Ett kallt land med varma människor

Nu är min mycket uppskattade serie med reportage från Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning i Lettland slut för denna gången. Tanken är att ni genom texterna och bilderna ska få känna på hur det är att vara med och dela ut ett julpaket till en behövande lettisk familj.

En del läsare har ställt sig frågan varför jag har valt att presentera reportagen i min blogg. Det är en berättigad fråga och förklaringen är helt enkelt den att jag har använt min blogg för att berättelserna om människorna som jag mött ska nå ut till ännu fler läsare. Genom att lägga upp berättelserna i min blogg kommer även bilderna till sin rätt. Jag har lagt upp en del av reportagen från Lettland på Hoppets Stjärnas hemsida men då har jag bara kunnat ha med en eller två bilder. För mig är samverkan mellan text och bild viktig och därför har jag valt att även publicera materialet i min blogg så att ni ska få ta del av så många bilder från julpaketsutdelningen som möjligt. 

Här följer en lista på de nio olika reportagen från Lettland som har publicerats i min blogg under december, klicka på rubriken så kommer du till inlägget:

Jag bor som en drottning i mitt palats
Hur många latt är egentligen 19900 kronor?
Det sista vita tegelhuset på höger sida en dryg km innan gränsen
En julhälsning från ett litet gult hus utanför Vecumnieki
Nu kan vi ha en riktig julfest!
På en stor röd boll sitter Daniels
Nu är julpaketet på plats under granen
En julhälsning från en familj i Baldone, Lettland
En varm hälsning från ett kallt Lettland


© Mikael Good, 2010

Ett stort varmt tack till alla er som har packat ett julpaket eller som har gett en penninggåva till Hoppets Stjärna. Tack vare ert stöd och engagemang har de lettiska familjerna och pensionärerna som fått ett välfyllt julpaket kunnat fira jul tillsammans med mat på bordet och presenter till barnen.

Om du är intresserad av att publicera något av reportagen i en tryckt tidning eller på nätet är du välkommen att kontakta mig på: chasid68@gmail.com



© Mikael Good, 2010. All rights reserved.

Jag bor som en drottning i mitt palats

Mörkret har sänkt sig över Riga och det underkylda regnet har gjort trottoarerna glashala, folk drattar på ändan både till höger och vänster om mig, jag känner mig som Bambi på hal is när jag försiktigt rör mig framåt med ett tungt och välpackat julpaket från Sverige i min famn.




Den hala trottoaren © Mikael Good, 2008


Den lilla katten © Mikael Good, 2008

Min tolk Liana stannar till och säger att vi är framme, hon öppnar dörren till ett gammalt flerfamiljshus som byggts i mellankrigstiden, vi går upp två våningar uppför den knarrande och knirrande trappan och in i en lång korridor. En liten svartvit katt ligger och sover framför en dörr och katten vaknar till och ilar förskräckt iväg när vi närmar oss den. Liana stannar framför en rejäl dörr och knackar på. Ljudet av rasslande klor hörs innanför dörren och strax får vi en rejäl utskällning av en ilsken hund. Det rasslar till i låset och dörren öppnas av en leende kvinna i 70-års åldern med milda snälla men samtidigt lite busiga ögon, hon presenterar sig som Alla Mischenko och kramar välkomnande om Liana och sedan mig och visar oss sedan glatt in i vardagsrummet, hon stänger in den arga hunden i köket så att den får lugna ned sig något. Jag ställer ned det tunga julpaketet på ett bord. Det är mycket varmt i den veddoftande lägenheten och det sprakar ordentligt om kakelugnen.



Alla © Mikael Good, 2008


Julpaketet och bilden på sonen © Mikael Good, 2008

Sonen omkom i en trafikolycka
Alla kommer tillbaka från köket och säger:
- Ni får ursäkta Ricky han är inte riktigt lika glad i gäster som jag är, men han har snart lugnat ned sig och då ska han få hälsa på er.
Alla berättar att hon ursprungligen kommer från Livov i Ukraina, hennes pappa var från Ukraina och hennes mamma från Polen. Hon flyttade till Riga på 50-talet. I Riga träffade hon sin ryske man och tillsammans fick de en son. Alla blev änka i slutet av 70-talet och hennes älskade son omkom i en trafikolycka för femton år sedan. Hon saknar sin son och har satt upp en bild av honom på en hedersplats i vardagsrummet. Alla berättar att alla hennes släktingar är döda och hon saknar dem mycket, idag känner hon sig bara behövd av sin hund Ricky. Alla ser sorgsen ut men helt plötsligt skiner hon åter upp i ett leende och säger.
- Tack gode Gud för att jag har en TV jag vet inte riktigt hur jag skulle klara mig utan den, jag älskar att titta på ryska såpoperor, de får mig att drömma mig bort för en stund. Hade det inte varit för min TV och alla mina vänner så hade jag varit helt ensam. Jag är tacksam för mina vänner som hjälpte mig och stöttade mig när jag hade det som svårast efter det att min son dött.

Trots att Alla har varit med om en del tuffa saker i sitt liv så skrattar och ler hon mycket och hon säger ofta Slava Bogo som är ryska och betyder Prisa Gud. Alla bär på en varm och levande gudstro som hon lever ut genom sitt liv. Korset runt hennes hals är inte bara en klädsam symbol utan en verklighet för henne.


Alla © Mikael Good, 2008

Svårt att klara sig i det lettiska samhället
Alla är social och utåtriktad men trots det har hon svårt att klara sig i det lettiska samhället. Hon talar flytande ryska, ukrainska och polska men hon pratar inte lettiska vilket gör det svårt för henne att kommunicera med myndigheterna. Många myndighetspersoner i Lettland kan ryska men de vill helst inte prata eller förstå något annat än lettiska.
- Även om det är svårt för mig att klara mig i Lettland idag så älskar jag Lettland, många av mina bästa vänner är letter och jag är glad för att jag har dem. Jag är faktiskt väldigt glad och tacksam för det som jag har, min lägenhet, mina vänner, hon tänker efter en liten stund och säger sedan med ytterligare ett leende
- Jag tycker att jag bor som en drottning, min lägenhet är som ett palats!

Jag tittar mig runt i lägenheten och även om den är ordentligt hemtrevlig och ombonad så är den kraftigt nedgången och i stort behov av renovering, den har säkerligen inte renoverats sedan den byggdes på 20-talet, men Alla är i vart fall mycket nöjd med sitt centrala och i sina ögon fina boende.


Ricky och Alla © Mikael Good, 2008

Hennes pension är låg och hon har bara 1850 kronor att leva på per månad, de pengarna ska räcka till el, hyra, TV och lite mat varje månad.
- Tack och lov för att jag inte är så stor i maten, jag äter vanligtvis lite potatis och grönsaker som jag köper billigt på marknaden och det klarar jag mig på.

Hon reser sig plötsligt upp från stolen och går till köket och öppnar dörren till Ricky som äntligen har slutat skälla och gnälla och släpper ut honom i vardagsrummet, han hälsar ordentligt på oss på hundars vis innan han slutligen slår sig till ro på sängen.
- Ni får ursäkta Ricky han har lite dåligt temperament, säger Alla och skrattar.


Ricky och Alla © Mikael Good, 2008

Nu ska jag bjuda mina vänner på fest
Hon tittar på det välfyllda julpaketet med sin milda blick och slår ihop händerna i ren och skär glädje och säger:

- Jag har aldrig någonsin sett så mycket mat på en och samma gång, nu ska jag bjuda alla mina vänner på julfest. Det var länge sedan som jag hade råd att arrangera en fest och jag älskar fester. Det enda som jag har kvar är mina vänner och dem är jag mån om.
- Innan du går så vill jag ge dig en gåva Mikael, du påminner mycket om S:t Nicolaus och jag har en ikon som föreställer honom som jag vill att du ska ha, hon ger mig ikonen och säger vidare:
- Om du vill får du gärna komma på min fest Mikael, jag har ett varmt och skönt gästrum för långväga gäster och vänner som du kan få bo i tillsammans med din familj.
Jag tackar så mycket för ikonen och inbjudan men säger att jag tyvärr inte kan vara med på hennes fest i år. Men det kanske går att ordna till nästa år!


