Våra husdjur kan också vara roliga

Våra husdjur kan minsann också bjuda på underhållning som t ex den här renen. De är för det mesta ganska skygga när man möter dem längs vägarna, men den här hade mutat in denna rastplats och kom fram när vi hade dukat upp. Först tyckte jag att det var kul att jag kunde fota den så nära, sedan fick vi fösa bort den för att få äta ifred. Den ville helt klart ha hamburgare. 

I Nordnorge tar fåren bussen när de ska på utflykt med sina småttingar. Bussbiljetterna har de lämpligt placerade i öronen. Lätta att "blippa" när de kliver ombord.

Får vaknar tidigt på morgonen och det blir snabbt kö till toaletten.

Ibland ser de bara roliga ut. Eftersom den här änden hade horn antar jag att det är fram.

När jag jobbade med kor för många år sedan fick jag lära mej att de bara sparkar uppåt och framåt med sina bakben. Moderna kor har utvecklat sin sparkförmåga och kan uppenbarligen slå bakåt på ett sätt som t o m skulle göra hästar avundsjuka. 

Getter sparkar inte, däremot hoppar de jämfota rakt upp i luften och man ska inte underskatta hur högt de kan hoppa. 

Om man har kameran redo vid rätt ögonblick kan man fånga en häst mitt i värsta gapskrattet. Uppenbarligen använder de inte tandtråd.

De här grisarna får vara med mest för att jag blir glad av att titta på dem. 

Hundar kan se fullkomligt galna ut. 

Nu har jag rotat färdigt i arkivet för i år och kommer snart att ta julledigt från bloggen.

Hälsningar Lena

Några överblivna höstglimtar

En sån där guldglittrande morgon då det egentligen inte blev så mycket, men ändå några rutor som sedan blev liggande. 

Det hade varit frost på natten som nu börjat tina i solen. 

Lite rök på vattnet i Fyrisån och en talgoxe som flyger i vassen. 

Där fanns också en blåmes.

Den fina labradoren Specks, som avskyr att bli fotograferad. Här fick jag honom med tele då han satt i ett dike med torkat gräs. Hans matte älskade bilden.

Hälsningar Lena

Hundaction

En kollega till mej har fyra jaktlabradorer och en dag hade vi bestämt oss för en fotosession på lunchen. Hundarna, som legat och sovit hela förmiddagen, var förstås mycket ivriga när vi kom ut på en stor vall. Den ljusa, Tim, är yngst (1,5 år) och han var förstås ivrigast av dem alla. 

Gissa om dom är lydiga. Här är det mattes visselpipa som är lag. 

Men det här var ju deras lunchrast också och det var full fart. 

Ynglingen ger sej på den näst yngsta, den vackert ljusbruna Specks, som försvarar sej så gott det går.

Mycket spring i dessa spänstiga jakthundar. 

Ibland kan de se riktigt galna ut mitt i språnget.

Ville är äldst, 11 år, och han tar det lite mera piano. Framför allt springer han inte så gärna med "gänget", för han blir ofta nersprungen av den yngsta, som det inte är någon hejd på när han busar.

Mitt i allt springande blåser matte "sittsignal" i pipan och då gör man som matte vill, dvs sitter. Det såg faktiskt dråpligt ut när alla fyra stannade upp och faktiskt satte sej.  

Sedan blev det samling och nu skulle det hända något. Här fick de order att stanna när matte gick ifrån dem. Framför dem är det en svacka i vallen där det står vatten.

På mattes signal kom de alla sättande i full fart och tre av dem höll t o m ihop så pass länge att det blev några actionladdade bilder. 

Här gick det undan.

Tim drog ifrån med kraftfulla språng.

Specks och Bono kom som tvåa och trea. 

Ville sprang minsann också genom vattnet, men han valde en annan väg och uppvisade aningen mer värdighet. Men han kan fortfarande springa så man blir alldeles förvånad. 

Jag tog givetvis porträttbilder på alla hundarna och väljer att visa en på Tim som jag tyckte gjorde sej bra bland de bruna ormbunkarna.

