Sötchock vid Hjälstaviken

Jag inledde min semester med att sätta klockan på 04:00 och dra iväg till Hjälstaviken. Solen hade gått upp när jag kom fram till spången, men jag visste att den inte hade nått gömslet ännu. Några gulärlor höll som vanligt till på och runt spången, som har blivit lite ojämn med tiden och räcket är nog inte att lita på. Det fick en annan bloggare här erfara förra året.

Det prasslade i vassen och jag hittade vad jag tror är en ung sävsångare. Det fanns flera, men de flaxade runt och bjöd inte på några poser. Jag gick vidare genom vasshavet, som var blött av dagg, och kom till gömslet. Där satt jag och spanade på familjen fisktärna ett par timmar. Det får komma i en senare blogg. 

Jag lämnade gömslet men kom inte långt förrän det satt två väldigt söta småfåglar på räcket. Förvånansvärt nära dessutom. Det visade sej vara ett helt gäng med skäggmesungar som var ute och upptäckte världen. 

Det fanns mycket att picka på och testa om det gick att äta eller inte. Oklart om dessa fortfarande får mat från sina föräldrar eller om de nu ska klara sej själva. 

Det där hängande vassbladet måste ju undersökas. 

Givetvis blev det också "kurragömmafoto" inne i vassen. Det var minst sex individer och helt omöjligt att hålla koll på dem alla. Det "pingande" lite överallt i vassen runt mej. 

Plötsligt poserade en ung hanne mitt framför mej och den satt stilla i minst 15-20 sekunder! Vilket är länge i det här sammanhanget. Men jag var ju ensam på spången och stod stilla, så det fanns väl inte så mycket som skärrade dem.

Trots det lättade plötsligt hela flocken och landade på andra sidan spången. Vilket gjorde ljusförhållandena betydligt mer knepiga.

Här testar de "vanDamme posen", mest känd från en reklam för Volvo lastbilar :-) Här verkar det snarare som att den inte kunde bestämma sej för vilket vasstrå den skulle sitta på. 

Här är de ju bara så otroligt gulliga. Notera färgen på näbbarna. Gul näbb är en juvenil hanne och mörk näbb en unga hona. När de blir vuxna har båda gula näbbar men skiljer sej i färgerna på andra sätt. 

De pysslade lite med varandra. Kanske berättar hon att det kliar i nacken...

...och undrar om inte brorsan kan kolla om det kryper något där, som han givetvis får äta upp som tack för hjälpen. Plötsligt försvann alla små skäggmesar iväg över vasshavet och jag fortsatte gå mot bilen. Jag hörde dem men det blev inga mer fototillfällen.

En liten sävsångare, tror jag, hoppade fram på räcket.

När jag kom till slutet av spången hade hela klanen gulärla samlats. Förstora så ser ni hur många det faktiskt är. De flög åt alla håll och det hade nog kunnat bli en och annan bild där, men jag ville hem och äta frukost.

Hälsningar Lena

Fisktärnornas vårshow

Mitt huvudmål då jag åkte ut så tidigt förra veckan var ju att få se fisktärnorna som nyligen anlänt till Hjälstaviken. Redan på spången ut mot vassen passerade de över mitt huvud i perfekt formation med en individ som bar en liten snaskig fisk i näbben. 

Formationsflygning med fisk. När jag senare såg närbilder på fisken såg den inte så god ut. Det verkade som att den varit död ett tag och hade visats upp under flygshowen rätt länge. Det handlar alltså inte bara om att uppvakta honor med en fisk utan ett mer avancerat spel än så. 

Flygbasen var onekligen flotten som man kan spana på från gömslet. Här var det mellanlandning och en del samspråkande mellan olika parter. 

Den lätt luggslitna fisken var med under flera rafflande flyguppvisningar. 

Här uppstod en situation då fisken fick agera lockbete precis framför näbben på en "potentiell partner", tror jag i alla fall. Jag känner här att jag borde läsa på mer om fisktärnornas uppvaktningsbeteende, för det jag ser känns inte alls så enkelt som man först kan anta.

Lockandet med en fisk ledde i alla fall till en jakt precis över vattenytan.

Här går det undan och jag kan bara tacka autofokus på min Canon R5 mk II som levererar serier av skarpa bilder. 

Tärnorna gör en skarp sväng över ytan och kommer närmare gömslet.

De passerar mej och det är inte solklart att det är individen som bär fisken som styr flygturen.

Det här verkar mest vara show. Flyguppvisning på hög nivå precis ovanför vattenytan. Det var mitt i den här showen som krickorna flög förbi och jag blev tillfälligt distraherad för de kom snabbt och jag kunde inte motstå att försöka fånga dem i flykten. De fanns med i förra bloggen.

Har fisken förlorat i värde eller vad tror ni? Det är inte alltid så självklart som man kan tro när man sitter och tittar på fåglar eller andra djur som kommunicerar med varandra. 

" - Ta fisken nu då innan den ruttnar!!!" Så kan man tolka det men vad de egentligen snackar om är antagligen mer komplext än så.

Hälsningar Lena

Finaste vårdansen

Skäggdoppingparet kom simmande mot mej när jag stod vid bron i Hjälstaviken. Det var dimmigt och naturens färger var dämpade. 

Paret stannade upp ganska nära och verkade ha en liten "pratstund". De vackra tofsarna på huvudet stod rakt upp och jag hoppades att de skulle fortsätta med sina ömhetsbestyr.

De låg mitt emot varandra i vattnet och tittade ömsom höger ömsom vänster. Det var inte för att se sej om utan det här var upptakten till en möjlig dans...