Alla © Mikael Good, 2008

Hennes hjärta orkade inte längre

När jag åkte tillbaka till Lettland i november följande år berättade Liana den sorgliga nyheten för mig att Alla hade dött i början av januari, hennes hjärta som opererats fyra gånger de senaste åren orkade helt enkelt inte vara med längre. Liana träffade henne ett par dagar innan hon dog och Alla hade talat gott om mig och såg fram emot att vi skulle träffas igen till hösten.

Liana berättade att Alla hade haft en julfest tillsammans med alla sina vänner och jag kan se framför mig hur de skrattade och gladdes över att kunna träffas, umgås och äta gott tillsammans en sista gång, tack vare att en vänlig svensk hade packat ett välfyllt julpaket till henne. Hade jag haft möjlighet så hade jag gärna varit med hemma hos Alla tillsammans med min fru och mina två små barn den 24 december, jag tror att det hade varit en fest att minnas.

Jag är övertygad om att Alla har gått vidare till den eviga bröllopsfesten och jag tror att hon känner sig som en riktig drottning i dag! Jag säger samma sak idag som jag sa till henne när jag lämnade hennes lägenhet: Da svidanje Alla - på återseende Alla!


S:t Nicolaus

S:t Nicolaus Ikonen som jag fick från Alla bär jag alltid med mig i min plånbok och den påminner mig ständigt om det viktiga arbetet för de minsta och svagaste i världen och den glädjen som jag tack vare alla er som har packat jukpaket har haft förmånen att få vara med och sprida till dem som behöver den så väl.

Med det här reportaget passar jag även på att önska alla mina läsare en riktigt trevlig Messiasafton och ett gott nytt år!

Text & foto: Mikael Good

Det sista vita tegelhuset på höger sida en dryg km innan gränsen

Borderzone står det på den stora blåa skylten framför oss och om vi åker ett par meter till kommer vi att hamna i Litauen. Nu skulle det inte göra så mycket om vi åkte in i Litauen av misstag, Litauen är också med i EU. Men vi ska inte till Litauen den här gången, vi ska överlämna ett välfyllt julpaket från Sverige till en lettisk familj som bor i det sista vita tegelhuset på höger sida en dryg kilometer innan gränsen.


Anda © Mikael Good, 2010

Vi åker tillbaka samma väg som vi kom och efter en dryg kilometer ser vi det vita tegelhuset, men nu ligger det på vänster sida istället för till höger. Vi svänger in på gårdsplanen framför huset och Ivars stannar bilen. Mamma Anda möter oss ute på gården och Liana och Anda bär gemensamt in julpaketet i huset. Inne i huset möter vi pappa Edgars, moster Antra och Armands tre år. Armands är lite ovan vid besök och han springer och gömmer sig under en fåtölj innan Edgars har fått honom att förstå att jag inte alls är farlig och att kameran som jag har runt halsen inte är något farligt laservapen.


Liana och Anda © Mikael Good, 2010

När Edgars väl kommer fram ur sitt gömställe har han bara det välfyllda julpaketet för ögonen och han rotar snabbt igenom det på jakt efter något smaskigt. Till sist hittar han vad han söker och och skalar snabbt av cellofanet från en chokladtomte, som han sedan börjar att mumsa på.


Armands © Mikael Good, 2010


Armands © Mikael Good, 2010

Anda jobbar som elevassistent på specialskolan i Baldone, men det är långt dit och de två bussarna som går till Baldone går bara två gånger per dag och vid tider som inte passar med hennes arbete. Därför tar hon bilen till jobbet, trots att det egentligen är för dyrt för henne, hon tjänar bara 1850 kronor i månaden, hon plockar upp några arbetskamrater utefter vägen och tillsammans delar de på bensinkostnaden.
- Jag vågar inte ens tänka på vad jag skulle göra om bilen gick sönder. Några pengar till reparation har vi inte, säger Anda lätt uppgivet.


Bussen till Baldone © Mikael Good, 2010

När jag säger till Anda att vi faktist mötte bussen till Baldone utefter vägen säger hon lite skämtsamt:
- Du borde köpa en lott, det är lättare att vinna på lotteri än att möta bussen till Baldone :)


Moster Antra och Armands © Mikael Good, 2010

Edgars är arbetslös och han söker de få jobb som dyker upp, hitills har han bara fått tag på kortare ströjobb över sommaren. Någon a-kassa har han inte och i och med att Anda har ett jobb är de inte berättigade till något socialbidrag, det gör att de har svårt att klara sig på det lilla som de får in och några oförutsedda utgifter har de inte råd med.
- Vi är glada att vi har pengar till mat och husrum, men vad skulle hända om Anda blev av med sitt jobb? Säger Edgars med oro i rösten.


Anda, Armands, Edgards och moster Antra © Mikael Good, 2010

Familjen blir mycket glada för julpaketet och medan Armands mumsar på chokladtomten packar Anda och Antra ur paketet och ställer upp maten för sig och hygienartiklarna för sig, de småpratar hela tiden på lettiska men jag förstår av deras tonläge att de är mycket glada för vad paketet innehåller.

- Julpaketet betyder mycket för oss och vi vill rikta ett stort varmt tack till familjen Duhs i Molkom som har packat det fina paketet till oss, säger Edgars!

Tillsammans mer er samlade Hoppets Stjärna in över 5000 julpaket i år och de har distribuerats till behövande barnhemsbarn, familjer och pensionärer i Estland, Lettland och Rumänien. Jag vill passa på att  framföra ett stort och varmt TACK till alla privatpersoner och företag som på något sätt varit med och hjälpt till och skänkt julglädje till våra brödrafolk i öster!

 Text & foto: Mikael Good, 2010

En julhälsning från ett litet gult hus utanför Vecumnieki

Vi svänger av den skumpiga vägen på den lettiska landsbygden en liten bit från samhället Vecumnieki och åker in på en liten skogsväg, när Ivars, Liana och jag åkt ett par hundra meter ser vi ett gammalt slitet gult hus som tornar upp sig framför oss. Vi är framme hos ännu en behövande lettisk familj med ett välfyllt julpaket från Sverige. En vänlig kvinna i 40-års åldern kommer ut ur huset och hälsar oss välkomna in i stugvärmen.

Armanda © Mikael Good, 2010

Kvinnan presenterar sig som Armanda och hon bor tillsammans med sin dotter Sonora 11 år och sönerna Helvis 10 år och Rainers 6 år i det lilla gula huset. Barnen är i skolan och på dagis vid tiden för vårt besök. Armanda jobbar som personlig assistent i omsorgscentret i det lettiska samhället Vecumnieki. Pappan i familjen lämnade dem när Rainers var nyfödd och de vet inte riktigt var han befinner sig idag. Även om huset som de bor i är litet är det ett flerfamiljshus och det bor ett pensionärspar i den andra änden av huset.


Sonora © Mikael Good, 2010


Rainers © Mikael Good, 2010

Familjen bor billigt och de kan få tag på billig ved från grannarna, de har även lite mark som de kan odla potatis och grönsaker på under våren och sommaren, men trots det har de svårt att få pengarna att räcka till. De 1950 kronorna som Armanda tjänar per månad och det lilla barnbidraget på 105 kronor per barn räcker inte så långt, det blir inte mycket pengar över till mat när hon har betalat alla räkningar. Skolundervisningen är fri men Armanda måste betala för allt förbrukningsmaterial i skolan såsom läroböcker, anteckningsböcker, pennor, tvål, toalettpapper samt en externatavgift för slitage på skolan.


Liana och Armanda © Mikael Good, 2010
 
Under vårt samtal frågar jag Armanda vad hon helst av allt skulle vilja ha, hon svarar:
- Jag önskar verkligen att jag hade tillgång till rinnande vatten, det skulle underlätta mycket, särskilt på vintern då det kan vara besvärligt att få upp vattnet ur brunnen.
Familjen har utedass och vattnet får de som sagt hämta i brunnen. När Armanda ska tvätta får hon först hämta vatten i brunnen och låta det stå inne vid kakelugnen tills det är rumstempererat, sedan får hon slå i det i tvättmaskinen. En spann går åt för att tvätta och en spann går åt för att skölja. Tvätten hänger hon på tork utomhus eller vid kakelungen.
- Vintern kom tyvärr tidigt i år, säger Armanda med ett litet leende och pekar ut mot klädstrecket, där det hänger ett antal stelfrusna klädesplagg, jag ska plocka in dem när det blir lite mildare väder.


Klädstrecket © Mikael Good, 2010


Armanda är mycket tacksam för julpaketet och hon packar ur varenda vara och väger dem länge i handen. Innan vi ska gå plockar hon tillbaka alla varorna i paketet igen och när jag frågar henne varför hon gör så säger hon.
- Mina barn kommer att älska att få packa upp det här paketet när de kommer hem från skolan, säger Armanda glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.

© © Mikael Good, 2010


© Mikael Good, 2010

En vanlig fråga som jag får är: - Kommer hjälpen verkligen fram till dem som behöver den? Det är helt klart en berättigad fråga, om jag själv ger en gåva så vill jag alltid att den kommer fram och inte hamnar i händerna på skrupelfria svartabörsmånglare! Mitt svar om hjälpen kommer fram till dem som behöver den mest i Lettland är ett rungande ja!!!

Hoppets Stjärnas samarbetspartners i Lettland, Velku Fonds drivs av Ivars och Liana Velks, de är de mest omsorgsfulla och hederliga människor som jag någonsin mött. Deras stora engagemang för de minsta och svagaste av sina landsmän är enormt och deras namn möts av stor respekt bland handikappsorganisationer samt bistånds- och socialarbetare runt om i Lettland. Skulle alla människor vara som Ivars och Liana så är jag övertygad om att vi inte skulle ha några problem på vår jord och jag är tacksam för att jag har fått lära känna dem! Ivars och Liana är sanna föredömmen i en allt mer egoistisk och självcentrerad värld!

© Mikael Good, 2010



Text & foto: Mikael Good, 2010

Nu kan vi ha en riktig julfest!

Vi kör in med bilen på ett kolchosområde i utkanten av samhället Baldone några mil sydöst om staden Riga i Lettland. Liana Velka som med rätta kallas för ängeln från Riga och jag ska dela ut ett av alla de tusentals julpaket som packats av vänliga svenskar och som samlas ihop och distribueras av Hoppets Stjärna till  Lene och Mattis, deras dotter Lelde 13 år och deras son Guntars 6 år. 


© Mikael Good, 2010

Lene och Liana © Mikael Good, 2010

Lene jobbar heltid på specialskolan i Baldone som elevassistent. Mattis har ständiga ryggsmärtor och är tyvärr oförmögen att arbeta. Försäkringskassan i Lettland anser att han är simulant och därför får han inget sjukbidrag eller något stöd till mediciner. Mattis vill jobba men kan inte det pga smärtorna i ryggen. Mattis ligger till sängs när jag besöker familjen, han skäms så mycket över sin situation och sin oförmåga att försörja sin familj att han inte orkar träffa vare sig mig eller Liana. Familjen måste leva på Lenes lilla lön och det minimala barnbidraget som de får. Lene har som så många andra offentliganställda i Lettland fått sin lön sänkt med upp till 40 procent, idag tjänar Lene endast 1900 kronor i månaden.



Lene och Mattis hyr sin lägenhet av släktingar men trots att de har en riktigt låg hyra är det ändå svårt för dem att klara av hyres- och elkostnaden och de har dragit på sig en hyresskuld då de valt att köpa mat till barnen istället för att betala hyran. 


Lene © Mikael Good, 2010

Lene blir mycket glad för det välpackade julpaketet som de fick från familjen Martinsson i Sverige och hon finner inte nog med ord för att tacka dem för den mycket fina gåvan.
– Lelde och Guntars kommer att bli överlyckliga när de kommer hem från skolan!
– Nu kan vi äta något annat än potatis och gröt under ett par veckor, vi ska spara en del av den goda maten och godiset så att vi kan ha en riktig julfest på julafton, säger Lene glatt!



Katten © Mikael Good, 2010

Tänk så mycket ett julpaket betyder för dem som får det. Det är svårt att beskriva den tacksamheten och glädjen som jag har fått uppleva när jag har fått förmånen att vara med och dela ut era julpaket till behövande lettiska familjer. Liana Velka har berättat för mig att julpaketen bär utsatta lettiska familjer och pensionärer genom den mörka och kalla vintern.  Innehållet i paketen räcker bara ett par veckor men vetskapen om att det finns någon i ett annat land som bryr sig och engagerar sig i deras situation ger dem kraft att hålla näsan ovanför vattenytan och ger dem en extra smula hopp inför framtiden.



Text & foto: Mikael Good, 2010