B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Ett sällsamt möte under ytan

Efter en dryg timme under ytan smakar det väldigt gott med lunch och varm tomat/böngryta sitter fint. Vi har gått iland på en liten ö och tack och lov regnar det inte. Det finns ju vissa behov som gör att man absolut måste kränga av sej torrdräkten. Det är också mer behagligt att äta om man inte behöver ha en tajt latextätning runt halsen...

Bröd, smör, pålägg, skorpor och kaffe samt en dunk med dricksvatten. Allt smakar förträffligt.

Det är extra gosigt att ha det tjocka understället på sej. Som en korsning mellan en sparkdräkt och en sovsäck. 

Efter maten är det skönt att vila en stund. Det gäller bara att hitta en bekväm position i någon lämplig klippskreva.

Evelina är yngst i gänget och är här med sin pappa som är en av arrangörerna. Dunjacka ovanpå understället och man är rustad att sova på klipporna fast det bara är ca 10 grader ute. 

Något som de flesta av oss måste göra under lunchuppehållet är att byta flaskor till nästa dyk. Om man inte har ett väldigt stort dubbelpaket eller använder en rebreather (som renar och återanvänder luften) måste man ha ett extra flaskpaket med sej.

Snart är det dax för ett nytt dyk och nu har det faktiskt börjat småregna. Vår skeppare Kenth ger oss en orientering över dykplatsen, lämpliga djup och var det kan vara bra att göra uppstigning med säkerhetsstopp. Om det råkar vara strömt, ta det lugnt och följ med, båten kommer att hämta upp oss om vi driver iväg vilket känns skönt. Vi hoppar i och sjunker ner i det gröna vattnet...

Jag har vidvinkel på kameran och spanar efter lite större motiv än nakensnäckor och eremitkräftor. Vi hittar inte så mycket men det gäller att ha tålamod och efter drygt halva dyket rycker Fredrik tag i mitt flaskpaket och pekar mot botten. Trots att den delvis är gömd bakom ett tareblad syns den ändå tydligt mot den ljusa botten, en bläckfisk!

Åttaarmade bläckfiskar är bland det coolaste man kan möta under ytan. Det har bara hänt en gång tidigare i skandinaviska vatten och det var här på Tustna för flera år sedan. Bläckfiskar är också mästare på att gömma sej och det gör dem oftast svåra att upptäcka. Den här stack dock fram en del och Fredrik smyger nära för att se om den är intresserad av att hälsa på honom. Alla ni som sett dokumentären om bläckfisken och fridykaren vet att de mycket väl kan göra det.   

Efter någon minut skickar den ut en undersökande tentakel. De har smaklökar i sugkopparna så den smakar av vad vi är för ena. De kan dessutom registrera att handen är varmare än omgivningen. Jag håller nästan andan och följer händelserna väldigt nära på motsatta sidan. Bläckfisken verkar inte bry sej inte om min kamera eller blixtarna. 

Till slut kryper den fram med hela kroppen och den fortsätter "hålla Fredrik i handen". Det här är ju nästan för bra för att vara sant. Om ni funderar över vad den stora ljusa klutten till höger är så håller F en kamera i den andra handen och blixten är vit. Han har 60 mm makro och tog bara ett par närbilder i början. Det är mysigare att försöka interagera med bläckis. 

Vi är på ca 16 m djup och jag vet att minuterna tickar. Vi har gott om luft men eftersom vi simmat betydligt djupare tidigare under dyket kommer vi inte att kunna stanna här tills vår totala dyktid är slut (60 minuter). Dessutom måste vi få till ett tre minuters stopp på ca 5 m och skicka upp en röd uppblåsbar boj så Kenth kan se oss. 

Bläckfisken släpper Fredriks hand men rör sej sedan över botten mot honom och till slut faktiskt in under honom. Jag har ett par bilder på det men de är ganska grumsiga så jag visar bara denna. Det verkade som att den röda bläckfisken tyckte att den här andra röda typen verkade OK att simma intill. Jag har blå och svart dräkt samt blixtrade ju hela tiden så åt mitt håll kom den inte.  

Bläckis simmade en kort sträcka och satte sej sedan igen och verkade iaktta oss. Jag smög nära och fick några bilder till. Nu hade vi bara ett par minuter på oss.

Ett sånt här möte i hemmavatten, även om det är Norge, är total lycka och det var utan tvekan veckans finaste upplevelse. Jag kände samma eufori som när Öhrnen fotar havsörn som äter hans utslängda fiskar.

Bläckis tar ett lojt "simtag"...

...och svävar iväg en liten bit över botten. Det är signalen för att vi måste avbryta och gå mot grundare vatten. 

Jag tar en sista bild lite ovanifrån. Vi lämnar bläckis och skänker hen ett tack för detta fina möte.

Hälsningar Lena

Postat 2021-09-30 17:31 | Läst 5888 ggr. | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera

Årets Tustnavecka

Efter två års uppehåll styrde vi återigen kosan mot ön Tustna, strax norr om Kristiansund, i Norge. Vi åkte via Funäsdalen och vid gränsövergången ville polisen se legitimation och vaccinationsbevis. Men det var ingen kö och vi var snabbt inne i Norge. Bilresan tog drygt 12 timmar och när vi kom fram såg allt ut som vi mindes det. 