Förutom att vrida huvudena höger och vänster förekom också lite putsning och att de sänkte ner huvudet bakåt mot ryggen. Jag stod ensam helt stilla på första parkett och gladdes återigen åt att kameran inte ger ett enda ljud ifrån sej.  

Plötsligt vänder de varandra ryggen och börjar simma...

De utökar avståndet och sedan dyker den närmaste doppingen, kort därefter den andra. Jag ser bara lite bubblor på ytan, men det är nu det gäller att hänga med. De är borta kanske 15-20 sekunder, innan de kommer upp en bra bit från varandra.

Målmedvetet simmar de varandra till mötes med sänkta huvuden...

...sedan börjar dansen, en kärleksfull och elegant uppvaktning med näbbarna fulla av "gåvor". Skäggdoppingar ser lite annorlunda på det där med blommor.

Dansandet är antagligen ganska jobbigt för fåglarna, då de trampar vatten för att hålla sina kroppar upprätt ovanför ytan. De vrider också huvudena åt höger och vänster och det är svårt att få bilder då man ser båda individernas ögon. 

Könen ser lika ut men för mej blir den med ryggen till hannen och han är lite mer uthållig, eller kanske bara lite mer "kär och galen".

Dansen mattas av och här tycker den möjliga honan att det räcker. Hon spottar ut växterna och kanske pustar hon även ut.

Det är nog de sista rörelserna som får mej att tro att det är hanen är lite mer passionerad när ha slänger med huvudet hit och dit samt sprätter iväg sin "gåva".

" - Nu räcker det älskling" tycker jag hon förmedlar med denna blick. 

Sedan är dansen över och de två skäggdoppingarna vänder och simmar bort från mej. Konturerna blir mjukare i dimman och de försvinner snart där den lilla ån kröker åt höger.

Hälsningar Lena

En nästintill monokrom morgon

Jag gjorde som Daniel och satsade på att köra ut tidigt en morgon, före jobbet (förra veckan). Jag valde en morgon då SMHI utlovande dimma men solen skulle sedan komma fram. Det kan bli vad som helst, men åker man inte ut får man garanterat inte uppleva någonting, så jag chansade. Det blev en nästintill monokrom upplevelse. Förstora bilderna för de gör sej mycket bättre mot en svart bakgrund. 

Jag valde att åka till Hjälstaviken för där händer det ganska mycket just nu. När jag kom fram överrumplade jag två tranor som givetvis tog till flykten innan jag hunnit få ordning på mina inställningar. Jag gick ut på spången som var täckt av ett tjockt lager frost.

Det var väldigt stilla och nu kände jag att det var ju det här jag egentligen sökte efter. Stillheten och att bara stå där och titta på minimala förändringar i en mjukt, luddig miljö där ljud gav mer information än rörelse. Med ljud var det specifikt rördrommens dova toner som fängslade mej. 

Några sothöns pingade till och en gås kom flygande, i övrigt var det helt stilla....

Jag gick fram till bron över den lilla ån och tittade ut mot Hjälstaviken. Det här är en av mina favoritplatser och jag stannade en bra stund.

En bäver kom simmade mot mej och jag tog några bilder.

Jag fortsatte promenaden på spång genom vassen tills jag kom ut igen där det fanns öppet vatten. Rördrommen boomade i det dolda, som en australisk didgeridoo. Mitt i den ljudidyllen avbröt en vattenrall med sina besynnerliga grymtande följt av gälla "kip", "kip". Den var ganska nära men givetvis såg jag inte skymten av den.  

Jag testade ett panorama genom att ta fem bilder i stående format med zoomen på 100 mm. Det fungerar förvånansvärt bra även handhållet. Stativ orkar jag inte släpa på dessa morgonturer.

Solen lyckades till slut bränna igenom moln och dimma, men inte riktigt så tidigt som jag hade tänkt för nu började jag få bråttom. Med solljuset tillkom också en aning mer färg, men fortfarande ganska blygsamma toner.

Det blev några sista vyer...

...ut över vassen när jag promenerade tillbaka till bilen. Jag såg mängder med flygande häger och en ägrett, men ingen fiskgjuse som jag hade hoppats på. Den väntade väl på att det skulle klarna upp helt.

Jag fick dock ett fint visuellt fågelmöte denna morgon. Ett dansande skäggdoppingpar. De har onekligen drag av diskborste i vissa poser...Dansen får komma i ett annat inlägg.  

Hälsningar Lena

Den blå kärrhöken överraskade

Vädret var lite halvdant men jag hade i alla fall möjligheten att göra en utflykt och då valde jag Hjälstaviken. Det brukar alltid bli något om man åker dit och bara att promenera på spången i vassen ger en förväntansfull spänning. 

Innan jag ens kommit till spången i vassen fick jag dock möta förmiddagens största överraskning. En blå kärrhökshanne som flög över våtmarken och bjöd på många fina poser.

Avståndet var ganska långt men det var ändå den finaste observation av blå kärrhök (hanne) som jag någonsin fått.

Om turen börjar så här bra blir ju allt annat man ser en bonus :-)

Skäggmesarna stod på önskelistan men de var luriga och bara två stycken visade sej på spången. 

Det var någonting i den gröna mossan som de var ute efter

De var som vanligt extra svårfångade i vassen och efter ett par timmar gav jag upp.

Ett par knölsvanar passerade med majestätiska vingslag.

Jag fick också se kattugglan som brukar sitta i ett träd vid Parnassen. Det stod folk där och tittade, annars hade jag aldrig hittat den. 

Ugglan vilade högt upp i ett träd och sneglade lite på mej då jag passerade under. Sedan åkte jag vidare till bokskogen, men det får komma i en annan blogg.

Hälsningar Lena