"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Bildredigering i hängmattan



Nu är äntligen semestern här. Men istället för att lägga mig i hängmattan med en god bok har jag lagt mig i ryggläge med min bärbara dator. När vädret inte är det bästa för husrenovering, trädgårdsskötsel eller utflykter passar jag på att gå igenom mina bilder från Balkan.



Tidigare har jag snabbt plockat ut några av dem till olika artiklar. Men nu var det dags för en mer grundlig genomgång. Jag har redan framkallat lite över tvåtusen bilder i ACR men flera tusen bilder återstår att gås igenom och framkallas. Alla bilderna som jag plockat fram skulle hålla för publicering, men jag kommer ändå att behöva göra en rejäl grovgallring bland dem och sortera ut ett par hundra bilder.



Jag vet inte hur det är för dig. Men för min egen del är bildredigering avkopplande. Jag tycker om att återuppleva det som jag varit med om och fått se och uppleva. Att få återknyta kontakten med människor som jag mött, och resa tillbaka i tanken till platser som jag besökt. 



Det händer att jag får frågan om vilken utrustning jag har för att redigera bilder. Jag använder en MacBook Pro Retina, 15 tum från 2015, den har 16 gb minne och en 256 gb stor SSD-disk. För bildredigering använder jag Adobe Bridge och Photoshop CC, samt egentillverkade macron i Efex Pro, enligt konceptet "less is more"!



Jag kör aldrig med extern kalibrerad skärm, och redigerar bara på den inbyggda skärmen. Sedan jag köpte min MacBook Pro har jag levererat tusentals bilder som jag redigerat på min laptop och hitintills är det ingen som klagat på bildkvaliteten.



Bilderna i inlägget tog jag i staden Pazardzjik i Bulgarien samt några byar och samhällen i närheten av staden i oktober 2017. Jag föredrar att resa lätt och hade bara med mig en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-06-25 09:29 | Läst 2049 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jakten på skärpa kan kväva kreativiteten

I min kameraväska finns objektiv som är perfekt balanserade och ger riktigt bra kontrast, skärpa och färger. Men ibland är det befriande att låta dem ligga kvar i väskan, och montera på ett objektiv med mycket karaktär på ljusfångaren, och låta kreativiteten flöda.






Skärpeintrycket är subjektivt, den ene tycker si och den andra så, och ett objektiv som är perfekt i testbänken kan vara riktigt beiget och tråkigt i praktiken. Jakten på den perfekta skärpan kan kväva fotograferingslusten. Därför kan det vara befriande att simma emot strömmen en stund, och göra något radikalt annorlunda för att hålla kreativiteten vid liv.







Min nyaste ljusfångare har tider upp till 1/32000, vilket möjliggör fotograferande på full glugg i starkt solljus med ljusstarka objektiv utan att jag behöver montera på något kreativitetsdödande gråfilter. Jag har ett 7Artisans 50mm f1.1 som har väldigt mycket karaktär. När jag bländare ned det ett par steg beter sig objektivet nästan som ett normalt normalobjektiv, men på bländare 1.1 är det så där härligt uselt och märkligt att det kittlar mitt kreativa sinne. 






På största bländaröppning blir det nästan storformatskänsla på bilderna. Bilderna blir inte lika uselt bra som med mitt Sima 100mm f 2 macro. Men det objektivet är lite för långt för allmän fotografering och har lite för mycket överstrålning. Ett 50mm objektiv passar mig bättre. Trots fokuseringshjälpmedel är det svårt att manuellt ställa skärpan rätt på 1.1, men Techart PRO-adaptern som ger AF med M-objektiv skötte fokuseringen åt mig med bravur, och jag kunde koncentrera mig på bildskapandet istället.



Kreativiteten fick flöda fritt under min upptäcktsfärd i närområdet. Jag dök in på motiv som jag kanske inte alltid ser. Med hjälp av objektivet kläddes de i en svag sekelskiftskänsla, och nu pratar vi inte förra seklet, utan det förrförra. Bilderna framkallade jag rakt upp och ned  i ACR och sedan körde jag dem genom en egenkomponerad plug-in i Silver Effex Pro 2.


Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-05-18 19:31 | Läst 3295 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”



I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”
svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-04-07 19:03 | Läst 4283 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

I Indien har många kvinnor tunga arbeten



En stor orsak till att det inte är så många som dokumenterar arbetare i Sverige är att det är svårt att få tillträde till byggarbetsplatser och industrier i landet, oftast beror det på säkerheten. Men i andra länder är det lättare. När jag nyligen var i Indien fick jag tillträde att dokumentera arbetsplatser som jag inte hade fått vistas på i Sverige.



Säkerhetstänket i Indien skiljer sig radikalt från Sverige. Skydds- och säkerhetsutrustning saknas på de flesta arbetsplatserna. En annan skillnad mot Sverige är att många av dem som jobbat på byggarbetsplatserna som jag besökt är kvinnor. Tunga kroppsarbeten räknas som klassiska mansjobb i Sverige, men i Indien är det inte ovanligt att kvinnor har tunga arbeten. I Sverige tjänar byggnadsarbetare ganska så bra. I Indien är det ett låglöneyrke, och arbetarna tjänar bara ett par tior per dag.



Jag kommer att skriva mer om de arbetsplatserna som jag besökt i ett kommande reportage. Materialet är ganska omfattande, och arbetet med repet kommer att ske på min fritid när jag har tid och lust att jobba med det. När det är klart är det inte omöjligt att det dyker upp i någon tidning.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-02-19 12:03 | Läst 3868 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Mmm… Monochrome



Idag satte jag min Leica i svartvitt läge, satte på ett 35mm, monterade ett virtuellt gulfilter och gav mig ut på en d-vitamin stärkande promenad genom Huskvarna.




De senaste månaderna har jag mestadels fotat i färg, men idag var det åter dags att dokumentera världen i fotografins sanna färger. Oftast fotograferar jag i färg men slår över till svartvitt i PhotoShop. Idag valde jag att fotografera i svartvitt. Om jag vill ha bilderna i färg får jag kolorera dem.




De flesta kamerorna har ett svartvitt läge, men för oss som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror finns det bara Leicor, samt två föråldrade Epsonkameror att välja på, det finns även en Zenith men det är i princip en M 240 med en annan logga. Några av de uppräknade kamerorna är dedikerade för svartvitt, medan de andra har svartvita lägen.



Även om min Leica inte är dedikerad för svartvitt är den som gjord för svartvitt foto. Det svartvita läget är mycket bra, och det finns många inställningsmöjligheter för olika filter och kontrast. Jag har inte behövt göra speciellt mycket efterbearbetning på bilderna. De flesta är i princip JPG direkt ut från kameran. I mitt tycke är det fullt acceptabel gråskala och kontrast i bilderna rakt ut från kameran.




Även om jag gärna skulle vilja ha en Leica M 10 Monochrome, duger min M 240 gott som substitut. Det är bara att "ladda" den med svartvitt när andan faller på, och gå ut och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid innan de för alltid försvunnit in i historiens annaler.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-01-25 14:27 | Läst 5233 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa