Tulpantrappan och longitud 0 grader

Från Natural history museum åkte vi vidare till Greenwich. Först gick vi till Queen's House som började byggas 1616 till drottning Anne av Danmark, men hon hann inte uppleva det färdiga huset. Det blev istället nästa drottning, Henrietta Maria av Frankrike, som fick njuta av huset som stod klart 1635. Hon deltog i att fylla palatset med konst och det blev hennes "House of Delights". 

På den här oljemålningen från 1860 kan man se Greewich park med Queen's House i mitten och Royal Observatory på kullen till vänster (det kan man se till höger på första bilden). Man skymtar Themsen i bakgrunden. 

Inne i palatset är både väggar, golv och tak dekorerade. Jag fastnade för det här golvet sett från våningen ovanför. 

Huset är fullt med konst även idag och det hade man kunnat ägna timmar åt. Nu är dessa historiska oljemålningar inte riktigt den typ av konst som brukar titta på, men vissa tavlor fick mej att stanna upp lite längre. Det här är drottning Elisabeth I målad av en okänd konstnär år 1588 efter att England besegrat den spanska armadan. Tavlan kallas därför Armada portrait. En kvinna på 1500-talet med mycket makt.

Det här är största anledningen till att vi letade oss fram till denna byggnad, Tulpantrappan eller  “The Tulip Stairs”. Namnet har den fått då blommorna anses likna tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa svärdsliljor. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, som valdes av Henrietta Maria av Frankrike när hon "tog över bygget" efter Annes död.  

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, de stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Det kommer mängder med folk hit enbart för att fotografera trappan och jag hade tur som fick några bilder då det inte var människor med kameror i den. Återigen förbannade jag att jag inte hade mer vidvinkel med mej än 24 mm. Man fick inte gå hela vägen upp i trappan vilket begränsade effekten av att fotografera uppifrån och ner.

Färgen på räcket kallas för "smalt blue". Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn. 

Från spiraltrappan gick vi ut och passerade en av de två pelarkolonnerna.

Vi fortsatte sedan upp för backen till The Royal Observatory. Om man besöker Greenwich bör man ju leta på "nollan", för den finns markerad här.

Utsikten från Observatory Hill ner mot Queen's House, floden och storstaden fixade jag med sex bilder i stående format. Jämför gärna denna med oljemålningen i början av inlägget. Det finns inte längre några hjortar i parken...

...men däremot nyfikna grå ekorrar. Den här kom fram och satte nosen i objektivet, där kunde jag förstås inte få fokus på den.

Jag hittade också longitud noll när min sambo var inne i observatoriet. Den var prydligt markerad som en linje på en promenadväg. Jag fick sedan en utläggning om att den flyttar på sej, men man flyttar förstås inte strecket, så jag för nöja mej med att det i alla fall var någonstans väldigt nära.  

Efter en lång dag med väldigt många steg i London hade det varit gott att gå in här och ta en "pint". Vi fick dock vänta tills vi kom hem till min systerdotter och kunde slå oss ner i deras lilla trädgård. Där blev vi sittande resten av kvällen. 

Hälsningar Lena

En dag på museet

Torsdag morgon, dagen före midsommarafton och en mycket stor stad i Europa. Vi har åkt tunnelbana i 40 minuter från min systerdotters bostad i Archway och klev ut genom denna portal i South Kensington. 

Enligt Google maps ska vi gå åt höger och över gatan. Vi tittar förstås åt fel håll och inser att det bara är att vänta på "grön gubbe". De röda dubbledeckarna är ett klassiskt inslag och ni har säkert förstått nu att det här är London. 

Efter några minuters promenad kommer vi fram till denna pampiga byggnad. Imponerande från utsidan...

...men det går inte att jämföra med upplevelsen när man kommer in. Den här hallen tog fullkomligt andan ur mej! Solen strålade in genom takfönstren på det gigantiska blåvalsskelettet och längst bort tronade Darwin i vit marmor på trappavsatsen.

Skelettet är enormt och jag glömde tillfälligt bort Darwin. Hallen är det första man kommer in i om man besöker Natural History Museum i London. Om man bara har en timme över och befinner sej i London tycker jag att man ska ta sej hit och gå in här. Det kostar inget och att bara gå förbi de montrar som finns i denna sal är absolut värt det.

Den stora välkomsthallen har ett antal läckra objekt som man kan gå runt och beskåda som t ex de stora girafferna eller den imponerande (nu utdöda) jätteelefanten. Proportionerna går inte riktigt fram på bilderna.

