss och att rummen ligger på våningarna ovanför. Vi var i alla fall mycket nöjda och frukosten som ingick i priset var toppen. Utsikten är från takkupan i vårt rum när sommarnatten sakta sänkte sej över Edinburgh. Nästa dag åkte vi hem.

Hälsningar Lena