Sjön som nog inte är en sjö

För en dryg vecka sedan passerade jag den här sjön utanför Fläckebo. Mängder med sångsvanar hade samlats här. När jag tittade ut över vattnet insåg jag också att sjön nog var mycket större än den skulle vara, för det såg misstänkt ut som stubbåker på rätt stora ytor. 

Sångsvanarna verkade trivas och en hel del andra fåglar guppade också på vattnet. Solen sken kortvarigt men det blåste isande kallt och jag insåg snabbt att här skulle jag inte bli kvar så länge. 

Här passerar tre gravänder och det såg jag inte förrän jag tittade på bilderna efteråt (fokus är på svanarna). Gravänder har jag bara sett i Skåne men det händer att en och annan rapporteras här upp. Det var i alla fall första gången jag såg dem så nära hemma. Tre stycken var också rapporterade i Artportalen. 

Två havsörnar seglade majestätiskt högt upp, tillsammans med en kråka som gjorde sitt för att störa dem. Jag tänkte att kanske skulle någon av dem komma ner och försöka sej på att ta ett byte, men det blev förstås ingen sådan underhållning.

De stora rovfåglarna orsakade ändå en massa flaxande då allt mindre än en svan lyfte från sjön. Det fanns t ex stora mängder kricka, som alla lättade.

När örnarna drog bort kom de till ro igen och jag återvände snabbt till bilen för att värma mej. Hade det inte blåst isande vindar hade jag nog stannat längre vid denna pöl, för det hände saker hela tiden och det fanns en hel del fåglar. 

Nu avslutade jag med krickorna och åkte hem.

Hälsningar Lena

Tre rutor från helgen

Vi har inte odlat rödbetor själva, för vi konsumerar inte några stora mängder av denna knöl. Men jag kunde inte motstå att testa ett recept på rödbetsrisotto som blev både läckert och en fröjd för ögat. Det räckte med en färsk rödbeta. Fisken på toppen är kolja stekt i smör och till den hade vi också en kall sås smaksatt med mycket pepparrot, citron och dill, samt mera sallad förstås. En perfekt fredagsmiddag utan överdrivet krångel. I helgen har jag också tagit reda på en mindre andel älgkött från en ung tjur skjuten förra helgen. Det blir dock inte så fina bilder förrän den är tillagad. 

Jag gjorde en tur till skogen och sa till min sambo att jag bara skulle titta på svamparna. När jag hade tittat på dessa rödgula trumpetsvampar en stund bestämde jag mej för att i alla fall plocka de stora. Just rödgul trumpetsvamp har jag inte så mycket av hemma och nu ligger de på tork. Det blev en del trattkantareller och ett dussin stora gula kantareller också, som jag inte kunde motstå. Nästan två kilo visade det sej när jag kom hem. Jag gav dem till grannen som blev mycket glad. 

Det har också varit full fart i fågelrestaurangen. Fullsatt i stort sett hela tiden med 10-12 talgoxar som trängs vid samma bord (talgblock). Blåmesar och pilfinkar (nya gäster) får trycka sej in mellan de glupska talgoxarna. En och annan tuff svartmes eller entita dyker också upp ibland. Vädret inbjöd dock inte till någon organiserad fotosession. Det blev bara en blåmes som satt i baren i väntan på en plats vid buffén. 

Nu börjar en ny vecka.

Hälsningar Lena

Gamla nallar i ny tappning

Det blir mycket jobb just nu och väldigt lite tid att vara ute. För ett tag sedan gjorde jag en djupdykning i arkivet och plockade fram ett av mina första möten med björnar. Bilderna är från oktober 2010 fotograferade med en Canon 300 mm/f4 samt 1,4 konverter på min gamla 7D. Vi hade haft en heldag med fantastiskt dykning i Barkely Sound på västra sidan av Vancouver Island och gick med låg hastighet ganska nära land då vi fick syn på björnhonan och hennes ungar. 

De uppehöll sej vid en gammal brygga och letade godsaker på klipporna i lågvatten. Vi slog av motorn och lät båten sakta driva in mot land. Vattnet var spegelblankt och solen var på väg att gå ner. Kameran satt förstås i undervattenshuset, jag hade bara ett kamerahus på den tiden. Det tog ett tag att få ut det och byta objektiv, därav inga bilder på när vi närmade oss björnarna. 

 Eftersom vi var de enda gästerna på dykcentret och värdparet var ute med oss hade vi ingen anledning att skynda oss hem. Vi satt i båten och tittade på björnarna en lång stund. Honan visste att så länge vi inte la till så var båten inte ett hot mot dem. Vi kunde sålunda fortsätta njuta av mötet utan att stress för familjen. Vi hade den lågt stående solen på båten, vilket var ljuvligt, men ljuset på björnarna var minst sagt knepigt och mina kunskaper långt ifrån vad de är idag. Bilderna är knappt beskurna men däremot kraftigt redigerade och nu också brusreducerade med den nya funktionen i LR. Det var just den funktionen som gjorde att jag tog fram dessa bilder igen.

Vi lämnade björnfamiljen innan solen försvunnit helt och åkte mot dykcentret för packa ur all utrustning och förbereda för nästa dags dykning. Vi såg honan med sina ungar på håll ett par dagar senare, men där kunde vi inte komma närmare. Men vi fick detta minnesvärda möte under en fantastiskt vecka (i oktober!), på en plats långt från vägar och civilisation i British Columbia.     

Hälsningar Lena

I heldag i skogen

Jag har haft en heldag i skogen trots att vädret inte var det bästa, men jag var ledig och sambon var iväg på älgjakt. Då måste man passa på. Jag började vid en skogsmatning och där var det full fart på småfåglarna. Till min förtjusning var det ett par tofsmesar där. 

Nötväckorna jobbade hårt med att hämta nötter och hamstra dem någonstans. Vi imponeras ibland av rovfåglars klor, men kolla in den här lilla pippin. Den bakåtriktade klon kan hålla hela fågelns vikt. Visserligen bara ca 20 g, men rätt häftigt i alla fall.

Trots att det fanns hur mycket lättåtkomlig mat som helst hittade den här nötväckan ändå  en liten godsak i björkstammen. Den här bilden är obeskuren och visar hur nära jag kunde vara dessa fåglar, brännvidden är 500 mm. Tyvärr Jan, inga översiktsbilder från det här stället.

Här har den hittat vad den letade efter och sedan smackar den nöjt när den svalt bytet. Nåja, slickar lite med tungan i alla fall.

Sedan intar den en klassisk pose för nötväckor, till stor del hängande i den bakåtriktade klon med stöd av de framåtriktade mot stammen. 

Svartmesen har hittat den finaste godisgömman och nu verkar den titta över axeln som för att kolla om någon annan tänker komma och ta för sej av hasselnötterna.

En entita eller möjligen talltita, jag kan inte uttala mej med säkerhet utifrån de bilder jag har. Miljön gör att det skulle kunna vara talltita.

Blåmesen ser nästan lite bortkommen ut men skenet bedrar. Den visste precis var godsakerna fanns.

Trädkryparen var en överraskning och även om den åt av fröna i automaten letade den ändå efter godsaker på en tallstam. 

Efter småfåglarna åkte jag till min svampskog, där det fortfarande finns en hel del gula kantareller. De flesta verkar inte ha tagit nämnvärd skada av snöfallet eller de senaste frostnätterna. 

Stora, lysande orangegula svampar, bara att plocka med sej. Mer än halva korgen fylldes under den första timmen.

Nu finns det ju även trattkantareller och även om jag inte hade tänkt plocka så mycket kunde jag inte motstå de största. Korgen blev full snabbare än jag räknat med.

Men jag hade ju en extra påse med mej och plockade på en stund till. 

När jag skulle åka hem hörde jag ett högt skränande ljud och fick sedan syn på en gråhäger. Det är ju inte en skogsfågel direkt men det finns en våtmark ganska nära så jag kan förstå varför den var i närheten. Jag trodde att jag skulle avrunda denna skogstur med några rådjursbilder men det verkar som att jägarna har skrämt dem på flykten för tillfället. 

Hälsningar Lena

Nu är det verkligen höst

Det går inte att undkomma längre, det är verkligen höst. Is på bildrutorna på morgonen, för man har inte lärt sej att stoppa i sladden. För mörkt att fota annat än på helgerna och jag har precis blivit tvungen att köpa en gurka i affären. Den första sedan 1:a maj. 

Men träden har fortfarande de mesta av bladen kvar, solen skiner ibland på lunchen och det är plusgrader. På köksbordet ligger två stora röda bifftomater tillsammans med äpplena och skogen är fortfarande full av svamp. Ganska OK.

Det är också hög tid att på allvar ta slå upp dörrarna i fågelrestaurangen. Vi har smygstartat med en mindre pop-up servering under taket till cykelförrådet, men nu är det dags att göra iordning de större matställena. 

De små vet vad de vill ha.

Hälsningar Lena