B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Det finns många olika sorters hägrar, del I

...och nu menar jag inte hägrarna vid Råstasjön utan familjen Ardeidae inom ordningen pelikanfåglar. Inom familjen finns ett 70-tal arter i världen och såväl hägrar som rördrommar hör hemma här. I Sverige har vi gråhäger (Ardea cinerea) och den är vida spridd i Europa, Asien och Afrika. På bilden ovan är det en amerikansk gråhäger som där kallas Great blue heron (Ardea herodias), fotograferad i San Diego. I ett inlägg från Texas tidigare i år kunde man se att den har ett litet inslag av bruna fjädrar i det grå, i övrigt är den mycket lik vår gråhäger. 

Den här bilden är tagen på Vancouver Island (British Columbia) och den hägern har ännu mer brunt i färgerna. Det finns ett antal underarter av den amerikanska gråhägern och den här heter Pacific great blue heron (Ardea herodias fannini). Den är ganska ovanlig och finns bara längs kusten i BC och utanför Seattle. Det fanns ett par av dessa utanför dykcentret vid Barkley sound där vi varit några gånger. Det finns också en helvit underart av den amerikanska gråhägern men den har jag inte sett ännu.  

Den här skymtar vi i Sverige ibland, ägretthägern (Ardea alba), dock inte samma underart som på denna bild. Jag har fotat dessa i Louisiana när de som bäst hade börjat uppvakta varandra. I slutet av 1800-talet hade vi nästan lyckats utrota denna fågel. Den jagades för de långa vita fjädrarna skull och de var väldigt populära på hattar. När den fridlystes och skyddades lyckades arten återhämta sej.  

De är verkligen pampiga då de "dansar" med varandra uppe bland grenarna. Den är lika lång som gråhägern men smalare och lättare. De parar sej också där uppe i de lite provisoriska redena och det är rätt vingligt.

Australiens ägretthäger kallas Eastern great egret (Ardea modesta). Den här är inte fotad i parningssäsong och man ser inte de långa vita fjädrarna lika tydligt.  

En rosthäger (Egretta rufescens) eller Reddish egret, fotograferad i södra Texas. Den här har också jagats för sina fjädrar och det förekommer fortfarande, för jag kom in på sådana nätsidor då jag sökte på denna fågel.

Rosthägern förekommer i två olika former (morfer). Den rostbruna och en vit. Den vita morfen kan man skilja från ägretthägern på storleken men också på att den är rosa vid näbbens bas och benen är ljusare stålgrå. Den här är fotograferad i samma våtmark i Texas som den rostbruna. 

 

Blåhäger eller Little blue heron (Egretta caerulea) fotograferad i Louisiana. De är betydligt mindre är amerikansk gråhäger och väger bara ca 400g, men har ett vingspann upp till 1 m. Fåglarna är vackert blå med lila/vinröda fjädrar på huvud och hals. Den här visade upp sej väldigt fint i ett träsk i Louisiana. Juveniler av denna art är vita men de har jag inte haft möjlighet att se ännu. 

De här håller på med någon slags uppvaktning och de byggde även bo inne i detta buskage. Tyvärr mycket svårt att fota in bland allt detta ris. Men fåglarna kände sej antagligen trygga inne i det täta buskaget. 

I samma träsk, precis vid vägen i ett dike, stod den här vackra trefärgade hägern (Egretta tricolor) eller Tricolored heron. Den har tidigare kallats Louisiana heron men den finns längs kusten i flera stater i USA. Den är mer solitär än andra hägrar, även under parningssäsongen.  

Den är ungefär lika stor som blåhägern och väger ca 400g, honor något mindre. Typiskt för denna art är den vita buken, undersidan av vingarna och strimman längs halsen.

Snöhäger eller Snowy egret (Egretta thula) är en mindre helvit häger som finns både i Nord- och Sydamerika. De här fåglarna trivs i blandade kolonier med t ex ägretthäger, skedstorkar och ibis. De är lätta att känna igen med de svarta benen och knallgula fötterna. 

Här kan man jämföra storleken lite med en ung trut. Även om de helst håller till i träskmarker och vid sjöar hittade vi dessa i en småbåtshamn i SanDiego.

En annan liten vit häger är silkeshäger (Egretta garzetta), Little egret, som finns i Europa, Asien och Australien. Den här har jag fotat i Spanien men vi såg dem även i Australien där det visserligen är en annan underart men de ser likadana ut.

