B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Bara vanliga öronmaneter

Öronmaneter är de som man inte behöver vara så rädd för, de bränns inte särskilt mycket men det kan finnas i stora mängder. 

Så här kan det se ut på försommaren längs västkusten och i Gullmarn. Mängder med öronmaneter. Tyvärr är vattnet inte helt klart och man kan se att det är en hel del partiklar i vattnet, även om jag har klonat bort det värsta. Bilden är alltså manipulerad för jag har tagit bort oönskade skräp som blir extra påfallande då de blir upplysta av blixtarna ( sk backscatter).   

 

Maneterna rör sej långsamt och det är lätt att tappa fokus på dykningen och bara låta sej uppslukas av maneternas skönhet.

Om man sedan sätter på ett makroobjektiv på nästa dyk är det lätt att bli helt fokuserad på maneterna. Tack och lov att man har en dykkompis som håller ordning på var man är och hur man ska simma för att komma tillbaka till samma plats där man gick i.  

Manetens trådar blir som pärldraperier med 60 mm makro på kameran. Maneterna har faktiskt ögon och även om de inte ser så bra märker man att de reagerar på dykarens närvaro och antagligen också blixtljuset. 

Öronmanet som simmar.

Ibland hittar man små vitlingyngel som lever runt maneterna. De har ett slemlager som skyddar dem från de brännande trådarna och kan därför finna skydd under manetens klocka. Det är vanligast att man ser dem under brännmaneter men denna gång fanns det några bland öronmaneterna. 

De är bara två till tre centimeter långa och nästan genomskinliga. Luriga att sätta fokus på och betydligt snabbare i rörelserna än maneten. 

Jag hade väldigt kul med den här lilla fisken och jag har inte en aning om vad min sambo/dykpartner gjorde under tiden. Men han var i närheten när jag tittade mej omkring och det var tur för jag hade helt tappat orienteringen. 

Alla bilderna är tagna under två dyk i Gullmarn, intill en småbåtshamn som heter Jordfall. Djupet är mellan 10-15 m och sikten lite halvtaskig, men det gör inte så mycket vid makrofotografering. Bilderna är ur arkivet men om några veckor gör vi vår första dykresa för säsongen.

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-09 14:56 | Läst 243 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

My Octopus Teacher

Längs hela Nordamerikas kust finns en bläckfisk som heter Giant pacific octopus. Ni som läst min blogg ett tag har sett bilder på den tidigare. Den kan nå en vikt av 50 kg och ha armar som är två-tre meter långa. Det här är ett litet exemplar som vi träffade under ett dyk i Alaska. Bläckfiskar tycker inte nödvändigtvis att dykare är läskiga och ibland kan de faktiskt t o m vara lite intresserade av oss. Det var den här.

Vi var helt ensamma när vi mötte den här bläckfisken. De andra dykarna var i vattnet förstås, men det här var en dykplats där vi kunde sprida ut oss i olika riktningar och strömmen var närmast obefintlig. Bläckfisken satt och myste på en sten såg det ut som.  

Den flyttade runt lite lojt och satte sej mitt i de röda korallerna. Bläckfiskar kan ändra färg och dessa kan bli väldigt röda. Dessutom kan de ändra strukturen på huden och på så sätt blir oerhört väl kamouflerade. 

På ett gulmönstrat underlag blev den mer gul. Den kan också bli nästan helt vit om det finns gott om vita anemoner men det fanns inga här. Färgskiftningarna går fort och det är fascinerande att se hur den skiftar i form och färg då den rör sej över "landskapet". Det mesta som ni ser i bakgrunden är andra djur och inte växter som man kanske kan tro. Det finns dock en del kelp i högra hörnet.

Det här är nästa exakt samma bild som den ovanför men här slog bara en blixt. Den ena är ombyggd och har kortare "recyclingtid". Jag tog med den här bilden ändå för jag tyckte det blev läckert på sitt, sätt även om den inte är korrekt belyst. Utan blixt skulle det inte bli bilder med färg över huvud taget, bara mörkt blågrönt och en dykare utan lampa ser inte de vackra färgerna.

Här är den rätt bra kamouflerad men det brukar vara ögat som avslöjar den. 

Vi uppehöll oss runt bläckfisken och den flyttade sej då och då utan att på allvar gömma sej. Vill de inte vara med på bild hittar de lätt en skreva och förvinner in mellan några stenar. Ibland kom den emot oss och det händer att bläckfiskar skickar ut en tentakel för att känna efter och "smaka" på ytor som är varmare än vattnet t ex blixtar och lampor, men även en framsträckt hand. De har sinnesceller motsvarande våra smaklökar i sugkopparna.