Det här är en hyllning till insekter, den största gruppen djur vi har på jorden. 

Ett mycket snyggt arrangemang som verkligen inbjöd till fotoexperiment. 

Alla pelare och valvbågar är vackert dekorerade med stenar i form av djur och växter. Det finns målningar i taken på våning två och där hittade jag även några arapapegojor. Eftersom det är ett naturhistoriskt museum finns det mängder med uppstoppade djur och man kan se att många har funnits där väldigt länge.  

Det finns förstås också en hel avdelning med dinosaurier och här har man ljussatt några av de stora skeletten mycket effektfullt. Det finns också en fullstor replika av en T Rex som både rör sej och låter. En stor favorit bland de yngre besökarna kan jag intyga. 

Jag tyckte nog att den här montern var betydligt mer intressant. Det är en modell av ett rede med ägg från dinosaurien Maiasaura. Vid utgrävningar i Montana har man hittat dessa reden som bestod av gropar i jorden där flera honor la sina ägg, ca 25 i varje rede. De täckte äggen med lager av växtmaterial som de fick inkubera under, som vissa storfotshöns gör i Australien idag. Ungarna matades med bär, nötter och växtdelar. Det fanns lager på lager med reden vilket tydde på att de kom tillbaka till samma plats år efter år för att lägga sina ägg. Maiasaura dinosaurien var en växtätare, ca 9 meter lång och vägde uppskattningsvis 2,5 ton. Fynden av dessa reden har gett många ledtrådar till hur dinosauriernas reproduktion gick till.  

Den här montern var spektakulär på ett annat sätt och bilden gör den inte rättvisa. Förstora så ser ni mer detaljer. Det är kolibriarter och det sved lite i hjärtat att det gått åt så många, men man kunde tydligt se att de suttit där väldigt länge. Även små bon finns med. Ännu värre var att det fanns en tid då vi nästan utrotade vissa arter då hannarna var populära som hattprydnader!

Det finns också modernare tillbyggnader till museet och en hel avdelning som handlar om jordens uppkomst, jordarter, stenar, klimat, jordbävningar, vulkanutbrott mm.

Det var fortfarande skolgång för barnen och vi mötte förstås många skolklasser på de olika avdelningarna. Här några grabbar i sina typiska uniformer.

Här är vi tillbaka i den stora hallen men uppe på plan två. Man kan skymta blåvalen mellan pelarna. 

Ett par till exempel på utsmyckade valv och pelare. Byggnaden med den stora välkomsthallen är från 1881, men flytten av alla föremål som skulle inhysas i det nya museet var inte klar förrän 1883. 

Moafågeln fanns på Nya Zeeland och antas ha utrotats för ca 600 år sedan bl a genom jakt. En imponerande bjässe ca 2 m hög och runt 2,5 ton. Benfragmentet i montern till höger är de första bevisen på att dessa fåglar existerat.   

Avslutar med en bild på blåvalen som faktiskt inte har hängt där så länge. Den monterades upp 2017. Bilden är ett montage av två bilder som lyckades trots de vimlande skolbarnen i sina varselvästar. Om ni besöker detta ställe ta med en rejäl vidvinkel. Jag hade 24-105 mm och 24 mm var inte tillräckligt för att fånga detta i sin helhet. 

Hälsningar Lena

Välkommen till Husaby Marken

Den sjätte juni varje år går Husaby Marken av stapeln. Det är en medeltidsmarknad i Husby-Långhundra, strax söder om Uppsala och ca 15 minuters bilresa från där jag bor. Ändå har jag inte lyckats besöka detta event en enda gång, trots att jag bott så nära i mer än 20 år. Husaby Marken arrangeras av Hembygdsföreningen och har arrangerats sedan 1991. Området har en gedigen historia. Husabyn var en kungsgård i Långhundra härad, eller Husaby Aernawi som byn hette på 1300-talet. Kyrkan är från 1100-talet. Flera av gårdarna längs bygatan är från 1700-talet. 

Det som präglar marknaden är gediget hantverk och lokala produkter (Uppland med omnejd). Det fanns i princip inget krimskrams och endast ett stånd sålde det typiska marknadsgodiset i form av remmar och klubbor.  Annars var det korvar, rökt kött, ostar, honung, sylt, färska ägg, nybakat bröd, korgar, skinn, järnsmide, silversmycken mm. Jag kom tidigt och därför är det inte så mycket folk på mina bilder. Det var packat när jag lämnade.

