Etapp 11: Slutdestination Richardson, Texas, via Bowie.

Från Amarillo hade vi drygt fem timmar att köra till vår slutdestination som var Richardson (nära Dallas) i Texas. Landskapet var platt med minimal variation, men vi fick ändå vissa konkreta bevis på att vi var i Texas.

Vi mötte flera transporter av stora detaljer till vindkraftverken som det var så gott om i nordvästra delen av Texas.

Unga köttdjur lever ett till synes bekymmerfritt liv på stora arealer. De kommer dock att slutgödas på "feedlots" med tiotusentals djur som står i fållor helt utan bete och enbart får kraftfoder (stärkelse) för att uppnå godtagbar slaktvikt. Vi passerade ett par sådana också.

Vid lunchtid körde vi av i Bowie för att ta en paus. Om jag skulle välja mat utifrån smak och kvalité hade nog Burger King varit mitt första val, men Dairy Queen bjuder på så mycket mer. Min sambo vill dessutom gärna ha en glass och då är DQ ett givet val.

Det här är inte en ovanlig syn. Små orter och de lokala matställena stöder de som deltagit i USAs olika krig i världen. Om och varför betyder inte så mycket här.

Här beställer man inte maten i en automat eller via en app i mobilen. Man pratar med en person och talar om vad man vill ha. Många betalar dessutom med sedlar, men det går givetvis att betala med kort som vi gör.

Jag är ju oftast lite för feg för att fota människor utan deras vetskap, men här tog jag en bild på restaurangen och en av deras stammisar (vilket jag blev helt övertygad om att han är under den tid vi satt där).  

Vad har då Bowie att bjuda på för turister som råkar passera? Tja, vad sägs om världens största "Bowie knife". Den finns snyggt dokumenterad i Guinness World of Records. 

Vi närmade oss Dallas lagom till den inledande rusningstrafiken. Här kan man välja den något mindre trafikerade "betalvägen", men med en hyrbil från Nevada hade vi ingen avläsare (tolltag) på vindrutan och då är det bara att glömma.  

Vi lyckades köra på den alltid hårt trafikerade 75:an. Så här såg det ut på Google maps och hastigheten sjönk snabbt till krypfart. Men jag tror ändå att vi lyckades ta oss de sista 17 kilometrarna på 22 minuter (eller möjligen lite till). 

Här slutar vår roadtrip från LasVegas, Nevada till Richardson, Texas. Vi firade nyår i Texas och hade några lata dagar till innan vi åkte hem till vardag och jobb.

Hälsningar Lena

Etapp 10: Amarillo and THE BIG TEXAN!

Vår resa fortsatte och det var lämpligt att sträcka på benen lite i Santa Rosa. Undrar hur denna Edsel hade klarat sej som plogbil under ett av de kraftiga snöfall de nyligen haft i landet?

Det fanns också en rejäl bärgare på parkeringen. Santa Rosa är en av städerna som hör till den ursprungliga Route66 och vi befinner oss på ett bilmuseum/café i utkanten av staden.

När vi kommer in är det givetvis en tidsenlig "diner" som man kan besöka och äta eller fika, utan att gå in på själva museet. Toaletterna kändes också som tagna ur en annan tid, i alla fall på damsidan.  

Det här måste ju vara en flott föregångare till "minicrosser".  Jag tog en bild för att lägga ut till Erik. 

Som man kunde förvänta sej innehöll lokalen en massa renoverade gamla bilar. Det här är ju inte något som är ovanligt för oss i Sverige, med alla bilträffar som äger rum varje år. 

Flera av dessa bilar var dock till salu för hiskeliga priser. Den här ville ägaren ha 80 000 dollar för, alltså i runda slängar 800 000 kr. Det fanns dyrare exempel. Min sambo kunde också snabbt se att det inte satt originaldelar under motorhuven. Jag ställde mej mer fundersam till om en sån här bil verkligen ska ha orangefärgade fälgar?

Vi fortsatte resan och passerade snart in i Texas, sista delstaten där vi också hade vår slutdestination. 

Under resans gång hade vi många gånger förundrats över hur landskapet kunde variera så mycket. Det gjorde det inte här. Däremot körde vi genom skogar av vindkraftverk. Texas är den delstat som har absolut flest vindkraftverk, över 15 000, som 2023 producerade drygt 28% av delstatens el.  

Återigen blev det lite av en kamp mot solnedgången för att hinna till nästa sevärdhet som jag hade på "listan". I utkanten av Amarillo finns en skulptur som består av ett antal Cadillac (1949 till 1963 års modell) som är delvis nergrävda i marken i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden. Det skapades 1974 av tre personer ur en arkitektgrupp som hette Ant Farm. Konstverket har sedan dess flyttats när staden Amarillo expanderat. 

Att måla på bilarna med sprayfärg uppmuntras och de är helt täckta med tjocka lager av graffitti. De är nergrävda på privat mark men det går bra att gå fram till konstverket från en parkering som ligger längs vägen. 

Nästa anhalt var Big Texan Steak Ranch and Brewery. Det här stället kändes som ett måste att besöka på en sån resa som vi gjorde, mer amerikanskt kan det knappast bli. Vegetarianer varnas. 

Det här stället är legendariskt och har serverat stora köttbitar längs Route 66 sedan 1960. Just det där med "free 72 oz steak" får vi senare se prov på.   

Det finns också ett motell i anslutning och det var det jag hittade först, när jag sökte på ställen att övernatta i Amarillo. Jag insåg dock snabbt att här kan vi både äta och sova sista kvällen innan vi når slutdestinationen utanför Dallas.

Vi hade ett stort rum (det kallades svit men när jag bokade var alla rum lika stora) med öppen spis (gas givetvis), pentry och en stilenlig sittgrupp av horn och kohudar. Sängen var den största "kingsize" jag någonsin sovit i. En kul detalj var en liten manick på nattduksbordet som man kunde trycka på för att få stämningsfulla ljud t ex syrsor som spelade eller regn med svag åska i bakgrunden. Vi avnjöt en kvart med syrsor och den sista ölen som vi hade i bilen innan vi gick för att äta middag.

Vid entrén stod en äldre polisbil som var märkt Route 66 Police Ranger på dörrarna. Bilen till höger var en ganska normal Texas pickup, lite svulstig kanske men inte ovanlig. 

Det fanns en hel del roliga detaljer som t ex dörrhandtagen. Man var noga med att påpeka att detta inte var en kedja utan att det bara fanns ett ställe och att ölen bryggdes lokalt. Hundar var välkomna. 

När man kom in i själva restaurangdelen såg det ut som det jag brukar kalla för en  "food barn". Det var nästan fullsatt men vi hade bokat bord och fick två platser i änden av ett långbord. Ljudvolymen var hög och stämningen god. Stora familjesällskap med barn i olika åldrar. 

Full insyn i "köket" med grillen där köttet tillagades. Hur de kunde hålla reda på vilken bit som skulle lagas till vilken nivå var en gåta. Vi beställde "medium" och den var perfekt, likaså servicen. Vi beställde en bit kött att dela på och till den ingick fyra olika tillbehör som vi kunde välja som t ex sallad, coleslaw, bakad potatis eller fries. Givetvis fick vi även bröd. Det här var dessutom första gången på resan som jag blev positivt överraskad när vi fick notan. 

Det här var en riktigt stor man och han hade antagit utmaningen att äta en "72 oz steak", vilket motsvarar ca 2 kg. Om man sätter i sej köttbiten på en timme får man den gratis (hans klocka syns inte i bild). Man måste dock också äta fyra sidorätter som t ex sallad, fries mm. Dessutom måste han acceptera att folk kommer fram och fotograferar samt att hans middag "streamas" live, så de som vill titta on-line kan göra det. 

Han jobbade på bra med kniv och gaffel, men med 15 minuter kvar av tiden gav han upp. Vi frågade en servitör om det är vanligt att någon klarade att äta upp allt och han svarade att det brukar vara ett par personer i veckan. Vad händer om man inte klarar det? Då får man betala för sej och notan är på 72 dollar, alltså är det inte något överpris direkt. Man får också med sej köttet som blev över i en "doggy bag".  Givetvis är detta vansinne och på många sätt motbjudande, men också en upplevelse att få vara med om. Vi är ju trots allt i Texas. Det skulle bli många fina måltider hemma av en sådan köttbit. 

Utanför den stora hallen vi satt i fanns det en lugnare pub-avdelning. Samma meny men en trivsammare del om man hade hunden med sej. Jag pratade lite med detta par och de brukade stanna till här när de var på genomresa, just för att hundarna kunde följa med in. Givetvis hade motellet rum där de fyrbenta familjemedlemmarna också var välkomna.   

Hej så länge, 

Lena

" The Backyard" i Richardson, Texas

Många amerikanska hus som har en tomt på baksidan har också ett stort högt plank runt den delen av trädgården. Då husen står i rader bildas en gränd kantade av dessa plank, där kör man in med bilen för att sedan köra rakt in i garaget. Här kan man möta ekorrar, kaniner, tvättbjörnar, en och annan råtta (om det inte finns en "ratsnake" som håller koll) och kanske en opossum.

Så här ser det ut hos min syster på deras "backyard". Om man har en lång och varm sommar som i Texas är det inte helt fel att ha pool. Det finns en uteplats till höger som har dubbla fläktar under taket. Om man har semester kan man ju passa på och njuta lite i den här miljön och samtidigt spana på djurlivet. Lägg märke till den lilla svarta pergolan mitt i rabatten. Där hänger en platt behållare med röd ovansida, en kolibrimatare. Den bevakade jag många gånger...

Det fanns ett annat djur som gärna använde pergolan som uppvisningsplats. En bedårande grön anolis som gjorde sej till genom att visa den rosa haklappen så fort den fick en chans. 

Högst upp på pergolan var tydligen ett perfekt ställe för bästa exponering. Grön anolis hör hemma i sydöstra Texas och vi har sett dem även runt jul, då det inte är ovanligt att de tar sej in i huset på vintern. Ibland hittar man dem under robotdammsugaren där det är varmt och mysigt.

Det här kanske en hona eller så är det en hanne som bytt färg. Den klättrade i alla fall runt i rosorna och lät sej inte imponeras av den gröna med haklappen.

Ibland passade ett par gräsänder på att ta ett dopp i poolen. De flög ofta över tomten och spanade om någon var ute. Om man tillfälligt gick in var de strax där och simmade en runda. 

Inne bland buskarna runt poolen prasslade det ibland och oftast var det då en kanin, till hundarnas stora förtret. Den här lilla kaninen är dock fotat i ett buskage strax utanför planket. 

Ekorrarna lever ett hektiskt liv i villaförorten och tar ibland igen sej i träden, när de inte hoppar från hustaken eller springer på planket. 

Det finns förstås en stor gasgrill men sedan en tid tillbaka också en rök på denna "backyard". Här börjar middagen bli färdiga efter många timmar i röken och det är inte konstigt att hunden är intresserad.  

Det serverades varmrökta revbensspjäll med coleslaw denna kväll och det var behagliga 22 grader när vi satt ute och åt. 

Det var ungefär då som "humme" brukade dyka upp dvs så fort man satt sej till bords och lagt undan kameran. Kolibrier är extremt territoriella och kan inte samsas om en automat. Alltså bara en fågel i taget. De kan också landa och ta en slurk sockervatten så snabbt att man inte ens hinner höja kameran. Den här sitter på en utkikspinne högt upp i ett träd och bilden är kraftigt beskuren. Jag fick fortsätta bevaka automaten senare...

När sonen med fru kommer på besök älskar deras två hundar "the backyard". De får förstås inte bada i poolen, men här hände en olycka och matte fick dra upp den blöta unghunden. Det är labradoodles (labrador x storpudel) om någon undrar. 

