Grodfotografering del II

Efter frukost på lördagen åkte vi till Stenshuvud. Mikael kör en gammal Volvo 245 och det var ren nostalgi att åka med honom. Ramslöken hade inte riktigt börjat blomma ännu men den var på gång. Vi vandrade runt i ett område en stund och sökte efter lökgroda, men det gav inte något utan vi gick mot torrare, sandigare marker med en del ljung.

Här kunde man hitta sandödla och den här tiden på året är sandödlehannen vackert grön längs sidorna. Längs en gammal stenmur var ett bra ställe att leta och här har två deltagare hittat något. 

Det var inte en vackert grön hanne men däremot en juvenil sandödla. Den var bara några centimeter lång, men ganska "blyg" och gömde sej snabbt vid minsta störning. Om man hade tålamod och väntade kom den dock snart ut från sitt gömställe. Solen och värmen lockade. 

Sandödlorna fanns där men det var luriga och snabba individer. Efter mycket letande hittade vi ett par exemplar men det var svårt att få en på bild, då de snabbt kilade in bland täta snår och buskar. Jag såg en hona, som är enbart brun, en kort stund men ingen lyckades fånga den på bild. De vackert gröna hannarna var trots allt lite lättare att upptäcka.

Jag samåkte ju med vår guide och blev kvar en stund när alla andra åkt för att äta lunch någonstans. Då hittade vi en vacker hanne som satt inne i en enbuske. Den satt still förvånansvärt länge och genom att vika undan grenar i busken kunde vi fotografera den från olika håll. Det var förstås många smågrenar och annat som ställde till det, men några bilder blev det på en synnerligen vacker ödla.  

Efter lunch och en stunds bildredigering gav vi oss iväg till samma damm som dagen innan för att få en stund till med klockgrodor och förhoppningsvis även ätlig groda. Jag passade på att fånga några fler bilder på de spelande klockgrodorna. Ljudet från dammen var överväldigande, men samtidigt väldigt mysigt att bara sitta där i solen och lyssna. 

Plötsligt fick jag syn på två klockgrodor som utkämpade en tuff fajt i vattnet. 

Det händer tydligen ibland. Trots en serie bilder på dessa två var det svårt att förstå vad som är vad när man tittar på dem. Till slut verkade det som att en av dem fick ge sej och simmade iväg en bit.  

Vi satt utspridda runt dammen och spanade. Här sitter vår expert Mikael Gustafsson tillsammans med två deltagare. Beroende på hur man ville ha ljuset fick man flytta runt pölen. Det fanns gott om villiga modeller i vattnet och ibland halvvägs upp på land om man satt riktigt stilla.  

Förutom klockgrodorna fanns det också ätlig groda. Vackert gröna, lite större än klockgrodorna och med mycket fina ögon. 

Om man rörde sej för mycket vid kanten skvätte det till och de grodor som kommit upp hoppade snabbt ut i vattnet och försvann. Då fick man slå sej ner och vänta. 

De kom snart tillbaka, ibland simmande rakt mot fotografen. Vädret var perfekt för att bara sitta still och njuta av grodornas lek, ta en och annan bild samt spana ut över dammen.

Två som var så pass nära att de blev hyfsat skarpa var det inte lätt att få till. Dessa två var de enda som ställde upp på det.

Det dök också upp ett annat djur som passade på att glida runt i vattnet, en vacker snok. Efter en lång fotosession med grodorna åkte vi tillbaka till hotellet för att äta middag.

När vi åkte ut efter middagen var det ordentligt mörkt. Ingen ide att komma för tidigt enligt Mikael. Första stopp var vid Vårhallen där vi letade efter strandpaddor i mörkret. 

Det var verkligen mörkt och jag har låtit bilderna förbli mörka för att återge hur det såg ut. Vi gick runt och letade i varenda liten pöl och hittade salamandrar samt en massa paddyngel, men inga strandpaddor.

