B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Kangaroo Island - ön som brann II

Jag ville inte fotografera privata hem och gårdar som brunnit, men när vi hittade detta turistkomlex/hotell blev jag väldigt nyfiken. Det fanns ingen avspärrning och ingen var där och röjde eller jobbade så vi gick in...Underligt nog så har skylten klarat sej väldigt bra, den är knappt svärtad. Men det har varit någon slags dekoration framför som är delvis förkolnad.  

Vi parkerade vid skylten och promenerade in på området. Det kändes lite spöklikt, inga fåglar och inga små "wallabies" som man kan förvänta sej på en anläggning som denna. Alla byggnader verkade raserade.

Fredrik skickade upp drönaren och då kan man se att förödelsen är total. Det har dock funnits möjlighet att bekämpa branden för det runda till höger är en branddamm och det fanns fler vattendepåer. Vad som förvånar oss är att det finns en stor gastank som klarat sej. Den är vit och man kan se den till vänster.

Här kan man se en öppen branddamm längst ut till höger på bilden. Den har fortfarande vatten. De andra runda dammarna har med största sannolikhet också innehållit vatten (eller kanske fortfarande gör det) för att driva hela stället. Det har funnits en "ring" med låga byggnader typ motell men även fristående bungalows, restaurang, reception mm. Det går fortfarande att se bilder på nätet från anläggningen som den såg ut innan det brann.

Den här har i alla fall någon använt, men den var väl mindre än en droppe i havet när elden kom farande genom träden och buskarna som omger hela anläggningen.

En tvättstuga ser det ut som och till vänster en gasolgrill under plåten. Sådana grillar har vi använt åtskilliga gånger. De finns inte tillstymmelse till låga utan grillytan är en häll, så det funkar bra även om brandrisken är katastrofal.  

Det fanns åtskilliga bilvrak på området förutom anläggningens egen minibuss. Innan jag bestämde mej för att lägga ut dessa bilder har jag läst vad jag kunnat hitta på nyhetssajter mm, såväl gäster som personal verkar ha evakuerats utan att någon kom till skada, men det blev en del bilar kvar. 

Här kan man se att hela anläggningen var omgiven av skog och buskar. Så vill man väl ha det om det är en "wilderness retreat", men när elden kommer farande blir det förstås extra svårt att rädda stället. I nederkant kan man dock se att det redan börjat komma grönt på träden. Som jag beskrev i förra inlägget är det liv i de svarta eucalyptusstammarna.

När man läser om anläggningen på nätet kunde man som gäst här möta wallabies (små känguru) som rörde sej runt husen och andra små nattaktiva pungdjur, det fanns koalor väldigt nära och förstås mängder med fåglar. Koalastället är också nerbrunnet. Anläggningen låg visserligen väldigt avsides men bara ett par kilometer från nationalparken Flinders Chase. Sökte man natur och djur men ändå viss komfort (och en restaurang), låg det här bra till. 

Det gröna, som jag tycker ger den här bilden något extra, är en prydnadsdamm. Den var lite sunkig men det fanns ett helt gäng småfåglar som höll till på "ön" i dammen. Det fanns uppenbarligen något där som de gillade och kunde äta. Jag har inga vettiga bilder på dem och vet inte heller vad det var för art, inget jag kände igen.  

Många av träden som såg döda ut hade börjat spira och skjuta gröna skott. Det fanns även en del buskar på marken som överlevt och var gröna i mitten. Annars var det dammigt, sotigt och dött på marken.

Därför blev vi helt överrumplade av denna ståtliga ödla som låg bredvid vår bil när vi kom tillbaka. Det är en Goanna, en typ av varan (monitor lizard) och just denna är en underart som bara finns på Kangaroo Island (enligt lokalbefolkningen). De har klarat sej undan bränderna genom att gömma sej i hålor i jorden, men har svårt att hitta mat i den brända miljön. Den här var nog ca 70-80 cm lång, men de kan bli betydligt större.  

Jag lyckades byta till 100-400 linsen medans den fortfarande rörde sej vid vår bil. Den smög in bland de brända grenarna och löven där den förstås hade helt rätt färger för att försvinna helt och hållet. 

