Våra husdjur kan också vara roliga

Våra husdjur kan minsann också bjuda på underhållning som t ex den här renen. De är för det mesta ganska skygga när man möter dem längs vägarna, men den här hade mutat in denna rastplats och kom fram när vi hade dukat upp. Först tyckte jag att det var kul att jag kunde fota den så nära, sedan fick vi fösa bort den för att få äta ifred. Den ville helt klart ha hamburgare. 

I Nordnorge tar fåren bussen när de ska på utflykt med sina småttingar. Bussbiljetterna har de lämpligt placerade i öronen. Lätta att "blippa" när de kliver ombord.

Får vaknar tidigt på morgonen och det blir snabbt kö till toaletten.

Ibland ser de bara roliga ut. Eftersom den här änden hade horn antar jag att det är fram.

När jag jobbade med kor för många år sedan fick jag lära mej att de bara sparkar uppåt och framåt med sina bakben. Moderna kor har utvecklat sin sparkförmåga och kan uppenbarligen slå bakåt på ett sätt som t o m skulle göra hästar avundsjuka. 

Getter sparkar inte, däremot hoppar de jämfota rakt upp i luften och man ska inte underskatta hur högt de kan hoppa. 

Om man har kameran redo vid rätt ögonblick kan man fånga en häst mitt i värsta gapskrattet. Uppenbarligen använder de inte tandtråd.

De här grisarna får vara med mest för att jag blir glad av att titta på dem. 

Hundar kan se fullkomligt galna ut. 

Nu har jag rotat färdigt i arkivet för i år och kommer snart att ta julledigt från bloggen.

Hälsningar Lena

Hundaction

En kollega till mej har fyra jaktlabradorer och en dag hade vi bestämt oss för en fotosession på lunchen. Hundarna, som legat och sovit hela förmiddagen, var förstås mycket ivriga när vi kom ut på en stor vall. Den ljusa, Tim, är yngst (1,5 år) och han var förstås ivrigast av dem alla. 

Gissa om dom är lydiga. Här är det mattes visselpipa som är lag. 

Men det här var ju deras lunchrast också och det var full fart. 

Ynglingen ger sej på den näst yngsta, den vackert ljusbruna Specks, som försvarar sej så gott det går.

Mycket spring i dessa spänstiga jakthundar. 

Ibland kan de se riktigt galna ut mitt i språnget.

Ville är äldst, 11 år, och han tar det lite mera piano. Framför allt springer han inte så gärna med "gänget", för han blir ofta nersprungen av den yngsta, som det inte är någon hejd på när han busar.

Mitt i allt springande blåser matte "sittsignal" i pipan och då gör man som matte vill, dvs sitter. Det såg faktiskt dråpligt ut när alla fyra stannade upp och faktiskt satte sej.  

Sedan blev det samling och nu skulle det hända något. Här fick de order att stanna när matte gick ifrån dem. Framför dem är det en svacka i vallen där det står vatten.

På mattes signal kom de alla sättande i full fart och tre av dem höll t o m ihop så pass länge att det blev några actionladdade bilder. 

Här gick det undan.

Tim drog ifrån med kraftfulla språng.

Specks och Bono kom som tvåa och trea. 

Ville sprang minsann också genom vattnet, men han valde en annan väg och uppvisade aningen mer värdighet. Men han kan fortfarande springa så man blir alldeles förvånad. 

Jag tog givetvis porträttbilder på alla hundarna och väljer att visa en på Tim som jag tyckte gjorde sej bra bland de bruna ormbunkarna.

Vi kämpade även ihop en bild med alla fyra. Det här är ju lydiga hundar som man kan få att sitta på rad, men Tim hade en tendens att sticka fram en aning, av ren iver, och Specks (på högerkanten) avskyr att bli fotograferad. Det slutade sålunda med att jag fick klippa och klistra för att få till en någorlunda acceptabel bild. Ville, den tredje från vänster, är ovanligt liten för att vara en jaktlabrador. Specks, som är en reslig kille, lyckas ändå krypa ihop så han ser mindre ut. Han tyckte det här tog alldeles för lång tid.  

Hälsningar Lena

Lågsniff, eller att fota på taxvalpnivå

En kollega till mej har en kull med långhåriga taxvalpar och igår, när solen var på väg att gå ner, hade vi en fotosession tillsammans. Man ska ju helst vara i ögonhöjd med djur när man fotar dem, fattar ni vad det innebär när det rör sej om taxvalpar. 

Inledningsvis försökte vi få bilder på alla valparna samtidigt. Två personer jobbade med att placera de små ivriga valparna mot en vägg på altanen, en riktning var då stängd för dem. Men det fanns tre andra håll som de kunde sprida sej åt och det gjorde de, på en gång.

Det här är ögonblicket efter att en vänlig hand satt dem tillrätta. Titta på de små tassarna som visar att de minsann låg i startgroparna för att ge sej iväg. 

Men de var ju så oemotståndligt charmiga att jag låg kvar där på altanen och tog de bilder jag hann med, innan de nådde fram till fotografen.  

Det blev en del hopp och skutt. Kolla även in kompisen till höger. 

" - Oj, det blev visst en liten pöl..."

Taxvalpar är ungefär lika höga som en Canon R5 med ett EF 70-200 f/2,8 monterat. 

En liten kraftmätning är på gång.

" - Ibland måste man ju sätta ner tassen och visa vem som bestämmer! "

I en annan ände av altanen (den var jättestor) insåg jag att jag kunde stå nedanför och då behövde jag bara huka mej för att få en bra vinkel. 

Då gällde det bara att stoppa de små liven innan de kom så nära att de trillade över kanten. Kolla in de rosa trampdynorna. 

Det här är min kollega Marie som har valparna i sitt hem. De behagade komma till världen samma kväll som det pågick en 50-årsfest i familjen.

Enklaste sättet att få alla med på bild var att hålla dem i famnen och det fanns en dotter hemma som kunde hjälpa till med det. 

Efter det här följde ytterligare en utmanade fotosession inomhus med bl a porträtt på alla valpar och en del annan lek. De bilderna är jag inte klar med ännu, så det får komma någon annan gång.

Hälsningar Lena

Monkey business

Under våra promenader i Prayagraj såg vi förstås en hel del djur och trots att människorna som bodde i närheten av vårt hotell inte hade så hög standard, tog man hand om sina djur. I synnerhet de som kunde ge eller bli mat. Getter gav mjölk och ungbock ett eftertraktat kött, även om majoriteten av befolkningen är vegetarianer. 

Som jag hade förväntat mej gick det kor lite överallt. Notera att denna har en gul bricka i örat. Det hade många kor vi såg och det betyder att de har en ägare som dessutom registrerat äganderätten i någon form av register. På kvällarna kunde vi se att de flesta korna var fastbundna eller stod inne på en gårdsplan eller bakom provisoriska grindar. De blev också utfodrade med t ex skal och blast från grönsaker, löv, hyvelspån (fibrer, det funkar) eller vad som råkade finnas. 

Det fanns mängder med hundar och de låg ofta och sov längs de smala gränderna där mopeder, bilar och trehjuliga elfordon passerade hela tiden. Jag såg ingen hund som var så mager att jag blev illa berörd. Tvärt om såg de flesta hundar ganska OK ut, även om del hade ärr och kala fläckar som vittnade om att de bodde på gatan. Den här hunden låg i en park, men den skulle väl lika gärna kunna ligga i en svensk trädgård, eller?

Ett skamfilat öra och "slimmad", men inte mager. Den sov men upptäckte plötsligt att den blev fotograferad och såg ut att sträcka på sej lite extra. Vi såg bara två katter under hela veckan och de var i perfekt kondition med blanka pälsar och vaksam "jägarblick". 

Vi stötte på de randiga små ekorrarna i parken vid universitetet. De verkade ha ungefär samma attityd som svenska ekorrar och lätena var inte helt olika deras skandinaviska artfränder.

De var också bedårande söta. Det här är en ung ekorre som kom ner på marken då en parkarbetare slängde ut några nävar frön till fåglarna runt deras lunchplats.

Vi fick också se ett par mungo (indisk mungo). De hör till familjen manguster, vilket även surikaterna gör. Några av er kanske minns mungon Rikki-Tikki-Tavi i Kiplings novellsamling.   

Mungon beskrivs som ett rovdjur men de kan helt klart stoppa i sej lite av varje. Den här har precis varit och plockat åt sej något slags kex/bröd utlagt till fåglar under ett träd i parken. 

I parken såg vi också att det fanns plastskålar på en del ställen och där drack säkert hundarna, men de fungerade också som vattenkälla och bad för fåglarna. Här är det indiska skriktrastar som passar på att bada och en majnastare (brunmajna)  på högra bilden.

Som titeln antyder fanns det också apor i Prayagraj. Vi stötte på dessa makaker vid en tågstation där vi gick in för att få lite respit från den intensiva trafiken. Det fanns inga trottoarer och vi promenerade ju en del till fots. Ibland behövde man komma undan en stund.

Här bodde det ett helt gäng och de kom oblygt ner för att kolla om någon resenär skulle råka tappa något ätbart. Plötsligt slängde någon ut ett par nävar med små pellets på marken och jag hade apor runt fötterna. Det var inte riktigt vad jag önskade, även om jag bara hade 24-105 mm på kameran. Jag backade för närkontakt med dessa ville jag inte ha.

När vi var ganska nära vårt hotell fick jag syn på dessa två och det var uppenbart att honan inte var med på noterna. Hon försökte upprepat trycka undan hannen med ena handen. Det slutade med att hannen visade alla huggtänderna (vilket jag inte fick på bild) och sedan fick avsluta akten utan vidare störningar. Monkey business helt enkelt.

När allt var över såg dock hannen nästan ut att vilja be om ursäkt...

Det här tror jag är en skäggagam och den bodde på vårt hotell, den var i alla fall gäst i restaurangen. Nu var ju restaurangen delvis under bar himmel så det var väl inte så konstigt. Den åt säkert mindre önskvärda smådjur, som vi inte såg skymten av. 

Hälsningar Lena

En match i hundparken

" - Ska vi leka?" En ung och glad golden retrieverhanne möter en något reserverad dam i hundparken och testar några lekinviter. 

Efter flera övertalningar får han en rejäl kyss på höger kind...

...en smack till på vänster sida...

...och så är leken i full gång. Tiken är välmusklad och får snabbt ett övertag. 

" - Puh, vilken tjej..." verkar han tänka. Tiken är av kamsporttyp, kanske en amstaff (american staffordshire terrier) eller en amstaffkorsning. Jag har inte haft något med dem att göra och kan inte bedöma om den har rätt proportioner. 

Efter några ögonblicks vila är de igång igen. Leken är helt tyst och det förekommer inga varggrin eller uppvisade huggtänder. 

De är jämnstora men den gula retrievern har inte en chans mot tikens brottningsteknik.

Han hamnar underst igen och visar tänderna som för att signalera att det kanske räcker så här. 

Han får i alla fall komma upp och får sej en till duvning. 

Sedan blir det lite dansuppvisning.

De väger nog ungefär lika mycket så dansandet fortsätter en stund, men det är fortfarande en tyst lek med förvånansvärt lite tänder. Hundar som leker kan ibland se ut som att de vill dräpa varandra och dessutom låta en hel del. 

Här börjar de dock gruffa mer ljudligt mot varandra...

De svänger snabbt runt några gånger. Nu är det hårdare tag som gäller...

...och här har hon fått nog!  

Ljudet ur hennes strupe är något helt annat än vi hört tidigare.

Husse verkar också tycka att nu är det bäst att avbryta. 

Det behöver inte betyda att detta skulle ha lett till någon skada eller att det egentligen var så allvarligt. Det var trots allt en tik och en hanne och då är den tjejen som bestämmer. De hade båda fått tumla runt ett tag och mäta sina krafter. Nu var det dax att avblåsa matchen och promenera vidare. 

Hälsningar Lena