Det här är också i Spanien och här är det silkeshäger, tillsammans med kohäger (se nedan) samt bronsibis och en gråhäger.

Kohäger, eller cattle egret (Bubulcus ibis) finns i en västlig och östlig variant som en del anser är två olika arter. Den är närmare släkt med häger än ägretter, så det svenska namnet är mer passande än det engelska. Den är betydligt mer kompakt än andra hägrar. Även om den helst häckar i områden med vatten håller den till i torrare områden än de andra arterna och ofta i närheten av betande djur. Den här är fotograferad i Louisiana men vi har också sett dem i Europa, Afrika och Australien. 

Det här är kohägerungar fotograferade för nästan 20 år sedan i Sydafrika. Jag hade väl inte så bra koll på den tiden och brände tyvärr delvis ut det vita på fåglarna. Det låg en krokodil under trädet och väntade på att någon av dessa vingliga ungar skulle tappa taget.

Hälsningar Lena

Postat 2023-01-19 19:15 | Läst 288 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

En glimt från ekorrarna i dammen

Den här trädgrenen låg mitt i dammen och var egentligen favorittillhåll för småfåglar. Det låg solrosfrön på baksidan men även några nötter, så ekorrarna skuttade ut hit då och då för att leta efter godsaker.

" -Kan det ligga något här? " ser den ut att undra. 

" - Fnyyyys! Vatten i näsan, hua!"

" - Åh, regnar det?..."

" - Typiskt, svansen är också blöt. Så blir det alltid ute på den här lilla träbiten."

" - Nu gäller det bara att ta sej tillbaka till kanten och få fast mark under fötterna igen."

" - Hoppsan, det är halt här." 

I det här läget håller jag andan och har förstås fingret på avtryckaren. Jag väntar på att den ska hoppa...

...men det gör den inte utan den vadar längre ut i vattnet och jag undrar återigen om jag ska få se en ekorre bada.

Men nej, ekorren tar ett stort skutt snett bort från mej. När jag tittar på denna bild kan jag ju inte låta bli att undra hur den hade blivit om jag haft en kamera med den nya tekniken som låser fokus på ögonen. 

Men nu hade jag inte det och i en liten berättelse som denna tycker jag den kan få sluta så här. Kurre skuttade iväg obekymrat mot nya nötter och mål.

I morgon är det fredag, yeah!

Hälsningar Lena

Postat 2022-09-01 18:24 | Läst 860 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Kustlabb

Förutom örnar kan man också stöta på kustlabb i Nordnorge. Den har ett vingspann på ca 100–115 centimeter och kommer svepande elegant över vattnet. 

Dess fjäderdräkt förekommer i mörk-, ljus- eller mellanfas, s k morfer, vilket resulterar i att olika individer kan ha olika ljus/mörk färg. Vi mötte ett par som häckar i området och båda var ganska mörka, men beroende på exponering och bakgrund ser de lite olika ut på bilderna. De är extra vackra i häckningstid för då har de två utstickande fjädrar på stjärten. 

De här två labbarna tyckte också om hundmat, precis som måsar och trutar. De behövde dock inte ta till sina "vanliga fasoner" och jaga andra fåglar tills de spyr upp maten de lyckats komma över, sk kleptoparasitism. Här kunde de själva komma till båten och ta del av det som Ole Martin bjöd på.  

De kom ett par vändor varje gång vi var ute med båten och poserade väldigt fint för fotograferna.

I lite sol kan man se att fågeln är brun....

...och väldigt tjusig tycker jag.

Efter ett tag blev det en utmaning att försöka fånga båda labbarna på samma bild. Det var inte så lätt för det gick undan då de svepte förbi båten. Men de gjorde ofta en loop runt och kom tillbaka igen. Vi fick många chanser. 

De kunde också stanna upp i luften och nästan "ryttla" när de väntade på att få en godisbit. Det beteendet inbjöd ju till några test med olika slutartider. Här 1/1600 s och jag är förvånad att vingarna är så pass oskarpa, men de flaxade på bra när de stannade upp.

Jag gick snabbt över till mycket längre tider som t ex 1/50 s. Fågeln rör huvudet väldigt lite men det blev ju ändå väldigt få bilder som var värda att spara.

Här är det 1/40 s och huvudet är hyfsat skarpt. Att man fotograferar stående i en båt gör det ju inte lättare.

1/25 s och en lyckträff. 

Tillbaka till korta tider, 1/2500 s. Kustlabben är en av de arter som drabbats hårt av fågelinfluensa i sommar. Dessa två mådde bra då vi var där men vi hittade ett par döda och en döende havssula. Arten anses livskraftig globalt men i Sverige är den rödlistad. 

Hälsningar Lena

Postat 2022-08-25 19:30 | Läst 863 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Kungsörnen som kom till slut

Jag har varit ute och åkt en del på sistone och däremellan jobbat för mycket för att hinna med att plocka fram och bearbeta bilder. Förra helgen var jag i Kalvträsk hos Conny Lundström och fick se ett praktfullt norrsken. Det var en bonus. Jag var egentligen där för att sitta i ett av hans fina gömslen och spana efter kungsörn, ett återbesök eftersom jag inte fick se någon örn då jag var där i slutet av februari. Det hade kommit snö i Kalvträsk och även om det töade såg det ut så här genom "framgluggen" i gömslet. Nötskrikorna bjöd på non-stop show och det blev många bilder. När man sitter där och väntar är i stort sett allt som rör sej intressant, åtminstone de första sex timmarna...

Jag hade också en kamera i en glugg till höger. Här är avståndet längre och Conny hade lagt ut en ren som korparna gillade. Han trodde att örnen möjligen skulle landa här...Jag är ju inte så förtjust i att ha hela kadaver på bild, men om det kom en kungsörn "so what" , man kan ju alltid redigera lite...

Vi väntade och spanade ömsom framåt, på nötskrikorna....och ömsom till höger på korparna.... Plötsligt så flög alla korpar.

Rakt framför gömslet landade en praktfull kungsörn, en hona som är regerande härskare i sitt revir. I det här läget sitter man blick stilla, kameran ska vara stilla i gluggen och inställd på tyst läge, en bild i taget. 

Mitt 100-400 mm tele, som sitter på en Canon 5DmkIV, var inställt på 248 mm och bilden är obeskuren. Då förstår ni kanske hur nära fågeln sitter. Det är viktigt att man är försiktig och låter örnen börja äta utan att störa. När hon väl kommit igång med maten kan man fota hur mycket man vill och även ta smattriga bildserier.

Det går ju utmärkt att beskära bilder tagna med 248 mm på en "fullformatskamera"...

...eller så kan man nyttja hela objektivets brännvidd dvs 400 mm. Då fyller en kungsörn ut hela bildfältet då den sitter på det ställe som Conny kallar "närbilden".

Det var bara att njuta av den vackra fågeln. Åteln, griskött med fett, är snyggt dold bakom tuvan hon sitter på. Precis så som jag helst vill ha det dvs utan kadaver och benrester.

Det här är ju egentligen en "misslyckad" bild, men jag gillar blicken hon ger skatan som råkar svepa förbi lite för nära. Kungsörnar vill inte dela med sej och äter själva. Conny meddelade att det satt en annan örn i närheten som avvaktade tillsvidare.

Testade att göra ett närbildsporträtt. 

Efter ca 45 minuter börjar honan trampa runt en del och det verkar kunna hända något. Då ska man inte sitta med 400mm...

...jag zoomade ut och fick en bild då hon precis ger sej av. Man ska ju helst anpassa slutartiden också...

Det gick bara ett par minuter så satt en annan örn på samma plats. Enligt Conny en hanne på 18 år som kommer förbi ibland och är tillräckligt tuff för att inte de revirhävdande paret ska köra bort honom. Lägg märke till att hannen är mindre än honan, så är det bland rovfåglar (honan kan vara upp till 25% större än hanen). 

Den här hanen har också lite andra färgtoner och enligt Conny, ovanligt mörka ögon. Vi njuter av detta möte men nu börjar ljuset bli allt sämre och ISO går förstås upp därefter.

Kolla in den vackra halskragen som ramar in huvudet. 

Den här örnen bjöd på mer kämpatag med åtelmaten men mörkret började falla och denna bild är tagen med ISO 8000. 

När örnen så småningom ätit sej mätt var det inte lönt att försöka fota den då den flög utan det fick bli en siluettbild genom den andra gluggen i vad ljus som återstod på horisonten. Vi satt kvar i gömslet tills det blev mörkt innan vi packade ihop för dagen. En dag som jag sent ska glömma.

