Gysinge bjuder på en del andra motiv

Det finns en hel del annat att se i Gysinge och Färnebofjärdens nationalpark än bara utter och bäver. Bruket lockar en del fotografer som inte släpar på stora teleobjektiv. 

Mycket is i det strömmande vattnet. Vid sista besöket hade ännu mer frusit igen jämfört med mitt första besök för ca 2 veckor sedan.

Jag spanade efter strömstaren som Ing-Marie brukar fota här, men jag såg ingen. Ett ögonblick senare då jag passerade över en liten bro kom den flygande rakt mot mej. Jag ryckte upp kameran och fick två någorlunda skarpa bilder innan den passerade mej och försvann bort.

Jag stod kvar på bron lite överrumplad med kameran i handen och då kom en mink skuttande precis nedanför, i kanten där det var fruset. Den försvann också rätt snabbt 

Vid broarna där jag spanade efter uttern finns det vissa träd som jag ofta stannar till och tar en bild på. Nu var det lite krispig rimfrost på grenarna. 

Jag har också en favoritek. Det är egentligen två ekar men det är en specifikt som jag alltid förevigar, oavsett årstid.

De här grenarna kan jag inte motstå.

Hälsningar Lena

Utterspaning i Gysinge

Efter Ing-Maries inlägg med utter från Gysinge har jag varit där tre gånger och spanat, till slut fick jag utdelning. När jag tog den är bilden såg jag faktiskt inte att det var en utter med (en liten mörk plutt till höger) förrän jag kom hem och tittade i datorn. Den var antagligen bara uppe på isen en kort stund innan den dök igen. 

Det första jag fick se när jag kom fram var en bäver som lg på isen och "chillade". Det låg där ett par timmar utan att röra sej nämnvärt. Inga problem med istappar i pälsen om man bär bäverpäls. 

Uttern kom betydligt närmare än på första bilden. Det var en ganska ung individ, inte så stor. Det var krispigt kallt men jag kan fotografera med vantar och när jag inte tog bilder kunde jag ha händerna i fickorna på jackan.

Bilderna är tagna med 500 mm och därefter beskurna. Uttern är lite skygg av sej så det gäller att ta det lugnt och inte störa den.

Den räds inte heller att dyka i strömmande isvatten.

Plums!

Den kom ofta upp med någon godsak i munnen, som en fisk eller groda.

Vi var fyra personer som andäktigt följde den lilla utterns förehavanden. Plötsligt dök den upp på andra sidan strömmen och skuttade iväg in bland träden. Där rullade den runt i snön för att pressa ut vatten ur pälsen. Helt omöjligt att få på bild.

Den var snart tillbaka i forsen och nu hittade jag ett nytt ställe att spana från. Det gällde bara att hitta en glugg mellan grenarna.  

Bilderna är fortfarande rejält beskurna men den var närmare nu än innan. Jag kunde lugnt stå bakom en gles ridå av träd och se den dyka efter ätbart, som den tog med upp och kalasade på.  

Cool får man väl säga. En riktigt liten predator.

Det här var också en cool snubbe. Han hade kört fyrhjuling från Hofors! En resa på 45 minuter i minus 13 grader som det varit på morgonen. 

Hälsningar Lena

Räven raskar...

Rävarna är väldigt aktiva just nu och när jag åkte ut en morgon fick jag syn på två stycken som åt frukost ganska nära vägen. Jag körde ett par hundra meter till, vände på en liten sidoväg, ställde in kameran och körde tillbaka med sidorutan öppen. De märkte direkt att jag stannade.  

Men den ena, som började ge sej av, stannade i alla fall och tittade tillbaka på sin partner. Tack för den.

Sedan gav de sej iväg och skatorna kunde ta över det som var kvar av festen. 

Hälsningar Lena

Etapp 4: Hooverdammen och första sträckan på Route 66

Den 26 december lämnade vi LasVegas och påbörjade en resa som skulle ta oss till Richardson, Texas i god tid för att fira nyåret hos min syster och svåger. Vårt första stopp på resan kom redan efter ca 40 minuter. Vi stannade först en kort stund och blickade ut över Coloradofloden. Runt hörnet svängde vi sedan av på en liten slingrig väg som tog oss fram till en säkerhetskontroll där alla rutor på bilen skulle vara öppna och vi fick en fråga. " -Har ni några vapen i  bilen?" 

 Vi lyckades hitta en parkering och började vandra upp mot en utkiksplats. Det stod folk och tittade upp på bergssidan, några pekade. Där, på en till synes helt omöjlig sluttning, gick några "big horn sheep". Jag hade bara 24-105 mm men avståndet var inte så långt, dessutom ville jag ha med miljön.

Hur kunde de bara klättra runt där på den branta bergväggen? Tänk också på hur deras fötter ser ut, det är ju klövar, inte sugfötter.

