Vargar på myren II

Den här bloggen tar vid där den förra slutade och det har gått ungefär 40 minuter. Alfahannen är ute på myren och spanar. 

Det kommer en ny björn och den rör sej först mot gömslena för att se om det finns något gott där. Den drar sej sedan mot åtel och det är förstås då det börjar hända saker. Nu blir det många bilder, men jag vill visa förloppet. 

Precis som vid första attacken väntar vargarna tålmodigt på att björnen ska förse sej med ett rejält stycke och bära iväg med det. Denna gång är det en av ungvargarna (till höger), samt alfahannen som väntar i bakgrunden. 

Den unga vargen attackerar björnen genom att nafsa den i hasorna. Alfahannen rör sej sakta framåt mot björnen, men avvaktar.

Den unga vargen får göra grovjobbet och driver björnen framåt genom att irritera den bakifrån. Det går undan. 

Nu ingriper alfahannen och de rör sej snabbt runt björnen.

Den äldre och erfarna vargen attackerar björnen våldsamt...

...och levererar ett ordentligt hugg i sidan. Så här ska en björn tas (är det som att den visar den unga vargen). 

Björnen snor runt men håller fortfarande tag i "bytet".  

Ett nytt nyp i baken och en hotfull gest från alfahannen. 

Björnen slänger runt med sitt köttstycke och det här kanske är mest en lyckträff, men den sopar till vargen ordentligt med sin middag. Här uppstår faktiskt en del tumult och den unga vargen springer på sin far dvs de schabblar till det, men jag tar inte med dessa bilder.   

De är nämligen snabbt tillbaka i sina proffsiga roller och jagar runt björnen. Notera framtassen som den är på väg att sopa till med. Björnen är helt klart en tuff opponent som antagligen väger ca sex gånger mer än den vuxna varghannen.

Här har björnen tillfälligt släppt sitt "byte" och det ligger till vänster om den men syns inte på bilden. Notera att den unga vargen slinker in bakom björnens rygg.

Den är blixtsnabbt och rycker åt sej köttstycket (tänk om de hade varit vända åt andra hållet). 

Den unga vargen rusar iväg med sin trofé, med björnen efter sej. Alfa hannen avvaktar och konstaterar kanske att telningen kommer att klara sej undan björnen på egen hand.  

Den har i alla fall koll på björnrumpan om det skulle behövas en undanmanöver.

Björnen ger upp rätt fort. De två rovdjuren tittar på varandra. Kamper är över och det är antagligen inte första gången dessa två har mötts. När jag tittar på tidsangivelsen på bilderna har hela förloppet, från tredje bilden och hit, inte tagit mer än drygt en minut. 

Björnen lommar iväg och alfahannen tycker att det är på sin plats med lite revirpink. 

Fyra minuter senare har den försett sej men ett eget stycke från åteln. Vilket får mej att ännu mer tro att attacken och kampen med björnen, mest är till för att lära unga vargar hur man tar mat från en björn. De ska ju klara sej själva. Unga honvargar kan få stanna med alfaparet men hannarna kommer att stötas bort. 

Vi pustar ut i gömslet efter en helt makalös upplevelse. Man sitter ibland timmar utan att det händer något och så plötsligt, blixtrar det till. Den gamla örnen är kvar ute på myren och passar på att svepa förbi när det lugnat ner sej. 

Korparna är förstås kvar och uppehåller sej vid åteln. En av ungvargarna retar sej så mycket på dem att den gör ett häftigt utfall. 

Solen är på väg att gå ner och vi får fortfarande en del besök av varg på myren, men dramatiken är över. Nu är det mera stillsam njutning att sitta och titta på dem. 

Alfahannen kommer en till sväng och kollar av läget. Han är otroligt stilig i det låga ljuset.

När solens sista strålar träffar myren kommer alfahonan tassande.

Hon förvånar oss med att komma rakt mot gömslena, antagligen för att kolla om någon liten god laxbit har förblivit oupptäckt av björnarna som varit där tidigare. 

Hon passerar långsamt mitt framför oss och poserar verkligen för fotograferna. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är obeskuren och närkontakten får tiden att tillfälligt stå stilla. 

Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma och hon ger oss en mycket fin avslutning.

Mörkret sänker sej på myren och två av mina gömslekompisar åker tillbaka till "lodgen" där vi bor. Jag väljer att stanna denna natt i gömslet. Det skymtar en björn vid åteln som kommer för att ta sej ett snack på resterna. Jag avnjuter en smörgås och njuter av stillheten. Vi är två som sover över i gömslet som är förhållandevis stort, har sängar och madrasser.

