Juneau

Juneau är Alaskas huvudstad och den enda av USAs delstatshuvudstäder som ligger på fastlandet, men ändå inte kan nås via bilväg. Man kan dock ta med bilen på det system av färjor som heter "Trans Alaska Highway" eller komma med flyg förstås.

Staden har ca 17 000 invånare och en yta som är större än delstaten Delaware. Varje dag under maj till september ligger minst sju kryssningsfartyg i Juneaus hamn så turismen är en viktig näring under sommaren (och sätter sin prägel på staden). Kabinbanan är dock ett måste om man är där.

På väg upp sitter Alaskas mest fotograferade örn. Vi trodde först det var en modell i trä men den flyttade runt i träden under dagen så den var högst levande.

I Juneau kan man äta Alaska king crab från gatuköket med Japanska turister, bli fotograferad med uttråkade draghundar och köpa t-shirts.

Strax utanför staden ligger Mendenhall glacier. Vi tog en tur dit trots att vi varit vid en glaciär. Här var det mer ordnat för att vandra runt, men vi kom inte alls så nära glaciären som vi LeConte.

Vattnet strömmade längs bergväggen vid glaciären och vi fick en lagom lång promenad denna dag.

Vad vi inte hade räknat med var att få se denna ungbjörn som kalasade på lax inte långt från besökscentret.

Det fanns fortfarande en hel del av de vackert röda Sockeye Salmon i vattendragen och björnen smörjde kråset på halvdöda fiskar.

Den lufsade vidare och lämnade en halväten fisk.

En ännu större bonus var detta trädpiggsvin. Det var tydligen inte alls vanligt att få se dessa. Den satt först högt upp i ett träd, men kom sedan nerklättrande och passerade på ett träd över en fors nära där vi stod (nja, nära med 300 mm). Våra vänner från BC blev betydligt mer exalterade över denna än björnen.

Från Juneau gick vår resa hem och den startade som så ofta i gryningen. Så här såg det när vi lämnade Alaska för denna gång. Vi pratade redan på flyget om att vi måste återvända och se mer av denna vackra, vilda del av världen.

Jag kunde inte motstå att riva upp kameran när jag fick syn på glaciären genom fönstret. Varför sitter jag alltid vid en vinge.

Det var allt från denna resa (tror jag i alla fall....).

Hälsningar Lena

Följa John

Svanar är ju så vanliga att det är väl på gränsen att lägga ut bilder på dem, men jag är väldigt svag för de grå svanarna. De vita djuren ger ofta bilder med för stora kontraster, men de varmt ljusgrå fåglarna ger ett helt annat resultat.

De varma grå tonerna gör sej bra mot det brungröna vattnet med inslag av höstfärger här och där. Denna passar på att skölja av sej och det blir så fina effekter när vattnet rinner av.

Det är stora vackra fåglar trots att de inte fått den vita färgen ännu.

Det här gänget med ungsvanar hade också uppvisning på Råstasjön i går (före badankan).

Det såg väldigt mycket ut som följa John, för började en fågel flaxa hakade de andra på direkt.

De skvätte väldigt mycket men samtidigt är det häftigt att se så stora fåglar prova sina vingar på vattenytan.

Hälsningar Lena

Något man blir glad av !

När man står där på däck och får se detta skådespel blir man naturligtvis glad. Men även när jag tittar på bilderna efteråt känner jag en stor glädje. Valfångsten tog nästan död på detta magnifika djur, men efter fångsstoppet 1966 har de återhämtat sej. Arten anses nu livskraftig och man uppskattar att det finns ca 80 000 knölvalar i världen.

Det finns mycket intressant att skriva om dessa djur men idag får det räcka med bilder. Hoppas ni kan glädjas över dessa med mej.

Å i morgon är det fredag.....

Hej så länge!

ALASKA SALMON

Redan första dagen i Alaska fick vi se stora laxar som hoppade ovanför ytan. Oerhört svårt att fånga på bild. Det blev mest plaskbilder. Men när ansamlingen av lax blev tillräckligt stor gick det att fånga dessa fiskar i luften. Alla de mörka trekanterna på ytan är laxfenor, så ni kan ju tänka er hur mycket fisk det var just här.

Laxarna har en häpnadsväckande livscykel som startar i sötvatten (en å eller älv) där de kläcks. De tillbringar ett par år i strömmen och kallas ”smolts” (stirr på svenska tror jag). Därefter genomgår de en förändring för att klara saltvatten och simmar ut i Berings hav och Gulf of Alaska. De följer havsströmmarna till platser med gott om mat och lever så i flera år. När de är mogna kommer de tillbaka till den ström de själva kläcktes i, återgår till ett liv i sötvatten, för att fortplanta sej och sedan dö. De döda laxarna blir näring till livet i strömmen och ffa alla små nykläckta laxyngel.

En dag försökte vi få lite närkontakt med laxar även i vattnet. Vädret var strålande och Swell låg för ankar i en liten bukt.

Precis när vi skulle äta frukost ropade någon ”björn” och pekade mot stranden. Där tassade en mörk nalle som man efter lite dividerande kom fram till antagligen var en ung grizzly.

Nalle gick vidare och hängav sej snart åt bärbuskarna som växte lite högre upp på stranden.

Efter frukost åkte vi, fyra i taget, med den lilla livbåten upp i en grund, smal å som mynnade i bukten. Halvvägs upp i ån var en grotta där vi fick kliva ur båten och börja simma själva med fenor och snorkel. Miljön runt vattendraget var urskog med sagostämning.

Vattnet såg klart ut vid första anblicken, även om det var lite mörkt av de stora träden som skuggade. Tyvärr uppstår besynnerliga visuella effekter när saltvatten blandas med sötvatten vilket gör vattnet grumligt, nästan oljigt ibland. Det fanns gott om laxar men så här såg det ut när vi simmat en bit.

Högre upp i strömmen täcktes den av sten (som en grotta) och det blev betydligt mörkare, men här var också vattnet mycket klarare. Laxarna svepte runt oss och simmade sedan förbi för att fortsätta uppströms. Laxarna på bilden är Pink Salmon, en hona först och sedan en hanne med puckeln på ryggen.

Det här är en hanne av Pink Salmon med den karaktäristiska nosen och puckeln.

En del fiskar var slitna och hade skador på nosen och ryggen. Vi såg även enstaka Sockeye Salmon, som är vackert röda med gröna huvuden. Lyckades dock inte få någon på bild med godtagbar skärpa.

I en grund del av ån stod vattnet lite stilla och där var sikten också någorlunda acceptabel.

Laxarna simmade in här och låg ibland stilla en stund innan de fortsatte.

Vi låg nästan en timme och spanade på laxarna.

Vartefter man tröttnade var det bara att flyta med strömmen ut i bukten.

På väg ut flöt vi igenom grottan där vi tidigare klivit ur livbåten. Där strömmen mynnade stod inte björnen och väntade :-). Däremot kom dykbåten och hämtade upp de som inte ville simma hem för egen maskin.

De stora ansamlingarna med lax drar till sej björn, som ni kanske läst om i andra inlägg här på FS. Örnar samlas också där laxarna finns. Man kan åka på fotosafari för att titta på just detta. Vi var lite sena för att få se det mest spektakulära uppvisningarna ovan ytan, men björnen kom tillbaka på kvällen strax efter middag.

Vi såg en hel del örnar men när man hade kameran till hands satt de mest och spanade. Inte så illa det heller förstås.

Hälsningar Lena

Med åtta armar kan man kramas ordentligt

Vår resa längs Alaskas Inside Passage fortsatte norrut och vädret var för det mesta riktigt fint. I den skyddade passagen var vattnet ofta väldigt lugnt.

Lite krusningar på ytan mitt på dagen och ofta blev det helt blankt mot kvällen.

På Nautilus Swell är man van att det är många undervattensfotografer med och så här ser laddnings- och arbetsstationen ut. Lägg märke till alla eluttagen på översta hyllan. Till vänster kan man se en balja med färskvatten där man kunde skölja sina grejer efter varje dyk.  

Ett djur som jag alltid spanat efter då vi varit i British Columbia är bläckfisk, specifikt den som heter Giant Pacific Octopus. Vi visste att den skulle finnas även i Alaska och spanade på varje dyk. Oftast hittade man den som på bilden ovan. Sovandes i en smal skreva.

Detta bamseexemplar låg i en väldigt smal skreva och var fullkomligt ointresserad av vad som hände utanför. Sugkopparna var flera centimeter i diameter och det säger lite om bläckfisken storlek. De kan uppnå en vikt av 50 kg och då är armarna ca 3 m långa!

Till slut så mötte vi en bläckfisk som var vaken och satt mellan några stora vita anemoner. Inte ett bamseexemplar men det var alert och brydde sej inte nämnvärt om att bli fotograferad.

De smälter för det mesta in i omgivningen på ett häpnadsväckande sätt och kan ändra både färg och form oerhört snabbt. Här fick jag dock en bild då den poserade mot en ganska OK bakgrund. 

Plötsligt "blåste den upp sig" och ändrade delvis färg.

Om den inte smälter in i miljön så blir ändå mönstret väldigt förvillande.

Jag vill gärna ha mycket tentakler på bilderna, helst med sugkopparna synliga.

Bläckfisken poserade villigt och tycktes inte bry sej särskilt mycket om att det blixtrade omkring den. Om man sträcker ut en hand mot deras tentakler brukar de ofta känna efter (provsmaka) på vad de "hittat" genom att ringla upp på handen/armen. De har nämligen smaksensorer i sugkopparna. De händer dock att de blir väldigt närgångna och då är det svårt att fotografera samtidigt. Sugkoppar som fäster mot naken hud ger sugmärken, kanske inte helt oväntat...

Vi avslutade mötet med bläckfisken med några närgångna portträtt.

Till kvällen så var vattnet spegelblankt och passagen hade smalnat av ordentligt.

Vi mötte en båt som drog en timmertrål strax efter solen gått ner.

Himlen färgades rosa och månen kom fram. Vi passerade timret och ännu en dag längs Inside Passage led mot sitt slut.

Hälsningar Lena