Det är förstås dykning det handlar om och efter en stor frukost på söndagen lastade vi våra dykpaket på båten för första utfärd. Vi hade sex dagars dykning och undervattensfoto framför oss. 

Vädret var fint på söndagen men sedan försvann solen och det blev mer ostadigt. Här är vi mest nöjda med att det inte regnar och att vinden håller sej måttlig. Förväntan var hög inför första turen. 

Efter en kort genomgång på båten hoppade vi i vattnet och sjönk ner i djupet. Det hade regnat en hel del tidigare och då bildas ett lager av vatten med mycket partiklar vid ytan och ca 4-5 m ner. Under detta lager var sikten bra men det var ganska mörkt och vattnet var smaragdgrönt. 

Vattentemperaturen var ca 11-12 grader och det är helt OK i en torrdräkt med varma kläder under. Vi "svävade" sakta fram i det gröna vattnet och stötte på ett sillstim. 

Så här kan en mycket välutrustad dykare/undervattensfotograf se ut. Han har en undervattensskoter som gör att han lätt kan ta sej fram över relativt stora områden utan större ansträngning, vilket håller luftförbrukningen nere. Logistiskt kräver det dock en hel del övning att hantera både en skoter och en kamera och för vissa typer av dyk avstod han från att använda skotern.

Vi simmade runt i sakta mak och spanade mot botten. Det var ganska mörkt, speciellt bland tarebladen. Men plötsligt fick jag syn på något....Ni ser den väl, den stora marulken?

Lite närmare och med aningens bättre riktning på blixljuset syns den bättre, åtminstone ögonen. Marulken är en mästare på kamouflage och ligger helt stilla. En stor marulk har inga egentliga fiender och man kan komma mycket nära den utan att den vare sej bits eller simmar undan. Bilden är tagen med en Tokina fisheyezoom på 12 mm så jag är nära.

Här syns den tydligt och jag håller kameran nästan precis vid nosen på fisken. Jag har fotograferat en hel del marulkar förut och valde därför att inte brassa på med en massa blixtljus denna gång utan försökte istället få till en bild som det faktiskt såg ut, dvs mörkt och ombonat.

Vi stötte på fler marulkar senare under veckan och så här kan de också se ut. Denna gång hade jag 60 mm makro på och då blir det bara närbilder på en fisk av denna storlek. Här kan man se sprötet på huvudet som den ligger och frestar småfiskar med, så att den kan hugga sej en måltid då och då. Den viftar med sprötet precis ovanför den stora munnen försedd med rader av hullingliknande tänder.

Med makro kan man också ta närbilder på t ex ögat. Den här typen av bild känner nog en del av er igen för jag har gjort det förut. Marulken brydde sej inte det minsta om att jag var så närgången och vill man absolut att den ska flytta på sej måste man putta på den. Då brukar den simma några meter och lägga sej tillrätta igen.

Som en kontrast till de första bilderna kommer här en marulk som låg på vit snäckskalsbotten. Den här var inte så stor och bilden är tagen med makroobjektivet. Här var det mycket ljusare tack vare sanden och då kan jag backa så pass att den i alla fall delvis "får plats" i bilden med 60 mm makro. Trots dubbla blixtar förmår de inte att ljussätta särskilt långt i mörka skandinaviska vatten.

Här syns "metsprötet" tydligt och den lilla vimpel som sitter i toppen och ser ut som något gott för en intet ont anande fisk.

Trots vit snäckskalsbotten var den här marulken inte helt lätt att se den heller. Bilden är ett gränsfall för var jag kan få till med 60 mm makro och färgerna är inte helt perfekta. Jag ville dock gärna visa hur den såg ut uppifrån och det är ju så här man ser den när man kommer simmande. Mer spännande undervattensmöten kommer snart.

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-09-28 18:25 | Läst 5401 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Grisar som lever grisliv

Vi har varit i Norge den senaste veckan och på väg dit passerade vi en hage längs vägen, i närheten av Kårböle, där det gick några prickiga grisar. Det blev förstås tvärstopp och vänd! Det gick att stanna med bilen ganska nära och jag var snabbt ute med kameran. Undrade om jag skulle sätta på 100-400 mm när jag närmade mej hagen, men det visade sej att 24-105 var mer än tillräckligt. En sugga var först framme vid staketet och kollade in mej.

Sedan följde den ena nyfikna lilla grisen efter den andra. 

De roliga färgerna tyder på att detta är linderödssvin (eller möjligen korsningar med linderödssvin). Det är den enda oförädlade lantrasen av tamgris som finns i Sverige och de djur som finns nu härstammar alla från Skånes djurpark som bevarat en flock sedan 1952.

Jag satt på knä i ett dike och lyckades föra in kameran bakom både ett fårstängsel och två eltrådar. Grisar är inte helt lätta att stängsla in och det fanns en del extra barriärer i form av träpallar mot vägen. 

Det var två suggor och ett gäng smågrisar. Alla bökade på av hjärtans lust och jag var förstås helt såld.  

Även min sambo hade klivit ut bilen och tog några bilder då jag låg i diket och fotade genom staketet.

Tänk att små jordiga trynen kan ha så hög "måbra" faktor, eller är det bara jag som är lite udda?

De hade minsann koll på den där konstiga fotografen som hängde in genom staketet.

Man kan ju undra om det är mej de småpratar om?

Det här kallar jag prima grisliv och efter en mysigt stund med grisarna fortsatte vi mot Norge och ön Tustna som var vårt mål

Mer om Tustna i ett senare inlägg.

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-09-26 21:28 | Läst 3032 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Nu är det dax...

Hösten är här och nu är det dax för den stora flyttningen igen.

Gäss av olika sorter samlas i gigantiska flockar för att äta upp sej och putsa till det sista på fjäderdräkten. Ungfåglarna har inte en aning om vad som ska hända...eller...?

Det snackas ju trots allt rätt mycket i en gåsflock. Det har ni nog alla hört både då de står på marken och när de är i luften. Förbereder de sej och peppar sina telningar eller pratar de om flygrutten, bra matställen eller vad?

När de inte äter ser i alla fall många ut att stå på helspänn och bara vänta. De sträcker på sej och "testar" vingarna...pre-flight check?

Som på en signal lättar ett helt gäng, men inte alla, som när en örn närmar sej. De snackar högljutt med varandra....

...och sveper ut över vattnet i det låga solljuset.

En del gör en riktig lågsniff över våtmarken.

Somliga blir lite suddiga när de sveper förbi...

När de sista solstrålarna försvinner där jag står blir det snabbt råkallt och väldigt höstlikt i luften, trots att det är vindstilla.

Fåglarna tar höjd och försvinner bort i större och mindre grupper. 

Kanske bara en kortare sträcka denna kväll, men snart försvinner de för gott för denna säsong.

De intar flygformation och ger sej av...En del väljer tydligen att flyga med lite större kompisar. 

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-09-17 17:11 | Läst 2257 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Fjällnära kor

En kollega till mej har skaffat en fjällko av typen fjällnära. Det en grupp fjällkor som har använts i traditionell fäboddrift eller som hushållskor på avlägsna gårdar i Norrlands fjälltrakter. Eftersom gårdarna ofta varit ensligt belägna har utbytet av djur från andra besättningar och användandet av semintjurar inte varit så stort som hos fjällrasen i övrigt. 

Fjällkor är ofta vita med svarta eller bruna fläckar och de saknar horn. Alla fjällkors mjölk är mycket bra ur mejerisynpunkt med en världsunikt hög frekvens av Kappa-kasein B som är betydelsefullt för ostproduktionen. Det gör ostutbytet dubbelt så stor från mjölken från dessa djur. Eftersom de får större delen av sommarens foder genom skogsbete har de utvecklat ett starkt fodersök som ger en nyfikna och, om korna mjölkas, väldigt sociala kor. 

Min kollega skaffade en dräktig fjällnära ko för att testa på osttillverkning. Enligt djurskyddslagen får man inte ha en ensam ko (fast det finns andra betande djur som t ex hästar) så hon fick skaffa ett nöt till. Sällskapsstuten, som är en korsning, går ibland under namnet Agent (se öronmärkningen). Han må se helt vit ut men lägg märke till att han har bruna öron.

I slutet av sommaren kom äntligen kalven och det var ju den här krabaten som jag primärt åkte för att titta på. Han har ännu inte fått något namn och som ni kan se inte heller några lappar i öronen. Jag hade turen att det kom en tjänsteresa emellan och fick några bilder innan de stora örhängena var på plats.

Charmig men fortfarande lite skygg så bilderna är tagna med telezoomen. Det var ett varmt sensommarljus i hagen, precis innan solen gick ner bakom träden.

Den behärskar redan tungmanövern som alla kor verkar utöva mer eller mindre frekvent.

Mamman är inte skygg alls, tvärtom kom hon flera gånger för nära och en vidvinkel hade varit mer passande. Jag vet att några som läser min blogg har uttryckt viss oro inför möten med kor. Just den här, med kalv och större kompis, kändes det helt lugnt att besöka inne i hagen. Ägaren var ju också med och lockade fram dem med fallfrukt. 

Lägg märke till de svarta runt ögonen, som eye-liner, dvs som vi använder make-up för att framhäva ögonen. 

Kon heter Mika men hennes son har ännu inte fått något namn.

När mjölkbaren plötsligt öppnade kom den stora kalven på att det där som man kan suga i sej är minsann gott och den fredliga kon låter snyltgästen komma till för det mesta. Trots att den numera är en ren gräsätare och inte har druckit mjölk på flera månader verkar det som att foderspjälkningskanalen fixar det.  

" - Är det detta som kallas fjällmjölk? Gott i alla fall."

Här råder en annan åsikt om vad som är gott. Om katten själv får välja...

Hälsningar Lena

Postat 2021-09-15 18:59 | Läst 3741 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 3 Nästa