Huvudfotingar

Cephalopod är grekiska och betyder huvudfoting, det är också det vetenskapliga namnet på bläckfiskar. Längs Kanadas västkust kan man möta en väldigt pampig sådan, den åttaarmade bläckfisken Giant Pacific Octopus. Som alla andra bläckfiskar lever dessa enbart i saltvatten och är köttätare. De blir inte så gamla, maximalt tre till fyra år i British Columbia. På den korta tiden växer de från några hundradels gram till cirka 50 kilo, med en räckvidd på upp till sex meter.

Jag tycker huvudfoting passa rätt bra på just denna individ. Den var inte fullt så här röd när vi hittade den utan färgen ändrades under fotosessionens gång.

Den här bläckisen ändrade färg från nästan vit till orangeröd på bara några sekunder. Den var mycket väl kamouflerad bland de vita anemonerna men väl upptäckt så blev den snabbt röd, arg eller generad?

Det är speciella pigmentceller i huden som gör att det kan ändra färg. Dessutom har den en mängd små muskler i huden som gör att den även kan ändra skinnets struktur. På så sätt blir den en mästare på kamouflage.

Den här riktigt röda som vi hittade under vår senaste resa var lite nyfiken, men också försiktig. Det händer att bläckfiskar, i synnerhet stora exemplar, skickar ut en tentakel för att undersöka en dykare lite närmare.

Den här var lite trevande mot både mej och Fredrik men vågade inte riktigt. Bläckfisken har smaksensorer i sina sugkoppar, så när den skickar ut en tentakel provsmakar den bara lite.

Resultatet blir ungefär så här när en bläckfisk smakar på en kamera (med fisheye) i ett undervattenshus. Inte så bra. Eftersom lyftkraften i varje enskild sugkopp dessutom är imponerande, även hos en ganska liten bläckfisk, gör man bäst i att dra sej tillbaka lite och lirka med sej sin utrustning. Jag har hört att det blir tydliga sugmärken om de "smakar lite" på bar hud.  

Ha en bra kväll

Lena

Den försynta havsmusen

En skimrande blank fisk sveper förbi oss i vattnet. Den ser ut att vara täck med plåtar av guld eller brons. Ögonen är stora och den simmar nyfiket in i ljuset från min fokuslampa. Trots att det är mitt på dagen har vi mött en havsmus.

I Skandinavien stöter man bara på havsmusen på nattdyk och den är en raritet att få möta. I vissa norska fjordar, under tidigt vår, kan man ha turen att få se dem. I Kanada träffar man dem på dem när som helst på dygnet. Dock inte samma art som i Norge men de karaktärisktiska dragen kan man inte ta miste på; stora ögon, glänsande som guld och med en lång stjärt.

Havsmusen är en broskfisk och därmed släkt med hajar och rockor. Det finns dock inte det minsta drag av haj hos dessa försynta, lite nyfikna fiskar. De liknar inget annat som finns att beskåda under vatten och trots att det är olika arter i Skandinavien och Kanada så råder det ingen tvekan när vi möter dem. En havsmus är en havsmus.

 Ha en fin söndag allihopa

Hälsningar Lena

Haj !

Vattnet är mörkt och sikten ganska dålig. Vi har varit nere nästan 45 minuter och när jag tittar på manometern inser jag att luften inte räcker mer än några minuter till, innan vi måste gå upp. Jag gör mej beredd att påbörja uppstigning när jag plötsligt får syn på en stor mörk skugga under mej...jag kollar efter Fredrik och han har också fått syn på den. Hajen är mycket grov och betydligt större än jag föreställt mej. Den svänger runt och vi sjunker ner för att komma närmare, samtidigt justerar jag upp ISO på kameran. Det är mörkt och jag vet att tiden är på väg att rinna ut. Jag får till två bilder innan den majestätiska hajen försvinner ner i djupet och vi tvingas avbryta dyket. Jösses, vi har just mött vår första Sixgill shark!

Vi är extatiska när vi kommer upp i båten men bilderna är tyvärr inte mycket att ha. Mörka, grumliga och hajen är tydligt på väg bort. De andra dykarna är också uppspelta för de har också sett den. Kathy, som driver dykcentret, har sett många "sixgills" och när jag påtalar hur stor den var säger hon att det var en liten! Bara en "tonåring" på ca 2 m. Hon har en snutt grumlig video och då jag envisas med att hajen vi såg var betydligt större än 2 m börjar vi jämföra vårt bildmaterial under kvällen. Trots den dåliga kvaliten kan vi se vissa märken på hajarna och inser att vi mött två olika individer. Sixgill sharks kan bli ca 4,5 m långa och den vi såg kan ha varit närmare 4 m.

