B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Nya vårgäster i restaurangen

På våren kommer det nya gäster till matningen hemma på tomten som vi sällan eller aldrig ser på vintern. Vi stängde ner en del av fågelmatningen när vi märkte att en råtta gottade sej på frön, men vi har en automat kvar (och råttan har gått i fällan). Till den kommer nu dagligen par av domherrar, alltså både herr och fru. På vintern får jag verkligen leta för att hitta domherrar, nu sitter de utanför vardagsrumsfönstret.

Honan är också med. Hon sitter t o m på pinnarna i automaten medan herren helst sitter på det fat som är monterat under automaten (för att det inte ska bli så mycket frö på marken). Vi har två par med domherrar som är flitiga gäster.

Rödhaken är också en stammis nu och den sjunger dessutom ihärdigt runt huset. Här sitter hen på min favoritstubbe som ni sett  många gånger förut. Det ligger inte ens mat där, men det är en bra utkiksplats. Rödhaken ser jag vid enstaka tillfällen på vintern.

Den här stenen är också populär och här är den väldigt nära de stora fönstren som jag sitter bakom. Vårt vardagsrum är nedsänkt i marken så jag sitter nästan på samma nivå som fågeln när jag fotar. 

Så här års når solen denna plats på förmiddagen. Jag satt här och åt lunch en dag då jag jobbade hemma och alla bilder kommer från den stunden.

Bofinken är också på plats. Det var minst en hona också men jag lyckades inte fånga henne på någon bild som gjorde henne rättvisa.

Bofinken vill helst ha mat på marken och jag fick lägga ut lite en bit från matningen, så de också kunde få ta del av utbudet. 

Hacke är ju ingen ny gäst direkt utan de (ett par) kommer dagligen och sitter ofta en lång stund i automaten. Här spanar den mot automaten och jag tyckte den blev så fin att den får vara med ändå. Vi brukar också få besök av stenknäck vid den här tiden men den brukar komma till den andra matningen. Likaså brukar ett par ringduvor komma och äta nötter från ett fat, men det törs vi inte ha framme pga risken för fler råttor. Duvorna har vi sett i träden vid tomten men de får hålla tillgodo med färskt dricksvatten.  

Hälsningar Lena

Postat 2021-04-29 20:06 | Läst 291 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Harens morgonbestyr

Söndag morgon och klockan är halv sju. Jag krypkör längs en smal grusväg någonstans mitt i Skåne och får syn på en hare som sitter lite besynnerligt. Jag stannar bilen och hoppas att det inte ska komma någon annan, för det kommer inte att gå att köra förbi mej som jag står just då. Jag hissar ner sidofönstret och tar några bilder. Inser att haren tvättar sej på bröstet. Den har noterat mej men fortsätter lugnt med sina bestyr.

Kompisen, eller möjligen maken/makan, verkar inte ha vaknat riktigt än för den ligger lågt en bit bredvid. Den ser mej också, men avvaktar. 

Dax att tvätta magen....Jag slår av tändningen och sitter stilla. Nu vill jag verkligen inte att det ska komma en bil. Det är dock fri sikt långt åt båda hållen så skulle någon komma ser de mej utan problem. Dessutom är det en väg som frekventeras av fågelskådare som ofta stannar och står stilla, ibland även på fel sida av vägen. 

" - Hmm, är du kvar?" 

Haren fortsätter med morgonbestyren och tvättar de nedre regionerna, eller så tar den möjligen några "blindtarmspiller". En boost med protein och vitaminer på morgonen kan ju inte vara fel. Haren vet när det kommer träckpiller från blindtarmen, att de ska ätas upp och gå genom systemet "en gång till". 

Den kollar av mej igen men det verkar OK att jag sitter där och smattrar lite emellanåt. Tack och lov inte en bil i sikte. Inga morgontidiga fågelskådare här inte.

Sedan följer lite fotvård. Naglar, bakben och tassar. Den har inte rört sej ur fläcken sedan jag kom.

Undrar om det är klart nu...

Nej, inte riktigt. Först måste man ju sträcka på sej, ordentligt. Ni som har hund känner igen den här posen. Den trampar med framtassarna, sträcker och drar.

Sedan gör den en sån härligt ryggstretch att jag riktigt känner hur det knakar. Den skjuter rygg två gånger och det ser faktiskt skönt ut.

Nu är den klar och verkar ha siktet inställt på frukost. Det häpnadsväckande är att den nu bestämmer sej för att komma ännu närmare mej där jag sitter i bilen med kameran ut genom det öppna fönstret. 

Solen har stigit ytterligare men det är fortfarande frostigt i gräset. Här verkar det lagom grönt och gott.

Kompisen ser lite trött ut men har börjat äta och flyttar sej med några långsamma halvskutt alldeles nära. Det svarta fältet på svansen betyder att det är en fälthare (fast det kanske inte ens finns skogshare här).

Den bryr sej inte heller om fotografen. Kanske är just dessa två vana vid bilar och kameror, men jag har inte sett det hos några andra harar som snabbt skuttat iväg när jag skymtat dem på samma plats dagen innan. Jag har åtskilliga bilder på skuttande rumpor (som jag nu kan rensa bort).  

Jag startar bilen och kryper sakta iväg från hararna som mumsar i sej frukost. Helt ensam vid Vombs ängar en strålande vacker men krispig söndagsmorgon.

Hälsningar Lena

PS. Bilderna är nytagna. Jag var på en kort visit i Skåne över helgen. Mer om det senare.

Postat 2021-04-26 21:32 | Läst 414 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

My Octopus Teacher

Längs hela Nordamerikas kust finns en bläckfisk som heter Giant pacific octopus. Ni som läst min blogg ett tag har sett bilder på den tidigare. Den kan nå en vikt av 50 kg och ha armar som är två-tre meter långa. Det här är ett litet exemplar som vi träffade under ett dyk i Alaska. Bläckfiskar tycker inte nödvändigtvis att dykare är läskiga och ibland kan de faktiskt t o m vara lite intresserade av oss. Det var den här.

Vi var helt ensamma när vi mötte den här bläckfisken. De andra dykarna var i vattnet förstås, men det här var en dykplats där vi kunde sprida ut oss i olika riktningar och strömmen var närmast obefintlig. Bläckfisken satt och myste på en sten såg det ut som.  

Den flyttade runt lite lojt och satte sej mitt i de röda korallerna. Bläckfiskar kan ändra färg och dessa kan bli väldigt röda. Dessutom kan de ändra strukturen på huden och på så sätt blir oerhört väl kamouflerade. 

På ett gulmönstrat underlag blev den mer gul. Den kan också bli nästan helt vit om det finns gott om vita anemoner men det fanns inga här. Färgskiftningarna går fort och det är fascinerande att se hur den skiftar i form och färg då den rör sej över "landskapet". Det mesta som ni ser i bakgrunden är andra djur och inte växter som man kanske kan tro. Det finns dock en del kelp i högra hörnet.

Det här är nästa exakt samma bild som den ovanför men här slog bara en blixt. Den ena är ombyggd och har kortare "recyclingtid". Jag tog med den här bilden ändå för jag tyckte det blev läckert på sitt, sätt även om den inte är korrekt belyst. Utan blixt skulle det inte bli bilder med färg över huvud taget, bara mörkt blågrönt och en dykare utan lampa ser inte de vackra färgerna.

Här är den rätt bra kamouflerad men det brukar vara ögat som avslöjar den. 

Vi uppehöll oss runt bläckfisken och den flyttade sej då och då utan att på allvar gömma sej. Vill de inte vara med på bild hittar de lätt en skreva och förvinner in mellan några stenar. Ibland kom den emot oss och det händer att bläckfiskar skickar ut en tentakel för att känna efter och "smaka" på ytor som är varmare än vattnet t ex blixtar och lampor, men även en framsträckt hand. De har sinnesceller motsvarande våra smaklökar i sugkopparna.

Här gör den precis det dvs "smakar av" Fredriks hand med en undersökande tentakel. Den gjorde det flera gånger men det är mycket skrufs i vattnet på dessa bilder, så jag visar bara denna. Det är en väldigt speciell upplevelse när ett vilt djur vill kolla av vem man är...

Titel på detta inlägg är densamma som en fantastiskt dokumentär (Netflix) om en man på gränsen till utbrändhet som börjar fridyka på samma plats varje dag för att hantera sin situation. Platsen är Sydafrikas västkust med kallt vatten och kelpskog. Han möter så småningom en bläckfisk (mindre än denna) och vinner långsamt dess förtroende. De träffas och simmar tillsammans varje dag, oavsett väder går mannen i vattnet och fridyker. 

Filmen är stillsam, vacker och tänkvärd, så långt från snabba actionklipp man kan komma. Den liknar inte heller vare sig Disney eller BBC produktioner. Den är filmad av en kvinna som också fridyker. Ingen av dykarna har våtdräkt utan de har successivt vant sej vid det kalla vattnet. Den är Oscarsnominerad som bästa dokumentär.

Hälsningar Lena

Postat 2021-04-24 19:10 | Läst 741 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Nakensnäckor i Alaska

För några år sedan gjorde vi en fantastisk dykresa i Alaska och där fanns det förstås mängder med nakensnäckor, varav en del liknar de som vi har här hemma. Inspirerad av arkivgrävandet i förra bloggen och Öhrnens kommentar att han gärna ville se fler färggranna djur under ytan, kommer här en till samling nakensnäckor.  

Vi hittade både små och stora nakensnäckor under turen som gick längs Inside Passage i södra Alaska. Vi började i Ketchikan och slutade i Sitka. Här är det två små individer som jag inte kan artbestämma, men de kan vara olika varianter av "Dendronotid"

Den här är betydligt större, ca 15 cm, och det är definitivt en Dendronotid, men det finns flera olika och jag har inte hittat någon rosa i min bok.

Boken jag använder heter Marine Life of the Pacific Northwest och författaren Andy Lamb var med på resan (bilden ovan). Han är marinbiolog och pensionerad från Vancouver Aquarium där han jobbat nästan hela sin verksamma tid. Andy arrangerade resan med sin fru Virginia och bjöd in dykkompisar från olika hörn av världen. Vi hade träffats tidigare och var bland de första att boka en plats. 

Här diskuteras båtens rutt mellan två dyk. Det var förstås helt fantastiskt att ha en person som Andy ombord men att dyka med honom var nästan för jobbigt :-) Han hittade så otroligt mycket spännande motiv att man hann helt enkelt inte med. 

Dax för dykgenomgång med beskrivning av dykplatsen och vad som kunde finnas där, samt om det var något vi skulle se upp med. På en sån här tur dyker man inte i grupp med guide utan i par och orienterar själva, precis som vi vill ha det. Jag tror inte den bästa dykguiden i världen hade klarat av att hålla ihop det här gänget med äldre dykare (vi var bland de yngsta), där de flesta hade passerat 1000 dyk med råge. 

Enligt boken kan det här vara en "Leopard dorid" som också blir ganska stora, dvs mer än 1 dm.

En mycket spektakulär nakensnäcka är denna Golden dirona, ca 12 cm.

På bilden till vänster är det en juvenil Golden dirona men jag går bet på den högra trots att Andys bok innehåller bilder och beskrivningar av 77 arter av nakensnäckor. Ofta satt de tyvärr på helt hopplösa underlag rent färgmässigt och bilderna blev mer artbilder än något spännande och snyggt. 

Ibland satt de helt perfekt. Detta är en Flabellina och de har vi även på svenska västkusten, där kallas de borstnudingar. 

Det här är en riktigt liten vit nakensnäcka som kan vara en "Fuzzy onchidoris". De lever på kelp och blir ca 1,5 cm. 

De här två satt också rätt bra och den högra har jag nog visat förut. Det är en Opalescent nudibranch (Flabellina opalescens) som ju liknar vår linjeborstnuding, även om det inte är exakt samma art.

Nakensnäckorna sitter ofta på sin mat och den här kan man ju se hur den gapar. Det är en "Clown nudibranch".

Här är det ju något helt annat som är i fokus på bilden, med det sitter en störande ljus blob med orangegula prickar vid ögat och det är en nakensnäcka. När man simmade runt med siktet inställt på små motiv kunde man plötsligt få syn på en rad sugkoppar som var flera centimeter i diameter, eller ett stort öga som tittade på en från en skreva som kändes som alldeles för liten. Bläckfiskar har inget skelett så även en stor sådan kan simma in i ett omöjligt lågt utrymme. Här vilar en "giant pacific octopus" som kanske dyker upp i ett senare inlägg. Jag har visat dem tidigare men det är ju det coolaste blötdjuret som finns.

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-04-21 18:10 | Läst 513 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Praktejder

En strålande vacker praktejder har uppehållit sej utanför Norrtälje några dagar och i helgen bestämde vi oss för att försöka hitta den. 

Den håller ihop med några vanliga ejdrar och hela gänget kom förvånansvärt nära land. De tidigare rapporterade praktejdrar som förekommit i vår har varit långt ut från land och inte något man fotar med 400 mm direkt. 

Jag har sett och fotograferat praktejder på Svalbard men det här var min första i Sverige. Solen värmde gott men sken förstås från helt fel håll. 

Det fanns stunder då jag önskade ett moln eller två, men ejdrarna simmade runt en del så vi fick dem en stund med sol från sidan. 

Vi var ganska nära en småbåtshamn och det var förstås en del "söndagsseglare" ute. De här brydde sej inte om att det låg fåglar i vattnet men de flög i alla fall inte iväg.

Vårens första påfågelöga satte sej på en sten när vi fikade. 

Praktejdern tog ett bad...

...och visade upp sej ordentligt innan vi packade ihop och gick tillbaka till bilen.

Hälsningar Lena

Postat 2021-04-18 16:56 | Läst 456 ggr. | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera
1 2 3 Nästa