Efter ytterligare trappor kom jag ut på en bro där jag gick rakt ut till ungefär mitten. Framför mej hade jag Hooverdammen, en 222 m hög kraftverksdamm som byggdes mitt under depressionen mellan 1931-1936. Dammbyggnaden är uppkallad efter Herbert Hoover, som var USA:s president när bygget startades, men den invigdes 30 september 1935 av president Franklin D. Roosevelt. 

Vi körde över dammen och upp på andra sidan. Här kan man se bron som jag stod på i bakgrunden. Dammen är byggd över Coloradofloden med Nevada på ena sidan och Arizona på den andra.

Vattennivån har nått upp till kanten där det ljusa berget slutar. 

Vi passerade in i Arizona och helt plötsligt "tappade" vi en timme. Klockan var inte 11 utan 12. Om någon som läser detta planerar att åka förbi och titta på dammen kom så tidigt ni kan. Vi fick stå i kö ca 10 minuter och lyckades hitta en parkering på första stället. När vi åkte därifrån var kön till säkerhetskontrollen ca två kilometer.

Vi lämnade Hooverdammen och körde sydost på I93 mot Kingman. Det var bred motorväg och landskapet växlade.  

Häftig utsikt på vissa ställen.

I Kingman tog vi av på en betydligt mindre väg som inte heller var lika väl underhållen. Nu körde vi österut på den välkända Route 66 som sträcker sej mellan Santa Monica, Californien till Chicago, Illinois.

Här växlade landskapet ännu mer och det dök upp små samhällen längs vägen. Vi hade också järnväg på ena sidan under långa sträckor. Route 66 är en av de ursprungliga vägarna inom USA:s landvägsystem. Den byggdes längs tidigare vagnsleder och öppnades som landsväg 11 november 1926. Det är alltså 100-års jubileum för denna väg i år.

Vissa sträckor var väldigt platt, men det var ändå inte tråkigt och det dök upp en gård här och där. Route 66 är nu till stor del ersatt av Interstate 40, men det går fortfarande att köra vissa sträckor.  

Vi behövde sträcka på benen och stannade till vid ett ställe som hette Havasupai lodge. Det var en mack med ett café och ett motell. Vi behövde inte tanka och det var oklart om det ens gick att köpa bensin här. Ni som har sett Pixarfilmen "Cars" känner kanske igen Radiator Springs och det stod även några gamla brandbilar längs vägkanten här.  

Vi gick in och det såg rätt annorlunda ut jämfört med de vägkrogar som finns längs motorvägen. Här kunde man bara få en sorts kaffe och utbudet av snacks var begränsat. Men det fanns glass i en box och toaletter. 

I Cafédelen pågick något slags möte och jag har insett i efterhand att Havasupai är namnet på den urfolkstam som bor i området kring Grand Canyon. De förlorade sin mark när Grand Canyon blev nationalpark 1919 men återfick stora delar 1975.  

Vi gjorde som många andra turister som stannar här. Sedan bar det ut på vägen igen. Vi ville ju helst komma fram till dagens slutdestination innan solen gick ner.

Hej så länge, 

Lena

Beatty och spökstaden Rhyolite

Vi kom till Beatty när solen gått ner men jag tog ändå en bild på Exchange club casino i huvudkorsningen när vi gav oss ut på upptäckarpromenad. Vi hade ett rum på motellet med samma namn bakom denna byggnad. Ett enkelt motell med längor i två plan och parkering utanför. Fyller sin funktion om man bara ska sova en natt.   

På motellets parkering stod denna...Jag förvånas verkligen över hur folk kan betala så mycket för en bil som är så ful. Även om bensinen är dyr i Californien så handlar det ju inte om dyra bränslekostnader när någon köper en sån här "låda". Vi såg ganska många under vår resa från Nevada till Texas. Såg nyligen att det hade varit en på besök i Luleå och orsakat viss uppståndelse.

Tvärs över gatan från motellet låg det här stället och vi såg fram emot en surdegspizza med smarrig fyllning, men det var måndag och köket var stängt. Vi fick gå 300 m nedåt gatan och äta en pizza som antagligen var en fryst produkt som värmts upp och serverades med plastbestick och valfri läsk. Det är svårt att planera bort måndagar då man är ute och reser på det här sättet. Vi gick i alla fall tillbaka till Saloonen och tog en drink i baren, vilket kompenserade för den torftiga måltiden med råge. Den äldre mannen som jobbade i baren var en intressant person och eftersom vi bara var ca 10 personer på hela stället hade han tid att småprata.  

Nästa morgon var vi uppe tidigt och "hängde på låset" till Gemmas cafe för att äta frukost. Det skulle öppna klockan sju men var stängt när vi ryckte i dörren. Jag roade mej med att fotografera det häftiga casinot och inom någon minut såg vi att Gemma anlänt och öppnade för oss. 