Vi satt ute hela kvällen och fyra hundar ute är betydligt lättare än inne. Eftersom vi missade den obligatoriska juldagsmiddagen i år serverades kalkon med alla goda tillbehör som "stuffing", broccoligratäng, majs, potatismos, sås och tranbärssylt, som avrundas med varm amerikansk äppelpaj och glass. Det är också den traditionella maten som serveras vid "Thanksgiving" i USA, men det gick lika bra att äta den i maj.

Sista kvällen då vi också satt ute och åt middag, fast det var i varmaste laget, förändrades himlen dramatiskt. Det hade varit en del oväder under tiden vi var där, men mest regn nattetid och inget som direkt påverkat vår semester. Det här blev inte heller mer än en regnskur, men det såg väldigt häftigt ut. 

Jag har inte dragit en massa i spakarna i LR utan himlen så ut så här. Det passerade förvånansvärt snabbt. 

Hur blev det nu med kolibrierna? MÅnga timmar stod jag och spanade på den röda automaten. Här har även anolisen passat på att visa upp sej. De är tydligen inte goda att äta, för kråkorna rör dem inte. En klematis har precis börjat så ut och fungerar då som extra lockbete för de små nektarätande fåglarna. Insåg att det kanske är just blommorna som gör att kolibirer inte kommer så ofta till automaten. Just nu finns det mängder med vilda blommor och då kan de ju förse sej utan att behöva landa i trädgårdar.  

Sista dagen, när allt var packat och vi väntade på att åka till flygplatsen, gick jag ut en stund och då kom den. Plötsligt satt en liten fågel på den röda automaten och den satt stilla.

Det är troligen en "Black-chinned hummingbird" och här sörplar den i sej av sockervattnet. Den hade inte ens bråttom.

Sedan lättade den och backade en bit från mataren innan den blixtrade iväg så snabbt att den var helt omöjlig att följa. Med såväl den röda mataren som den vissna blomman med på bilden är den ju inget praktskott direkt, men jag fick den i alla fall. Sedan åkte vi hem.

Hej så länge,

Lena

Effekter av 90 mm regn

Under den senaste månaden har det varit en del häftiga oväder i Texas med skyfall, jättehagel och tornado. Vi klarade oss från dessa dramatiska oväder, men en natt föll det 90 mm regn. Den natten var vi hos min systerson, ca 40 minuter bort med bil, och det kom även där regn men inte alls i närheten så mycket som hos min syster.  

Dessa panoramabilder är från parkområdet där jag ofta gick och fotade både fåglar och fjärilar, där går också min syster och svåger när de rastar hundarna. På förmiddagen då jag gick ner för att ta en promenad såg det ut så här...

Där skylten står är det promenadväg i normala fall. 

Den här bilden visade jag i min första blogg från Richardson, Texas. Så här brukar det se ut. Promenadvägen ligger nu helt under vatten och det strömmar friskt genom hela området.

Det stod en häger mitt i strömmen och den verkade mest förvånad. 

Den gav upp efter en stund för det fanns nog inget ätbart i den strömmen som egentligen är en gräsmatta. 

Ladusvalorna som har sina bon under bron (första bilden) passade på att plocka insekter över det strömmande vattnet. Det var full fart på svalorna men sådana har vi ju hemma så jag spanade efter något annat.

Den här dagen bidrog de stora vattenmassorna till att jag hittade en för mej helt ny art, Eastern Kingbird, som på svenska har fått namnet Östlig kungstyrann. Det är en art som lever på flygande insekter och det var så jag fick syn på dem.

Den här har lyckats fånga några insekter och landade sedan på en pinne precis ovanför vattenytan. Jag la märke till dem för de jagade över vattnet, precis som svalorna, men med en annan teknik.

De flög i skytteltrafik över vattenytan och fångade insekter på ytan.

Men de var inte alls så eleganta som ladusvalorna utan plaskade ner i vattnet vid varje jaktrunda. Bilderna ovan är alltså tagna när den ena är på väg upp och den andra ska dyka. En lyckträff att båda blev hyfsat skarpa.

Den här bilden är ett montage av 13 bilder som visar hur ett dyk ser ut. Bilderna är tagna med en hastighet av 20 bilder/s, brännvidd 500 mm. I övrigt är inställningarna ISO2000, f/7,1 och 1/1600 s. 

De försvann ofta helt i vattnet då de dök och kom upp i en kaskad av vattendroppar.

Efteråt kunde jag se på bilderna att de skakar av sej vatten i luften.

Här skakar två fåglar av sej vatten från sina stjärtfjädrar efter ett spektakulärt dyk. Namnet östlig kungstyrann (Tyrannus tyrannus) har den fått för att den är mycket aggressiv och mobbar intensivt alla som kommer i närheten av dess bo t ex kråkor, korpar, ekorrar och ormar. En liten tuffing med andra ord. Två dagar senare hade allt vatten runnit undan och jag såg inte skymten av dessa fåglar.

Hälsningar Lena

Forth Worth Nature Center and Refuge

Inom rimligt köravstånd från där vi bodde i Richardson, Texas, låg naturreservatet "Forth Worth Nature Center and Refuge". Det är ett inhängnat område på ca 1 400 hektar som består av skogsområden, prärie och våtmark. Här skulle det enligt hemsidan också finnas en flock bisonoxar och det lockade förstås lite extra. Vad vi inte tänkte på var att den här årstiden och allt regn som kommit gjort t o m prärien extremt frodig. 

Vi gav oss i alla fall ut på en promenad i ett område som bestod av kalksten och rödbrun sand. Här växte en typ av yucca planta...

...och rikligt med blommande "prickly pear" kaktusar. 

"Prairie verbena" blommade också frodigt längs stigen. Såg vi några bisonoxar? Nej, inte minsta skymt.

Däremot sprang det flera små ödlor runt våra fötter som t ex denna "Texas spotted whiptail"...

...och den här, som kom och tittade på oss då vi åt våra medhavda smörgåsar och tog en välbehövlig vätskepaus. Jag har inte lyckats lista ut vad det är men antagligen en vanlig art. Inga ormar korsade vår väg, även om tanken slog mej att de nog kunde finnas här. 

Vi tog bilen och körde till ett område med annan terräng och en del skog. Här fanns också en mindre sjö, eller om det kanske var en lokal översvämning. Tät växtlighet...

...men också flera skyltar att här skulle det minsann röra sej bisonoxar. Alltså vandrade vi iväg längs ett staket och spanade ut mot vattnet. Bara att det fanns ett staket gjorde ju att man kunde misstänka att djuren skulle vara någonstans bakom. Det är ju inte direkt Yellowstone vi befinner oss i. Det var nu över 30 grader varmt och strålande sol så vi misstänkte att de ligger nog i skuggan någonstans och tar det lugnt.

Det var också så vi fick syn på de två första, idisslande frukost vid vattnet och i med viss skugga från träden. 

Det såg ut som rejäla tjurar och de går ofta för sej själva, medan kor och kalvar går i större flockar tillsammans.

Ytterligare en tjur klev fram bakom växtligheten för att dricka i vattenbrynet.

En fullvuxen bisonoxe kan väga upp till 900 kg och ha en mankhöjd på nästan 2 m. De vi såg var nog inte fullt så tunga, men visst var det stora djur. Svettiga och nöjda gick vi tillbaka till bilen. 

Det var vardag och väldigt få besökare på centret, men två busslaster med skolungdomar stötte vi på kortvarigt vid en rastplats. Det fanns en spång ut över en våtmark här men naturligtvis inte några fåglar eller andra djur i sikte (mer än fjärilar), när det här gänget passerat. Vi kände oss ändå nöjda och såg fram emot ett dopp i poolen efter våra promenader denna dag.

Hej så länge,

Lena