Vitsvansen igen, nu med kompis

I helgen blev det förstås lite spanande ner i skogen bakom huset. Eftersom det är en brant sluttning vid tomtens slut står jag nästan på "fågelhöjd" när jag tittar ut i skogen. Den höjden passar också för ekorrar och "vitsvansen", känd från tidigare inlägg, kilade fram och tillbaka mellan träden.

Det blev också mycket upp och ner längs tallstammarna. Ibland i ett rasande tempo. Här laddar hen för ett tur upp.

Vilket kort därefter övergick i en tur ner för stammen. 

Upp igen, full fart.

Ner! Men vänta. Plötsligt hade kurre inte vit svanstipp längre.  

Vitsvansen har minst en normalfärgad kompis, eller kanske partner, vem vet? Den helbruna, nu med delvis grå vinterstass, var svår att fånga på bild. Det gick verkligen undan när den passerade. 

Den vitsvansade ekorren visade däremot upp sej utomordentligt bra, vid flera tillfällen. Det vita på svansen gör den faktiskt lätt att följa när den rör sej i träden. 

Notera klorna på de långfingrade tassarna. Inte konstigt att den kan hålla sej fast som en kardborre på trädstammarna

Solen tittade fram på eftermiddagen och gav en stunds guldglans till naturen.

Vi får se vad de hittar på till helgen. Med en bil på verkstaden och den andra upptagen lär det bli naturupplevelser lokalt, om det ska bli några.  

Hälsningar Lena

Vitsvansen är kvar

Söndag och en massa tråkigt hemmapyssel som bara måste göras. Men jag måste ju även ha frisk luft och då passade jag på att spana efter den vitsvansade ekorren som jag berättat om tidigare. Jodå, den var på plats i skogen bakom vårt hus. 

Som vanligt med ekorrar gick det i en rasande fart när jag såg den, men den vita svanstippen gör faktiskt att det är lättare att följa den då den hoppar i träden. 

När jag såg att den var nära hämtade jag några nävar med jordnötter och försökte lägga ut dem på attraktiva platser. Ekorrar brukar besöka fågelmatningen, men oftast inte förrän senare på vintern. 

Ni förstår säkert vad som händer när man lägger ut nötter...Vackra fåglar men väldigt glupska. 

Det här tyckte skatan var ett perfekt ställe för ett trevligt söndagssnack.  

Ekorren hann aldrig komma i närheten av några jordnötter, men nu när jag vet att den är stationär bakom vårt hus kan jag bjuda på nötter fler gånger. Den vita svansen syns mycket bra när den är i det mörkgröna granriset.

En närbild som jag tog från sovrumsbalkongen. Där står jag i perfekt höjd för att fotografera i den stora tallen precis vid vår tomtgräns. Här ser den visserligen ut som vilken ekorre som helst, men det är vår vitsvansade vän som letar tallkottar.

Hälsningar Lena

Rapport från restaurangen och en vitsvansekorre

Även om det var usla ljusförhållanden i helgen, ISO 5000 minst, passade jag på att spana på gästerna i restaurangen. Det var full fart i fröserveringen.  

Vid sittningen där vi bjuder på talg hade vi också fruktstund, utifall några hungriga sidensvansar skulle råka passera. Vi både såg och hörde en flock men de landade inte hos oss. Blåmesar och talgoxar lät sej ändå väl smaka av de uppskurna äpplena.

En charmerande tofsmes kom också för att äta talg. Vi hörde den också flera gånger då vi var ute och jobbade i trädgården.

Den bästa showen bjöd ändå nötväckorna på. Jag vet inte hur många vi har, med de uppträder likartat och har nästan exakt samma inflygningsmönster.   

Man hinner inte se när de landar, men med en slutartid på 1/2000 s och 30 bilder/s kan man frysa det på bild.

Entitan var också en ständigt återkommande gäst. 

Samt en och annan svartmes. Pilfinkarna var inte lika många nu som för några veckor sedan. 

När jag stod i trädgården spanade jag också ut i skogen bakom vårt hus. Det sprang en ekorre i träden en bit ut och den såg lite udda ut, men det går ju så fort att de är svåra att fånga i sökaren när det är massor med grenar, barr och stammar framför. Här stannade den upp helt kort, men då visar den inte svansen.

Sedan bar det av i full fart igen och jag var glad att kameran var inställd för småfågelfotografering. 

Till slut kom också svansen fram och även om det nu råkade vara mot en vit bakgrund kan man se att svantippen är vit. 

Det syns betydligt bättre om bakgrunden är grön, men inne bland dessa grenar bjöd den inte på några fina poser. Vi brukar ha koltrastar med vita fjädrar men det här är den första ekorren med vit svansspets. Nu gäller det att hålla utkik när jag är hemma i dagsljus, vilket det tyvärr inte blir så mycket av den här årstiden. Det är lite extra trevligt när det är individer som man kan lära sej att känna igen.

Hälsningar Lena

Gryning på myren

Natten förflöt stillsamt i gömslet och jag vaknade till mest för att dunsovsäcken var för varm. Strax före fem var jag uppe och då kunde vi precis skönja gryningsljuset i öster.

Det var dimma på myren och bara kråkfåglarna var vakna. 

Jag spanade intensivt bort mot åtelplatsen och tallskogen bakom. Rörde det sej inte något där ändå? Min gömslekompis som hade en stor tubkikare kunde direkt avfärda mina syner. Nej, det är bara fåglar.

Magiskt var det i alla fall och jag testade lite av varje, högt och lågt ut i dimman.

Plötsligt var det ändå något som rörde sej på höger sida om oss. Först gick det inte ens att fokusera på djuret, men när björnen kom närmare såg jag att det var den ljusa med det smutsvita fältet över nacken. 

Björnen gick mot åtelplatsen där det på sin höjd fanns smulor kvar.

Korparna blev irriterade för de ville nog ha dessa smulor för sej själva.

Det var ju inte så mycket att ha egentligen. Björnen strosade vidare helt ovetande om hur den hade förgyllt vår morgon på den dimmiga myren.  

Lugnet sänkte sej igen och dimman tilltog faktiskt, fast solen mer än väl gått upp. 

Det var vindstilla och solen kunde inte tränga igenom dimman, men det blev sakta ljusare.

Dimman var drömlik men började sakta skifta färg till en varmare ton mot den vänstra kanten. 

Till slut bröt solen igenom och magin skingrades långsamt. Det var fortsatt stilla på myren och klockan åtta hörde vi när det krasade i gruset bakom gömslet. Bilen som skulle hämta oss hade kommit och frukost på "logden" hägrade.

Hälsningar Lena 

Vargar på myren II

Den här bloggen tar vid där den förra slutade och det har gått ungefär 40 minuter. Alfahannen är ute på myren och spanar. 

Det kommer en ny björn och den rör sej först mot gömslena för att se om det finns något gott där. Den drar sej sedan mot åtel och det är förstås då det börjar hända saker. Nu blir det många bilder, men jag vill visa förloppet. 

Precis som vid första attacken väntar vargarna tålmodigt på att björnen ska förse sej med ett rejält stycke och bära iväg med det. Denna gång är det en av ungvargarna (till höger), samt alfahannen som väntar i bakgrunden. 

Den unga vargen attackerar björnen genom att nafsa den i hasorna. Alfahannen rör sej sakta framåt mot björnen, men avvaktar.

Den unga vargen får göra grovjobbet och driver björnen framåt genom att irritera den bakifrån. Det går undan. 

Nu ingriper alfahannen och de rör sej snabbt runt björnen.

Den äldre och erfarna vargen attackerar björnen våldsamt...

...och levererar ett ordentligt hugg i sidan. Så här ska en björn tas (är det som att den visar den unga vargen). 

Björnen snor runt men håller fortfarande tag i "bytet".  

Ett nytt nyp i baken och en hotfull gest från alfahannen. 

Björnen slänger runt med sitt köttstycke och det här kanske är mest en lyckträff, men den sopar till vargen ordentligt med sin middag. Här uppstår faktiskt en del tumult och den unga vargen springer på sin far dvs de schabblar till det, men jag tar inte med dessa bilder.   

De är nämligen snabbt tillbaka i sina proffsiga roller och jagar runt björnen. Notera framtassen som den är på väg att sopa till med. Björnen är helt klart en tuff opponent som antagligen väger ca sex gånger mer än den vuxna varghannen.

Här har björnen tillfälligt släppt sitt "byte" och det ligger till vänster om den men syns inte på bilden. Notera att den unga vargen slinker in bakom björnens rygg.

Den är blixtsnabbt och rycker åt sej köttstycket (tänk om de hade varit vända åt andra hållet). 

Den unga vargen rusar iväg med sin trofé, med björnen efter sej. Alfa hannen avvaktar och konstaterar kanske att telningen kommer att klara sej undan björnen på egen hand.  

Den har i alla fall koll på björnrumpan om det skulle behövas en undanmanöver.

Björnen ger upp rätt fort. De två rovdjuren tittar på varandra. Kamper är över och det är antagligen inte första gången dessa två har mötts. När jag tittar på tidsangivelsen på bilderna har hela förloppet, från tredje bilden och hit, inte tagit mer än drygt en minut. 

Björnen lommar iväg och alfahannen tycker att det är på sin plats med lite revirpink. 

Fyra minuter senare har den försett sej men ett eget stycke från åteln. Vilket får mej att ännu mer tro att attacken och kampen med björnen, mest är till för att lära unga vargar hur man tar mat från en björn. De ska ju klara sej själva. Unga honvargar kan få stanna med alfaparet men hannarna kommer att stötas bort. 

Vi pustar ut i gömslet efter en helt makalös upplevelse. Man sitter ibland timmar utan att det händer något och så plötsligt, blixtrar det till. Den gamla örnen är kvar ute på myren och passar på att svepa förbi när det lugnat ner sej. 

Korparna är förstås kvar och uppehåller sej vid åteln. En av ungvargarna retar sej så mycket på dem att den gör ett häftigt utfall. 

Solen är på väg att gå ner och vi får fortfarande en del besök av varg på myren, men dramatiken är över. Nu är det mera stillsam njutning att sitta och titta på dem. 

Alfahannen kommer en till sväng och kollar av läget. Han är otroligt stilig i det låga ljuset.

När solens sista strålar träffar myren kommer alfahonan tassande.

Hon förvånar oss med att komma rakt mot gömslena, antagligen för att kolla om någon liten god laxbit har förblivit oupptäckt av björnarna som varit där tidigare. 

Hon passerar långsamt mitt framför oss och poserar verkligen för fotograferna. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är obeskuren och närkontakten får tiden att tillfälligt stå stilla. 

Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma och hon ger oss en mycket fin avslutning.

Mörkret sänker sej på myren och två av mina gömslekompisar åker tillbaka till "lodgen" där vi bor. Jag väljer att stanna denna natt i gömslet. Det skymtar en björn vid åteln som kommer för att ta sej ett snack på resterna. Jag avnjuter en smörgås och njuter av stillheten. Vi är två som sover över i gömslet som är förhållandevis stort, har sängar och madrasser.

Det har bildts en ridå av dimma på myren och jag hoppas förstås att den ska vara kvar i gryningen. Vi ställer ett alarm på 04:45. 

Hej så länge,

Lena