Trots allt elände vi såg har brandmän, militär och frivilliga gjort enorma insatser för att rädda det som gick att rädda, evakuera människor samt även röjt och börjat ställa saker i ordning igen. Viktiga vägskyltar längs alla öppna vägar var utbytta, likaså de vita reflexmarkörerna. Staket hade röjts i mängder och nya var på väg upp. Vi såg hur man röjde med grävare och stora maskiner på flera gårdar, förhoppningsvis för att bygga upp igen. Strandkaféet och campingen vid "vår" strand i Stokes Bay hade öppnat, trots att ägaren hade förlorat sitt hem bara veckor innan. Kafébyggnaden hade ju klarat sej och ön välkomnade turister igen. Trots att vårt besök på ön inte alls blev som vi hade trott ångrar vi inte att vi åkte dit. Det här var det enda stället där vi fick viss uppfattning om vad bränderna har medfört, trots att vi reste i två och en halv månad, mestadels med bil, i landet.  

Hälsningar Lena

Postat 2020-03-04 17:37 | Läst 783 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Promotion

I lördags hade Sveriges lantbruksuniversitet promotion, dvs en ceremoni då insignierna för doktorsgrad delas ut efter godkännande av doktorsavhandling. Dessa tre härliga tjejer skulle denna dag få motta doktorshatten och diplomet. Klädkoden är hödtidsdräkt, men klänningen behöver inte vara svart.  

Efter högtidligt intågande i aulan inleds promotionen med tal av rektor. Hattar, lagerkransar och diplom ligger uppradade i bakgrunden. Det var ett 30-tal nya doktorer från fyra fakulteter som skulle promoveras. Dessutom en jubeldoktor och sju hedersdoktorer.  

Först ut var en jubeldoktor, vilket är en titel som tilldelas den som 50 år tidigare promoverades till doktor. I år var det bara en och det var en gammal kollega till mej och professor emerita vid vår institution. 

Sedan följde promovering av nya doktorer vid min fakultet och bland dessa en tjej som jag varit handledare till, vilket också var orsaken till att jag var där och tittade. Det är promotor som delar ut hatten...

...följt av diplomet.

Därefter tar de varandra i hand och doktorn kliver över trappsteget och ner på andra sidan.

Slutligen ett bugning till rektor, hedersgäster och alla som med i aulan. Då är nästa person redan på väg upp osv.

 

Dessa tre vänner var de sista från vår fakultet och fick därför stå kvar på scenen för fanfar och slutord från promotorn. Därpå följde nästa fakultet och så höll det på ett par timmar.

Efteråt var det förstås fotografering...

...och jag passade på att vara med bland äkta makar och ta några bilder. Jag skulle egentligen inte ha någon kamera med mej på detta evenemang, eller påföljande fest, men ryckte ändå med mej en 7D mkII (det jag har sedan jag sålde min 5D) och mitt ljusstarkaste objektiv, ett 50 f/1,2. 

Det blev några porträttbilder också, på alla tre naturligtvis.

Efter promoveringen var det fest på slottet och vi skulle åka buss dit. Den här vackra pärlan hade kommit för att vara med och köra gäster till slottet. 

Slottet går inte att fota med 50 mm (som dessutom blir x 1.6 på den kameran) men så här såg det i alla fall ut på väg in.

I garderoben samsades doktorshattarna. Det här är rätt dyra huvudbonader så de allra flesta lånar en hatt av en äldre kollega. Hattarna har sålunda varit på betydligt fler promoveringar och fester än sina ägare.

Lite bubbel att starta med.

Uppsala slott är otroligt pampigt och kanske inte alls vad man förväntar sej av ett slott. Stenväggarna är ofta kala och fönstren väldigt djupa. Takhöjden är enorm. Lokalerna fylldes snabbt med festklädda människor.

Jag hittade en trappa upp till balkongen och tog några bilder ut över festlokalen. Här får man en viss uppfattning om hur högt i tak det är.

Färggranna förrätter på ett vackert dukat bord. Stolarna är dock inte de allra skönaste. I synnerhet om man har en klänning med pärlor påsydda på tyget. Varenda pärla kändes redan innan första vinet var serverat.