Vi kämpade även ihop en bild med alla fyra. Det här är ju lydiga hundar som man kan få att sitta på rad, men Tim hade en tendens att sticka fram en aning, av ren iver, och Specks (på högerkanten) avskyr att bli fotograferad. Det slutade sålunda med att jag fick klippa och klistra för att få till en någorlunda acceptabel bild. Ville, den tredje från vänster, är ovanligt liten för att vara en jaktlabrador. Specks, som är en reslig kille, lyckas ändå krypa ihop så han ser mindre ut. Han tyckte det här tog alldeles för lång tid.  

Hälsningar Lena

Lågsniff, eller att fota på taxvalpnivå

En kollega till mej har en kull med långhåriga taxvalpar och igår, när solen var på väg att gå ner, hade vi en fotosession tillsammans. Man ska ju helst vara i ögonhöjd med djur när man fotar dem, fattar ni vad det innebär när det rör sej om taxvalpar. 

Inledningsvis försökte vi få bilder på alla valparna samtidigt. Två personer jobbade med att placera de små ivriga valparna mot en vägg på altanen, en riktning var då stängd för dem. Men det fanns tre andra håll som de kunde sprida sej åt och det gjorde de, på en gång.

Det här är ögonblicket efter att en vänlig hand satt dem tillrätta. Titta på de små tassarna som visar att de minsann låg i startgroparna för att ge sej iväg. 

Men de var ju så oemotståndligt charmiga att jag låg kvar där på altanen och tog de bilder jag hann med, innan de nådde fram till fotografen.  

Det blev en del hopp och skutt. Kolla även in kompisen till höger. 

" - Oj, det blev visst en liten pöl..."

Taxvalpar är ungefär lika höga som en Canon R5 med ett EF 70-200 f/2,8 monterat. 

En liten kraftmätning är på gång.

" - Ibland måste man ju sätta ner tassen och visa vem som bestämmer! "

I en annan ände av altanen (den var jättestor) insåg jag att jag kunde stå nedanför och då behövde jag bara huka mej för att få en bra vinkel. 

Då gällde det bara att stoppa de små liven innan de kom så nära att de trillade över kanten. Kolla in de rosa trampdynorna. 

Det här är min kollega Marie som har valparna i sitt hem. De behagade komma till världen samma kväll som det pågick en 50-årsfest i familjen.

Enklaste sättet att få alla med på bild var att hålla dem i famnen och det fanns en dotter hemma som kunde hjälpa till med det. 

Efter det här följde ytterligare en utmanade fotosession inomhus med bl a porträtt på alla valpar och en del annan lek. De bilderna är jag inte klar med ännu, så det får komma någon annan gång.

Hälsningar Lena

Även gäss kan få lite guldkant

En fin kväll förra veckan åkte jag ut för att om möjligt få se tranorna flyga mot en vackert färgad himmel. Tranorna kommer dock inte förrän solen gått ner så jag kunde ta det lugnt och titta på annat t ex vitkindade gäss. Det gick stora mängder på stubbåkrarna och det låga solljuset fick dem att "bada i guld".

Jag blev kvar här en lång stund med gässen som omväxlande anlände och lämnade. 

Jag lämnade gässen och promenerade vidare ut till ett fågeltorn.

Från tornet kunde jag inte motstå en flock med nötkreatur som rörde sej långsamt i motljuset. 

Jag hade bara en kamera och ett objektiv med, så detta är ett panorama av sex stående bilder. Jag hörde tranor på avstånd med de hade inte kommit några inflygande ännu. 

Jag fick nöja mej med gäss och testade en bild rakt mot solen, fast den strålade lite väl mycket för att det skulle vara optimalt.

Det var också en annorlunda ljusfenomen på himlen, som jag vet att någon har skrivit om här bland bloggarna förut (kanske Måns). Mer än så här blev det i alla fall inte. 

Det fanns förstås mängder med gäss om jag vände mej ut mot vattnet, men jag hoppade över dem denna gång. Det här tror jag är kärrsnäppor. Ett helt gäng flög förbi precis innan solen gick ner helt. 

Ganska många tofsvipor var också uppe och flög en sväng men kom tillbaka och landade igen. 

Solen gick ner och till slut kom det tranor. De riktigt stora grupperna kom dock inte i den riktning där ljuset var som finast.

Några kom i alla fall förbi och gav lite höststämning, även om det var en ljum kväll och nästan vindstilla. Vi visar gärna vårtecken, men det här är ett hösttecken för mej.

Hälsningar Lena