Fjärilsstigen Uppsala

I naturreservatet Hågadalen-Nåsten i Uppsala finns en fjärilsstig som jag besökt ett antal gånger. Peter brukar också visa bilder från denna stig i alla fall en gång/sommar. Den är drygt tre km lång och sedan får man vända och gå tillbaka. Det är ju lite tråkigt, men om man bara är ute efter fjärilar kan det ju dyka upp helt nya arter på vägen hem. Denna gång var jag där med min sambo som behövde fräscha upp sina kunskaper hur man fotograferar rörliga motiv (djur) med en Canon R5 och ett tele. Fjärilar kändes som lagom utmanande. 

Han fick öva på det som fanns och jag bjuder bara på ett kollage. Visst fanns det fjärilar men som ni ser saknas vissa av de som jag anser som vanliga t ex nässelfjäril och påfågelöga. Jag hade också hoppats på vinbärsfuks och kanske en amiral eller aspfjäril, men icke. Vi gick inte hela sträckan och kom därför inte till det område där det finns gott om olika arter av blåvinge. Dock hittade vi bastardsvärmare betydligt närmare än jag gjort förut. Man bör ha minst fyra timmar på sej om man verkligen vill hitta så många fjärilar som möjligt.  

När vi kom hem hittade jag en kartfjäril i växthuset (till vänster) och det är första gången jag ser en sådan i trädgården. Då den satt på stenplattorna visar jag den i ett montage med en skogsgräsfjäril (från fjärilsstigen) som satt på grusvägen.  Det blir inte så estetiskt, men jag erbjöd kartfjärilen sittplats i flera olika blommor. Just då verkade mitt finger mer intressant än en blomma.

Hälsningar Lena

Skogsturen som kom av sej...två gånger.

Söndag eftermiddag och det hotande regnet verkade aldrig riktigt nå oss så jag tog kameran och åkte till min favoritskog. Det var mysigt att bara gå sakta där och spana. Det kvittrade en hel del och en familj hackspettar flög runt bland träden. Fick syn på en trädkrypare som studsade upp längs en tallstam.

Strax efteråt fick jag en svarthätta i bildfältet, en hona eller möjligen en juvenil. Det var fint i skogen och förvånansvärt lite mygg. Jag traskade vidare...

...och fick se något gult på marken. Rätt väl dolda men det gula lyste ordentligt. Jag hade en plastpåse i fickan och min lilla fickkniv, utifall. Man kan ju inte åka till skogen så här års utan att vara lite förberedd. 

När jag fortsatte på stigen lyste det mer orangegult en bit längre bort. Fåglarna kvittrade på men nu började jag blir rejält distraherad.

Några till gula små läckerheter. Att ha en kamera med ett stort teleobjektiv var nu snarast besvärligt. Men jag kom ut ur skogen och fick syn på fältet framför mej.

Det är nya ägare till dessa marker och man har låtit bli att slå två stora områden på denna vall. Det har tidigare använts som bete för hästar på sensommaren, men man slog alltid och gjorde balar på försommaren. Nu var det ett blommande hav!

Det hade regnat under lördagen, allt var fräscht grönt och blommorna prunkade i alla färger. Det var givetvis också blött men kängor med höga skaft räckte.  

Det surrade av insekter bland blommorna och jag fick även syn på en gräshoppa. 

Det fladdrade en hel del fjärilar bland blommorna men jag blev mer tagen av blomsterprakten. Det måste vara det senaste regnet som gjort att allt slagit ut samtidigt.

Den här filuren kunde jag dock inte motstå. Kanske en luktgräsfjäril.

Det fanns också mängder med blåvingar och när de sätter sej mot något gult är det ju svårslaget. Till höger kan också vara en luktgräsfjäril.

Här har jag kört många gånger de senaste 25 åren, men det här var också nytt. Blåklint längs kanten på veteåkern. Allt fler har snappat upp att vi måste värna om våra pollinerare. 

Vackert är det också.

Kanske är det nya ägare även på denna gård...

På väg hem passerade jag de största bestånd av natt och dag som jag någonsin sett. Antagligen ett resultat av det senaste regnet. Jag bara måste stanna för hela vägkanten var täckt av dem (och det fanns lägligt en mötesplats).  

Jag hittade faktiskt över förväntan mycket kantareller och den 2-liters påse jag hade med mej blev full. Smutsiga är de tyvärr också för jag hade ingen borste med mej, men det var ändå ett rätt trevligt pyssel att rensa dessa efter middagen. Knappt 600 g blev det till slut och jag vet ju vad jag har lämnat. I slutet av veckan blir det en ny tur, utan stor kamera och med korg, kniv och borste. Kantarellsäsongen har börjat.

Hälsningar Lena

Små grodorna, små grodorna...

Jag var ute efter sländor och tog en lunchpromenad till den lilla pöl som finns på campus. Jag såg sländor men tittade också ner och frös fullständigt i steget...det rörde sej fullt med små grodor runt mina fötter. Pyttesmå grodor!

Jag är väldigt svag för grodor och dessa små var helt bedårande. 

Men tusan så svåra att få på bild annat än i ett hopplöst uppifrån-och-ner perspektiv. Det kryllade av dem så att lägga sej ner var absolut inte ett alternativ, jag var inte direkt klädd för det heller (men det var ju ganska få kollegor på jobbet, så ingen hade kanske lagt märke till några extra fläckar :-). 

De små grodorna verkade vara på väg mot vattnet, fast de borde ju rimligen precis ha kommit upp från det. Men solen hade kommit fram och det började bli väldigt varmt. Jag hade hög vass på var sidan och kunde inte gå runt för att fånga dem från andra hållet.

Den här hoppade upp på ett ormbunksblad som låg på marken. Ger kanske viss uppfattning om hur små de var. 

De samlades i små grupper där det var lite skugga. Jag kom på att det kanske skulle gå bättre om jag använde live view och vinklade skärmen. Jag gör det så sällan och kommer inte riktigt ihåg att jag har den möjligheten numera.

Det visade sej väldigt svårt att se de små grodorna på skärmen, med solen som strålade vackert men från fel håll. Jag kunde ju inte går runt dem utan att riskera att trampa ihjäl ett helt gäng.

Här kommer i alla fall en liten parvel mot mej, men det blev också en kamp mot grässtråna. Det behövs inte mycket för att dölja hela ansikte på en liten groda.

Avslutar med en liten groda som knatar på mot ljuset och vattnet. Jag fick lämna dem där för att gå tillbaka till jobbet. Jag var smått euforisk men jag tror inte att så många av mina kollegor på plats just då skulle ha förstått. De är mer intresserade av större djur, typ hästar.

Hälsningar Lena 

Finns det fjärilar så finns det blommor

I ett par kommentarer till min fjärilsblogg nämndes blommorna och ja, det fanns mängder med blommor längs denna fjärilsväg. Det borde vara en av grundförutsättningarna för att det ska finnas fjärilar. De första jag fotade var de vackra ängsklockorna. Det fanns flera ytterligare arter av blåklockor t ex de riktigt stora och toppklocka.

Om jag hade fotat alla olika sorters blommor som jag såg hade detta inlägg blivit väldigt långt. Nu tog jag bara bilder på de blommor som jag tyckte var extra fina eller som jag inte riktigt visste vad det var. Det är kalkhaltiga marker, delvis uppväxta hyggen blandat med skog och rejäla dikeskanter, fina förutsättningar för många olika arter av både växter och insekter. Bilderna ovan är någon slags vacker vicker, kanske en häckvicker till vänster och den till höger borde vara skogsvicker.

En blå variant av jungfrulin, det är tydligen vanligare att de är mer lila. Jag tror inte ens att jag sett den här växten förut och de små vita har jag nu fått veta av Nini att det är vildlin. Skirt och vackert var det i alla fall där dessa två växte tillsammans. 

När jag kom till ett område som var fuktigare hittade jag orkidéer längs dikeskanterna. Jungfru marie nycklar tv och den andra bilden visar skogsnycklar enligt Nini (tack för den). Till höger är det i alla fall en nattviol och det minns jag inte när jag såg senast, helt bedårande. Jag har nu läst på och det ska t o m finnas guckusko i detta område. Eftersom jag var klädd i shorts och sandaler hade det inte varit läge att avvika från grusvägen för att leta efter dem. Det får bli en annan resa nu är jag hittat detta ställe.

Det här borde vara gökblomster och den stod tillsammans med stora blåklockor, smörblommor och även en del prästkragar. Insekterna surrade intensivt och det var irriterande många som bet mej på benen.

Det här borde vara en toppklocka. Det stor flera på samma ställe och det var här jag hittade den vackra aspfjärilen. Det var också här som bromsarna var som mest besvärliga och jag kunde helt enkelt inte stanna utan vände om och gick med raska steg mot där jag hade bilen.   

De stora vackra tistelblommorna hade alla möjliga roliga gäster. Den här lurviga kände jag igen och enligt Peter är det en humlebagge. 

Avrundar med några bilder tagna vid en badplats utanför Knivsta. Det här är förstås inte taget med 100 mm makro. Jag kunde förstås inte motstå den pigga sädesärlan.

Peter frågade dessutom om jag provat att fota sländor med pre-capture och det här är ett av resultaten. Nya kameran låste direkt på sländans stora ögon och jag fick hur många skarpa bilder som helst. 

När jag ändrade position kunde jag fota den stora sländan i det lågt stående ljuset. Det här var den enda arten jag såg på platsen så jag nöjer mej med att visa två bilder.

Hälsningar Lena

Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena