Fisktärnor och tornseglare

Förra veckan var vi på besök hos svärföräldrarna som har en stuga på Vindö (Stockholm). Jag tog en promenad ner till småbåtshamnen och mötte det lokala gänget med fisktärnor. 

Mycket eleganta fåglar som inbjuder till high key lek mot den vita bakgrund som molnen gav.

Jag gillar att det blir i stort sett svartvita bilder med enbart en röd näbb och eventuellt att man kan se de röda fötterna.

Det blev också några bilder med klipporna och havet som bakgrund. 

Jag bommade dyket, men den kom in lågt och tog en fisk i farten såg det ut som. Annars dyker de ju från höjden och då brukar man kunna fånga en del på bild. 

Varje dag hemma i trädgården flyger nu tornseglarna med sina telningar i yra cirklar under ljudliga pipande. Jag har flera gånger tänkt att jag borde ta ut kameran med 100-500 mm och se vad jag kan fånga på bild. Ikväll gjorde jag det och det är minsann inte lätt.

Kameran riktad rakt upp och jag följer fågeln tills den inte längre är i bild. Det är inte så svårt, men avståndet är alltid långt fast de flyger in på lägre höjder ibland. Rejält beskuret förstås, även första bilden var det.

Den här kom rakt mot mej och jag satte första bilden, sedan kom den visserligen närmare men då tappade den också i skärpa. 

Vad jag egentligen ville göra var ju att ta bildserier för att sedan försöka montera ihop dessa så man förstår hur fågeln flyger. Här är det nog mest förvånande hur olika ljuset träffar fågelns vingar när den flyger.  Det var halvklart vid tillfället och bilderna är medvetet överexponerade för att visa fåglarna mer än bara som siluetter.  

Här tyckte jag det var intressant att se hur fågeln använder stjärtfjädrarna. Bilderna är tagna med en hastighet av 12 per sekund, slutartid 1/1600 eller 1/2000, bländare 7,1 och ISO 640. De två sista bilderna består av lika många bilder som det är fåglar.

Hälsningar Lena

Det randiga djuret i skogen...

Efter en helg tillsammans med sambons familj på Värmdö var jag ivrig att komma ut till mina kantarellställen för att kolla läget. Jag tog med en kamera och valde 100 mm makro, för det kunde väl vara lämpligt för svampar och annat smått i skogen tänkte jag. Redan innan första potentiella svampstället ser jag att något rör sej i grönskan och upptäcker en ung grävling som nosar runt i växtligheten. Jag suckar över mitt val av 100 mm makro men grävlingen har inte upptäckt mej...

Jag har rejält med pixlar i min Canon R5, så jag vet att jag kan beskära bilderna (första bilden är kraftigt beskuren).  Jag släpper svampkorgen och står stilla för att kolla vad grävlingen tänker göra. Den lufsar runt i grönskan och kommer faktiskt mot mej. Vinden är till min fördel och den ser ju inte så bra, har jag läst någonstans. Det verkar stämma. 

Den verkar inte heller höra så bra för jag kan smyga fram några steg och den har fortfarande inte upptäckt att jag är där. Kameran är ju tyst så det är inte ett problem. Jag försöker sätta mej på huk för att få en finare vinkel eller kanske en glimt mellan växtligheten, men det är för mycket ormbunkar och annat. Dessutom vill jag inte röra mej mer än nödvändigt. 

Här stelnar den till och jag tror att den börjar ana oråd. Den står helt stilla en stund och kikar ut under grenen. Jag avvaktar och rör mej inte ur fläcken. 

Sedan lyfter den svansen och lämnar en hög...antagligen doftmarkerar den också. Den är uppenbarligen inte överdrivet stressad av min närvaro, men jag ser att den vet att jag är där.

Den här bilden är obeskuren och kan ge en viss uppfattning om hur nära jag var. Den lyfte på svansen i flera riktningar. 

Sedan lufsade den iväg med något raskare steg och jag såg hur den försvann bort mot skogen. Jag står kvar och ser den grå rumpan försvinna i växtligheten. Ett mysigt möte med ett djur som jag oftast bara ser påkörda vid vägkanten.

Huvudsyftet med den här skogsturen var ju att kolla in kantarellställena och visst fanns det en del att skörda. Några stod väl dolda och dessa hittar jag bara för att jag vet att det brukar finnas kantareller just här. Det är också den tidiga, bleka men knubbiga varianten, som ger mycket i korgen när man hittar dem. 

De här lyste dock på lång väg och trots att det här är bredvid en ridväg hade ingen varit där och plockat ännu. En del var ganska små och de fick stå kvar. Jag behöver inte mer gula kantareller i frysen utan plockar mest för att det är roligt. Det blir också fina presenter.

Det blev inte en full korg men det är tidigt på säsongen ännu. Mötet med den unga grävlingen var mer spännande än svampen och nästa gång jag åker till skogen kommer jag förstås att bära ett tyngre objektiv med större brännvidd. Men vad är chansen att jag möter grävlingen då...?

Hälsningar Lena

Några vanliga fåglar och en ovanlig

Vi har haft ovanligt mycket starar i området den senaste tiden. Stora flockar samlas i träden.

Jag tänkte att jag skulle fånga några bilder på dem flygande, men när de hade satt sej i denna björk blev de kvar där och jag tröttnade på att vänta.

Jag åkte till Kungsängen (i Uppsala), för där borde man kunna se starflockarna flyga. Men där fanns inga starar just då. Vid ladan där tornfalkarna brukar häcka satt det en ung tornfalk på taket. 

Den flög en runda och kom sedan tillbaka för att landa på taket. 

Det blåste rejält och den förberedde sej noga inför landningen. 

Insåg plötsligt att det var flera tornfalkar i luften. Minst två syskon kom flygande och svepte över ladan. 

Sedan drog de alla bort mot de stora träden och åsen. 

Sista dagen jag jobbade såg jag att det rapporterats en större beckasinsnäppa vid Fysingen, vilket inte är så långt hemifrån. Eftersom det är ljust så pass länge bestämde jag mej för att åka och se om jag kunde hitta denna snäppa. Jag hade inte hittat den själv kan jag intyga. Initialt satt den och sov framför skräppan och det var bara när jag tittat i en skådares tubkikare som jag såg den.

Sedan vaknade den och började födosöka längs kanten. Den ser ut som en blandning mellan myrspov och beckasin, med jättelång näbb. Avståndet var också långt och bilderna är kraftigt beskurna. 

Jag hade inte klarat av att artbestämma denna, men det var gott om andra skådare på plats. Ett nytt kryss, med lite hjälp. 

Många hade kommit för att se den större beckasinsnäppan, men den familjen här var det nog inga skådare som brydde sej om, inte andra fotografer heller skulle jag tro. Med det är en "praktmamma" som hade klarat nio ungar så här långt.

Hon befann sej precis bredvid spången när jag gick till bilen och väste varnande åt mej när jag skulle passera. Jag kunde ju inte gå undan för det var spång, men jag fick vänta en stund så de hann simma iväg en bit.   

Hälsningar Lena

Fler familjebilder från fågelvärlden

Talgoxparet som bor i holken på vårt garage jobbar hårt från gryning till skymning. En tidig morgon passade jag på att ta några bilder, då det är enda tiden då holken inte är i skugga. Det går så fort när fågeln kommer att den ser ut att flyga rakt in i  holken, men på bilden kan man se att den faktiskt förbereder inflygningen. 

Ibland sätter den sej på taket på holken och spanar en kort stund. Sedan lättar den och flyger in. Det tar 4/20 sekunder.

När jag besökte knölsvanarna vid Råstasjön såg jag förstås en del andra fåglar som fått tillökning. Dessa grågäss verkar dock ha adopterat några extra, eller så har de dagisverksamhet. 

Jag såg också den här fina gåsfamiljen. Grågåsen väste varnande åt människor som kom för nära (dvs gick på gångvägen) och jag tror det är pappa. Mamma är dock inte en grågås utan mest troligt ett hybrid mellan kanadagås och vitkindad gås. Om någon har ett annat förslag dela gärna med er. Kanadagäss hybridiserar med flera andra gåsarter och det vanligaste är med grågås. Det var min favorithybrid som inte längre verkar finnas med oss. Det intressanta med denna bild är att denna hybrid verkar vara fertil. Min favorithybrid var ensam i många år, men hittade till slut en kanadagåshanne och jag såg dem med en unge som de vaktade stenhårt.  Det var första gången jag såg en hybrid med avkomma. Det här är andra gången och de verkar ha lyckats bättre. 

De har passerat den gulligaste ålder men de är ändå rätt fina när de går och plockar grönt bland blommorna.

Här visar mamma vad det är de ska äta, fast jag tror de har ganska gott hum om det när de nått den här storleken.

Undrar hur den här kommer att se ut när den blir stor? Jag ska åka tillbaka och kolla om några veckor. Det är ju troligt att de kommer att klara några när de har sex som är så här pass stora.

Den här sothönan låg fortfarande på sina ägg, men när detta publiceras är det troligt att hon har en kull småttingar att hålla reda på.

Hälsningar Lena

Bråda tider för familjen Knölsvan

Vid Råstasjön har knölsvansparet fått åtta grå dunbollar i år. Här har de precis kommit upp efter en simtur. Om någon räknar ser ni kanske att det bara är sju...

Nummer åtta har åkt snålskjuts på en av föräldrarna, som för övrigt är de snällaste svanar jag någonsin stött på. Jag sitter bara några meter från dem och svanen tar ingen som helst notis om min närvaro. De är väldigt vana vid människor och det verkar dessutom som att svanarna får vara ifred, för de upplever inte folk som ett hot, ens mot ungarna.

Den lilla har tydligen bestämt sej för att sova middag på den trygga och mjuka ryggen på sin förälder.

Men nej, det går inte för sej. Den blir purrad och mjukt med bestämt nedföst på marken till sina syskon. 

Efter en kort stunds putsande, som inte såg ut att göra så mycket skillnad på det blöta dunet, somnar de in en efter en.

En och annan person som promenerar förbi stannar och tar några bilder med telefonen. Inga problem tycker den stolta föräldern, som inte yttrar ett enda väs.

När jag en passerar platsen senare är hela familjen samlad och ute på vattnet. Ungarna måste ju lära sej att äta. Det häckar skrattmåsar på ön bakom svanarna och till vänster kan man skymta en mås. 

Skrattmåsen tycker att svanarna är för nära boet och ger sej ut för att skrämma iväg dem. 

Den attackerar en av de vuxna svanara från luften, men vad bryr sej en svan om något så larvigt som en skrattmås. 

Svanen böjer bara på halsen när måsen gör ett utfall och familjen flyttar sej inte en tum. Här finns det fina vattenväxter så de stannar.

Skrattmåsen försöker igen men det händer inget och den får ge sej. Svanarna är ju inte intresserade av måsens bo. "Life goes on" vid Råstasjön och vi får se hur många av svanungarna som klarar sej. Det har hänt tidigare att de klarat åtta småttingar till flygfärdiga, fullstora svanar.

Hälsningar Lena