Alla som sålde varor hade tidsenlig klädsel. Eftersom jag kom tidigt hade alla inte kommit på plats ännu och kvinnan till höger får hjälp att arrangera sin huvudbonad. En smartklocka på handleden bryter av lite men det vanliga livet pågår ju parallellt med marknaden. Swish fungerade förstås överallt, men man kunde betala sitt Tullbevis med kontanter, dvs inträde till marknaden. Parkeringen var otroligt nog gratis (och välorganiserad).

Många besökare på marknaden hade också väldigt fina tidsenliga dräkter. Den här klänningen pysslar man inte ihop i brådrasket. Dessutom har hon flätade hårkringlor under sin huvudbonad (Princess Leia jag vet, men kanske medeltid också...). 

Solen strålade men det var inte alls så varmt som det varit de senaste veckorna och långa yllemantlar med huva var inte alls fel. Här säljs läderarbeten av olika slag. 

Det fanns förstås musik på marknaden och den framfördes på instrument som var helt okända för mej. Det var även ett musikarrangemang i kyrkan men det missade jag. Här ser det ut som att de medeltida musikerna behövde "touch base" med nutiden och kolla av sina mobiltelefoner mellan sina framträdanden. 

Här kör man ett live framträdande längs marknadsgatan. Det här var mycket stämningshöjande även om det inte drog stora skaror som stannade. Jag kan föreställa mej att de kanske spelade den här musiken under precis där här typen av förhållande, fast det skiljer flera hundra år.

Mat måste man ju ha på en marknad och brända mandlar i små strutar av brunt papper är ju givet. Det var en gaslåga under det stora kärlet där mandlarna lagades till (lite enklare att styra än en vedeldad motsvarighet). Damen till höger sålde grillspett med lokalproducerat kött från en gård som jag känner väl till och har handlat bl a lammkött från. Man kunde betala med vanliga pengar och kolla in nyckeln till kassalådan som hon har i snöret runt midjan.  

Knäckäpplen är också en marknadsgrej, men de ser onekligen rätt läckra ut, även om kokosflingor knappast är lokalproducerade.

Medeltiden var ganska tuff och det fanns ett visst behov av att kunna försvara sej. Det här var ett av få stånd som hade en del enklare saker i plast och ni kan säkert förstå varför. Det fanns hjälmar och svärd i naturmaterial, men knappast något man köper till sin telning, även om man har en liten kung i familjen.

Det fanns också möjlighet att träna sej i närstrid t ex kamp med säckar sittande på en bom. Man kan också lära sett hur man använder en pilbåge av sin marknadsgranne, som också råkade sälja just pilbågar. Prickskytte med pilbåge och armborst med instruktör fanns också för den som ville prova.  

Den här marknaden hade förstås sin egen smed och man kunde köpa diverse smidesprodukter. 

Om man inte själv ville bära svärd och pilbåge för att försvara sej kunde man säkert hyra en kämpe eller två. Det verkade som att det fanns en del riddare som var ute och letade jobb,... eller va de nu gjorde...

 De var helt klart inte kvalificerade för det som alla nu väntade på...det som måste finnas på en medeltidsmarknad...förutom knäckäpplen...

Nämligen tornerspel och riddare till häst. Här dundrar "Bockens kämpar" in på den förvånansvärt begränsade spelytan, vilket gjorde att alla i publiken fick uppleva dessa spel på nära håll, men det var inte alls optimalt för att fotografera. 

En stor och tung kämpe i ringbrynja beväpnad med både lans och svärd i full galopp på en häst som väger minst 600 kg. Ett imponerande ekipage.

Fler riddare rider in på banan, i galopp med fladdrande man och baner.

Man visar upp stridstekniker som olika tävlingsmoment, men det är förstås bara en uppvisning. 

Två team "tävlar" mot varandra och man får service i depån på var sida om arenan mellan tävlingsmomenten. Det är dock inte särskilt pressar i depån mellan delmomenten.

Det här ekipaget väger nog inte ens hälften av den första riddaren+häst jag visade, men i övningarna som krävde precision klarade den sej förstås lika bra. I en kamp hade det varit annorlunda, men det här är show och ingen ska göra sej illa. 

Det här är ändå en imponerande uppvisning med stora hästar som manövreras skickligt i galopp på små ytor med publiken väldigt nära. Jag är imponerad även om det hade varit enklare att fotografera tävlingen om det hade varit större avstånd och mer arenalikt. Så är det inte på Husaby Marken. Där möter man medeltiden mer på nära håll.

Hälsningar Lena

Kangaroo Island - ön som brann II

Jag ville inte fotografera privata hem och gårdar som brunnit, men när vi hittade detta turistkomlex/hotell blev jag väldigt nyfiken. Det fanns ingen avspärrning och ingen var där och röjde eller jobbade så vi gick in...Underligt nog så har skylten klarat sej väldigt bra, den är knappt svärtad. Men det har varit någon slags dekoration framför som är delvis förkolnad.  

Vi parkerade vid skylten och promenerade in på området. Det kändes lite spöklikt, inga fåglar och inga små "wallabies" som man kan förvänta sej på en anläggning som denna. Alla byggnader verkade raserade.

Fredrik skickade upp drönaren och då kan man se att förödelsen är total. Det har dock funnits möjlighet att bekämpa branden för det runda till höger är en branddamm och det fanns fler vattendepåer. Vad som förvånar oss är att det finns en stor gastank som klarat sej. Den är vit och man kan se den till vänster.

Här kan man se en öppen branddamm längst ut till höger på bilden. Den har fortfarande vatten. De andra runda dammarna har med största sannolikhet också innehållit vatten (eller kanske fortfarande gör det) för att driva hela stället. Det har funnits en "ring" med låga byggnader typ motell men även fristående bungalows, restaurang, reception mm. Det går fortfarande att se bilder på nätet från anläggningen som den såg ut innan det brann.

Den här har i alla fall någon använt, men den var väl mindre än en droppe i havet när elden kom farande genom träden och buskarna som omger hela anläggningen.

En tvättstuga ser det ut som och till vänster en gasolgrill under plåten. Sådana grillar har vi använt åtskilliga gånger. De finns inte tillstymmelse till låga utan grillytan är en häll, så det funkar bra även om brandrisken är katastrofal.  

Det fanns åtskilliga bilvrak på området förutom anläggningens egen minibuss. Innan jag bestämde mej för att lägga ut dessa bilder har jag läst vad jag kunnat hitta på nyhetssajter mm, såväl gäster som personal verkar ha evakuerats utan att någon kom till skada, men det blev en del bilar kvar. 

Här kan man se att hela anläggningen var omgiven av skog och buskar. Så vill man väl ha det om det är en "wilderness retreat", men när elden kommer farande blir det förstås extra svårt att rädda stället. I nederkant kan man dock se att det redan börjat komma grönt på träden. Som jag beskrev i förra inlägget är det liv i de svarta eucalyptusstammarna.

När man läser om anläggningen på nätet kunde man som gäst här möta wallabies (små känguru) som rörde sej runt husen och andra små nattaktiva pungdjur, det fanns koalor väldigt nära och förstås mängder med fåglar. Koalastället är också nerbrunnet. Anläggningen låg visserligen väldigt avsides men bara ett par kilometer från nationalparken Flinders Chase. Sökte man natur och djur men ändå viss komfort (och en restaurang), låg det här bra till. 

Det gröna, som jag tycker ger den här bilden något extra, är en prydnadsdamm. Den var lite sunkig men det fanns ett helt gäng småfåglar som höll till på "ön" i dammen. Det fanns uppenbarligen något där som de gillade och kunde äta. Jag har inga vettiga bilder på dem och vet inte heller vad det var för art, inget jag kände igen.  

Många av träden som såg döda ut hade börjat spira och skjuta gröna skott. Det fanns även en del buskar på marken som överlevt och var gröna i mitten. Annars var det dammigt, sotigt och dött på marken.

Därför blev vi helt överrumplade av denna ståtliga ödla som låg bredvid vår bil när vi kom tillbaka. Det är en Goanna, en typ av varan (monitor lizard) och just denna är en underart som bara finns på Kangaroo Island (enligt lokalbefolkningen). De har klarat sej undan bränderna genom att gömma sej i hålor i jorden, men har svårt att hitta mat i den brända miljön. Den här var nog ca 70-80 cm lång, men de kan bli betydligt större.  

Jag lyckades byta till 100-400 linsen medans den fortfarande rörde sej vid vår bil. Den smög in bland de brända grenarna och löven där den förstås hade helt rätt färger för att försvinna helt och hållet. 

Trots allt elände vi såg har brandmän, militär och frivilliga gjort enorma insatser för att rädda det som gick att rädda, evakuera människor samt även röjt och börjat ställa saker i ordning igen. Viktiga vägskyltar längs alla öppna vägar var utbytta, likaså de vita reflexmarkörerna. Staket hade röjts i mängder och nya var på väg upp. Vi såg hur man röjde med grävare och stora maskiner på flera gårdar, förhoppningsvis för att bygga upp igen. Strandkaféet och campingen vid "vår" strand i Stokes Bay hade öppnat, trots att ägaren hade förlorat sitt hem bara veckor innan. Kafébyggnaden hade ju klarat sej och ön välkomnade turister igen. Trots att vårt besök på ön inte alls blev som vi hade trott ångrar vi inte att vi åkte dit. Det här var det enda stället där vi fick viss uppfattning om vad bränderna har medfört, trots att vi reste i två och en halv månad, mestadels med bil, i landet.  

Hälsningar Lena

Promotion

I lördags hade Sveriges lantbruksuniversitet promotion, dvs en ceremoni då insignierna för doktorsgrad delas ut efter godkännande av doktorsavhandling. Dessa tre härliga tjejer skulle denna dag få motta doktorshatten och diplomet. Klädkoden är hödtidsdräkt, men klänningen behöver inte vara svart.  

Efter högtidligt intågande i aulan inleds promotionen med tal av rektor. Hattar, lagerkransar och diplom ligger uppradade i bakgrunden. Det var ett 30-tal nya doktorer från fyra fakulteter som skulle promoveras. Dessutom en jubeldoktor och sju hedersdoktorer.  

Först ut var en jubeldoktor, vilket är en titel som tilldelas den som 50 år tidigare promoverades till doktor. I år var det bara en och det var en gammal kollega till mej och professor emerita vid vår institution. 

Sedan följde promovering av nya doktorer vid min fakultet och bland dessa en tjej som jag varit handledare till, vilket också var orsaken till att jag var där och tittade. Det är promotor som delar ut hatten...

...följt av diplomet.

Därefter tar de varandra i hand och doktorn kliver över trappsteget och ner på andra sidan.

Slutligen ett bugning till rektor, hedersgäster och alla som med i aulan. Då är nästa person redan på väg upp osv.

Dessa tre vänner var de sista från vår fakultet och fick därför stå kvar på scenen för fanfar och slutord från promotorn. Därpå följde nästa fakultet och så höll det på ett par timmar.

Efteråt var det förstås fotografering...

...och jag passade på att vara med bland äkta makar och ta några bilder. Jag skulle egentligen inte ha någon kamera med mej på detta evenemang, eller påföljande fest, men ryckte ändå med mej en 7D mkII (det jag har sedan jag sålde min 5D) och mitt ljusstarkaste objektiv, ett 50 f/1,2. 

Det blev några porträttbilder också, på alla tre naturligtvis.

Efter promoveringen var det fest på slottet och vi skulle åka buss dit. Den här vackra pärlan hade kommit för att vara med och köra gäster till slottet. 

Slottet går inte att fota med 50 mm (som dessutom blir x 1.6 på den kameran) men så här såg det i alla fall ut på väg in.

I garderoben samsades doktorshattarna. Det här är rätt dyra huvudbonader så de allra flesta lånar en hatt av en äldre kollega. Hattarna har sålunda varit på betydligt fler promoveringar och fester än sina ägare.

Lite bubbel att starta med.

Uppsala slott är otroligt pampigt och kanske inte alls vad man förväntar sej av ett slott. Stenväggarna är ofta kala och fönstren väldigt djupa. Takhöjden är enorm. Lokalerna fylldes snabbt med festklädda människor.

Jag hittade en trappa upp till balkongen och tog några bilder ut över festlokalen. Här får man en viss uppfattning om hur högt i tak det är.

Färggranna förrätter på ett vackert dukat bord. Stolarna är dock inte de allra skönaste. I synnerhet om man har en klänning med pärlor påsydda på tyget. Varenda pärla kändes redan innan första vinet var serverat.

Den långa middagen ska snart börja för den tappra serveringspersonalen. 

Jag fotade väldigt sparsamt under middagen för det skulle ändå inte bli särskilt bra resultat och det var dåligt ljus. En porträttbild blev det i alla fall.

Det var förstås ganska många talare och jag fångade den mest underhållande på bild, hedersdoktor Jason Shogren från USA.

Vi avrundade med kaffe och avec en trappa upp och då passade de två veterinärmedicine doktorerna på att samråda lite om en halt shetlandsponny. Hattar eller ej, det finns fortfarande en vardag efter helgen. 

 Hälsningar Lena