Möt syrenbrödrullen, Kenyas nationalfågel!

När man öppnar en specifik webbläsare dyker det upp en helsida med en massa bilder som verkar vara en tredjedel annonser, en tredjedel skräp och en tredjedel sensationsnyheter. Jag brukar raskt klicka mej vidare, men en dag visades en mycket fin bild av denna fågel, som påstods heta syrenbrödrulle.  

Den heter "lilac breasted roller" och även om lilac är syren på svenska kan man ju undra över hur resten av översättningen gick till. 

Det är däremot helt korrekt Kenyas nationalfågel, vilket också angavs i titeln. Den är emellertid vanlig i Afrika och jag har fotograferat dessa bilder i Sydafrika. 

Idag är det fredag, yeah. Jag skulle då kunna tänkas laga något extra gott för jag har flera gånger fått erbjudanden om recept på smarriga rätter att laga i luftfrys. Men vi äger ingen sådan. 

Hälsningar Lena 

Svartvita kungsfiskare

Svartvita kungsfiskare (pied kingfisher), alltså inte kungsfiskare i svartvitt, finns i Sydafrika. Vi hade nöjet att få möta en familj på nära håll, med två vuxna och en juvenil (den som gapar) under vår resa i augusti. Denna bild är tagen innan solen gått upp och vi hade knappt kommit in i gömslet innan de satt utanför. ISO 10 000 och en del justering i LR, inklusive brusreducering.

Den är lika stor som våra kungsfiskare men har enbart svarta och vita fjädrar samt svarta fötter och näbb. Den på grenen är en hanne som man kan känna igen på det dubbla svarta bröstbandet. Ungen kommer inflygande. 

På svenska kallas de gråfiskare. Arten är vanlig över stora delar av Afrika söder om Sahara och i södra Asien.

Det är vanligt att man ser dem i familjegrupper och vi såg dessa tre flyga tillsammans flera gånger när vi passerade vattnet där de höll till. Då var förstås avståndet alltid för långt. 

Det hände att de kom väldigt nära gömslet, som var av typen med glas. Det här blev ju lite väl nära. 

Dessa svartvita pigga fåglar bjöd på mycket nöje när vi satt i detta gömsle. Men det blev aldrig några bilder på dem alla tre tillsammans. Det verkade som att föräldrarna turades om att fiska, även om ungen flög obehindrat med dem. 

Ungen gapade oavbrutet efter mat.

Det blev tyvärr inga vettiga dykbilder, för de fiskade inte i den lilla pöl som låg precis utanför gömslet. De kan svälja byten utan att återvända till en sittplats, och sväljer ofta mindre byten i flykten, varför de kan jaga över stora vatten och flodmynningar som saknar sittpinnar vilket är en förutsättning för andra arter av kungsfiskare.

De har också en annan taktik när de fiskar än våra kungsfiskare. De ryttlar på ganska hög höjd över vattnet och spanar efter fisk som de sedan dyker efter. Den här bilden är i färg men himlen var mulen och fågeln är ju svartvit. Det var också ganska mörkt. När de dök befann de sej utanför den pöl som låg runt gömslet och det gick inte att fota själva dyket från där vi satt. 

Ibland blir bilder nästan sepiatonade i tidigt gryningsljus och om motivet inte har skarpa färger blir det extra uttalat.  Det här är honan, för hon har ett ofullständigt band på bröstet.

Jag tänkte på det när jag tog fram dessa bilder igen. Antagligen för att jag nyligen läst Eriks inlägg om sepiafärgade bilder.  

Här är det ju också lite grönt med i nederkant, men det skulle man kunna beskära bort. 

Hälsningar Lena

Renhållarna

Vi är på plats långt innan soluppgången och den första gästen var där redan när vi kom. Vi smyger in i Zimangas asätargömsle och riggar våra kameror i mörkret. 

En fläckig hyena är på plats och dreglar över åteln som ligger under galler, just för att hyenorna inte ska kunna glufsa i sej allt på en gång. En fullvuxen fläckig hyena kan äta 3o kg kött i en sittning om tillfälle ges, så det krävs vissa begränsningar för att de inte ska tömma stället innan det ens blivit ljust. 

Det naturliga ljuset kommer gradvis och för de som undrar finns det en dold belysning bakom en av åtelplatserna. Det här är typiskt ett arrangemang som kommer från Bence Maté. 

Det är två hyenor som är framme och försöker komma åt godsakerna som ligger under ett galler. Fläckig hyena är en framgångsrik art och den mest talrika stora köttätaren i Afrika. De är opportunister och kan, förutom kött även tillgodogöra sej ben och hud, vilket gör dem till de mest effektiva carnivorerna.

De kivas lite och det är tydligt att en individ är lägre i rang än den andra.  

Fläckig hyena är ett mycket socialt djur, för att vara en carnivor, och de lever ofta i stora grupper med en komplex hierarkisk struktur som mer liknar den hos primater. De jagar ensamma, i par eller i grupp, beroende på vad som är mest effektivt. 

Den ena kommer väldigt nära gömslet och det känns som att den nog vet att vi sitter där. Vi luktar antagligen lite gott. Den typiska kroppsformen med mycket kraftig framparti och ett vekare bakparti gör att den ser oproportionelig ut. Den sluttande rumpan gör dem svårare att angripa bakifrån.

Den ser lite charmigt nyfiken ut men det är en predator av rang. Även om den är mest känd som asätare, dvs en renhållare i naturen, är den en utmärkt jägare som kan förfölja ett byte långa sträckor i upp till 60 km/timmen. Hyenorna har ett stort hjärta, ca 1% av kroppsvikten, vilket gör dem extra uthålliga. Hos andra däggdjur är hjärtat oftast ca 0,5% av kroppsvikten. 

Hyenorna härskar på platsen, men de andra renhållarna börjar samlas i utkanten. En efter en landar de vitryggiga gamarna. De är imponerande fåglar med ett vingspann på över två meter och en vikt på 4-7 kg. 

Det inkommer också ett gäng svartvita kråkor som kommer att bjuda på en hel del underhållning, förutom att putsa vårtsvin som jag visade i förra bloggen. 

I väntan på att hyenorna ska ge upp vid åtelplatserna sitter gamarna stilla och kråkorna gör det som korpar ofta gör mot havsörnar. De rycker dem i stjärtfjädrarna och det är uppenbart att det bara är för att irritera dem eller för att det är kul. Det finns en hel del bevis för att intelligenta fåglar ägnar sej åt olika aktiviteter, bara för att de verkar gilla dem. Här fanns det inte någon mat att komma åt, inte än.  

Gamar och kråkor patrullerade allt närmare hyenorna, vilket förstås irriterade dem. Alla tre arter hör till en "scavenger community" som bildas runt platser där det finns as. 

Till slut blir fåglarna för närgångna.

Kråkorna håller rådslag, de kanske lägger upp en plan...Eller så bara väntar de på att hyenorna ska ge upp för, att det inte kommer åt mer än småbitar med sina stora käftar. Kråkorna vet nog att det är vad som kommer att hända. 

Solen går upp och fler gamar anländer. De är tjusiga på ett speciellt sätt. Men de är också mycket underhållande att titta på. Den här förmiddagen hos gamarna tog jag mer bilder än under någon annan gömslesittning eller "game drive" under hela resan. 

Det här är gamarna i Djungelboken IRL. Vilken show de kunde bjuda på. De rör sej med en skumpig gångstil som mest liknar de "hoppsa-steg" som glada barn använder, i kombination med svängande halsar och en hotfull "jag ska ha" mentalitet. 

Naturligtvis blev det en massa kiv mellan fåglarna.

Som ibland kunde se ut som pardans.

En av hyenorna kommer tillbaka efter en stund och den är fortfarande sugen på det som ligger under gallren. 

En gam utmanar ödet och kommer för nära. Här blir den nästan av med några av sina stjärtfjädrar.

Men den tunga hyenan (antagligen 45-50 kg) hinner inte ikapp gamen, även om den inte är så snabb att lyfta. 

Gamen undkommer med blotta förskräckelsen. Det visar sej dock snart att det finns andra asätare som är lättare och snabbare. De törs komma fram när hyenorna har lämnat och då kommer det att ryka några stjärtpennor, vilket kommer i nästa blogg

Hej så länge,

Lena

Elefanter

Zimanga private game reserve i Sydafrika har ca 50 elefanter och alla ville vi förstås se elefanter. Vi hade tillgång till fyra jeepar med guider och nattetid patrullerade 16 vakter (skydd mot tjuvjägare), som guiderna hade kontakt med. Elefanter är också rätt stora och det lämnar stora högar efter sej, ändå tog det tre och en halv dag innan vi hittade elefanter! 

Till slut hittade vi en flock inne i ett snårigt område där de mumsade på de mest taggiga växter som fanns, akacia. Förstora bilden så ser ni taggarna ordentligt. Reservatet är 70 kvadratkilometer så det är inte som att köra runt i en djurpark. En flock på ett 20-tal elefanter kunde lätt hålla sej undan.

Här stod vi plötsligt öga mot öga med en stor hona och även om det ser aningen dramatiskt ut på bilderna, så ruskade hon bara på huvudet

Hon kunde också vinka som Ria Wägner, några av er här kommer kanske ihåg henne.

Elefanterna rörde sej sakta hela tiden och passade på att äta från alla möjliga buskar och mindre träd. Det var en flock med honor och ungar i olika åldrar. Honorna föder en unge med 2,5–9 års mellanrum och är fertila upp till ca 50 års ålder. 

Ungen diar i tre till fyra år även om den kan leva på fast föda från ca två års ålder. Den här kanske var tre år för den försökte ta sej en slurk från mamma. men vi såg den också äta gröna blad. Den var inte heller den minsta ungen. 

Vi stod stilla med jeepen en lång stund, bredvid ett annat gäng. Elefanterna befann sej runt oss, betade och passerade. Guiderna trodde att de var på väg mot ett mindre vattendrag. En vuxen elefant dricker 75-150 liter om dagen och tuggar i sej 150-300 kg grenar, blad, gräs och buskar.  

Den här unga elefanten kom mot våra jeepar med rätt skön stil, lite slängig och kanske också en aning kaxig. Den stannade dock några meter från bilarna, tittade på oss och gick sedan förbi. 

Det fanns några mindre ungar och de var ju helt oemotståndliga. 

Den här hade fått ta i en taggig kvist som den inte verkade så sugen på att äta upp. 

De små ungarna var ofta ganska blyga och gömde sej bland de stora elefanternas ben, men ibland tittade någon fram och bjöd på några charmiga poser. Oklart om den visste vad den skulle använda sin snabel till annat än att vifta med den.

Här har en mamma brutit av en gren med blad för att underlätta för ungen att få i sej lite grönt. Den puttade också undan en annan elefant som ville ta en tugga av kvisten. 

Några små gröna blad kanske hamnade i munnen på den lilla elefanten.

Vi satt väldigt bra här och det var mysigt att befinna sej mitt i flocken av betande elefanter. Jag växlade mellan att använda 100-500 mm på Canon R5mkII och 24-35 mm på min gamla 5DmkIV. Min sambo hade R5:an och 100-400 mm eller 16-35 mm. Just i det här ögonblicket knakade det till väldigt nära min vänstra sida.  

Där stod plötsligt en väldigt stor elefant, väldigt nära. Bilden är tagen med 100 mm, för det var den kamera jag råkade ha i handen. Jag fick luta mej bakåt.  

Den sniffade på mej...så kändes det i alla fall. Men den gjorde ingenting och det var inget hotfullt alls i situationen. Guiderna känner de olika individerna väl och vår guide sa inget. De hade annars en teknik för att markera för en elefant att den skulle backa och det var att slå ett par gånger i plåten på bilen. De fick t ex inte undersöka bilarna med snabeln, men sniffa på en gäst var visst OK. 

Hela flocken hade så småningom passerat och de var på väg mot vattnet. 

Den minsta ungen gömde sej delvis under magen på mamma. Den yngsta var ett år gammal. 

Den bar runt på en pinne som den kanske provtuggade på. 

Det känns tryggt bakom mammas snabel.

Hej så länge,

Lena

Solfåglar!

Det här är huvudbyggnaden Zimanga lodge med omgivande trädgårdar. Här startade alla turer och vi åt alla måltider i byggnaden till höger. 

Vi bodde i enskilda hus med balkong mot naturen. Varje hus var inrett som ett mycket stort dubbelrum med en kingsize säng, två skrivbord (för bildredigering), ett gigantiskt badrum med dusch, badkar (båda med utsikt mot reservatet) och dubbla handfat. Rummet hade en betydligt högre standard än vi normalt brukar bo i när vi reser. Utanför var det mesta i naturen torrt och brunt. Det var vinter i Sydafrika och trädgården såg inte upphetsande ut vid första anblicken. 

Men det blommade en del spännande växter...

...och i dessa blommor huserade solfåglar, Afrikas motsvarighet till kolibrier (de förekommer även i Asien och Australien). De är inte släkt med och har inte samma flygteknik som kolibrier, men de sörplar nektar, pollinerar blommor och är minsta lika bedårande vackra. 

En white-bellied sunbird som slickar i sej nektar precis utanför lodgen. 

Efter frukost, dvs ca 10, fram till lunch vid 13, var det fri aktivitet. Då kunde man vila, ladda ner bilder eller smyga runt i trädgården och fotografera solfåglar. Det fanns en del andra fåglar också, samt ödlor. Men jag väljer att bara visa solfåglar denna gång. 

Solfåglar, man blir ju glad bara av namnet. Här kan man se att den har orange pollen på näbben. 

Det här är en "Purple-banded sunbird" och man kan se det lila bandet över bröstet på den högra bilden. Den satte sej i en av de fulaste växterna, men visade upp sej extra fint genom att sprida ut stjärtpennorna. De små fåglarna hade vårkänslor och det var mycket jagande hit och dit mellan buskar och blommor.

 De var snabba, oberäkneliga och svåra att fånga i flykten, även med pre-capture. 

En "Scarlet-chested sunbird" kunde se ut som en helsvart ganska oansenlig fågel bakifrån, men som man kan ana på denna bild har den spektakulära färger...

...om man får se den framifrån. Precis som många av kolibrierna är det bara hannarna som har de vackra färgerna och fjädrar med metallglans. Honorna var oftast mer diskreta och det var svårt att avgöra vilken art det var, om man inte såg dem bredvid en hanne. 

Ett annat problem när man fotade med pre-capture, och lyckades få en solfågel på bild, var att den helt eller delvis var skymd bakom en halvvissen stängel med blommor. Stänglarna var höga och stod ganska tätt, där höll förstås de flesta fåglarna till. 

Så här kunde det se ut under förmiddagspausen. Niklas fotografera solfåglar och det mest lämpliga var då ett någorlunda lätt tele på en kamera som man orkade handhålla. Fåglarna satt ibland väldigt nära och det gällde att anpassa sej snabbt. Det skulle helst vara sol så man kunde få riktigt korta slutartider, som alltid med pigga småfåglar.

Hej så länge,

Lena