Vi åkte därefter vidare till Brantevik och letade efter grönfläckig padda. Vi hittade flera exemplar men de var i vattnet och ville inte vara med på bild. Om man hittar dem på land sitter de helt stilla och man kan lätt fotografera dem. Denna kväll var det för kallt trodde Mikael. Det var bara ca tre grader och då fanns det nog inte så mycket för paddorna att jaga, så de stannade i sina pölar. 

Här är i alla fall en bild på en grönfläckig padda som får fungera som dokumentation på att de faktiskt fanns på platsen. Vi såg även en del vanliga paddor, men de uppehöll sej också i de vattenfyllda groparna. Det blev sent även denna kväll och vi kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt. 

Under söndag förmiddag var det bildredigering och en del bildspel som Mikael visade. Som naturfotograf har han många strängar på sin lyra. Alla deltagare valde ut tre bilder som vi tittade på tillsammans och fick feed back på. Efter lunch lämnade jag Skåne för denna gång, men under hemresan började jag så smått tänka på nästa års resa och hur jag då skulle kunna inkludera grodor, paddor och ödlor i programmet.

Hälsningar Lena

Grodfotografering del I

Anledningen till att jag åkte till Skåne i början av maj var att jag bokat en kurs i grodfotografering med Mikael Gustafsson/N. Jag brukar åka till Skåne under senvår/försommar men jag hade kanske valt att åka lite tidigare (för bättre chans på blåhaken) om det inte vore för att kursen låg den 8-10 maj. Vi träffades i Simrishamn för ett inledande föredrag av Mikael och middag, innan vi åkte ut för första kvällens fotografering. Ljudvolymen var hög när vi närmade oss den här pölen, men tystnar tvärt när vi kom nära. 

Grodorna blir lite skrämda när vi klampar in vid deras pöl och försvinner ner i vattnet. Då är det bara att slå sej ner och vänta. De kom snart tillbaka och återupptog sina serenader. Här en det en klockgroda och det coola är att man kan "se ljudet" som bildar mönstret på vattenytan. Den här effekten var oerhört läcker och jag la stor möda på att fånga den så väl jag kunde.

Ljuset försvann tyvärr ganska snart i dammen, men från en vinkel kunde man få effekten av den sjunkande solen i form av orangefärgat vatten. Ibland tog klockgrodorna i med hela kroppen då de spelade och då blev det även riktiga ringar på vattnet. 

Restaurangen som serverade middagen var extremt långsam och det ledde till att vi kom väl sent till denna fina pöl. En miss i planeringen av kursen helt klart, dock inte Mikaels fel. 

Solen gick visserligen ner ganska sent, men grodpölen låg i en svacka och omgivande kullar gjorde att ljuset försvann tidigare än beräknat. Grodorna påverkades dock inte det minsta och det var full aktivitet i dammen. 

Det blev ändå en mycket fin kväll med i stort sett vindstilla och inte så kallt som det varit tidigare under mina dagar i Skåne. Klockgrodorna spelade på i full extas och vi fick njuta av dem när ljuset långsamt försvann.

När vi började packa ihop för att åka till en nytt ställe hittade någon en liten fin lövgroda i gräset. Den blev givetvis fotograferad från alla olika vinklar.

Vi åkte från Svartskylle till Högaborgs naturreservat. När vi kom fram var det helt mörkt och vi följde Mikael i skenet av pannlampor och ficklampor ut i terrängen (jag har inte en aning om hur det såg ut runt omkring). Här fanns det flera anlagda dammar och ljudet var precis vad vi ville höra, mängder av spelande lövgrodor.

Initialt tystnar de när man kommer för nära eller lyser på dem med en lampa, men om man bara ger sej till tåls en stund kommer de snart igång igen. Jag blev glatt överraskad när jag insåg hur många lövgrodor det fanns i pölen. Här kunde man lätt hitta "sina egna grodor" och gruppen spreds snabbt ut i området.

De vackra gröna grodorna fanns överallt och jag njöt av varje möte. Jag behövde inte Mikaels fototips i så stor utsträckning som hans kunskap om hur man hittar de spelande grodorna. Det var huvudorsaken till att jag bokade kursen. Jag behövde lära mej mer om hur man kan hitta grodorna och hur man ska bete sej för att få bra möjligheter att fota dem. 

