B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Hornugglorna bakom huset

Under långhelgen blev det ju lite varmare och vi var ute en del i trädgården även på kvällarna. Varje kväll hörde vi ihållande pipande ljud från vad som lät som tre eller fyra fåglar som flyttade runt lite i de höga gamla träden bakom vårt hus. Våra grannar hade också hört ljuden och vi var ute och spanade efter vad det kunde vara. I går kväll fick vi till slut syn på dem, det var en syskonskara med hornuggleungar.  

Klockan var runt halv tio och det började skymma så det blev höga ISO. Dessutom är ju ugglorna mörka runt ögonen så det är svårt att få fram "ansiktet" om den inte sitter vänd mot ljuset (vilket de ju inte gjorde). 

Som små bollar satt de i träden och pep, ljuden är mycket genomträngande. Det kom även vuxna fåglar vid ett par tillfällen men inte till den unge som jag råkade ha i sökaren just då. 

De hade minsann koll på oss och hörde absolut ljudet från kameran. I skrivande stund är klockan strax efter tio på kvällen och jag hörde dem från altanen när jag var ut en kort sväng. Kul med ugglor "nästan på hemmaplan".  

Hälsningar Lena

Postat 2020-05-26 22:07 | Läst 175 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Tasmaniens södra östkust - bilder från en liten båt

Tasmaniens södra östkust, runt Eaglehawk neck, har spektakulära klippformationer och är ganska väderkänsligt om man vill ut med båt. Vi var ute med en mindre öppen båt fem dagar, främst för att dyka, men det fanns ju även en del annat att se. Längst bort vid horisonten på denna bild...

...såg det ut så här om man bara har med sej ett 100-400 mm objektiv. Våra båtfärder var ofta blöta ock skvättiga även om det ser lugnt ut här och att byta objektiv kändes alltför riskfyllt. Jag var ju dessutom blöt själv (mer om det senare). 

Strax till höger om klipporna på bilden ovan låg en koloni sjölejon och vilade. Det tog ringa notis om vår båt, kanske kände de t o m igen den.  

Vi var väldigt nära sjölejonen och jag är övertygad om att vår skeppare visste att de inte skulle bry sej. Blir de oroade brukar de snabbt hoppa i vattnet. En och annan öppnade i alla fall ögonen och kollade på oss. 

Här är en pampig hanne som är vaken och har koll på honorna. Inte en sådan som man vill möta när man dyker. Här gick det dock inte att hoppa i vattnet pga av ström och vågor. 

När vi körde mellan dykplatser fick vi ofta sällskap av delfiner. Hade vi varit en fiskebåt hade de stannat runt oss men så fort vi svängde av mot land lämnade de oss. Vi dök nämligen alltid vid klippväggar och grottor, där ville inte delfinerna vara.

Men det var fint att ha dem som sällskap och inte alls så lätt att fånga dem på bild som det kan se ut. Här gungar vår båt mer än man kan tro och det slår in vatten från sidan.

Delfinerna simmade lätt förbi oss för att sedan plötsligt vara bakom båten igen. Det verkade enbart vara en lek för dem.

Det som var en överraskning för oss var att få se dessa fåglar. Delfiner och sjölejon har vi sett många gånger förut men aldrig albatrosser. Det här är en gråkindad albatross (shy albatross). En medelstor albatross med ett vingspann på ca 2,5 m. 

Jag stod på knä med objektivet mot relingen när jag fotade denna. Jag testade alla möjliga positioner för att hålla kameran riktad mot fågel och fokuspunkten på rätt ställe. Vi gungade hela tiden.

Tills slut tröttnade den på oss, vi var ju ingen fiskebåt så det lönade sej inte att ligga kvar och vänta. 

Det tar ett tag för den att komma iväg trots att den här inte hör till de största arterna. 

Det här nog en vitpannad albatross (Southern buller's albatross). Den är endemisk för Nya Zeeland men man ser dem utanför Tasmaninen när de är där och "provianterar". Det här är inte heller en av de största arterna men den är otroligt stilig när den seglar fram ovanför vattenytan.

Vi såg flygande albatrosser alla dagar vi var ute med båten men det var ofta för blåsigt för att ens ta fram kameran. Jag kunde inte följa fåglarna i sökaren och det skvätte för mycket vatten. Båten var öppen och gjort för blöta sporter, inte foto med stor kamera. Vår skeppare var dock tålmodig och försökte göra sitt bästa för att jag skulle få albatrosserna på bild mellan dyken. Vi körde ofta långt ut från land (med överhängande risk för sjösjuka), för det var där de höll till, precis som delfinerna. 

