B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Far och son

När jag åker till och från jobbet kan jag välja en mindre väg och då passerar jag dessa två. Det kan mycket väl vara far och son. Vägen är dock smal och krokig, det är svårt att stanna där djuren råkar vara när man passerar. Den här bilden fick jag en sen eftermiddag då de egentligen stod alldeles för nära staketet.

Jag har sedan passerat flera gånger med kameran utan att få till något. Här är i alla fall den store med sin lille kompis. De är för det mesta nära varandra och ibland ser man dem slickas eller bara stå och gosa (eller vad de nu gör). 

Till slut fick jag några närbilder på den store, mitt i kvällsmaten. 

Här verkar det som att han noterar att jag tar bilder, eller i alla fall tittar på honom. Han är ganska van vid detta för det är rätt ofta bilar stannar här, fast det egentligen inte alls är lämpligt, bara för att ta en bild eller spana på dessa två. 

Han strosade lugnt vidare i det gröna överflöd av mat som för närvarande finns i den stora hagen. 

I morgon är det fredag.

Hälsningar Lena

Postat 2023-08-31 20:02 | Läst 552 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Kongsfjord med omnejd

I Kongsfjord fick vi bo i det högra huset, i en fullt utrustad lägenhet för fyra personer där det t o m fanns tvättmaskin och torktumlare. Det var inte vad vi bokat (eller behövde) men när vi slutligen kommit överens om ett pris för två nätter, som var betydligt lägre än att bo där en natt till ordinarie pris, och det enda andra alternativet var ett pyttelitet rum med "hostel" standard, så blev det detta. 

Vi hade en lanthandel med café ett par hundra meter från huset. Pyntat för turister var väl ganska uppenbart, men de hade ägg och det behövde vi. Vädret var extremt växlande och här var himlen plötsligt blå. 

Vi bestämde oss för att göra ett dyk från denna strand. Norrmannen i receptionen sa att det var OK att dyka där. Han sa dock inget om hur långgrunt det var. 

Vi hoppades på möjligheten att hitta en kungskrabba eller två, för en sista festlig måltid innan vi åkte hem. Det blev inga krabbor men när vi simmade runt på sandbotten fanns det mycket gott om "haneskjell". Det är en musselsort som bara finns norr om Lofoten och i vattnen runt Jan Mayen, Bjørnøya och Svalbard. De är mindre än pilgrimsmusslor (kamskjell på norska) men smakar lika gott. Man får bara plocka fler.  

Det fanns också en hel del eremitkräftor, men de fick vara ifred när vi plockade på oss en halv kasse med haneskjell. 

Sambon rensade med van hand de mindre musslorna på bryggan bakom vårt boende. Nu trodde vi att vi skulle få sällskap av de tretåiga måsarna som också bodde här...

...och hade sin utkiksplats på bryggans räcken. Men de här måsarna äter inte "rens" och inte en enda visade sej när vi bjöd på musselgälar och annat gott. Vi har vid andra tillfällen blivit bestulna på rensade musslor av fiskmås och gråtrut, men här var det inga problem. Det par som rensade några fiskar vid bryggan fick också vara ifred.

De kunde dock föra väsen på bästa måsmaner. Tyvärr såg vi också spår av fågelinfluensa här och i veckan läste jag att just tretåig mås har drabbats hårt i Nordnorge, medan det främst är skrattmåsar som drabbats i Sverige.  

Vi hade också silvertärnor i närheten som vi kunde spana på om vi gick ut på bryggan bredvid vår. De var riktigt duktiga på att precisionsskita om man kom för nära. 

Silvertärnor har kortare ben än fisktärnor och helröd näbb. Silvertärnan är det djur som är känt för att det flyttar den längsta sträckan mellan häckningsplats och övervintringsplats, vissa populationer flyger årligen ca 90 000 km! Inte illa för en fågel som väger drygt 100 g.

Här visar den upp sej fint med middagsmat i näbben.

Vi gjorde också en tur till Berlevåg, där tar vägen slut. Vilket man kan se på kartan som jag visade i förra inlägget. Längs vägen var det liknande bergsformationer som ut till Hamningberg, men inte alls lika mycket. Blåklockorna blommade i det karga landskapet.

Berg i platta skivor på högkant. Det ser verkligen annorlunda ut. 

Vädret i Berlevåg var ostadig och regnet hotade. Vågorna är ofta hårda utanför Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare lastas över i en mindre båt för att ta sig in till land. År 1975 blev nya vågbrytare färdigställda och därefter lägger fartygen till vid kaj. Bygget av vågbrytaren tog 70 år. 

Vi tankade vid macken i Berlevåg, gjorde ett snabbt besök i mataffären och hos glaskonstnären Daniela Salathés. Det blev dock inte fler bilder än de jag visar här.  

Vi åkte tillbaka till Kongsfjord och gick ut för att titta lite mer på fågellivet vid bryggorna där vi bodde. Solen tittade fram men oväder hotade igen.

Regnet var nära. 

En annan fågel som också höll till här är tobisgrissla. Här kommer en inflygande med mat till familjen.

De bodde i lådor under en av de stora bryggorna. Tobisgrisslan tillhör också familjen alkor, som lunnefåglar och sillgrisslor.

Från en annan brygga kom jag lite närmare inflygningen till en bolåda.

Det började bli sent och dags för middag. Med musslorna som vi plockat tidigare under dagen blev det en pastarätt med lite bacon, hackad vitlök och en skvätt vitt vin. Musslorna är så små att de behöver inte mer än 30-40 sekunder i stekpannan. Det här är en klassiskt rätt när vi är i Norge och dyker, fast oftast med stora pilgrimsmusslor. Tomaterna är från egen odling. De har varit med oss på resan i 10 dagar och är fortfarande mycket fina. 

Vi avslutade som kvällen innan med att sitta och titta ut på fåglarna och landskapet. Dagen efter påbörjade vi hemresan på drygt 1700 km. Den första etappen gick till Korpikylä, ca 740 km

Hälsningar Lena

Postat 2023-08-29 19:21 | Läst 2080 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Från Kiberg till Kongsfjord

Efter turen till Hornøya lämnade vi det mysiga huset i Kiberg och körde mot Kongsfjord. Vi stannade till vid Ekkerøy som hastigast. Vädret var inte det bästa, men här kan man i alla fall se att från vissa hus har man vy över sandstrand från två håll. Här finns också ett fågelberg, men efter en heldag på Hornøya och hotellet för tretåiga måsar i Kiberg hoppade vi över det (vi har också varit där förut). 

I Vadsø stannade vi för att köpa ett nytt torkarblad. Vi insåg att vi skulle få en del regn under våra sista dagar på semestern och torkarbladet på förarsidan gjorde inte jobbet tillräckligt bra. Från macken skymtade vi en stor mast som visade sej vara en luftskeppsmast. Masten byggdes för Roald Amundsens färd över Nordpolen med luftskeppet Norge 1926. Två år senare användes den av italienaren Umberto Nobile med luftskeppet Italia. Amundsens expedition var lyckad, men Nobiles expedition gick inte lika bra. Tyvärr omkom Amundsen när han deltog i räddningsaktionen efter Nobiles haveri. 

Vi lämnar Vadsø och fortsätter vår resa mot Tana bru. Vid en rastplats hittar vi skylten som anvisar "vägen mot ishavet". En karta visar vår rutt på denna resa väldigt bra. Vi har varit i Kirkenes och Grense Jakobselv. Sedan har vi kört längs Varangerfjorden hela vägen ut till Hamningberg. Nu är vi på väg mot både Båtsfjord och Berlevåg, som avslutning på vår resa. Vi har bokat boende i Kongsfjord, som ligger på vägen mot Berlevåg (men inte finns utmärkt på denna karta).   

Båtsfjord blev ett kort besök och lunch. Det var 7 grader och småregn, men vi var hungriga. Grillen är lätt att rigga och korvarna smakade himmelskt. Vi skulle ändå inte få checka in i Kongsfjord förrän klockan 15, så vi passade på att se oss omkring.  

Småbåtshamnen i Båtsfjord. 

Vägen till och från Båtsfjord är mycket öppen och oskyddad. Man kan förstå att det inte är ovanligt att denna väg är avstängd under vintern.

Här tar vi av mot Berlevåg, men vi kom inte så lågt...

Precis efter att vi svängt av ligger några små pölar på vänster sida av vägen. Det simmar något i en av dem och jag måste kolla närmare, alltså blir det tvärstopp. Det är familjen smålom som simmar där. Fåglar som jag hittills bara sett vid Knuthöjdsmosse. 

De här paret har två ungar som verkar vänta på mat från förälder nummer två. 

Jag upptäcker också att det är en liten fågel med överdimensionerade ben som springer runt på vägbanan. Jösses, det passerar faktiskt en hel del bilar (och lastbilar) här. 

Det är en strandpiparunge och när vi lämnar den är den vid sidan av vägkanten, tack och lov.

Förutom smålommen hittade jag den här familjen i en av pölarna. Kom fram till att det måste vara bergand.

Det lustiga var att de verkade ha en stor unge med sej, förutom de små dunbollarna. Hur jag än kollar i fågelguiden kan jag inte hitta någon annan förklaring till fågeln i täten mer än en ungfågel av bergand. 

Vi fortsatte mot Kongsfjord men landskapet gjorde att vi stannade igen och skickade upp drönaren.

Först fick emellertid renarna passera och traska iväg en bit.  

Här inträffar återigen mötet med en fjällabb och de gillar inte drönare. Det blir en kort tur och ett par bilder från hur det ser ut längs vägen.

Utsikten är fantastiskt.

Vi kommer fram till Kongsfjord Arctic Lodge där jag bokat ett rum med kök och eget badrum. För oss är köket med kylskåpet och möjligheten att laga mat viktiga. Nu har det dock uppstått ett fel och den unga killen i receptionen (som är italienare med begränsade kunskaper i engelska) blir nervös när jag står på mej och hävdar att vi ska ha det vi bokat och betalat för. Felet ligger med största sannolikhet hos den bokningssajt som jag använt och som jag anlitat för hundratals bokningar genom åren, som fungerat prickfritt. Det blev en del diskussioner men jag stod på mej och hade en utskrift med exakt vad jag bokat (det kom en norrman som kunde läsa min svenska utskrift :-). 

Det slutade med att när vi slog oss ner för att äta middag satt vi här och kunde knappast klaga på vare sej utsikt eller komfort (förrän vi gick och la oss och insåg att någon bäddat med ett enkelsängstäcke i ett påslakan avsett för en dubbelsäng).  

Hälsningar Lena

Postat 2023-08-27 22:08 | Läst 728 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Renar

När man reser så här långt norrut i Skandinavien under sommaren ser man väldigt mycket renar. De rör sej under hela året och på sommaren befinner de sej där det bästa betet finns, de äter upp sej inför vintern. 

Det här är en vanlig syn framför bilen. Ibland är det bara enstaka djur på vägbanan och de irrar lite fram och tillbaka, "tittar på linjerna" och verkar ha svårt att bestämma sej för var de ska ta vägen (ser det ut som). Det hjälper inte att tuta utan man får vänta ut dem och inte stressa dem, för då springer de bara framför bilen. Eftersom man ser så många djur tänkte jag att det inte skulle vara så svårt att få några närbilder på dem, helst kalvar och med tele förstås. Men det var inte alls så lätt för när man stannar bilen blir det snabbt misstänksamma och rör på sej. Rumpor var lätt att få på bild, men jag ville ju ha dem framifrån.

De som springer över vägen på andra bilden är en del av en jättestor flock som uppehöll sej på båda sidor om vägen i ett helt öppet landskap. Vi hittade en plats att köra av vägen framför flocken. Jag steg ur bilen och stod delvis skymd bakom den. Renarna betade och rörde sej sakta åt mitt håll, dessutom hade de klarnat upp en del efter regnet denna eftermiddag. 

Det blommade vackert och just här fanns det mängder med blåklockor. Här fick jag äntligen några bilder på renar precis som jag hade önskat dem och kalvarna var helt bedårande.

Renarna rör sej hela tiden då de betar och de går hela tiden om varandra för att vara längst fram, där man kan välja det godaste. För de ser verkligen ut att välja vad de äter och blåklockorna var inte intressanta. 

Den här kalven ser ut att drömma sej bort en stund, kanske längtar den till havet... 

" - Oj hoppsan, vänta på mej!" Mamma hade kommit lite väl långt före. 

Här ser man att renarna är märkta, en del bar också halsband och de går säkert att spåra dem med modern utrustning numera. Jag inser att jag kan väldigt lite om rennäring trots att vi har mer än 250 000 renar i Sverige.

Hälsningar Lena

Postat 2023-08-24 21:30 | Läst 492 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Det årliga måstebesöket på mossen

Jag kom fram lite sent och solen var redan på väg att gå ner. Platsen är förstås Knuthöjdsmosse, strax utanför Hällefors. Ett ställe som jag bara måste åka till minst en gång per år. Jag tänker varje år att det vore intressant att åka hit på vintern, men det har ännu inte blivit av. Om ni har tröttnat på bilder från denna mosse sluta läsa här, det är många bilder.  

Kvällen är varm och vindstilla. Smålommarna hörs ropa över mossen och de flyger förbi vid ett par tillfällen. I de sista solstrålarna hittar jag ett par lommar i en damm. 

De ligger stilla tills solen precis har gått ner, sedan drar de iväg och det blir aningen får lång slutartid. Jag lämnar mossen för att inta lite matsäck och "bädda" i bilen. Det är så pass varmt att sovsäcken är överflödig, men när jag vaknar till vid ett på natten och skymtar stjärnor på himlen är den i alla fall lite gosig att ha. 

Jag vaknar kvart över fyra, precis innan larmet i telefonen, och ser att himlen har börjat ändra färg vid horisonten. Hög tid att gå ut på mossen.  

Det ser mycket lovande ut t o m lite dimma på vattnet, fast det måste vara runt 15 grader varmt. Jag beslutar mej för att gå motsols på spången för att få lite annorlunda motiv än jag brukar, samt undgå vissa sträckor med väldigt mycket vatten. Spången är såphal där den ligger under vatten.

Det är tyst på mossen, jag är ensam och hör lommarna "prata" med varandra. Solen är på väg att gå upp och jag njuter. Det är också första gången jag är här med två ungefär likvärdiga kamerahus och kan ha vidvinkel på den ena och tele på den andra, utan att behöva tänka så mycket på höga ISOtal.

Jag tar det lugnt och rör mej sakta på spången, lommarna är någonstans i denna pöl men lite längre fram. Det är ännu i mörkaste laget för fågelfoto. 

Två viggar ligger och vilar. De måste vara vana vid smålommarnas ropande.

Det är tre lommar i pölen och de kommer simmande mot mej. De glider förbi och kommer förvånansvärt nära, inget mer händer. De ropar ibland och man kan se hur de hela tiden lyssnar och spanar mot himlen. Det är fortfarande en del dimma och jag inväntar de första solstrålarna.

Men naturen blir snart mörkare, det blir grått och en efter en drar lommarna från pölen. Typiskt, inte alls vad jag tänkt mej.

Solen gick upp men den försvann bakom molnen och så mycket ljusare blev det inte. Lommarna hade dragit så jag såg mej omkring. Trots att det var mulet var det ju ändå rätt fint på mossen. 

Jag plaskade fram på spången som delvis lågt helt under vatten och kunde glädja mej åt att jag nyligen gjort en behövlig vård av mina gamla kängor. De höll tätt. 

 

Jag hörde smålommar som ropade, i övrigt var det tyst på mossen och jag var fortfarande helt ensam. Himlen började dessutom klarna upp efter en stund. 

Klockan är nu strax före sex och det blir ljusare. Jag står med vatten till anklarna och överväger åt vilket håll jag ska gå. Det blir framåt (fortsatt motsols), mot en pöl som jag ännu inte varit vid denna morgon. Lommarna låter nära nu.

Väl framme vid en liten plattform som faktiskt är ovanför vattenytan dröjer det inte länge förrän tre fåglar landar i dammen. Det är fortfarande viss dimma kvar här. 

Som genom ett trollslag kommer solen fram och dammen badar plötsligt i ett gyllene ljus. Klockan är 06:16 och solen står så pass högt att det är omöjligt att fotografera i direkt motljus, men vid sidan av går alldeles utmärkt. 

Plötsligt har den grå, mörka morgonen ändrats till en magisk gryning och ISO går snabbt från 6400 till 1250. Fåglarna lyssnar och spanar.

Det blir precis så där vackert som jag hade hoppats på.

De lyssnar och spanar...

...samt utför morgonbestyr.

En smålom till anländer. Nu är det fyra fåglar i dammen.

Den nya individen utlöser en typ av revirhävdande beteende och de börjar simma med näbbarna i vattnet. 

Dessutom ropar de högt.

Minst en annan lom svarar och de är lite stirriga.

Här kommerytterligare en smålom inflygande över mitt huvud, svänger runt i en vid båge och landar i dammen bakom några buskar. 

Nu är det fem fåglar i samma pöl och även om det ser lugnt ut på bilden är det ett spänt läge. 

Det tar bara några minuter så exploderar vattenytan i en kaskad av ljus och det far smålommar åt alla håll. Jag får svårt att bestämma mej för var jag ska rikta kameran, men de som är mitt i solenreflexen går ju inte att fota så jag får anpassa mej efter det.

Det verkar som att tre fåglar ger sej av eller åtminstone påbörjar en start. De har en ganska lång startsträcka på vattnet.

Två stycken håller på med någon slags "revirdans" och jag är glad att jag numera har så mycket pixlar att jag kan beskära en hel del. De är långt ute till höger i dammen. Dimman är i stort sett borta nu.

Det plaskar ordentligt ungefär en halv minut till, hela händelseförloppet har gått väldigt fort.

Jag ser den sista lommen lämna dammen.

Nu var det slut på action i den här pölen och på vattenytan syns snart bara bubbelspår där fåglarna plaskat fram. Solen skiner rakt på mej och det har blivit ordentligt varmt. Dimman och magin är borta för den här gången.

Klockan är 07:23 och skådespelet är slut. För mej är det dags att gå till bilen och köra hem. Jag ska jobba efter lunch och det tar drygt tre timmar att köra. Min "vanliga rutt" via Örebro är avstängd pga översvämningar och jag får köra via Västerås.

Jag fångar en sista spegling innan jag kommer fram till parkeringen...

...och konstaterar att det fortfarande är dagg i spindelnäten.

Hälsningar Lena

Postat 2023-08-22 08:19 | Läst 1093 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa