B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Naturbete och biologisk mångfald

" - Wow kolla!!! Det kommer ett helt gäng med människor! Undrar vad de ska göra i vår hage? "

" - Vad kollar ni på? Vår mat ??? "

" - Maten är jättegod här men du kanske har lite smågodis eller nåt annat kul med socker på ? "

I går var jag på naturbetesvandring från lunch och hela eftermiddagen. Ciceron för dagen var professor Urban Emanuelsson som under många år var föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Han är expert på naturvård i odlingslandskapet och berättade om hur viktigt det är med naturbeten för den den biologiska mångfalden. Naturbeten är permanenta gräsmarker som inte plöjs, sås in, gödslas eller bearbetas. Det ska finnas en lagom mängd träd samt djur som betar och håller öppet, helst kor men får och hästar går också. Som ni sett betade unga nyfikna nötkreatur i denna hage. 

Coola Rosa var också med på vandringen men hon tyckte det gick alldeles för långsamt. Det fanns på tok för mycket för människorna att titta på.

Det ska finnas träd på ett naturbete och djuren verkade gilla de gamla ekarna. Jag har inte en aning om vad de var ute efter men de slickade stammen på den här eken som var uppskattningsvis 300 år gammal. Just nu räknar forskare på hur många träd det krävs för att ett naturbete med ett visst antal djur ska bli klimatneutralt. Det får inte vara för mycket träd för då blir det för skuggigt för vissa växter. Balans mellan djur, träd och växter är vad som gäller.  

Här är det en fallen asp som drar till sej stort intresse. Det var tickor på stammen, hål med småkryp, andra hål där det antagligen bott fladdermöss mm mm. Urban betonade att stammen skulle få ligga och att man kunde gå tillbaka hit och titta på hur livet utvecklades med tiden. 

Det blev förstås en hel del fokus på blommor och när vi hittade den här blev Urban riktigt förtjust. Det är en blåsuga och trots att jag faktiskt är lite intresserad av växter har jag aldrig sett den förut eller hade en aning om vad den hette. 

Vanlig midsommarblomster fanns det förstås. Vad som är speciellt med denna är att det utvecklas en lågväxande sort där det betar djur. De som börjat blomma var bara ett par decimeter höga. 

Smultron stortrivs på naturbeten och det fanns såväl vanliga vilda smultron som backsmultron i mängder. Smörblommorna blommade också för fullt.  

En av mina favoriter, humleblomster, hade precis börjat slå ut. 

Det diskreta lilla junfrulinet var bara ett av många tecken på att det här är ett välskött naturbete som har högt kulturhistorisk värde. Vi kunde heller inte låta bli att spekulera i om inte Linné  själv vandrat i dessa marker (han bodde ganska nära) och att flera av de stora ekarna antagligen fanns där redan på hans tid. 

Den här kombon kan man ju bara inte låta bli att göra. Jag antar att ni känner igen sångtexten....Just kattfot (tredje bilden) är en blomma som minskat kraftigt de senaste 20 åren men som kan komma igen på ett välskött naturbete. Vi hittade en liten plätt med nästan utblommade kattfötter.  

Ungdjuren tröttnade på att följa efter oss och drog ut på egna äventyr, men vi stötte på dem igen mot slutet av vandringen. 

Naturbetet som vi gick i är ca 40 hektar stort och hör till Lövsta forskningscentrum utanför Uppsala. Marken har skötts som ett naturbete i ca 15 år och det har gett mycket bra resultat. 

Om ni undrar över hur vi kunde ha djuren så nära inpå utan problem så var de flesta som gick på denna vandring professionella djurskötare som jobbade på anläggningen med antingen kor, grisar eller fjäderfä. Jag törs nog påstå att alla som var med, även de som inte jobbade där, hade stor djurvana. Den här mannen kan mycket väl ha skött om dessa djur från att de var småkalvar. 

Djuren var väldigt nyfikna och närgångna i början men eftersom ingen som var rädd och betedde sej osäkert lämnade de oss ifred efter ca 15 minuter. När vi sedan mötte dem innan vi skulle lämna hagen kom några fram och "hälsade", men just detta tror jag var mer personligt.