Att fotografera grodor i mörker var en ny erfarenhet för de flesta på kursen och nu följde en stunds testande med lampor, blixtar, ISO och hur täta skor/kängor man egentligen hade. 

Det blir givetvis en mängd reflexer av ljuset på de blöta grodorna och en del kan man fixa med lite i efterhand. 

Så här imponerande kan en spelande lövgroda se ut men tyvärr gav min lampa vid tillfället en onaturlig färg på ögonen. 

Det bästa var att jobba i par och lysa åt varandra med en ficklampa eller pannlampa. Då kunde man anpassa vinkeln så att ögonen blev så naturliga som möjligt. Det krävs inte värsta ljuskällan eller blixten för att fota dessa djur utan det är mer fråga om vinkel på ljuset och tålamod. 

Hej så länge,

Lena

Ale stenar

Jag kom ner till stranden vid Kåseberga hamn i god tid före soluppgången och kunde kosta på mej att stanna till där en stund. Det var stilla och kallt. Vinterjacka, mössa och vantar på. 

Ale stenar ligger på Kåsebergaåsen 32 m över havet och promenaden gjorde i alla fall att man fick upp värmen. Det stod en bil på parkeringen förutom min, men den personen skulle ut med en båt. Det fanns sålunda fortfarande hopp om att det skulle vara folktomt uppe på åsen. 

Det var öde och stilla, bara lärkor som drillade och en ensam hare som sprang iväg när jag kom. Det var väldigt rogivande och jag stod en långt stund och funderade över hur man fångar ett motiv av det här slaget på bild. Går det att göra ett sånt här ställe rättvisa? Antagligen inte. 

Flera här bland FS bloggarna har visat Ale stenar tidigare och varje gång har jag tänkt att jag måste åka dit och uppleva detta själv. Lite förvånande att jag inte varit på denna plats någon gång under min uppväxt, då vi gjorde långa husvagnssemestrar varje sommar. Av "släktskäl" kom vi dock inte längre söderut än Småland.

Den som senast visade bilder härifrån var Wolfgang  Han visade stenarna i regn och dagsljus. Det såg helt annorlunda ut, stenarna skiftar färg med ljuset. Fördelen med vädret och att han var där i mars, var väl att det var folktomt. Sven var där vid soluppgången, vintersolståndet 2024 och tog helt magiska bilder. Han fotograferade också solnedgången vid sommarsolståndet 2025 och då blev det ett inlägg om att redigera bort människor med AI eller låta dem klättra runt på motivet, för så såg det ut.

Jag flyttar mej lite till höger och sedan lite till vänster, noga med att få med månen. Brännvidden är 16 mm, ett litet plastigt objektiv men med kort närgräns (tänkt för riktigt små motiv) och ett Canon rf, dvs jag behöver ingen adapter på min R5. 

Nu stod jag äntligen på plats vid Ale stenar när de första solstrålarna letade sej över molnen vid horisonten. Det var vad jag hade högst upp på listan över årets besök i Skåne och upplevelsen är mycket speciell. Stenarna är daterade 540 till 800 e. Kr och jag funderade på hur livet såg ut då runt denna plats och i denna bygd. Man kan inte heller låta bli att undra över hur stenarna kom på plats, då varje sten uppskattas väga ca 5 ton.

När ljuset ökar ändrar stenarna färg. Det anländer några kråkor som flyger runt och jag kan inte låta bli att följa dem med blicken. Jag har inget tele med på denna promenad, bara 16 mm och 24-105 mm. 

En kråka kommer med ändå. Den satte sej fint tillrätta då jag testar vad det lilla (och billiga) objektivet klarar av rakt mot solens strålar. 

Solljuset tilltar och alla stenar ändrar färg. Här funderar jag över hur viktig den lilla "roderstenen" är för helheten? Jag valde medvetet att inte ha den med för jag ville ha en snävare bild. 

Solen har nu gått upp så pass högt att den magiska stunden är på väg att gå över. Det var min upplevelse vid Ale stenar. 

Jag promenerar tillbaka mot hamnen och konstaterar att även om jag går långsamt, är det en hel del tid kvar tills jag kan förvänta mej frukost där jag bor.

Jag kör lite planlöst på de små vägarna i området och hittar några harar som alternerar mellan att äta och springa runt. Jag hade inte teleobjektivet med upp på Kåsebergaåsen, men det låg givetvis i bilen. 

Hararna kommer t o m springande mot mej och har inte ännu förstått att det döljer sej en människa i den parkerade bilen. 

Rapsfälten lyser mer och mer gult för var dag. En lärka slår sej ner bland blommorna efter en lång luftburen drill

En lantbrukare är ute med traktorn och sätter potatis, antar jag. Kanske är det agronomen i mej som inte kan motstå detta... Fast jag har aldrig tagit del av storskalig potatisodling. 

Jag undrar vad lantbrukaren tänkte? Han såg absolut att jag stannade och tog bilder. 

Hej så länge,

Lena

Från Helsingborg till Kåseberga

Jag lämnade Peter och Minna vid lunchtid och körde i sydöstlig riktning. När det blev "grusigt i ögonen" hittade jag en fin bokskog där jag kunde stanna till och promenera runt en stund. Frukosten på Albertsgården och fikat hos Peter gjorde att lunch inte kändes nödvändigt. 

Jag körde till Fulltofta för att ta en titt på storkarna. Det var förstås många par med ungar i hägnet men också flera par som bor utanför på plattformar som de byggt åt dem. Vit stork är mycket social och häckar gärna tillsammans. De som bor utanför hägnet får inte del av maten som serveras, men deras ungar märks. 

Den här bobalen har nog nyttjats mer än en gång. Den ser definitivt ut att ha blivit tillbyggd. 

Visst ser ungen ut att njuta av omvårdnaden den får av sin förälder? 

Det var förstås också storkar i luften. När en flög följde flera andra efter och jag tyckte lite synd om de som var i hägnet och kunde flyga. Man såg att de gärna hade velat hänga med. Flertalet av dem kan dock inte flyga pga tidigare skador som gjort att de hamnat där de är. 

Nära storkhägnet finns Fulltofta strövområde, också kallat Gäddeken. Där finns både en plattform och ett utkikstorn, men vädret var inte alls särskilt mysigt och ljuset rätt trist. Där fanns också fina betesmarker och enorma ekar som man nog hade kunnat utforska mer, men jag beslutade mej för att köra vidare. Fördelen med att vara själv är att man kan ändra sej utan att det blir någon diskussion :-)

Jag körde mot Vomb, som alltid brukar ge utdelning, och när jag precis passerat Vombsjön stod en liten flock dovhjortar på vägen. Jag körde inte särskilt fort och stannade för att de skulle passera i sin egen takt. Precis efter upptäckte jag en liten sandplätt bredvid vägen där jag kunde köra in och öppna sidorutan. Kameran låg givetvis på passagerarsidan, en annan fördel när man är själv.     

De visste ju att jag var där, men de blev inte särskilt störda. Jag stannade några minuter och tittade på dem. Vinkeln var knepig och alla bilder krävde ordentlig upprätning i efterhand. När hjortarna bestämde sej för att promenera in i skogen backade jag ut och fortsatte min färd. Jag körde förstås genom våtmarken vid Vomb och det var sej likt. De bilderna får komma någon annan gång.

En stund senare passerar jag en åker där de sätter potatis (tror jag i alla fall). Då blev det tvärstopp igen och jag klämde in bilen på en plats där det var högst tveksamt om jag kunde stå ur militär synpunkt. Men det kom ingen och jag var snabb. Storkarna plockade mask tillsammans med råkor och kajor.

När ungarna är små går det åt väldigt mycket mask i ett storkhushåll. 

Den här pampiga gladan passerade plötsligt över mitt huvud. Här kände jag mej rejält uttittad. Den kände antagligen till att det faktiskt pågick en militär övning...

När det började skymma kom jag fram till mitt boende, ca en och en halv kilometer utanför Kåseberga. Det här var ett mer "upscale" BnB med hotellrumsstandard som hette Vinkille BnB. Det var en gård som de renoverat och parkeringen var en gammal gödselplatta. Det var mysigt men på ett annat sätt än Albertsgården. Det fanns också ett kök där man kunde laga mat och ett kylskåp för gäster. Perfekt för jag reser ofta med matsäck och det kan ju vara gott med en kyld dryck när man kommer hem efter en heldag i naturen. Jag var den enda gästen, men under sommarmånaderna är det fullsatt. 

Vid vägkanten satt den här som väl bara kan vara en stenskvättehona, eller en juvenil om det finns så här tidigt på säsongen?

Ca 150 meter från min parkering såg jag en mörk skugga uppe i ett träd. Jag körde ut med bilen igen, för att reka inför morgondagens gryningstur, och passade på att ta en närmare titt. Det var en glada.

Den satt där för att de hade ett bo i samma träd. Det ligger en fågel i boet, men det kunde jag bara se med kikaren. Den här gladan kanske jag kunde få några bra bilder på senare. Jag skulle ju bo här två nätter och den där "ringen med stenar" kan man väl inte ägna all sin tid åt... 

Hej så länge,

Lena

En nästintill monokrom morgon

Jag gjorde som Daniel och satsade på att köra ut tidigt en morgon, före jobbet (förra veckan). Jag valde en morgon då SMHI utlovande dimma men solen skulle sedan komma fram. Det kan bli vad som helst, men åker man inte ut får man garanterat inte uppleva någonting, så jag chansade. Det blev en nästintill monokrom upplevelse. Förstora bilderna för de gör sej mycket bättre mot en svart bakgrund. 

Jag valde att åka till Hjälstaviken för där händer det ganska mycket just nu. När jag kom fram överrumplade jag två tranor som givetvis tog till flykten innan jag hunnit få ordning på mina inställningar. Jag gick ut på spången som var täckt av ett tjockt lager frost.

Det var väldigt stilla och nu kände jag att det var ju det här jag egentligen sökte efter. Stillheten och att bara stå där och titta på minimala förändringar i en mjukt, luddig miljö där ljud gav mer information än rörelse. Med ljud var det specifikt rördrommens dova toner som fängslade mej. 

Några sothöns pingade till och en gås kom flygande, i övrigt var det helt stilla....

Jag gick fram till bron över den lilla ån och tittade ut mot Hjälstaviken. Det här är en av mina favoritplatser och jag stannade en bra stund.

En bäver kom simmade mot mej och jag tog några bilder.

Jag fortsatte promenaden på spång genom vassen tills jag kom ut igen där det fanns öppet vatten. Rördrommen boomade i det dolda, som en australisk didgeridoo. Mitt i den ljudidyllen avbröt en vattenrall med sina besynnerliga grymtande följt av gälla "kip", "kip". Den var ganska nära men givetvis såg jag inte skymten av den.  

Jag testade ett panorama genom att ta fem bilder i stående format med zoomen på 100 mm. Det fungerar förvånansvärt bra även handhållet. Stativ orkar jag inte släpa på dessa morgonturer.

Solen lyckades till slut bränna igenom moln och dimma, men inte riktigt så tidigt som jag hade tänkt för nu började jag få bråttom. Med solljuset tillkom också en aning mer färg, men fortfarande ganska blygsamma toner.

Det blev några sista vyer...

...ut över vassen när jag promenerade tillbaka till bilen. Jag såg mängder med flygande häger och en ägrett, men ingen fiskgjuse som jag hade hoppats på. Den väntade väl på att det skulle klarna upp helt.

Jag fick dock ett fint visuellt fågelmöte denna morgon. Ett dansande skäggdoppingpar. De har onekligen drag av diskborste i vissa poser...Dansen får komma i ett annat inlägg.  

Hälsningar Lena