Den långa middagen ska snart börja för den tappra serveringspersonalen. 

 

Jag fotade väldigt sparsamt under middagen för det skulle ändå inte bli särskilt bra resultat och det var dåligt ljus. En porträttbild blev det i alla fall.

Det var förstås ganska många talare och jag fångade den mest underhållande på bild, hedersdoktor Jason Shogren från USA.

Vi avrundade med kaffe och avec en trappa upp och då passade de två veterinärmedicine doktorerna på att samråda lite om en halt shetlandsponny. Hattar eller ej, det finns fortfarande en vardag efter helgen. 

 Hälsningar Lena

Postat 2019-10-07 21:21 | Läst 975 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Naturbete och biologisk mångfald

" - Wow kolla!!! Det kommer ett helt gäng med människor! Undrar vad de ska göra i vår hage? "

" - Vad kollar ni på? Vår mat ??? "

" - Maten är jättegod här men du kanske har lite smågodis eller nåt annat kul med socker på ? "

I går var jag på naturbetesvandring från lunch och hela eftermiddagen. Ciceron för dagen var professor Urban Emanuelsson som under många år var föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Han är expert på naturvård i odlingslandskapet och berättade om hur viktigt det är med naturbeten för den den biologiska mångfalden. Naturbeten är permanenta gräsmarker som inte plöjs, sås in, gödslas eller bearbetas. Det ska finnas en lagom mängd träd samt djur som betar och håller öppet, helst kor men får och hästar går också. Som ni sett betade unga nyfikna nötkreatur i denna hage. 

Coola Rosa var också med på vandringen men hon tyckte det gick alldeles för långsamt. Det fanns på tok för mycket för människorna att titta på.

Det ska finnas träd på ett naturbete och djuren verkade gilla de gamla ekarna. Jag har inte en aning om vad de var ute efter men de slickade stammen på den här eken som var uppskattningsvis 300 år gammal. Just nu räknar forskare på hur många träd det krävs för att ett naturbete med ett visst antal djur ska bli klimatneutralt. Det får inte vara för mycket träd för då blir det för skuggigt för vissa växter. Balans mellan djur, träd och växter är vad som gäller.  

Här är det en fallen asp som drar till sej stort intresse. Det var tickor på stammen, hål med småkryp, andra hål där det antagligen bott fladdermöss mm mm. Urban betonade att stammen skulle få ligga och att man kunde gå tillbaka hit och titta på hur livet utvecklades med tiden. 

Det blev förstås en hel del fokus på blommor och när vi hittade den här blev Urban riktigt förtjust. Det är en blåsuga och trots att jag faktiskt är lite intresserad av växter har jag aldrig sett den förut eller hade en aning om vad den hette. 

Vanlig midsommarblomster fanns det förstås. Vad som är speciellt med denna är att det utvecklas en lågväxande sort där det betar djur. De som börjat blomma var bara ett par decimeter höga. 

Smultron stortrivs på naturbeten och det fanns såväl vanliga vilda smultron som backsmultron i mängder. Smörblommorna blommade också för fullt.  

En av mina favoriter, humleblomster, hade precis börjat slå ut. 

Det diskreta lilla junfrulinet var bara ett av många tecken på att det här är ett välskött naturbete som har högt kulturhistorisk värde. Vi kunde heller inte låta bli att spekulera i om inte Linné  själv vandrat i dessa marker (han bodde ganska nära) och att flera av de stora ekarna antagligen fanns där redan på hans tid. 

Den här kombon kan man ju bara inte låta bli att göra. Jag antar att ni känner igen sångtexten....Just kattfot (tredje bilden) är en blomma som minskat kraftigt de senaste 20 åren men som kan komma igen på ett välskött naturbete. Vi hittade en liten plätt med nästan utblommade kattfötter.  

Ungdjuren tröttnade på att följa efter oss och drog ut på egna äventyr, men vi stötte på dem igen mot slutet av vandringen. 

Naturbetet som vi gick i är ca 40 hektar stort och hör till Lövsta forskningscentrum utanför Uppsala. Marken har skötts som ett naturbete i ca 15 år och det har gett mycket bra resultat. 