Här gör den precis det dvs "smakar av" Fredriks hand med en undersökande tentakel. Den gjorde det flera gånger men det är mycket skrufs i vattnet på dessa bilder, så jag visar bara denna. Det är en väldigt speciell upplevelse när ett vilt djur vill kolla av vem man är...

Titel på detta inlägg är densamma som en fantastiskt dokumentär (Netflix) om en man på gränsen till utbrändhet som börjar fridyka på samma plats varje dag för att hantera sin situation. Platsen är Sydafrikas västkust med kallt vatten och kelpskog. Han möter så småningom en bläckfisk (mindre än denna) och vinner långsamt dess förtroende. De träffas och simmar tillsammans varje dag, oavsett väder går mannen i vattnet och fridyker. 

Filmen är stillsam, vacker och tänkvärd, så långt från snabba actionklipp man kan komma. Den liknar inte heller vare sig Disney eller BBC produktioner. Den är filmad av en kvinna som också fridyker. Ingen av dykarna har våtdräkt utan de har successivt vant sej vid det kalla vattnet. Den är Oscarsnominerad som bästa dokumentär.

Hälsningar Lena

Postat 2021-04-24 19:10 | Läst 715 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Nakensnäckor i Alaska

För några år sedan gjorde vi en fantastisk dykresa i Alaska och där fanns det förstås mängder med nakensnäckor, varav en del liknar de som vi har här hemma. Inspirerad av arkivgrävandet i förra bloggen och Öhrnens kommentar att han gärna ville se fler färggranna djur under ytan, kommer här en till samling nakensnäckor.  

Vi hittade både små och stora nakensnäckor under turen som gick längs Inside Passage i södra Alaska. Vi började i Ketchikan och slutade i Sitka. Här är det två små individer som jag inte kan artbestämma, men de kan vara olika varianter av "Dendronotid"

Den här är betydligt större, ca 15 cm, och det är definitivt en Dendronotid, men det finns flera olika och jag har inte hittat någon rosa i min bok.

Boken jag använder heter Marine Life of the Pacific Northwest och författaren Andy Lamb var med på resan (bilden ovan). Han är marinbiolog och pensionerad från Vancouver Aquarium där han jobbat nästan hela sin verksamma tid. Andy arrangerade resan med sin fru Virginia och bjöd in dykkompisar från olika hörn av världen. Vi hade träffats tidigare och var bland de första att boka en plats. 

Här diskuteras båtens rutt mellan två dyk. Det var förstås helt fantastiskt att ha en person som Andy ombord men att dyka med honom var nästan för jobbigt :-) Han hittade så otroligt mycket spännande motiv att man hann helt enkelt inte med. 

Dax för dykgenomgång med beskrivning av dykplatsen och vad som kunde finnas där, samt om det var något vi skulle se upp med. På en sån här tur dyker man inte i grupp med guide utan i par och orienterar själva, precis som vi vill ha det. Jag tror inte den bästa dykguiden i världen hade klarat av att hålla ihop det här gänget med äldre dykare (vi var bland de yngsta), där de flesta hade passerat 1000 dyk med råge. 

Enligt boken kan det här vara en "Leopard dorid" som också blir ganska stora, dvs mer än 1 dm.

En mycket spektakulär nakensnäcka är denna Golden dirona, ca 12 cm.

På bilden till vänster är det en juvenil Golden dirona men jag går bet på den högra trots att Andys bok innehåller bilder och beskrivningar av 77 arter av nakensnäckor. Ofta satt de tyvärr på helt hopplösa underlag rent färgmässigt och bilderna blev mer artbilder än något spännande och snyggt. 

Ibland satt de helt perfekt. Detta är en Flabellina och de har vi även på svenska västkusten, där kallas de borstnudingar. 

Det här är en riktigt liten vit nakensnäcka som kan vara en "Fuzzy onchidoris". De lever på kelp och blir ca 1,5 cm. 

De här två satt också rätt bra och den högra har jag nog visat förut. Det är en Opalescent nudibranch (Flabellina opalescens) som ju liknar vår linjeborstnuding, även om det inte är exakt samma art.

Nakensnäckorna sitter ofta på sin mat och den här kan man ju se hur den gapar. Det är en "Clown nudibranch".

Här är det ju något helt annat som är i fokus på bilden, med det sitter en störande ljus blob med orangegula prickar vid ögat och det är en nakensnäcka. När man simmade runt med siktet inställt på små motiv kunde man plötsligt få syn på en rad sugkoppar som var flera centimeter i diameter, eller ett stort öga som tittade på en från en skreva som kändes som alldeles för liten. Bläckfiskar har inget skelett så även en stor sådan kan simma in i ett omöjligt lågt utrymme. Här vilar en "giant pacific octopus" som kanske dyker upp i ett senare inlägg. Jag har visat dem tidigare men det är ju det coolaste blötdjuret som finns.

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-04-21 18:10 | Läst 492 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Vårtecken under ytan

Några av er här bland bloggarna öppnar nog Artportalen då och då. Just nu ligger en artikel på första sidan som handlar om nakensnäckor och att de spirar på våren. Man kan hitta nakensnäckor under hela året om man letar, men om man verkligen vill grotta ner sej och hitta många arter är det vårdyk som gäller. Eftersom det inte blivit så många dyk vare sej förra våren eller denna, kommer det några bilder från arkivet. Alla bilder är tagna mellan januari och april, då det är som kallast i vattnet...Lägg märke till att det sitter en liten amfipod till vänster på hydroiden.

Nakensnäckor finns på svenska västkusten och de flesta av dessa bilder är tagna där, närmare bestämt runt Väderöarna. Några få är från Norge, men det är samma arter som vi har här hemma. De flesta arterna finns i ytterskärgård, vilket betyder att man måste åka båt, anlita en dykarrangör och åka ut i grupp. De senaste två åren har vi därför inte kommit iväg så mycket som tidigare. Det är ganska svårt att artbestämma nakensnäckor och i vissa fall räcker inte en bild. Enligt Klas Malmberg och Kenneth Lundins bok borde den ovan vara en rödbrun kamnuding. Det beror inte bara på hur den ser ut utan den sitter också på sin favoritmat hydroiden Sertularia argenta.  

Nakensnäckor varierar i utseende och storlek men alla är definitivt makromotiv även om dessa två var flera centimeter långa. Det här är två snigelkottar som antagligen jobbar på att göra fler snigelkottar. Nakensnäckor är hermafroditer och varje individ har både ägg och spermier. De bildar ändå par, gosar lite och befruktar varandra. 

Det här är ganska säkert en vårtborstnuding och den håller precis på att lägga ägg i en tunn spiralformad sträng som är typsikt för arten. De suddiga i mitten är någon form av skaft som den börjat lägga äggsträngen runt. Vill man se och fotografera detta får man hoppa i det 2-4 gradiga vattnet och börja leta. Dessa nakensnäckor blir upp till sex centimeter så vet man bara var man ska leta och simmar väldigt sakta hittar man dem (ganska ofta i alla fall).  

Här är det två stycken och de uppehåller sej nära en äggsamling som mycket väl kan tillhöra en av dem. De stannar inte och vaktar sina ägg så vitt jag vet, men de rör sej sakta så det är inte ovanligt att hitta dem nära äggsamlingar på våren. Formen på äggsamlingen kan också ge en indikation på vad det är för art. Annars kan man leta efter deras favoritmat och förhoppningsvis hitta dem där. 

Det här är en signalnuding som är betydligt mindre (2-4 cm). Till höger om bullen på ryggen sitter gälbusken och bakom dessa finns två ljusa utskott. Dessa nakensnäckor förekommer både med de gråaktiga ränderna och utan. 

Här sitter signalnudingen med några andra nakensäckor. Det är någon typ av sköldnuding, det finns flera arter. Äggsamlingarna tillhör troligen signalnudingen för de lägger äggen i form av ett böjt band som inte bildar en sluten ring. 

En vacker liten klubbnuding som blir ca 2 cm lång. 

Många nakensnäckor har spekatulära färger vilket är en signal att den inte är lämpliga att äta. Utskotten på många av dem innehåller en nässelsäck längst ut på spetsen, de syns tydligt på bilden ovan. Nässelsäcken är ett försvar och innehåller brännande nässelblåsor från nässeldjur som nakensäckan ätit. 

Här ser man också nässelsäckarna på denna linjeborstnuding som lägger ägg runt någon typ av skaft. Den här bilden, och den ovan, är tagen utanför Gulen i Norge i slutet av januari för några år sedan. Sikten var makalöst bra och dykningen fantastisk, men att resa till en norsk ö belägen ca 2 timmar med bil norr om Bergen i januari är en utmaning. På sommaren tar det ca 17 timmar enkel resa, på vintern krävs en övernattning för att inte hamna på isiga fjällvägar i mörkret. 

Den här vackra brokrygghorningen är fotograferad utanför Väderöarna. Nakensnäckorna sitter tyvärr ofta på mindre vackra platser rent fotomässigt men för dem är det ofta mitt i maten, som på bilden till höger. Om ni funderar över ögon så finns de, men de är inbäddade i huden och svåra att se. De ser inte heller så bra. De stora utskotten på huvudet kallas rhinoforer och där finns nakensnäckans smak och luktsinne, samt att de kan känna vibrationer med dem.

En väldigt pampig större tuppkamsnuding där rhinoforerna har lameller som gör att de ser randiga ut. Hittar man en sån här på ett dyk är dagen gjord. 

Det här är troligen en variabel havscitron. Den har oftast brun-gul aktig färg och påminner om en hög med kaksmulor. De kan dock ha fläckar av olika färger och den här var väldigt vacker med sina lila nyanser. Ofta är de väl kamouflerade mot underlaget de sitter på, och svåra att hitta, men den här stack ut förvånansvärt. 

En del är nästan helt vita som denna kantfläckade sköldnuding. Den sticker förstås ut på de flesta underlag men kan ändå vara svår att hitta. Det händer ofta att vi kommer upp från ett dyk och har sett många olika nakensnäckor, i synnerhet om det är vår eller försommar. Andra, ofta mer ovana dykpar, har inte sett en enda. Om man däremot får möjlighet att peka ut några nakensnäckor för de som inte kan hitta dem brukar de plötsligt börja "se dem". I artikeln i artportalen jämför man leta nakensnäckorna med att leta kantareller, ni som plockar svamp (ffa trattkantareller) förstår säkert. 

Avslutar med ett riktigt litet djur som i mina ögon ser väldigt mycket ut som en nakensnäcka, med den finns inte med i boken. Jag borde förstås skicka denna till Klas Malmberg och få ett utlåtande, men det har inte blivit av. Den liknar kanske inte de som finns med på bild i detta inlägg men vi har sett nakensäckor i Kanada som ser ut som denna, men är väldigt mycket större. 

Jag har kanske visat denna förut men här är min undervattenskamerarigg som den ser ut när jag fotar makro. I höljet sitter en Canon 7D mkII med en Canon 60 mm makro, på toppen ett fokusljus som också är min belysning, samt två blixtar på armar. Det oranga i bakgrunden hör inte till kameran utan det är en uppblåsbar boj som man kan skicka upp när man är på väg upp ur djupet så att båtföraren ser var man är. 

Nu är det fredag och aprilvädret bjuder på sol, yeah....

Hälsningar Lena

Postat 2021-04-16 17:09 | Läst 566 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

En färgexplosion i plus 28 grader

Det har varit mycket vitt, toner av blått, is och snö på sistone. Vi har haft vacker vinter och har det fortfarande i stora delar av landet. Men jag kände plötsligt för färg, massor av färg. Mitt bland alla vintermotiv bryter jag därför av helt med en makrokollektion från Stora Barriärrevet. Det är ungefär ett år sedan vi var där och ibland känns det bra att drömma sej tillbaka. Föreställ er salta bad i + 28 grader med mängder av färggranna djur runt omkring, t ex en praktfull juvelabborre.

Färgerna kan vara helt spektakulära både på koraller och fiskar. 

En vacker hökfisk som poserar obesvärat. Just dessa fiskar är väldigt tacksamma att fota för de sitter ofta på upphöjda plaster och spanar. Man brukar få ta flera bilder innan de överger sin plats (för att simma en runda och sedan komma tillbaka). 

Anemoner som är mer eller mindre öppna och en fisk som är blå men också blank, vilket är en utmaning att fota med blixt. 

Ibland är det kanske inte färgerna som är det mest spektakulära.

Jag är ganska säker på att det här är samma art som bilden ovan, men det här är taget på natten då de är fullt öppna och "jagar" partiklar i vattnet med de små tentaklerna.

Den här kommer garanterat att vara mer öppen i mörkret, men vi hittade aldrig någon sådan på nattdyken vi gjorde. 

Det finns också en del spektakulära fiskar, som denna drakfisk. Dessa fiskar har spritt sej världen över och ställer till problem. Här hör den hemma och får vara ifred. 

Eller varför inte en liten muräna. Lägg märke till att den stöder hakan på en eremitkräfta (som tyvärr inte är riktigt skarp). Eremitkräftan såg jag inte när jag tog bilden utan den kom med på köpet.

Ibland får man med småfiskar på köpet och har man riktig tur är de skarpa. Huvudmotivet är en sjölilja, som är ett djur och inte en växt. Den rör sej med de långa fjäderlika tentaklerna, mest när det är mörkt. De simmar också i öppet vatten ibland. 

 

Det här är samma art som den lilla fisken vid sjöliljan, men den här gången såg jag den bland korallpolyperna och lyckades sätta fokuspunkten på den.

Några fler udda djur t ex en vacker plattmask som inte verkar sticka sej på sjöborren och till höger en ormstjärna som ringlar runt i en korall.

Öppningen hos en riktigt stor mussla.

Avrundar med en vacker liten fisk av okänd art...

...och ett par av de kanske mest kända småfiskarna på Barriärrevet, ocellaris clownfisk. Det orangefärgade i mitten på bilden till höger är munöppningen på deras anemon. 

Hälsningar Lena

Postat 2021-02-18 20:09 | Läst 1342 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera
1 2 3 ... 41 Nästa