B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Kongsfjord med omnejd

I Kongsfjord fick vi bo i det högra huset, i en fullt utrustad lägenhet för fyra personer där det t o m fanns tvättmaskin och torktumlare. Det var inte vad vi bokat (eller behövde) men när vi slutligen kommit överens om ett pris för två nätter, som var betydligt lägre än att bo där en natt till ordinarie pris, och det enda andra alternativet var ett pyttelitet rum med "hostel" standard, så blev det detta. 

Vi hade en lanthandel med café ett par hundra meter från huset. Pyntat för turister var väl ganska uppenbart, men de hade ägg och det behövde vi. Vädret var extremt växlande och här var himlen plötsligt blå. 

Vi bestämde oss för att göra ett dyk från denna strand. Norrmannen i receptionen sa att det var OK att dyka där. Han sa dock inget om hur långgrunt det var. 

Vi hoppades på möjligheten att hitta en kungskrabba eller två, för en sista festlig måltid innan vi åkte hem. Det blev inga krabbor men när vi simmade runt på sandbotten fanns det mycket gott om "haneskjell". Det är en musselsort som bara finns norr om Lofoten och i vattnen runt Jan Mayen, Bjørnøya och Svalbard. De är mindre än pilgrimsmusslor (kamskjell på norska) men smakar lika gott. Man får bara plocka fler.  

Det fanns också en hel del eremitkräftor, men de fick vara ifred när vi plockade på oss en halv kasse med haneskjell. 

Sambon rensade med van hand de mindre musslorna på bryggan bakom vårt boende. Nu trodde vi att vi skulle få sällskap av de tretåiga måsarna som också bodde här...

...och hade sin utkiksplats på bryggans räcken. Men de här måsarna äter inte "rens" och inte en enda visade sej när vi bjöd på musselgälar och annat gott. Vi har vid andra tillfällen blivit bestulna på rensade musslor av fiskmås och gråtrut, men här var det inga problem. Det par som rensade några fiskar vid bryggan fick också vara ifred.

De kunde dock föra väsen på bästa måsmaner. Tyvärr såg vi också spår av fågelinfluensa här och i veckan läste jag att just tretåig mås har drabbats hårt i Nordnorge, medan det främst är skrattmåsar som drabbats i Sverige.  

Vi hade också silvertärnor i närheten som vi kunde spana på om vi gick ut på bryggan bredvid vår. De var riktigt duktiga på att precisionsskita om man kom för nära. 

Silvertärnor har kortare ben än fisktärnor och helröd näbb. Silvertärnan är det djur som är känt för att det flyttar den längsta sträckan mellan häckningsplats och övervintringsplats, vissa populationer flyger årligen ca 90 000 km! Inte illa för en fågel som väger drygt 100 g.

Här visar den upp sej fint med middagsmat i näbben.

Vi gjorde också en tur till Berlevåg, där tar vägen slut. Vilket man kan se på kartan som jag visade i förra inlägget. Längs vägen var det liknande bergsformationer som ut till Hamningberg, men inte alls lika mycket. Blåklockorna blommade i det karga landskapet.

Berg i platta skivor på högkant. Det ser verkligen annorlunda ut. 

Vädret i Berlevåg var ostadig och regnet hotade. Vågorna är ofta hårda utanför Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare lastas över i en mindre båt för att ta sig in till land. År 1975 blev nya vågbrytare färdigställda och därefter lägger fartygen till vid kaj. Bygget av vågbrytaren tog 70 år. 

Vi tankade vid macken i Berlevåg, gjorde ett snabbt besök i mataffären och hos glaskonstnären Daniela Salathés. Det blev dock inte fler bilder än de jag visar här.  

Vi åkte tillbaka till Kongsfjord och gick ut för att titta lite mer på fågellivet vid bryggorna där vi bodde. Solen tittade fram men oväder hotade igen.

Regnet var nära. 

En annan fågel som också höll till här är tobisgrissla. Här kommer en inflygande med mat till familjen.

De bodde i lådor under en av de stora bryggorna. Tobisgrisslan tillhör också familjen alkor, som lunnefåglar och sillgrisslor.

Från en annan brygga kom jag lite närmare inflygningen till en bolåda.

Det började bli sent och dags för middag. Med musslorna som vi plockat tidigare under dagen blev det en pastarätt med lite bacon, hackad vitlök och en skvätt vitt vin. Musslorna är så små att de behöver inte mer än 30-40 sekunder i stekpannan. Det här är en klassiskt rätt när vi är i Norge och dyker, fast oftast med stora pilgrimsmusslor. Tomaterna är från egen odling. De har varit med oss på resan i 10 dagar och är fortfarande mycket fina. 

Vi avslutade som kvällen innan med att sitta och titta ut på fåglarna och landskapet. Dagen efter påbörjade vi hemresan på drygt 1700 km. Den första etappen gick till Korpikylä, ca 740 km

Hälsningar Lena

Postat 2023-08-29 19:21 | Läst 1490 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Australian cattledog och en nostalgitripp

En sex veckor gammal tuffing med en liten rosa tunga. Den bedårande valpen döljer också ett helt gap med sylvassa tänder....ändå helt oemotståndlig. 

 

Efter min resa till Porto var jag åter på jobbet och på måndag eftermiddag/kväll åkte jag till en gammal kursare och numera kollega som har en kull med Australian cattledogvalpar.  

Enligt svenska kennelklubbens hemsida tillkom rasen omkring 1840 i Australien genom korsning av skotska släthåriga highland collies och den inhemska vildhunden dingo. Boskapsskötarna behövde hundar som kunde hantera de vilda eller halvvilda boskapshjordarna. Man fick fram hårdföra hundar som tålde ansträngning och hetta och som hade dingons sätt att arbeta tyst. 

Eftersom det är  Australiska vallhundar hade jag tagit med lite rekvisita till vår fotosession bl a ett par Blundstone arbetsboots. Valpen gör sitt bästa för att sätta tänderna i mina kängor. Det här är skodon som numera går att köpa på såväl Lantmännen som modeskoaffärer och mitt nyaste par är köpta i Sverige. Det här är dock precis samma typ av boots som jag bar varje dag då jag jobbade på en gård i Australien i början på 90-talet.  

Jag hade också tagit med min gamla luggslitna Akubra hatt som jag fick ärva av min chef "Down under" och bar varje dag när jag jobbade utomhus. Valparna var måttligt intresserade av hatten och bootsen visade sej vara mest intressanta på undersidan. Jag hade visst trampat i något smaskigt som fastnat mellan räfflorna (dvs fågel-, häst- eller koskit). 

En valp gav sej i alla fall på hatten.

För att sedan ta ett jätteskutt vidare mot andra sevärdheter på altanen.

En annan valp tyckte att fotoutrustning var mycket roligare än gamla boots och en hatt. Den här hade jag ju kunnat stoppa i väskan och ta med hem...fast den var redan såld.

Som ni nu kanske har sett förekommer de i två olika färger, röd och blå (den mörka). 

 

Det här är en "blue heeler" eller i alla fall en blivande "blue heeler". Rasen kallas "heelers" för de vallar genom att nafsa boskapen i bakbenen. De små dingoliknande hundarna fick rykte om sig att vara oöverträffade som vakt- och vallhundar. Första rasstandarden i Sverige godkändes 1903 av kennelklubben.

Jag jobbade på en gård med mest får och där hade man valt kelpie som vallhund istället. De var inte så hårda och fungerade bättre då man skulle valla t ex tackor med lamm. När jag skulle flytta gårdens nötboskap valde dock hundarna att dra hem och jag fick jobba själv med att få en flock kor, kalvar och deras jättelika pappa att korsa en pytteliten ström med vatten. De ville absolut inte bli blöta om fötterna...

Min kollega ville gärna ha bilder på alla fyra valparna då de stod uppställda, lite halvhyfsat i alla fall. Hur får man en sex veckors valp att stå stilla? De fick stå på min gamla oljerock men det var ändå en kamp att få bilder på dem. 

När den blir vuxen är mankhöjden för hanar är 46–51 cm och tikar 43–48 cm. Det är en kraftig, kompakt och robust hund som samtidigt är smidig. Jag mötte flera tuffa cattledogs i Australien bl a Monty och Cap (egentligen Montague och Capulet, Romeo och Julia alltså). Första gången jag svängde in på deras gårdsplan kunde jag inte kliva ur bilen förrän jag blivit "presenterad" av deras husse och godkänd. Nästa gång visste dom att jag var OK.

Det finns inga bilder på tiken till valparna men hon var förstås hemma och jag träffade henne i köket innan fotosessionen. Hon kände inte mej och var mycket vaksam. Jag fick muta henne med godis och hon accepterade att jag satt i köket. När vi skulle fota var det enklast att inte ha henne med för hon hade varit överallt och vaktat sina småttingar. Det var bara de närmsta i familjen som fick hantera hennes valpar.

Den här underbara valpen kommer att bli kvar hos sin mamma och jag kommer förhoppningsvis att möta den igen.

Det var allt från valphagen.

Hälsningar Lena

Postat 2022-09-15 19:27 | Läst 1689 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Småttingkollage

Kände för att klippa och klistra lite. Den här gången fick det bli våra vanligaste husdjurssmåttingar.

Hälsningar Lena

Postat 2021-10-20 21:32 | Läst 2477 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Grisar som lever grisliv

Vi har varit i Norge den senaste veckan och på väg dit passerade vi en hage längs vägen, i närheten av Kårböle, där det gick några prickiga grisar. Det blev förstås tvärstopp och vänd! Det gick att stanna med bilen ganska nära och jag var snabbt ute med kameran. Undrade om jag skulle sätta på 100-400 mm när jag närmade mej hagen, men det visade sej att 24-105 var mer än tillräckligt. En sugga var först framme vid staketet och kollade in mej.

Sedan följde den ena nyfikna lilla grisen efter den andra. 

De roliga färgerna tyder på att detta är linderödssvin (eller möjligen korsningar med linderödssvin). Det är den enda oförädlade lantrasen av tamgris som finns i Sverige och de djur som finns nu härstammar alla från Skånes djurpark som bevarat en flock sedan 1952.

Jag satt på knä i ett dike och lyckades föra in kameran bakom både ett fårstängsel och två eltrådar. Grisar är inte helt lätta att stängsla in och det fanns en del extra barriärer i form av träpallar mot vägen. 

Det var två suggor och ett gäng smågrisar. Alla bökade på av hjärtans lust och jag var förstås helt såld.  

Även min sambo hade klivit ut bilen och tog några bilder då jag låg i diket och fotade genom staketet.

Tänk att små jordiga trynen kan ha så hög "måbra" faktor, eller är det bara jag som är lite udda?

De hade minsann koll på den där konstiga fotografen som hängde in genom staketet.

Man kan ju undra om det är mej de småpratar om?

Det här kallar jag prima grisliv och efter en mysigt stund med grisarna fortsatte vi mot Norge och ön Tustna som var vårt mål

Mer om Tustna i ett senare inlägg.

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-09-26 21:28 | Läst 2962 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Fjällnära kor

En kollega till mej har skaffat en fjällko av typen fjällnära. Det en grupp fjällkor som har använts i traditionell fäboddrift eller som hushållskor på avlägsna gårdar i Norrlands fjälltrakter. Eftersom gårdarna ofta varit ensligt belägna har utbytet av djur från andra besättningar och användandet av semintjurar inte varit så stort som hos fjällrasen i övrigt. 

Fjällkor är ofta vita med svarta eller bruna fläckar och de saknar horn. Alla fjällkors mjölk är mycket bra ur mejerisynpunkt med en världsunikt hög frekvens av Kappa-kasein B som är betydelsefullt för ostproduktionen. Det gör ostutbytet dubbelt så stor från mjölken från dessa djur. Eftersom de får större delen av sommarens foder genom skogsbete har de utvecklat ett starkt fodersök som ger en nyfikna och, om korna mjölkas, väldigt sociala kor. 

Min kollega skaffade en dräktig fjällnära ko för att testa på osttillverkning. Enligt djurskyddslagen får man inte ha en ensam ko (fast det finns andra betande djur som t ex hästar) så hon fick skaffa ett nöt till. Sällskapsstuten, som är en korsning, går ibland under namnet Agent (se öronmärkningen). Han må se helt vit ut men lägg märke till att han har bruna öron.

I slutet av sommaren kom äntligen kalven och det var ju den här krabaten som jag primärt åkte för att titta på. Han har ännu inte fått något namn och som ni kan se inte heller några lappar i öronen. Jag hade turen att det kom en tjänsteresa emellan och fick några bilder innan de stora örhängena var på plats.

Charmig men fortfarande lite skygg så bilderna är tagna med telezoomen. Det var ett varmt sensommarljus i hagen, precis innan solen gick ner bakom träden.

Den behärskar redan tungmanövern som alla kor verkar utöva mer eller mindre frekvent.

Mamman är inte skygg alls, tvärtom kom hon flera gånger för nära och en vidvinkel hade varit mer passande. Jag vet att några som läser min blogg har uttryckt viss oro inför möten med kor. Just den här, med kalv och större kompis, kändes det helt lugnt att besöka inne i hagen. Ägaren var ju också med och lockade fram dem med fallfrukt. 

Lägg märke till de svarta runt ögonen, som eye-liner, dvs som vi använder make-up för att framhäva ögonen. 

Kon heter Mika men hennes son har ännu inte fått något namn.

När mjölkbaren plötsligt öppnade kom den stora kalven på att det där som man kan suga i sej är minsann gott och den fredliga kon låter snyltgästen komma till för det mesta. Trots att den numera är en ren gräsätare och inte har druckit mjölk på flera månader verkar det som att foderspjälkningskanalen fixar det.  

" - Är det detta som kallas fjällmjölk? Gott i alla fall."

Här råder en annan åsikt om vad som är gott. Om katten själv får välja...

Hälsningar Lena

Postat 2021-09-15 18:59 | Läst 3680 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 3 ... 11 Nästa