Vilken frukost!!! Under den röda såsen och osten döljer sej en spansk omelette laddad med grönsaker, perfekt avocado med en klick creme fraiche och det som kallades "fries" i menyn visade sej vara hederlig stekt potatis. Rostat bröd till detta och en stor kopp riktigt gott kaffe (för att vara amerikanskt). Vi stod oss hela dagen på detta. 

När vi ätit skulle vi bara checka ut och fara men jag ville ta en närmare till på detaljerna på casinot. En man gick runt med ett måttband och när jag frågade visade det sig att han gjort stora delar av svetsarbetena. Han pekade och visade på olika detaljer och det fanns hur mycket detaljer som helst. 

Jag gick runt hela byggnaden och hittade hur mycket som helst.

Kolla in myrorna! Alla dörrar var dessutom helt olika konstverk.

Notera att bläckfisken har fått sugkoppar i form av kugghjul. Jag blev alldeles lyrisk då jag upptäckte den detaljen :-)

Vi lämnade Beatty och körde tillbaka mot Death Valley, men vi svängde av på en liten väg mot spökstaden Rhyolite. 

Innan vi kom fram till Rhyolite stötte vi på detta. Det ser helt bisarrt ut, mitt i det torra, steniga landskapet. Konstverket heter inte så oväntat "The Last Supper" och det står i "Goldwell open air museum". Den belgiske konstnären Albert Szukalski skapade verket 1984 genom att hänga tygstycken uppblötta i gips på modeller som fick stå kvar tills det torkat. Därefter täcktes figurerna med någon sorts glasfiber för att göra dem vädertåliga.   

Det finns flera andra konstverk som har tillkommit under årens lopp, en del ännu mer bisarra än Szukalskis verk. Han har även gjort denna som heter "Ghost rider". Det kostar inget att stanna och titta på konsten. Det är också tillåtet att fotografera för icke kommersiellt bruk. 

Rhyolites historia börjar med att två guldgrävare, Shorty Harris och Ed Cross, hittar guld i området. Ett år senare anses Rhyolite etablerat och man har röjt och plattat till för att anlägga staden. Jordbävningen i San Francisco 1906 förstör hela finansdistriktet och finansiering för gruvor i Nevada blir plötsligt osäker. 

Verksamheten och staden växer dock och 1908 bor det mellan 5000 och 8000 personer i Rhyolite. Det här är resterna av banken som stod färdig 1908, ett trevåningshus med källare. Byggnaden hade elektriskt ljus, ett vattenburet värmesystem och marmorgolv.

Guldet började sina 1910 och folk började lämna Rhyolite. I bakgrunden syns järnvägsstationen. 

Vi tar en titt runt stationsbyggnaden och hittar bl a denna gamla vagn.

Fin patina på den tunnan. På en skylt står det "Watch for rattlesnakes". För kallt för ormar nu tänkte jag, men det finns nog en och annan på sommaren.  

Stationshuset är en ganska välbevarad byggnad, men man kan inte gå in. Den byggdes 1909.

Postkontoret stängdes 1919 och 1920 bodde endast 14 personer i Rhyolite. 

Ett gruvschakt, avspärrat så ingen kan frestas att gå in och upptäcka hur farligt ett gammalt gruvschakt kan vara. Visst ser det frestande ut?...De som bodde i Rhyolite hade i alla fall nära till jobbet.

Fängelset är ganska välbevarat, likaså den lokala bordellen som låg ett stenkast från denna byggnad.

Vi lämnar spökstaden Rhyolite och kör sakta ut mot väg 374 som går vidare tillbaka genom Death valley. Vi har några stopp kvar där innan vi åker tillbaka till Vegas för att fira jul. Det är då jag får syn på åsnorna. De går i en sluttning och det är den mörka individen som gör att jag ser dem. Här blir det förstås tvärstopp. 

Min sambo får fulparkera längs vägen och jag ger mej av upp i sluttningen för att komma närmare de ferala åsnorna. Det är vasst grus och sten under fötterna, INTE bra att snubbla här.

Åsnorna har koll på mej men det verkar inte oroade. De har nog sett en och annan turist före mej. Idag är vi dock helt ensamma här och att parkera vid vägkanten gjorde nog inte så mycket.

Bilderna på åsnorna är tagna med 500 mm så jag behövde inte gå alltför nära. Här kan man se att det är lite svagt ljusgrönt på marken, så det fanns några grässtrån där för dem att äta. Det har ju regnat, men jag undrar förstås vad de lever av under den torra sommaren. Men de har ju klarat sej här sedan Rhyolites storhetstid då jag antar att de användes som drag- och packdjur. 

Hej så länge,

Lena