Det har bildts en ridå av dimma på myren och jag hoppas förstås att den ska vara kvar i gryningen. Vi ställer ett alarm på 04:45. 

Hej så länge,

Lena

Vargar på myren I

Vädret var strålande och sjön låg blank vid huset där vi bodde. Notera månen som fortfarande syns. Bilden är tagen tidigt på morgonen men jag missade morgondimman. Efter frukost kände jag på vattnet och insåg att det var varmare än jag trodde, gissningsvis 18-20 grader. Jag bestämde mej för att ta ett bad. Jag var ensam vid bryggan och det var ljuvligt. 

På eftermiddagen åkte vi ut till en myr. Det var här vi skulle sitta denna kväll. Var tredje dag lägger man ut en grisåtel här och förväntningarna var höga. Björnarna kan också hålla reda på vilken dag det är, för den första var snabbt på plats efter att sista bilen lämnat området. 

Björnen kom först mot oss och letade efter lite snacks som låg gömt närmare gömslena. Den ville kanske ha ett laxhuvud till förrätt.

Ganska snart såg vi den första vargen, alfahonan kom travande i kanten på myren. Tungan hängde för det var varmt. Vi satt i t-shirt i gömslet och svettades. För två år sedan då jag var här (samma vecka) var det flera lager av kläder som gällde och efter någon timme helt stillasittande frös vi. 

Honan bytte plötsligt riktning och kom mot gömslena. Åteln är inte så intressant för vargarna innan en björn varit där och gjort grovjobbet.

Det var bitvis blött på myren och det skvätte vatten när hon kom emot oss. Nu började det bli svårt att ha uppsikt över vad som hände. Det var en björn vid åteln, en varg väldigt nära gömslena och...

...en till varg i kanten på myren. Alfa hannen spanade ut mot åteln och björnen som tog för sej där.

Snart kom det ytterligare en varg och underkastelsen var total. Förra året hade detta par sju valpar och i dagsläget var man ganska säker på att minst tre av de nu fullstora vargarna var kvar. Alfaparet hade också fått en ny kull detta år och det fanns fyra årsvalpar som skymtats vid några tillfällen. Det här var en av fjolårsungarna.  

Två till av ungvargarna anslöt inom kort. Efter att de hälsat och slickat på varandra, tyvärr dolda i det blöta gräset, gav de sej av i samlad formation mot åtelplatsen.  

De stannar upp och avvaktar...de väntar på att björnen ska ha dragit loss en rejäl bit av grisen som de sedan kan ta ifrån den. Alla i gömslet är superfokuserade på vad som händer.

Plötsligt inleder de en attack. Det är väldigt svårt att hålla koll på allt som händer, men jag ser i ögonvrån att björnen har ett stort stycke i munnen. Vargarna gör sej beredda...

...för det som nu gäller är att irritera och hota björnen så mycket att den tappar köttstycket, så vargarna kan norpa det. 

Men en ilsken björn är en farlig opponent för de unga vargarna och man kan tydligt se hur de ryggar tillbaka när björnen vänder sej mot dem. 

De försöker bita björnen så den ska sno runt och tappa köttstycket, men det går inte så bra. Jag har förstås en hel serie med bilder på detta händelseförlopp, men har valt ut några som får illustrera vad som hände.

Ungvargarna förmår inte skrämma björnen tillräckligt och läget verkar förlorat för deras del, men då kommer en fjärde varg in på arenan. Den mörka till höger är pappa som kommer för att stötta sina telningar. 

Alfta hannen utmanar björnen men han kom för sent. Slaget är redan avgjort och björnen kan lufsa iväg med sitt kap från åteln. 

Under hela denna rafflande show har korparna fört ett oherrans väsen. Skrattar de eller ?

Den gamla havsörnen lättar från sin utkiksplats där den beskådat hela händelsen. Antagligen "skåpmat" för en garvad örn som denna.

Den gör en lågsniff över åtelplatsen och lyckas fånga en lagom stor läckerhet i klorna innan den drar vidare.

Alfahannen markerar sitt revir. "- Det kommer fler björnar, vänta bara."

Hej så länge,

Lena

Möten i skogen

En rad med små gömslen i den finska storskogen. Platsen ligger bara någon kilometer från ryska gränsen, eller snarare gränszonen mellan Finland och Ryssland. Ni som har följt min blogg ett tag känner kanske igen dessa små "lådor", för jag har varit här förut. Det är Lassi Rautiainens gömslen utanför Kuhmo.   

Gömslena ser lite olika ut och det finns en-, två- och tremansgömslen i skogen. Ovan ett gömsle för två till tre fotografer som kallas Caravan, titta extra noga så förstår ni varför. Jag var här med min sambo 2023 och hade några fantastiska dagar, men det var ett djur som vi inte fick se. Det ligger överst på min önskelista och har så gjort väldigt länge. Eftersom det här är det säkraste stället att möta dessa djur åkte jag tillbaka. En resa som jag bokade in för mer än ett år sedan. 

 Jag hinner precis rigga kameran i gömslet innan den första björnen dyker upp. De vet att det finns godsaker i skogen och när den gamla Pajeron lämnat, som vi åkte med ut hit, kommer de tassande tämligen omgående. Det kommer flera olika individer, men den här blir en av mina favoriter för den är inte så mörk och dessutom lätt att känna igen med den ljusa pälsen över nacken.

Det är främst stora hannar som kommer och de jobbar som bäst på att äta upp sej inför vintervilan. De är riktigt tunga vid det här laget, antagligen runt 300 kg.

Det händer också att de kommer väldigt nära gömslet och då går det utmärkt att använda en vidvinkel i "golvgluggen". Jag hade dock ingen golvglugg i mitt gömsle så det här är taget med 100 mm när den passerade precis framför. Man hör andetagen från de stora djuren och om de stannar och sniffar, en speciell känsla. Men det var ju inte björn som jag åkte hit för, så jag fortsatte spana ut i skogen...

 Jag skymtar en rörelse mellan trädstammarna från ett djur som är betydligt mindre än en björn och den är ljusare, så det är inte en järv. En ljus, brungrå varg kommer smygande och stannar precis i en lucka mellan träden. Jag kommer på mej själv med att hålla andan. 

Vargen är betydligt försiktigare än björnarna och den avvaktar för att se om det verkar lugnt innan den kommer närmare. De stora björnarna har tillfälligt dragit sej undan. Jag följer vargen i sökaren...

" - Skulle jag vara ett hotfullt rovdjur, näe....jag är bara en näpen liten varghona som vill åt laxhuvudena som ni gömt" . Jag får senare veta att det är flockens alfa-hona som kommer mot oss i gömslena denna kväll. 

Jag försöker hålla koll på den ljusa vargen och samtidigt spana genom det lilla fönstret ut över skogen. Det kommer en till varg, betydligt mörkare och mer "varglik". 

Den här vargen är grövre och otroligt vacker. Det är flockens alfa hanne och han lever upp till sin roll med perfektion. Han kommer också att visa vad det är som verkligen gäller vid ett senare tillfälle.

Andäktigt försöker jag hålla koll på båda vargarna. De möts vid ett tillfälle men inte utanför mitt gömsle. Jag ser dem tillsammans en kort stund, men sikten är delvis skymd och det blir inga bilder från mötet. 

Den ljusa vargen kommer närmare och hittar en och annan godbit som björnarna inte hunnit glufsa i sej.

Hon bjuder t o m på porträtt. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är endast måttligt beskuren i kanterna. Det här mötet översteg mina vildaste fantasier och jag är trollbunden.

Den tjusiga hannen kommer också riktigt nära. Den här bilden är beskuren till stående format. Jag har låtit vargen vara i visst mörker, för det var så jag upplevde det. Det skarpa solljuset ställer till en del för oss fotografer då djuren rör sej mellan trädstammarna som nästan är svarta.

Den kaxiga alfahannen hade också en mjukare sida och kunde helt plötsligt se betydligt mer hundlik ut. Men det var ett kort ögonblick och helheten talade ändå sitt tydliga språk.

Vargarna var hela tiden på alerten och här kommer det något stort lufsande i skogen. Dags att slinka iväg.

Björnen med smeknamnet "The Boss" gjorde entré och då backade alla andra undan. Vargarna lämnade oss för den här gången, men det skulle bli fler möten innan resan var slut. Solen gick ner och till slut var det bara nötskrikor kvar som letade efter smulorna, vilket faktiskt också bjöd på viss underhållning. 

Hej så länge,

Lena 

Renhållarna, del II

När hyenorna slutligen hade gett upp kunde de bevingade asätarna återgå till sitt frukostmål. 

De bråkade med varandra...

...och utmanades ideligen av kråkorna.

Plötsligt skymtade vi ett annat fyrfota djur på högerkanten. En schakal, (antagligen en ung schabrakschakal). Den spanade lite oroligt i början och tvekade. 

När den förvissat sej om att hyenorna var borta traskade den in på åtelplatsen för att se vad som fanns.

Helt utan förvarning klippte den till en förbipasserande gam i rumpan, som förnärmat flaxade iväg. Den jagade inte efter gamen och det blev inga märkvärdiga bilder, men det rök en fjäder.

Sedan tog den för sej av det som bjöds. Med en mindre och smalare nos än hyenorna kunde den ganska lätt plocka upp godbitar mellan gallerspringorna. 

Trots det initiala utfallet mot gamen var den inte särskilt kaxig och här blir den skrämd av en kråka. Den betedde sej lite ogenomtänkt och det, i kombination med den smala kroppsformen, jämfört med en individ som dök upp senare, gör att jag tror att det här var ett ungdjur. 

Eftersom schakalen inte var särskilt störande kunde gamarna nästan äta ifred. Här fanns det mat som även kråkorna ville komma åt.

Vilket de också lyckades utomordentligt bra med.

Här var det dock inte frågan om det. Gamarna som började bli mätta la sej ner och då var det vissa av kråkorna som inte kunde låta bli att vara framme och nafsa i fjädrarna, inte bara i stjärtpennor.

Det var inte uppskattat.

Ett nytt tjuvnyp och den gav sej inte förrän gamen var uppe på fötterna.

En av de stora fåglarna kom fram till gömslet och hälsade på oss. Det kändes så i alla fall. Vid det här laget hade jag sett dem lyfta fötterna, en i taget, mot varandra åtskilliga gånger. Jag uppfattade det inte som en aggressiv handling, utan mer som ett sätt att visa upp sej och hur stora fötter de hade.  

Jag tyckte att asätargömslet var så otroligt spännande och lyckades få en sittning till en morgon då det var ledigt. Det framgick att det var ganska stor variation mellan hur mycket aktivitet det var mellan olika dagar och andra besöket hände det inte alls lika mycket. Hyenorna kom t ex inte och inte heller vårtsvinet som blev putsad av kråkorna. Däremot dök det upp en schabrakschakal som var större och tuffare än den vi såg första dagen. Det ledde till en rafflande händelse som får avrunda denna blogg.

Det var betydligt mer gamar denna morgon och den här schakalen drog sej inte för att utmana de stora fåglarna. 

Den inväntade ett bra tillfälle, högg tag i stjärten på en gam och drog.

Reaktionen blev omedelbar.

Gamen vänder i luften och går till attack!

Den slår ner på schakalens rygg med sina imponerande fötter...

...trycker till med sina 4-5 kg. Men, notera att den inte pressar inte in klorna. Eftersom gamarna i första hand äter as och inte jagar som andra rovfåglar kan det t o m vara så att den saknar förmågan att pressa in klorna i "bytet" när den slår ner. 

Den tar istället avstamp på schakalen och lättar, vilket ändå verkar vara en obehaglig övning för anfallaren. 

Den ger också en minnesbeta med näbben och får stöd från en polare i gamflocken. Schakalen drar snabbt från platsen med svansen mellan benen. 

Den drar dock inte långt och bara minuterna efteråt har den ruskat av sej mötet med gamen. Den är på gång igen men den tränger sej på något diskretare denna gång. Gamarna är många och schakalen är inte särskilt stor, 10-14 kg enligt Wikipedia, vilket kan jämföras med vuxna hyenor som kan komma upp i 60 kg.

När våra tre timmar i gömslet lider mot sitt slut verkar det ändå som att alla har fått i sej så de är nöjda. 

Hälsningar Lena

PS. Jag har en hel del bonusbilder från detta ställe, på djur som jag inte visat. De kanske dyker upp i en framtid blogg, när det inte blir så mycket nytagna bilder. 

Renhållarna

Vi är på plats långt innan soluppgången och den första gästen var där redan när vi kom. Vi smyger in i Zimangas asätargömsle och riggar våra kameror i mörkret. 

En fläckig hyena är på plats och dreglar över åteln som ligger under galler, just för att hyenorna inte ska kunna glufsa i sej allt på en gång. En fullvuxen fläckig hyena kan äta 3o kg kött i en sittning om tillfälle ges, så det krävs vissa begränsningar för att de inte ska tömma stället innan det ens blivit ljust. 

Det naturliga ljuset kommer gradvis och för de som undrar finns det en dold belysning bakom en av åtelplatserna. Det här är typiskt ett arrangemang som kommer från Bence Maté. 

Det är två hyenor som är framme och försöker komma åt godsakerna som ligger under ett galler. Fläckig hyena är en framgångsrik art och den mest talrika stora köttätaren i Afrika. De är opportunister och kan, förutom kött även tillgodogöra sej ben och hud, vilket gör dem till de mest effektiva carnivorerna.

De kivas lite och det är tydligt att en individ är lägre i rang än den andra.  

Fläckig hyena är ett mycket socialt djur, för att vara en carnivor, och de lever ofta i stora grupper med en komplex hierarkisk struktur som mer liknar den hos primater. De jagar ensamma, i par eller i grupp, beroende på vad som är mest effektivt. 

Den ena kommer väldigt nära gömslet och det känns som att den nog vet att vi sitter där. Vi luktar antagligen lite gott. Den typiska kroppsformen med mycket kraftig framparti och ett vekare bakparti gör att den ser oproportionelig ut. Den sluttande rumpan gör dem svårare att angripa bakifrån.

Den ser lite charmigt nyfiken ut men det är en predator av rang. Även om den är mest känd som asätare, dvs en renhållare i naturen, är den en utmärkt jägare som kan förfölja ett byte långa sträckor i upp till 60 km/timmen. Hyenorna har ett stort hjärta, ca 1% av kroppsvikten, vilket gör dem extra uthålliga. Hos andra däggdjur är hjärtat oftast ca 0,5% av kroppsvikten. 

Hyenorna härskar på platsen, men de andra renhållarna börjar samlas i utkanten. En efter en landar de vitryggiga gamarna. De är imponerande fåglar med ett vingspann på över två meter och en vikt på 4-7 kg. 

Det inkommer också ett gäng svartvita kråkor som kommer att bjuda på en hel del underhållning, förutom att putsa vårtsvin som jag visade i förra bloggen. 

I väntan på att hyenorna ska ge upp vid åtelplatserna sitter gamarna stilla och kråkorna gör det som korpar ofta gör mot havsörnar. De rycker dem i stjärtfjädrarna och det är uppenbart att det bara är för att irritera dem eller för att det är kul. Det finns en hel del bevis för att intelligenta fåglar ägnar sej åt olika aktiviteter, bara för att de verkar gilla dem. Här fanns det inte någon mat att komma åt, inte än.  

Gamar och kråkor patrullerade allt närmare hyenorna, vilket förstås irriterade dem. Alla tre arter hör till en "scavenger community" som bildas runt platser där det finns as. 

Till slut blir fåglarna för närgångna.

Kråkorna håller rådslag, de kanske lägger upp en plan...Eller så bara väntar de på att hyenorna ska ge upp för, att det inte kommer åt mer än småbitar med sina stora käftar. Kråkorna vet nog att det är vad som kommer att hända. 

Solen går upp och fler gamar anländer. De är tjusiga på ett speciellt sätt. Men de är också mycket underhållande att titta på. Den här förmiddagen hos gamarna tog jag mer bilder än under någon annan gömslesittning eller "game drive" under hela resan. 

Det här är gamarna i Djungelboken IRL. Vilken show de kunde bjuda på. De rör sej med en skumpig gångstil som mest liknar de "hoppsa-steg" som glada barn använder, i kombination med svängande halsar och en hotfull "jag ska ha" mentalitet. 

Naturligtvis blev det en massa kiv mellan fåglarna.

Som ibland kunde se ut som pardans.

En av hyenorna kommer tillbaka efter en stund och den är fortfarande sugen på det som ligger under gallren. 

En gam utmanar ödet och kommer för nära. Här blir den nästan av med några av sina stjärtfjädrar.

Men den tunga hyenan (antagligen 45-50 kg) hinner inte ikapp gamen, även om den inte är så snabb att lyfta. 

Gamen undkommer med blotta förskräckelsen. Det visar sej dock snart att det finns andra asätare som är lättare och snabbare. De törs komma fram när hyenorna har lämnat och då kommer det att ryka några stjärtpennor, vilket kommer i nästa blogg

Hej så länge,

Lena