Det här var den enda fågeln som bestämde sej för att lätta från vattnet rakt mot båten. Jag lyckade sätta fokuspunkten på huvudet på några bilder i alla fall. 

Här är den nästan mitt framför fören på båten och viker av åt sidan när den lättar...

...sedan seglade den iväg ut över havet. Tur att man kan räta upp horisonten i datorn efteråt. 

Under vatten undrar ni säkert? Jodå, jag fotade där också och det kommer i nästa inlägg, eller efter påsk kanske.

Hälsningar Lena

Postat 2020-04-07 20:23 | Läst 628 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Djur som man inte visste fanns...

Jag tycker nog att jag är ganska allmänbildad när det gäller djur men under vår resa i Australien stötte vi på några arter som jag varken sett eller hört talas om förut. För vem vet egentligen vad en "pademelon" är? På svenska kallas de buskvallaby och då inser man att det är en liten känguru. Det som gör den annorlunda är den korta knubbiga svansen som nästan är hårlös. 

Det fanns ett helt gäng små "pademelons" i trädgården där vi bodde på Tasmanien. De konkurrerade med hönsen om eventuella matrester och överbliven pasta var verkligen smaskens. 

Det behövdes inget tele för att fota dessa. Om vi hade lämnat altandörren öppen hade de antagligen kommit in i köket, tillsammans med en och annan höna. Som ni ser så är gräset inte så frodigt så kan kan förstå att de letade efter annat att äta. 

Det här är en "Bennetts wallaby" som också var i trädgården då och då men inte kom så nära. Här kan man se att svansen är längre och att de ser mer ut som en känguru. De är också betydligt större än en  "pademelon".

När jag visade bilder på vombater tidigare var det kommentarer om att det här var ett helt obekant djur för några. Jag visste att dessa fanns och hur stora de var men förundras ändå över dessa stora mysiga pungdjur som närmast får en att tänka på förväxta marsvin.

Vombaterna på bilden ovan höll till utanför denna gamla byggnad, som en gång i tiden inhyst straffångar. Jag gick in här för att kolla lite. Det var mörkt och precis när mina ögon vant sej vid dunklet insåg jag att det fanns ett djur längst in till vänster, mellan de två gamla vagnarna. Jag hann precis se den vita fläcken på bröstet men den försvann ner i ett hål i golvet innan jag fick upp kameran. Jag insåg att jag precis sett en "tasmansk djävul". Det låter nästan som ett skämt men det är ett köttätande pungdjur med mörk päls (vitt på bröstet) som är nattaktiv och rimligen inte borde vara vaken så här dags. Peter ville gärna se bilder på dessa...

...och här kommer den. Den är visserligen inte så stor och absolut inte så kaxig som dessa djur faktiskt är, men ändå "tasmanian devil".  Det visade sej att det fanns småvalpar i lyan under golvet och de var tydligen vakna. 

Den här krabaten är kanske 4-5 veckor gammal och tack vare den vita bröstfläcken gick det att få fokus där inne i det mörka hörnet. Bilden är tagen med ISO 25600, 1/400 s och bländare 5,6, vilket är det bästa jag kan få med mitt 100-400. Bilden är dessutom beskuren. Jag visste att dessa djur fanns men jag hade aldrig trott att vi skulle få se dem. 

Quokkan är ett betydligt fridfullare litet pungdjur som vi mötte på Rottnest Island (Western Australia). De finns bara på ett par öar vid västra kusten och just dessa har blivit väldigt vana vid folk. De verkar dock få vara tillräckligt mycket ifred för att må bra och de fortplantar sej i godan ro bland turisterna på Rottnest Island. Den här var lite kritiskt till porträttfotograferingen och ville hellre surfa runt på nätet när den hade en telefon så nära till hands. Jag hade inte en aning om vad en quokka va tills jag mötte dessa.

Den här bilden är tagen i tropisk regnskog utanför Cairns i Queensland. Det charmiga djuret är en "Rat kangaroo" som också kan kallas "Bettong". Vi fick se denna från bilen och jag lyckades få några bilder innan den försvann in i de blöta buskarna. Många av Australiens fina små pungdjur är nattaktiva och svåra att få syn på. Det är inte så lätt att ge sej ut i regnskog i kolmörkret. 

Genom en FS bloggare (Leif Rydell) hade vi fått tipset om Chambers Wildlife Rainforest Lodge, som hade en plattform där man kunde sitta ute på kvällen och spana efter de nattaktiva djuren i området. För att locka dem till sej smetade man ut honung på ett par stora trädstammar. Åtel för små pungdjur som gillar sötsaker. Tyvärr regnade det då vi satt där och då vill inte de små flygpungekorrarna (sugargliders) hoppa i träden. Men vi fick besök av en "bandicoot" som också kan kallas punggrävling. Det är en allätare som också gillar honung.

Ett annat pungdjur som också gillar honung var "striped possum" eller randig possum. Den kom klättrande nerför trädstammen och slickade ivrigt i sej honungen som börjat rinna längs stammen av regnet. Dessa bilder tagna med ISO 25600 och 1/25 s. Det var mörkt när de kom och den blygsamma belysning som fanns räckte inte till mer än detta. 

Det svartvita mönstret underlättade dock för att få fokus.

I Kalbarri, Western Australia, mötte vi en flock helt bedårande "rock wallaby" eller klippkänguru. Den här ville kolla sin FB när vi ändå var där och satt i skugga en stund.

Dessa djur har matats av besökare i nationalparken under många generationer, men istället för att sätta upp skyltar att det var förbjudet (för de ska helst inte äta mackor och chips) har man skaffat fram ett pelleterat foder som passar dem och säljer det i små påsar för en dollar. Vi kunde ju inte motstå detta och köpte en påse. Det var väldigt varmt i solen och vi såg inte till några djur men så fort vi visade den vita påsen kom de fram. 

Så här förväntansfull kan en liten klippkänguru se ut när man prasslar med en vit papperspåse. Det var väldigt få besökare denna dag och egentligen alldeles för varmt för att vandra i nationalparken. Det fanns inte särskilt mycket för dem att äta för allt var torrt och brunt så de ville nog gärna ha lite pellets.

Vi gick en kortare led som mest handlade om att hoppa på stora klippblock och mötte då denna hona med en halvstor unge. Här behövdes det tele för att få ta del av familjeidyllen.

Jag fotar inte så mycket insekter med den här kunde jag inte motstå. Det är nog den största insekt jag någonsin sett. Någon sorts vandrande pinne som finns i tropiska klimat. Bilden är tagen i Cairns på ett B&B där vi bodde. Den sitter på poolgrinden.

Slutligen ett djur som jag kände till men som ser så osannolikt ut att man knappt kan tro sina ögon. Dessutom är det ett äggläggande däggdjur, bara det är ju rätt unikt. Det tog många dagars letande i olika vattendrag innan vi fick syn på ett näbbdjur (platypus). De är också nattaktiva men på Tasmaninen är de aktiva även på dagen. 

Näbbdjuret ser ut som en utter med bäversvans, men har en näbb som från en jätteanka. På den här bilden kan man se fötterna som den simmar med. Näbbdjuret och myrpiggsvinet är de enda äggläggande däggdjuren, de kallas också kloakdjur. Vi satt en lång stund och tittade på detta besynnerliga djur som kom väldigt nära där vi satt.

Australien har mängder med udda besynnerliga djur och vi fick se några av dem. Tyvärr inte något myrpiggsvin men näbbdjuret stod nog lite högre upp på önskelistan.

Hälsningar Lena

Postat 2020-03-15 21:10 | Läst 692 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Stora Barriärrevet II

Här kommer några fler bilder från Stora Barriärrevet fotade på olika dykplatser och varierande djup. Bilderna är tagna med 60 mm makro eller 10-17 mm fisheye zoom på en Canon 7D mk II med dubbla blixtar. Vi har varit på de yttre reven som tar mer än 20 timmar att nå från Cairns, så mina bilder speglar inte hur reven ser ut på de populära turistmålen som man når på någon timme, t ex Green Island. Tusentals snorklare och dykare skeppas ut dit dagligen, vi var ensamma på våra dykplatser. På bilden ovan en rosa anemonfisk vars anemon slutit sej till en boll (vilket är helt normalt).

När vi fick se det här blev vi dock lite oroliga. Vad är detta? Jättealgblomning eller ett fartyg som rengjort sina lagringsutrymmet? Nej, det är korallerna som fortplantar sej genom att släppa stora mängder ägg och spermier i vattnet samtidigt. Händelsen är svår att förutsäga för den är beroende av vattentemperatur och månens cykler. Stora djur som lever av att filtrera små partiklar gillar detta och här spanade vi efter valhaj och manta, men hittade ingen. 

Vackra gula gorgonians (hornkoraller) längs en revvägg. Dessa växer långsamt och kan leva i hundratals år. De är också sköra och man måste ha koll på hur man rör sej och var man har sina fenor när man dyker bland dessa. 

Det finns en mängd olika färggranna fiskar och jag har inte koll på ens en bråkdel av arterna. Observera att det sitter en väldigt liten randig fisk till höger om huvudmotivet. 

Men det är lite svårt att visa de vackra fiskarna när bakgrunden är lika färgsprakande. 

Här är i alla fall en liten (ca 10 cm lång) "network pipefish", som jag hittade i en vit mjukkorall. 

Ocellaris clowfisk är den art som blev världskänd genom filmen om Nemo. Som jag skrev i förra inlägget är det här kaxiga fiskar som försvarar sin anemon och inte drar sej för att "hugga" en dykare om man råkar komma för nära.

De av er som sett filmen om Nemo minns kanske att han hade en kompis som hette Dory. Senare har det kommit en ny film där Dory är huvudkaraktären. Dory är en palettkirurgfisk och inte alls särskilt kaxig, tvärtom väldigt blyg och svårtfotograferad. På håll kunde man se koraller med ett tiotal palettkirurgfiskar ovanför men så fort man kom inom ett rimlig fotoavstånd så gömde de sej i korallen. Den här fick jag vänta ut och till slut tittade den upp ett kort ögonblick.  

Det finns även en del stora fiskar som t ex denna potatisgrouper (potato cod). Den har parkerat vid en "rengöringsstation" där små fiskar plockar parasiter och putsar större fiskar. De randiga små fiskarna vid munnen och ögat är typiska putsarfiskar.

 

Nyputsad och fin hade den ingenting emot att posera framför kameran tillsammans med min sambo. Det är alltså en ganska stor fisk och den bryr sej inte det minsta om dykare. 

Många av er tycker nog att vidvinkelbilderna är de mer spektakulära så här kommer några fler sådana. De flesta är tagna på olika delar av Ribbon Reef. 

Mjukkoraller och gorgonians i olika färger gör dessa rev helt spektakulära. Dessutom mängder av fisk, på vissa ställen alldeles överväldigande mängder av småfisk.

Här är det tyvärr så mycket småfisk att de delvis skymmer den vackra leopardgroupern till vänster i den stora korallen. Ett annat problem är att det ofta blir väldigt mycket blänk i de små fiskarna från blixtarna, men man måste använda blixt för att få fram färgerna. 

Här är det kanske också lite för mycket småfisk men jag gillar den här bilden ändå. Slutligen undrar ni kanske om vi inte såg några hajar?

Jo, visst såg vi hajar, mest vitfeniga revhajar. Vi mötte dem lite här och där med det mest spektakulära mötet fick vi under ett mörkerdyk när hajarna tog tillfället i akt och jagade i skenet av våra lampor. Det var en del andra rovfiskar som jagade också och det blev ett actionladdat dyk. Dessa revhajar är ganska små (ca 1,5 m, 10-15 kg) och ser inte dykare som potentiella byten. Vi har varit på andra ställen med betydligt större hajar och där dök vi inte efter att solen gått ner. 

För oss var det här femte dyket denna dag och det blev sen middag, men det var det förstås värt.

Hälsningar Lena

Postat 2020-03-12 19:23 | Läst 1025 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

The Great Ocean Road och en koala med modelltankar

Vi har nu hamnat i den Australiska delstaten Victoria där den största staden är Melbourne. Vi körde från Adelaide för några dagar sedan och följde kusten. Från Allansford till Torquay kör man en vägsträcka som kallas The Great Ocean Road. Den är ca 250 km men det går sakta och man ska låta det ta tid. Här finns mycket att se och man vill stanna ofta. Margareta C har bloggat om denna rutt tidigare så några kanske känner igen sej. Här kommer några smakprov. Den första kallas London bridge.

Den mest kända platsen är nog "Twelve Apostles", men det är inte tolv längre för väder och vatten har nött bort flera av formationerna. Vi kom dit på eftermiddagen och då såg det ut så här åt ena hållet...

...och så här åt andra hållet. Antar att den stora formation vi står på (med staket) också räknas och då blir det nog åtta. Naturligtvis var det förbjudet att köra drönare.

Vi gick i alla fall ner för alla trapporna till stranden. Vattentemperaturen var ca 18 grader och med de rejäla vågorna som rullade in var det ingen som badade, men man kunde ju gå på stranden och blöta fötterna (eller få väldigt mycket sand i skorna).

Det finns många olika formationer att stanna och titta på men de allra flesta verkar bara stanna vid de tolv apostlarna. Där stannar också alla bussar och dagsturer. Vi stannade på fler platser är jag visar här och då behövde man inte trängas med andra turister. Det här stället kallades Razorback. Vi övernattade i en liten stad som hette Port Campbell och bodde på ett motell som hade adressen 12 Great Ocean Road. Vi befann oss alltså i början av vägen, trots att det verkar som att de flesta kör i andra riktningen och avslutar sin resa här.

Vi fortsatte ganska tidigt nästa morgon och kunde inte låta bli att stanna för att se hur det såg ut vid apostlarna i morgonljuset. Det var också befriande folktomt.

Det var lite dis och dimma på morgonen.

Vi körde vidare längs B100, som vägen heter på kartan (och i Google maps). På en rastplats mötte vi den här sköna kookaburran. Rastplatser är otroligt bra för att spana på fåglar och man kan ofta komma nära. Den här satt på en soptunna och gjorde sedan en störtdykning mot en familj som satt och fikade.  Den här stora kungsfiskaren har ett helt underbart läte och man vill gärna skratta med dem när man hör det.

Från att ha kört längs havet hamnade vi nu i lummiga skogar av eucalyptus. Vi har kommit in i Cape Otway National Park och vi besökte bl a en fyr som jag hoppar över i detta inlägg. Nu letade vi efter ett av Australiens mest kända pungdjur,... efter känguru..

På en gren som i princip hängde ut över vägen satt den första koalan vi såg och som brukligt för koalor sov den som allra bäst vid lunchtid. Vi hittade några individer till och de sov också. Koalor tillbringar ca 18 av dygnets 24 timmar snusande uppe i träden. Det mesta av den vakna tiden går åt till att äta eucalyptusblad, en diet med lågt näringsinnehåll så de måste stoppa i sej en hel del.

Vi körde vidare mot en pytteliten ort som heter Kennett River (ett cafe, en rastplats och några hus). Här finns det en hel del koalor men det första vi hittade var en vacker kungspapegoja. Detta är en hanne, honan flög ner och landade på mej. Jag fick tyvärr inte till någon bild på det.

Det hade blivit lite senare på eftermiddagen och vi hittade ett par koalor som hade börjat ägna sej åt mat. Den här "kramgoa" nallen är inte på något sätt släkt med björnar utan är ett pungdjur. De är dock ungefär lika graciösa som björnar (kan väga upp till 15 kg) och man kan inte låta bli att förundras över att de klarar sej uppe i träden. De är långsamma i sina rörelser och ser ut att kunna trilla ner när som helst. 

De verkar dock ha bra grepp med både händer och fötter samt rejäla klor.

Det går ganska sakta och de mumsar på i godan ro. Den här verkade komma av sej lite då den blev fotograferad. Den satt dock högt upp och bilden är tagen med 400 mm så vi störde den inte, men den tittade ner på oss en stund.

" - Turister igen,....man kanske skulle skaffa sej en manager....modellarvode....kan man få det i mumsiga daggvåta löv? Jag måste fundera lite....."

Sent på eftermiddagen kom vi till Torquay där vi hade bokat ett Bed & Breakfastställe. Nu är vi ute vid kusten igen och här kan man se lite av vägen som på vissa ställen var väldigt slingrig. Det rullade in lite vågor och sambon hade planer på att surfa nästa morgon. Torquay är känt för sin surfing och stranden Bells Beach håller varje år en stor surftävling vid påsk.

Nästa morgon åkte vi till både nybörjarstränder och värstingställen som Bells beach, men det fanns ingen "surf". Våghöjden var enligt ett anslag utanför denna butik ca 1 fot. Inga surfade, dessutom regnade det. Vi stannade till vid ett shoppingmecka för surfare (för vi kunde inte checka in i Melbourne före 14:00). Det stora märket Rip Curl hade sitt ursprung här så vi tittade in där. Lägg märke till mannen med det platta paketet, det är inte en bokhylla från IKEA.

Gatan var kantad av kända märken som säljer friluftskläder, våtdräkter och prylar med anknytning till bad och surfning. När regnet öste ner hamnade vi i Patagonias butik. I den ganska exklusiva butiken fanns en sittgrupp i brunt skinn......där det låg en hund. Jag såg den inte först, men prydligt parkerad i en fåtölj låg en brun kelpie och tittade förstrött på regnet som piskade rutorna.

Den struntade högaktningsfullt i fotografen. Undrar om den inte har en egen manager?...

Vi körde vidare till Melbourne i spöregn. Vissa delar av Australien som inte har haft regn på 2 -3 år har visst fått en rejäl blöta under den senast veckan. Man måste ju glädjas med dem :-)

Hälsningar Lena

Postat 2020-02-20 11:35 | Läst 764 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 35 Nästa