Sixgill sharks lever egentligen på djupare vatten, men kommer upp grundare under vissa perioder och man kan då ha tur att få se dem. Tur, ja det är det, för arten är ovanlig och ses inte alls lika ofta längre. Vi har tur en gång till. Nästa morgon, bara några minuter efter vi kommit i vattnet, dyker det upp en haj. Den kommer glidande genom vattnet och jag lyfter kameran. Hajen ändrar inte riktning utan simmar rakt mot mej. Jag hinner ta tre bilder innan den viker av och simmar förbi. Den var då så nära att den nästan snuddade i kameran! Vilket möte!

 Mindre än den vi såg i går men ändå en praktfull Sixgill shark. Vi det här laget har de andra dykarna också fått syn på den och trots att det är fem personer i vattnet (tre med kameror) väljer den att göra ett par svängar till mellan oss. Jag låter de två andra få möjlighet att ta några bilder och njuter bara av att se den glida förbi.

Det här är bara ett exempel på vad vattnen runt Vancouver Island kan bjuda på...

Hälsningar Lena

Snart bär det av...

Snart bär det av till Vancouver och efter lite jobb väntar Smaragdhavet dvs vattnet på Vancouver Islands västra sida. Jag hoppas innerligt att vi får se min favoritfisk....

....den blyga Decorated warbonnet och naturligtvis vill vi gärna stöta ihop med....

....jättestora stillahavsbläckfiskar. Nyfikna djur med åtta slingriga, undersökande armar.  Det vore också trevligt att få föreviga några....

 ...havsmöss. Besynnerliga broskfiskar som ser ut att vara dekorerade med bladguld.

 Dessytom räknar vi med "anfallande" nakensnäckor, stöddiga eremitkräftor, fisk av alla sorter, roliga räkor och, med lite tur, Six-gill shark. Det är säsong för denna hajart där vi kommer att vara och det vore en höjdare att få möta dem. Kanske blir det en hajblogg när jag kommer hem.

Det är ju ganska OK även på land i British Columbia och vi förväntar oss många...

 ...bald eagles och andra fina fåglar. Dessutom kan man ibland se svartbjörn när det är lågvatten och de kommer för att leta efter smaskens bland stenarna. Eftersom vi är ute med båt varje dykdag har vi också goda chanser att se ...

 ...knölval och späckhuggare. Nu har jag dessutom ett extra kamerahus så jag ska ha en chans att fotografera före, mellan och efter dyken. Sälar ska det naturligtvis också bli, det har vi bokat...

På återseende

Lena

Tillbaka i Storaxen - samt glimtar av solsken

Söndag, dvs igår, hade vi bestämt oss för att åka till Storaxen och spana in gäddorna. Regnet vräkte ner under stora delar av den tre timmar långa resan till Rättvik, men väl framme var det faktiskt uppehåll och vi kunde byta om utan problem. Jag såg redan när vi gick i vattnet att vita näckrosor blommade längs kanterna åt höger, alltså blir planen att simma åt höger. OK gäddor var första fokus men näckrosorna lockade också. Vattentemperaturen var behagliga 18 grader och en känsla av lugn infinner sej nästan omedelbart som vi sjunker under ytan.

Vi passerar den sjunkna ekan som ligger på sin plats. Den ser ut som den gjorde förra året och jag tar några bilder, trots att solen inte är framme ännu. Tokina 10-17 mm fisheyezoom sitter på kameran och den är ställd på 17 mm. Huvudfokus på detta dyk är gäddor i sin naturliga miljö. Vattnet är blågrönt och stilla, men jag vill också helst ha sol.

En abborre simmar rakt fram till porten och jag tar en bild med blixt. Sedan testar jag ekan med och utan blixt. Det är lite grumligt i vattnet och jag låter blixtarna vara avstängda så länge.

Fredrik signalerar gädda och visar med armarna att den är ganska stor. Nu gäller det att smyga och andas försiktigt. Trots att objektivet står på 17 mm så behöver jag komma riktigt nära för att få de bilder jag vill ha.

Det blir en serie med bilder när jag smyger mot gäddan. Den låter mej komma ganska nära innan den sakta börjar röra sej.

Jag låter den simma iväg en bit och slår på blixtarna för att testa om den vill vara med på bild en gång till.

Samma gädda nu med blixt men den har tröttnat på mej och viker av. Här är den på väg bort lite sakta, men det fina mönstret på kroppen gjorde att jag ändå behöll denna bild.

 Solen kommer nu fram och strålarna letar sej ner genom vattnet. Vi fortsätter spana och snart signalerar Fredrik "liten gädda". Jag lägger mej i smygposition och provar naturligt ljus igen.

 Solljuset kommer från fel håll och den blir lite mörk i ansiktet. Den håller till ganska långt ner i växtligheten och är "lite blyg" även om den ligger still. Jag uppskattar att den är ca 20 cm lång.

 Vi stöter på fler större gädor och den här ställde upp på att bli fotograferad. Det är nog den största vi sett hittills, men det är oerhört svårt att uppskatta storlek i vattnet, för allting upplevs som större och närmare. Jag släpper gäddorna för att leta reda på näckrosorna. Fortsättning följer...

Ha en trevlig kväll,
Lena