På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena

Gammelskogen

Det här är kanske så långt från Stefans och Bjarnes gröna lövskogssalar man kan komma och ändå vara i en skog i Skandinavien. Urskog med gamla barrträd, mängder med skägglav, blåbärs- och lingonris, överväxta stubbar och vitmossa. Jag kunde dessutom höra lavskrikorna, även om jag inte såg dem.  

Skägglaven bidrar till allt känns gammalt och det ger en sagostämning över hela skogen. 

Dessutom fanns det en hel del gamla rotvältor som har formats av tidens tand, väder och vind. Här funderade jag faktiskt över vilka motiv Malinka hade valt. Hennes bilder hade ju varit svartvita, men jag tänkte mer på vilken vinkel och vilka former hon hade fastnat för. 

Här var det i alla fall ett väsen som jag fastnade för.

Det fanns mängder med inbjudande former i den gamla skogen och jag tror att alla vi som var där fotade helt olika motiv och detaljer. Vi var nio stycken som spreds ut så fort vi satte foten i lingonriset. Det fanns dessutom en del knott som gjorde att man rörde på sej. 

Den här formen fick mej att stanna upp en stund och jag borde kanske testa lite svartvitt...

Det här blev i alla fall min favorit och här stannade jag en stund. Det kanske kommer en svartvit variant vad det lider. 

Det fanns också gott om överväxta stubbar med vitmossa och blåbärsris som hade börjat anta en rödaktig ton. 

Enstaka blåbär fanns kvar och det var nog för att det inte varit riktigt kallt ännu. Lingon fanns det också. 

Nu passade jag också på att ta en närmare titt på de "rödmålade" stenarna. När jag såg dessa från bilen, längs vägen, tog jag för givet att det var stenar som man målat med röd färg som en form av markering. De var verkligen röda och flera andra hade också lagt märke till dem. Men det var inte färg.

Det var något biologiskt som inte ens Jörgen, som hade imponerade kunskaper, eller vår guide Magnus, kunde reda ut exakt vad det var. Jag har inte brytt mej om att forska mer i detta. För mej kan gammelskogen få ha några av sina hemligheter kvar.

Hälsningar Lena 

Gryningstur och är sommaren slut nu?

Det blev plötsligt betydligt kallare och även om solen har visat sej på dagarna har det varit ganska krispigt på morgonen hela veckan. Det fick mej att göra en gryningstur fredag morgon. Jag hade väckarklockan på 4:45 och är snabb av mej. Jag drog strax efter fem. 

Jag körde mot Hjälstaviken för där var det vissa chanser till sol och dessutom utlovades nästintill vindstilla förhållanden. Jag blev uppehållen av ett intressant möte längs vägen, som kommer i en egen blogg, och solen hade gått upp när jag kom fram. 

Det var vackert och stilla, ca 7 grader. 

Jag kunde höra en del fåglar på håll men just här var de inte. 

Men det var fint och jag var helt ensam. 

Framme vid gömslet var det också väldigt stilla. 

En gråhäger stod på plattformen, men gjorde inte så mycket.

En ägrett passerade också, men gjorde inte heller så mycket väsen av sej. 

Det var helt enkelt en väldigt fridfull morgon.

Jag spanade på några änder som tog det piano i dimman. Det glesa solljuset nådde dock aldrig riktigt fram till vattnet framför gömslet. Jag kunde höra att både gäss och tranor samlats närmare fågeltornet, men jag kände mej nöjd med morgonen och åkte hem. Klockan var bara strax efter sju och jag skulle ju jobba. Först stannade jag dock vid bageriet i Knivsta och köpte ett nybakat surdegsbröd till frukost. Lite lyx kan man ju kosta på sej inför helgen. 

Hälsningar Lena

Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

Vresbok, eller lär känna din nationalpark II

Min nästa anhalt var Prästaskogens naturreservat och vresbokarna som jag läst och sett bilder på här på FS. Både Sven och Wolfgang har visat bilder från denna plats, kanske även fler som jag inte minns just nu. De knotiga träden har därför hamnat på min lista över platser som jag vill besöka. Nu skrev jag naturreservatet i sökfältet på telefonen och körde. Vägarna blev mindre och mindre, det gick långsamt, men samtidigt var det ett fint jordbrukslandskap att färdas i. Ända tills ett gigantiskt släp lastat med minst 12 ensilagebalar effektivt bromsade in hastigheten till promenadtakt.     

Jag hade bara två kilometer kvar när det plötsligt började gå väldigt sakta och jag såg min tid bland vresbokarna krympa. Till slut svängde baltransporten långsamt av in på en gård och jag kunde avlägga den sista kilometern. Jag kom in i en bokskog och plötsligt sa "telefonrösten" att jag nått min destination. Hmm...det fanns en liten parkering där det kanske kunde stå tre bilar (den var tom) och en mycket liten skylt som förkunnade att jag minsann var på rätt ställe samt att det fanns buskskvättor här. En liten karta med prickade leder visade hur man kunde gå men vresbokarna var inte utmärkta. Jag mindes tydligt från en blogg att det bara fanns vresbok på ett litet område, hur skulle jag nu hitta det? Jag hade definitivt förväntat mej en mer omfattande informationstavla...

Jag började promenera och mötte tack och lov ett par som bodde i huset ganska nära där jag parkerat. De förklarade hur jag skulle gå för att hitta träden, som ni nog redan förstått att jag gjorde med tanke på bilderna. De var förvånade att det inte fanns utmärkt ordentligt. När jag gick med dem tillbaka en bit mot där jag parkerat fanns det faktiskt en till liten skylt där det stod "Trollskogen", vilket var det ena av två områden som hade vresbok. Men den skylten stod verkligen i skuggan. 

Jag blev snart alldeles uppslukad av de underliga formerna och den överväldigande gröna miljön. Inga andra besökare störde heller, fast det var tydligen ett populärt område för t ex bröllopsfotografering, dock inte på en tisdag före klockan nio på morgonen. 

Träden är otroligt läckra och jag glömde nästan helt bort tiden. Men trollskogen är inte så stor.

Jag kom ut på vägen igen och började gå tillbaka till bilen. Det fanns ett område till och jag insåg direkt att jag inte skulle hinna gå dit. Det får helt enkelt bli ett besök till, någon gång senare och kanske en annan årstid. 

När jag kom fram till bilen fotograferade jag samma träd som jag tog den första bilden av när jag precis anlänt. Det står enstaka vresbokar nära vägen, det här är en av dem och ett praktexemplar. Sedan var det bara att skriva Fulltofta i telefonen och det skulle ta 38 minuter att köra dit. Jag hade bara några minuter extra så jag hoppades verkligen att jag inte skulle hamna bakom en ensilagetransport igen. Tack och lov visade pilen i telefonen att jag skulle fortsätta på vägen som jag kommit, så samma bonde som jag passerat en gång skulle jag inte möta igen.

Här upptäckte jag, runt kröken, att det fanns både en större parkering, en stor informationstavla , flaggstänger, busshållplats etc. Jag hade kommit till naturreservatet från "fel" håll och lämnade nu via huvudentrén. Den simpla informationen hade jag ju kunnat ta reda på innan. Nu vet jag det till nästa gång och jag hittade i alla fall hälften av de vresiga bokarna. Tack för en mycket fin upplevelse ni som bloggat om detta ställe.

Hälsningar Lena