Hälsningar Lena

Postat 2021-11-07 19:21 | Läst 1186 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Familjeidyllen på mossen, del I

Jag gjorde mitt årliga besök till Knuthöjdsmosse i början av veckan och jag varnar redan nu, det blev mycket bilder. Jag kom fram vid halv åtta på kvällen och gick ut en runda på en gång. Det var förvånansvärt tyst och bara enstaka ljud av smålom kunde höras långt borta. Jag hittade en ensam unge som låg och vilade. Jag stannade där för att invänta föräldrar som ju borde anlända med kvällsmat...

Efter ungefär en halvtimme vaknade ungen till och började simma runt. Jag kunde höra enstaka fåglar och något av dessa ljud kände den definitivt igen. Det var mulet och ganska mörkt, men helt vindstilla och ca 20 grader varmt. Inte tokigt alls att stå där och titta (fast en pall att sitta på hade ju inte varit fel). 

Jag såg ju på ungen att något skulle hända men bommade ändå då första föräldern plötsligt kom inflygande helt tyst och landade med ett svagt "wooosh". Kvällsmaten hade anlänt, någon slags förrätt kanske.

Ungen svalde bums maten och även om jag har en hel del bilder så var ljuset rätt trist,  jag visar bara denna.

Sedan följde en till väntan...Men det gick ganska fort och ca 10 minuter senare serverades nästa rätt.

Den andra föräldern landade bakom gräset som syns i nederkant. Den hade med sej en större fisk som ungen fick greja med en del innan den kunde svälja. Det var nog kvällens huvudrätt. Klockan var kvart i nio och jag hade lyckats sleva i mej en sallad stående på den lilla plattformen vid kanten av pölen fåglarna uppehöll sej i. Ni som varit där vet nog vilken plattform jag menar och att man inte får gå utanför spängerna eller plattformarna (för att inte störa fåglarna). 

Undrar om den tackar för maten? De hade i alla fall stunder av kommunikation efter måltiderna och den borde ju vara mätt vid det här laget.  

Det hände ganska mycket under en kort stund från det att middagen landat och serverats. När ungen åt började den andra förälder började simma målmedvetet längs pölen. Den kom plötsligt väldigt nära förbi där jag stod. Dessutom lyckades några solstrålar tränga igenom molnen och ljuset förändrades markant. Det blev magiskt vackert.

Framför mej stannade fågeln och visade upp sej på bästa sätt...

...gissa om det var svårt att välja ut bilder ur den här serien.

Fågeln simmade förbi mej och genom ljuset som förändrades dramatisk för varje meter.

En låg kvällssol lyste och jag visste att det skulle bli väldigt knepigt att fota det som nu skulle ske. Alla som varit där förstår nu att den här fågeln simmat till änden av pölen för att skapa en tillräckligt lång "startbana".

Den vände upp och startade nästan omedelbart med en rivstart. Jag hann inte ens överväga kamerainställningarna....

Det blev en serie bilder genom det varierande solljuset som jag ännu inte bestämt riktigt vilka som är bra eller dåliga. Här kommer i alla fall en som jag gillar.

Sedan blev det lugnt på mossen. Bilden är tagen med 16 mm på en Canon 7D mk II, som jag har med som extrahus. De två ljusa prickarna är lommarna. Alla bilder utom den sista i detta inlägg är tagen från denna plats. Fågelbilderna är tagna med Canon 5D mk IV och den trogna 100-400 mm zoomen. 

Klockan börjar närma sej nio på kvällen och solen kommer snart att förvinna.

Fåglarna putsar sej för natten (tror jag i alla fall). 

De sista solstrålarna försvinner...

...och lillen somnar in efter ännu en händelserik dag på mossen.

Dag två skulle jag få se ungefär var den pysslar med förutom att äta och växa. 

Jag gick tillbaka till parkeringen och rullade ut sovsäcken i bagageutrymmet på bilen. Jag var ensam där. Inte så stor idé att ha ett rum då man bara får sova några timmar, men... man måste komma ihåg att avaktivera en del av bilens larm innan man låser in sej för natten. Kollade väderappen innan jag somnade. Skulle det blir dimma eller inte nästa morgon....? 

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-08-06 12:37 | Läst 1342 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera
1 2 3 ... 40 Nästa