Om ni undrar över hur vi kunde ha djuren så nära inpå utan problem så var de flesta som gick på denna vandring professionella djurskötare som jobbade på anläggningen med antingen kor, grisar eller fjäderfä. Jag törs nog påstå att alla som var med, även de som inte jobbade där, hade stor djurvana. Den här mannen kan mycket väl ha skött om dessa djur från att de var småkalvar. 

Djuren var väldigt nyfikna och närgångna i början men eftersom ingen som var rädd och betedde sej osäkert lämnade de oss ifred efter ca 15 minuter. När vi sedan mötte dem innan vi skulle lämna hagen kom några fram och "hälsade", men just detta tror jag var mer personligt.

Hälsningar Lena

Postat 2019-05-30 10:26 | Läst 1852 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Hummer

Under helgen var vi, i enlighet med en mångårig tradition, på Väderöarna och gjorde säsongens sista dyk. På lördagen träffade vi på två hummerfiskare som vittjade sina burar.

Här är en bur på väg upp...

...den var tom.

Den skulle betas om och sedan åkte den tillbaka i vattnet.

Den processen gjorde att de snabbt fick en flock bevingade matgäster.

Vi lämnade fiskarna i en flock av vita fåglar och drog vidare till vår nästa dykplats.

Den enda hummer som vi lyckades få syn på under sju dyk (drygt sju timmar under ytan) var den här lilla krabaten som gömde sej undan blixtar och dykare. Humrarna höll sej undan, fast de behöver inte vara rädda för oss dykare för vi rör dem inte.

Dock skulle det bli hummermiddag till kvällen och den här bjässen hade gått in i en tina. Dykarrangören köper humrarna från en lokal fiskare som levererar dem nykokta.

Just denna vägde 1,8 kg och måste delas i två portioner. Om man bara äter hummer och någon enstaka liten brödbit med vitlökssmör, så är 900 g en rejäl middag.

Till en middag med svensk nyfångad hummer måste man ha något gott att dricka och torr champagne passar väldigt bra. När man väl börjat pilla med hummern kan man inte längre ta i en kamera så jag avslutar här. Det blev en lång sittning innan det sista skalet var urskrapat och det sista minsta benet tömt.

Hej så länge,

Lena

Postat 2018-11-07 19:55 | Läst 2107 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Fiskelycka eller olycka ?

Här kommer ett gemensamt inlägg med bilder både från min kamera och min sambos. Vi satt i samma gömsle och bevittnade samma episod, men hade lite olika förutsättningar och vinkel för att fånga förloppet. Så här blev vår sammanlagda historia.

När inte fiskgjusen fiskade i dammen....

....fanns det ju andra som kunde kolla in det fina matförrådet. En silltrut slår sej ner och kollar matsedeln.

Den hade en fascinerande fisketeknik som för det mesta inte ledde till någon fångst.

Den andra besökaren i denna fiskrestaurang var en storskrakhona.

Hon hade en annan teknik men den verkade inte mer lyckosam även om den såg mer effektiv ut.

Silltruten tyckte att hon var lite väl påträngande och gjorde sitt bästa för att bli av med henne.

Plötsligt fångade truten en fisk ! En riktigt fin fisk men den håller den ju helt galet i näbben för att kunna svälja den...

...alltså måste den upp på land och släppa fisken för att kunna få ett nytt tag om huvudet. Skrakhonan var blixtsnabbt på plats.

Hon fick ett perfekt grepp om huvudet...

... med de taggiga kanterna på näbben hade hon ett bättre grepp och kunde med ett snabbt ryck sno åt sej hela fisken.

Silltruten skrek i protest......men vad spelade det för roll. Snipp, snapp, snut....

....så var fisken slut !

Frustrationen visste inga gränser och silltruten vrålade ut sin ilska  över dammen och hela gömsleområdet.

Skrakhonan  drog direkt efter måltiden och silltruten hade inget val utan började fiska igen...När den till slut fick napp visste den vad som gällde. Det var bara att dra !

Hälsningar Lena & Fredrik

Postat 2016-08-10 20:45 | Läst 2836 ggr. | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa