B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Välkommen till Persgrunden

Persgrunden är ett grundområde i öppna Skagerrak cirka 15 km väster om fastlandet vid Grebbestad. Grundet ligger inom Kosterhavets nationalpark. Minsta vattendjup vid Persgrunden är endast 2,4 meter. 

Om man ser sej omkring en fin dag då det inte blåser mer än ca 2 m/s finns det inte så mycket att se ovan ytan. Men däremot väntar något extra fint under ytan...

Den här bilden hade jag inte tänkt visa, för den är så "skräpig", men så här det ser ut när man börjar dyket. Det är strömt eller väldigt strömt och båtföraren släpper dykare med lite drivmån. Men det gäller att sjunka ner ca 10 m så snabbt man kan och hitta en svacka bland tarebladen med lite lä för strömmen. Här har vi stannat upp för att fixa i ordning kameran, tända lampor, blixtar etc. Jag tar alltid en testbild för att se att blixtarna slår och att allt fungerar innan vi går djupare. Det är fullt med skrufs och partiklar i vattnet och strömmen drar i oss. Vi ska ner till vänster i bild där man kan se några ljusa fläckar...

När man kommer ner under taren och det grumliga vattenskiktet öppnar sej den här vyn. Det är ca 15 m där havsnejlikorna börjar dyka upp och vi kan sedan se dem ner till ungefär 25 m. Jag går inte ner med fötterna först utan liggande horisontellt, ofta med huvudet och kameran nedåt. 

Så här "får man egentligen inte" fotografera under vatten dvs rakt uppifrån och ner mot botten. Det kallas ibland "pizzabilder", men på land tar vi ju precis den här sortens bilder av t ex träd med drönare numera. Jag kan i alla fall inte motstå denna bukett med havsnejlikor och riktar kameran rakt ner när jag svävar ovanför dem.  

En till bukett med havsnejlikor i lite annan färgställning. De varierar från helt vita till mjukt gulorange eller svagt brungula och ibland skarpt orange. Den heter visserligen nejlika men det är ett djur som hör till ordningen havsanemoner.

Den här bilden är mer enligt "regelboken" med grönt vatten i ovankant. Vi simmar längs väggar som ibland är branta och helt täckta med havsnejlikor, ibland är det mer mjuka kullar. Man behöver ofta inte simma alls för det är lite ström även här och det vettigaste är då att bara följa med och röra sej så lite som möjligt (det går åt mindre luft än om man simmar motströms).

Det är svårt att backa så pass att man kan få en översikt över hur mycket havsnejlikor det finns här, för så fort jag kommer några meter från dem räcker inte ljuset från blixtarna till för att visa de vackra färgerna. Ett stim blanka småfiskar reflekterar blixtljuset.  

Det här är ett ganska traditionellt sätt att fota vägg under vatten med en dykare försedd med lampa vid sidan. Fredrik är en mycket van modell och vet precis var jag vill ha honom om vi simmar förbi någon liknande. 

Alla bilder är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye zoom (på 12 mm) på en Canon 7D mkII. Jag är inte mer än en dryg armlängd från havsnejlikorna på flera av dessa bilder. Man strävar efter så lite vatten som möjligt mellan objektivporten och motivet.

Vi svävar vidare i mycket stillsamt tempo längs de luddiga väggarna klädda med havsnejlikor. Vi har ju hört en del om Persgrunden och hittills har dykplatsen levt upp till vad som utlovats. Det är svårt att komma ut hit och vi har försökt boka plats på den enda dykbåt som vi känner till som kör hit, men har inte lyckats förrän nu. Dykplatsen är extremt väderkänslig och även om det är lugnt på 20-25 meters djup kan det snabbt bli väldigt "skvalpigt" på ytan.

En fin passage men lite för tajt för att simma igenom. 

Ett stim med förvånansvärt stora fiskar sveper förbi. Stim är alltid kul att få på bild men de rör sej fort och skillnaderna i ljus om de befinner sej ovanför mej, mot ytan...

....eller nedanför mot djupet medför en hel del rattande på kameran. 

Fiskarna vänder när blixtarna slår. Det här är så häftigt att få uppleva. Om man inte fotograferar kan man ibland få simma mitt inne i ett stim. Fiskarna drar vidare och det är dax för oss att avsluta. Nu ska vi upp i strömmen igen och dessutom ligga stilla och vädra ut kväve (som annars kan bli bubblor i blod och vävnader) på ca 5-6 m i 3 minuter.

När man går upp i öppet vatten där det inte finns någon bergvägg, hällar eller liknande måste man skicka upp en ytmarkeringsboj. Både för att skepparen ska se en så man kan bli upphämtat men också för att förhindra att man blir påkörd av båten när andra dykare blir hämtade. Ytmarkeringsbojen dras med i ytströmmen och vi får hänga med den ett tag tills de tre minuterna har gått. Sedan får man invänta sin tur på att bli upphämtat...Ett fantastiskt ställe där vi lyckades få fem dyk under helgen, men absolut inget för en nybörjare. 

Det var början på årets dyksäsong,

hälsningar Lena

Postat 2021-05-31 19:50 | Läst 1196 ggr. | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Stare

I en lövskog där bladen precis hade börjat slå ut mötte vi en stare som satt och sjöng på en gren. Stararna var i full färd med att bilda familj och den här satt antagligen nära sitt bo. Antingen sjöng den för att locka till sej en hona eller så kanske den redan hade en sambo och bara sjöng av hjärtans lust.

Den burrade upp sej och flaxade med vingarna på bästa starmanér. 

Är man en stjärna i sin egen skog så är man. 

Eller så är man en uppgiven stare som undrar om det inte är någon som vill ha en...?

Här är det i alla fall en stare som redan har fixat både bostad och familj. Det satt fem holkar på denna husgavel och det var full fart i alla. Jag stod först med ryggen till men hörde och skymtade i ögonvrån hur fåglar hela tiden flög in och ut ur holkarna.

 

När jag vände mej om satt den här praktfulla jägaren på taket till sin bostad, med hela näbben full. 

Stare sjungande för full hals och med det lämnar vi Öland för denna gång.

Hälsningar Lena  

Postat 2021-05-26 17:04 | Läst 623 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Ölands norra udde och en liten juvel i skogen

En dag bestämde vi oss för att åka från södra Öland upp till den norra udden. Där står också en fyr, Långe Erik. Här fick vi också uppleva just hur ombytligt vårvädret kan vara på Öland.

Vi gick runt fyren och övervägde att stanna och spana här en stund, det var någorlunda lä på den sidan fyren. Ett tärna uppvaktar sitt blivande gemål med en perfekt överlämning i luften.

När vi kom runt på den andra sidan såg det ut så här och det var bara att huka sej. Råkall dimma blåste in från sidan.

Det vackra vårvädret försvann och det här var inte det minsta mysigt. Vi hade ändå underställ och vind/regntäta jackor. Vi gav upp ändå och åkte några kilometer till Trollskogen. 

Det fanns fina promenadvägar och inne bland träden märktes inte vinden alls. Den 900-åriga eken var ju ett måste på denna promenad.

Om man fortsätter gå kommer man till ett område med trolska krokiga tallar. 

Här skulle jag förstås haft ett annat objektiv men det hade jag inte riktigt förutsett. Tallarna var otroligt läckra i sina former.

Det fanns även döda träd som var svåra att motstå. 

Från de krokiga tallarna tog vi en genväg och hamnade på en annan stig med höga pampiga granar, klättrande murgröna och även en del lövträd. Riktigt mysig skog. Harsyran hade slagit ut och mossan lyste klargrön på marken. Efter ett tips från några andra besökare stannade vi upp och lyssnade med jämna mellanrum. Plötsligt hörde vi de höga klara sångstroferna från en väldigt liten fågel...

Det tog ett tag innan vi hittade den och upptäckte att det faktiskt var minst två brandkronade kungsfåglar som hoppade runt uppe i de höga granarna. Den här livliga lilla fågeln har vi hört förut men aldrig lyckats få syn på. 

Här var den plötsligt och även om den satt högt upp fick jag några bilder (och många suddisar då den knappt satt stilla mer än ett par sekunder i taget). Norra Öland har också sina pärlor, även om det verkar vara lite väl mycket turister här för att passa oss. 

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-24 22:34 | Läst 817 ggr. | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Öland i blom

En hel del blommor hade slagit ut på Öland även om vi förstod att en del arter var sena. Den här svarthättan satt i alla fall fint i det blommande trädet som jag inte har en aning om vad det är. 

En gråsparvhona på gräset i samma trädgård. Det fanns nog en del goda småkryp där.

På den lite torftigare marken där jag misstänker att det är kalkhaltigt växte den här rosa lilla blomman. På vissa ställe var marken helt täckt av den.

Jag hade inget makro med mej utan la mej på marken med 100-400 zoomen och det fungerade rätt bra tycker jag.

En törnsångare i en annan delvis blommande buske. 

Inne bland träden blommade fortfarande mängder med vitsippor och på några ställe hade de en svag rosa ton. 

Den här tuvan med hukande backsippor kunde jag inte motstå. De såg inte ut som backsippor brukar göra men något annat kan det väl inte vara...

En orkidé som hade börjat blomma var Sanktpersnycklar. På en del ställen blommade hundratals.

Det fanns också mängder med gullvivor. Ibland var marken helt täckt med de gula blommorna och jag kunde inte motstå en fotostund på marken när tillfälle gavs.

Vad gjorde då min sambo då jag låg på marken och fotade gullvivor?...

Han invigde vår tubkikare med att leta efter en citronärla som setts tidigare vid denna plats. Det blev inte lättare av att de fanns en och annan gulärla....Han hittade den i alla fall och när jag tittade i kikaren fick jag se en alldeles perfekt och skarp bild av den vackra fågeln som gick på marken. Gul men absolut inte en gulärla.

Med 400 mm blev bilden så här....Ni ser den väl? På mitten och lite till höger...gult huvud...På den extremt beskurna tumnageln nedan kan den som är intresserad få en mjukt luddig glimt av hur den ser ut.

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-23 21:26 | Läst 605 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Vad gör svalorna???

Peter visade en antal fina bilder på flygande ladusvalor och vi såg förstås mängder med ladusvalor på Öland. Min första tanke var att fånga några i flykten och jag fick chansen en tidig morgon. Det var en massa svalor som landade i en svacka men jag kunde inte se vad de gjorde där. Mat var väl första tanken, men vad kan det finnas där att äta för en svala?

Just den där svackan var väldigt populär och flygande svalor fick jag mer än jag bad om. Här började jag dock ana vad de var ute efter och man kan se det på några av dessa om man tittar noga på näbben. De bär på något.

En delförstoring avslöjar att de samlade lera från den halvblöta gropen. Leran som används i bobygget. Eftersom den bästa leran fanns i en fördjupning kunde jag aldrig få en bild då de tog den från marken. 

Om man har fått en sån här fin bostad behövs det inte så mycket lera för att piffa upp den till full ladusval-standard. 

En kväll då vi satt ute och åt middag hade vi det här charmiga paret som underhöll på taket alldeles intill. Det är honan som sitter i bakgrunden och hanen som mentalt förbereder sej för ett försök till uppvaktning.

Han ser lite oförstående ut när han får ett bestämt nej från svalfröken. Han har faktiskt inte ens hunnit säga sin öppningsfras...

Det här passar henne inte alls och det talar hon om mycket tydligt. Han ser lite stukad ut, eller hur?

Hanen ger upp och lättar från taket för att tänka över sin situtation och vad som kan ha gått fel. Han hade ju fått tydliga signaler att hon verkligen gillade honom...

Fem minuter senare gör han ett nytt försök. Lite tuffare inflygning denna gång....men nej.

Han är fortfarande inte välkommen men får lite svårare att "backa" denna gång. Hans "pang på rödbetan" taktik fungerade inte heller och han är helt oförstående.

Tillintetgjord får han lämna taket igen...

Han försöker först sätta sej ganska nära på stuprännan men det gillas inte och det slutar med att han slår sej ner i bakgrunden. Honan tycker att han ska hålla avstånd, punkt! Ett nej är ett nej, även om man är nyputsad och fin.

Senare samma kväll står vi vid vattnet på södra udden och jag spanar på några svalor. Ljuset börjar bli sämre och jag kan inte ha de korta tider som är bäst för svalor, men måste ändå ta några bilder. Vad gör de nu? Fiskar svalor??? De dricker väl ändå inte det bräckta vattnet? Det är inte bara en ladusvala som lågsniffar över vattenytan utan ett helt gäng.

Det verkar som att hussvalor håller på med samma sak...

Nästa dag fick vi se detta. Det är inte samma svala på de två bilderna utan bara de som jag lyckades fånga i bästa läge och någorlunda skarpa. De plockar insekter från vattenytan. De här bilderna är tagna på en annan plats, faktiskt på Ölands norra udde, men beteendet var detsamma. 

Det går förstås utmärkt att förstå vad svalorna gör genom att titta på dem i en handkikare. Ju längre man studerar dem desto tydligare blir beteendena. Men det är lite extra kul att kunna frysa ögonblicket på bild tycker jag.

Nu är det fredag och vi får hoppas att den stukade svalhannen har fått ett ja från svalhonan :-)

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-21 16:55 | Läst 802 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
1 2 3 Nästa