Hälsningar Lena

Postat 2019-05-30 10:26 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Hummer

Under helgen var vi, i enlighet med en mångårig tradition, på Väderöarna och gjorde säsongens sista dyk. På lördagen träffade vi på två hummerfiskare som vittjade sina burar.

Här är en bur på väg upp...

...den var tom.

Den skulle betas om och sedan åkte den tillbaka i vattnet.

Den processen gjorde att de snabbt fick en flock bevingade matgäster.

Vi lämnade fiskarna i en flock av vita fåglar och drog vidare till vår nästa dykplats.

Den enda hummer som vi lyckades få syn på under sju dyk (drygt sju timmar under ytan) var den här lilla krabaten som gömde sej undan blixtar och dykare. Humrarna höll sej undan, fast de behöver inte vara rädda för oss dykare för vi rör dem inte.

Dock skulle det bli hummermiddag till kvällen och den här bjässen hade gått in i en tina. Dykarrangören köper humrarna från en lokal fiskare som levererar dem nykokta.

Just denna vägde 1,8 kg och måste delas i två portioner. Om man bara äter hummer och någon enstaka liten brödbit med vitlökssmör, så är 900 g en rejäl middag.

Till en middag med svensk nyfångad hummer måste man ha något gott att dricka och torr champagne passar väldigt bra. När man väl börjat pilla med hummern kan man inte längre ta i en kamera så jag avslutar här. Det blev en lång sittning innan det sista skalet var urskrapat och det sista minsta benet tömt.

Hej så länge,

Lena

Postat 2018-11-07 19:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Fiskelycka eller olycka ?

Här kommer ett gemensamt inlägg med bilder både från min kamera och min sambos. Vi satt i samma gömsle och bevittnade samma episod, men hade lite olika förutsättningar och vinkel för att fånga förloppet. Så här blev vår sammanlagda historia.

När inte fiskgjusen fiskade i dammen....

....fanns det ju andra som kunde kolla in det fina matförrådet. En silltrut slår sej ner och kollar matsedeln.

Den hade en fascinerande fisketeknik som för det mesta inte ledde till någon fångst.

Den andra besökaren i denna fiskrestaurang var en storskrakhona.

Hon hade en annan teknik men den verkade inte mer lyckosam även om den såg mer effektiv ut.

Silltruten tyckte att hon var lite väl påträngande och gjorde sitt bästa för att bli av med henne.

Plötsligt fångade truten en fisk ! En riktigt fin fisk men den håller den ju helt galet i näbben för att kunna svälja den...

...alltså måste den upp på land och släppa fisken för att kunna få ett nytt tag om huvudet. Skrakhonan var blixtsnabbt på plats.

Hon fick ett perfekt grepp om huvudet...

... med de taggiga kanterna på näbben hade hon ett bättre grepp och kunde med ett snabbt ryck sno åt sej hela fisken.

Silltruten skrek i protest......men vad spelade det för roll. Snipp, snapp, snut....

....så var fisken slut !

Frustrationen visste inga gränser och silltruten vrålade ut sin ilska  över dammen och hela gömsleområdet.

Skrakhonan  drog direkt efter måltiden och silltruten hade inget val utan började fiska igen...När den till slut fick napp visste den vad som gällde. Det var bara att dra !

Hälsningar Lena & Fredrik

Postat 2016-08-10 20:45 | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera

En fotografisk resa till Säterdalen

Resegeneralen Peter Engman ger instruktioner till oss utställare som ska spika upp alster på planket. Gästutställare på scenen detta år var bl a Elisabeth Landberger, Malin Jochumsen och Christer Sjöberg, som också är med på denna bild. Bredvid Christer skymtar John Arthur Ekebert som gästföreläste om hemlöshet.  

Alla alster är uppspikade och resan kan ta sin början.

Jag fick planketplats 10 bredvid FS profilen Ing-Marie Sjödin som visade bilder ur sagans värld.

Björn var med i år och här dokumenterar han Torbjörns färggranna bilder som verkligen stack ut i sina guldramar.

Jag kan bara hålla med Peter om att Rättviksglassen är otroligt god, men han har missat den bästa smaken, saltlakrits.

Samtal mellan fotografer.

Jag passade på att få en fotosession med den vackra och charmiga hunden Smilla som alltid brukar följa sin husse och matte på resan till Säterdalen.

" - Får jag verkligen gå ut i vattnet ??? Jaha, du vill att jag ska gå ut...OK."

" - SMILE ! "

" - Men jag kan posera allvarligt också. Blir det bra så här? "

Bilder, samtal, och glass varvades med föreläsare med blandade inriktningar. Här gästföreläsare Felix Heintzenberg som pratade och visade bilder om Nordiska Ugglor.

Fikapaus.

Regn blandades med strålande sol och här passar det bra med en stunds stickning innan resans avslutande föreläsningarna med Brutus Östling.

Tack för ett toppenfint arrangemang !

Hälsningar Lena

Postat 2016-08-01 18:12 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

SM i voltige

I går söndag var jag och tittade på en ridsport som jag aldrig sett förut. Då gick nämligen SM i voltige av stapeln i Uppsala. Man kan tävla i lag eller individuellt. Jag har en gammal studiekompis vars döttrar tävlar i Laholms Voltige och det här är deras sexmannalag i svår klass.

Voltige är en ridsport där voltigörer gör gymnastiska övningar till musik på en häst som galopperar på en volt. En linskötare ser till att hästen galopperar i jämn takt och är förstås en mycket viktig del av laget. Här har laget hälsat på domarna och programmet kan börja.

Här kan man se ett av domarborden. Det sitter domare i varje hörn. Hästen Quincy galopperar taktfast. Han har varit med förr.

Ni som läser detta och har suttit på en fullstor häst i galopp kanske kan föreställa er något om hur detta måste kännas.... Ett par personer har fallit eller halkat av i tidigare lag men det går bra för Laholm.

Här drar man upp sin minsta lagmedlem. Man förstår ju varför de är lite olika stora tjejer i laget. Under hela tävlingen skymtar jag dock bara en kille.

Den minsta tjejen far upp i luften.

Stor koncentration.

Den här typen av program är fritt komponerat och kallas kür. Laget visar sin kür två gånger. Dessutom ingår en serie obligatoriska moment som alla deltagare ska genomföra under en minut vardera.  Alla delar får poäng och även hästen om jag förstått rätt. Det här är sista framträdandet laget gör innan totalsammanräkningen.

Säkra händer fångar lagmedlemmen och man kan även se hur den sittande lagkamraten håller den som står.

Quincy galopperar på....

.....och efter några minuter som var minst sagt svettiga även på läktaren är programmet klart. I mina ögon såg det helt felfritt ut.

Dräkterna hos de olika laget varierade minsann och nästa team in på banan såg ut så här.

Jag minns tyvärr inte vad detta lag hette men här kan man i alla fall se hur de håller i varandra.

Glöden hos dessa voltigörer kan man inte ta miste på och deras sista framträdande räcker till ett brons i SM.

Sista laget Team Svea gör sig redo. Mycket jobb bakom dessa håruppsättningar.

Trots att jag inte sett denna sport tidigare inser jag ganska snart att det här är ett mycket duktigt lag.

Det finns säkerhet och balans i alla deras rörelser...

...jag får också veta av min kompis att det här är guldmedaljörerna. Inga lag kan hota dem efter denna och deras tidigare två uppvisningar.  

Hästen klappas om efter ett perfekt program. Lägg märke till att den också har en fin fläta på den stora tävlingsdagen.

Det är dags för prisutdelning och Laholms Voltige tar silver i SM svår klass.

Även hästarna belönas.

Man kan ju snegla lite upp mot guldpallen....nästa år kanske...

Sedan är det förstås dags för en groupie. Även här kan man se håruppsättningar som krävt en hel del pyssel för att hålla ihop under en hel tävlingsdag.

Gruppfoto med häst och linskötare.

" - Vilken uppståndelse ! Ge mej en godis nu och sen packar vi ihop och åker hem. "

Hälsningar Lena

Postat 2016-07-25 18:33 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa 

Innehållskategorier