Frostigt skådespel

Om det var kallt vid Råstasjön så var det inget mot vad det var i Gamla Uppsala dagen efter. Termometern i bilen visade minus 18 grader då jag kom fram på mitt korta lunchbesök för att spana efter strömstaren.

Solen strålade och gav de mest spektakulära effekter vid det strömmande vattnet. Luften fylldes av bolmande rök från vattnet och jag insåg att sikten där strömstaren brukar hålla till nog inte skulle vara den bästa.

Strömstaren var på plats och den satt riktigt bra till men röken från vattnet gjorde det nästan omöjligt att få bra bilder. Det blev inte effektfullt som jag hade hoppats utan snarare bara dimmigt. Den här bilden är kraftigt förstärkt i kontraster.

Jag spanande ut mot den del där det brukar vara öppet vatten som inte strömmar så hårt. En stor del av ytan var frusen och två änder satt hopkurade på isen.

Alträden vid vattnet var täckta med puderlätta snöflingor och frost. När jag stod här och spanade fick jag uppleva hur lätt detta snötäcke bara kan singla ner av den lättaste vindpust...Det hamnade överallt inklusive innanför kragen på min jacka,... men det var ju så vackert...

Den kaxiga strömstaren hade nu flyttat på sej och befann sej i motljus men avsevärt mycket längre bort än tidigare. Mina 420 mm räckte inte riktigt till men jag stannade ändå en stund och tog några bildserier.

Den här bilden blev bäst men den tål inte att beskäras mycket mer än så här.

På väg tillbaka till bilen tog jag några bilder med 420 mm mot solen och de frostklädda träden.

Ibland bjuder naturen på häpnadsväckande skådespel, det gäller bara att trotsa vädret och gå ut.

Hälsningar Lena

Vithaj på hugget!

Molnen ligger lågt över Guadalupe, den lilla mexikanska ö som vi ligger vid och som är ett favorittillhåll för vithaj. På håll ser vi Bellamy (vit), som har samma ägare (Mike) som vår båt. Mike är kapten på Bellamy och har aviserat att han tänkte komma och hälsa på oss. En bit längre bort ligger Solmar V, en båt som vi rest med till Socorro, då vi såg andra hajar och mycket manta. Inlägg från den resan kan man se nedan.

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/db-98-fran-det-stora-bla.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/att-fotografera-hajar-i-deras-naturliga.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/dansande-mantor-rapport-tre-fran-det.htm

Denna dag såg tavlan ut så här. Nu gick mycket på rutin och vi åt och vilade mellan våra dykpass i de nersänkta burarna som öppnade 08:00 och stängde 17:00. Sedan kunde man stanna ytterligare en timme i ytburarna. Denna kväll skulle Mike komma och prata om vithaj och hur man kan identifiera olika individer. En bonus för normalt hade vi inte besök, utom från militärer som klev ombord oanmälda två gånger för att kontrollera pass, förbjudna droger etc. De ville inte vara med på bild....och all annan aktivitet avstannade också under dessa besök.

För första gången hade vi en lite större hytt på övre däck. En stor bekväm säng som man inte kunde rulla ur, hur mycket det än gungade...

Det fanns så pass stor golvyta att man kunder ha kameraprylar där och dessutom få plats att sitta där och pyssla. På tidigare resor har vi ofta fått turas om att stå på den golvyta som vi haft i vår hytt.

Den här dagen började bra med en vithaj som visade sig strax under ytan. Vi fick dock inte se någon stor fena skära genom vattnet....det gör de bara på film.

Men hajarna var "på hugget" när vi kom ner under ytan. De kom fram och kollade in oss ordentligt.

De var inte aggressiva men definitivt nyfikna och mer alerta än tidigare dagar. Vi hade också fler hajar runt oss än tidigare. Som mest var det fyra vithajar som cirklade runt burarna och det var inte helt lätt att hålla reda på dem. Plötsligt kunde en haj dyka upp väldigt nära buren...

Det var helt fantastiskt att stå där bakom gallret och beundra dem när de svepte förbi.

Äntligen började de också smaka lite på de bitar av tonfisk som vi försökte bjuda dem på. Den här har precis huggit ett stycke som de släppt från tvåmansburen.

Vi dyker med ett tyskt par som står på knä och ser den stora vithajen simma förbi oss. Lägg märkte till att det står en kille (divemaster Ryan) ovanpå buren som skymtar till höger i bild, bakom bubblorna. Den stora hajen simmar förbi och ser sedan ut att dyka ner, men gör istället en tvär sväng uppåt, till höger...

...och simmar rakt mot Ryan som står ovanpå buren (för att lätt kunna hantera betet som ska locka till sej hajarna)... 

...buren får sej en törn och luft från en av "lådorna" töms så den börjar luta. Ryan sätter sej på rumpan istället för att hoppa ner genom öppningen in i buren, som han ska göra i en situation som denna.

Allt går fort och nästan omedelbart viker hajen undan och simmar bort från buren. Den bara kollade in oss lite extra...eller kanske markerade den vem det ändå är som bestämmer vid Guadalupe. Ryan var lätt exalterad när vi kom till ytan...och glad över att få bilderna efteråt.

Innan dagen är slut får vi en till haj på hugget som tar en bit tonfisk som dinglar från buren i den starka strömmen.

Den hugger tag och biter sedan av allt från snöret genom att stänga munnen och rycka till med huvudet. Alla har haft fantastiska upplevelser med hajarna idag och stämningen är mycket god när vi avslutar dagens dykning. 

Före middagen kom Mike Lever och visade bilder på några av de 171 individer av vithaj som identifierats i området och vi lyckades namnge flera av de vi sett genom att titta på våra bilder och det bibliotek av hajbilder han hade med sej. Hajen med den mörka fläcken vid ögat som många sett är en hanne som kallas Devon. Thor fanns också med bland våra bilder och han har tidigare gjort sej känd då han bet av ankartrossen till vår båt under en tidigare tur.

Det säkraste sättet att identifiera olika individer av vithaj är att titta på mönstret där det vita på hajens undersida möter den grå färgen. Större skador på fenor kan också ge information, men ärr är en osäker faktor för även skador som ser kraftiga ut läker förvånansvärt bra och lämnar få spår på dessa djur.

När Mike skulle åka tillbaka till Bellamy var de tvungna att hissa ner gummibåten från soldäcket igen. Våra gummibåtar kunde inte ligga i vattnet ens ett par timmar för av någon anledning tyckte hajarna att just gummibåtar kunde man sätta tänderna i. De hade bitit sönder sex stycken...

Hälsningar Lena

I vithajens rike

En ny dag gryr med strålande sol och förväntningarna är höga. Första gruppen gör sej klara till 08:00.

Ryan sköter tvåmansburen och bär helmask som möjliggör kommunikation med ytan.

När man klättrar ner får man en slang med regulator att stoppa i munnen. Det känns  konstigt att inte ha en flaska på ryggen men man vänjer sej fort.

Vår ingenjör Charlie från Jamaica hjälper till med lite av varje, men har går inte i vattnet. Det gör däremot vår kapten som hoppar i och fäster betespåsar i våra ytburar.

Divemaster Jesse fixar med betet som är halvtinade stycken med tonfisk. Det luktar inte överdrivet gott men hajarna gillar ju detta och de andra fiskarna älskar de små bitarna som driver ut i vattnet.

Buren sänks ner och fiskarna är på hugget direkt.

Ett sjölejon simmar förbi....hajmat ?...Det verkar inte så och ingen har någonsin sett hajarna attackera sjölejonen här. Inte heller ostronfiskarna ha sett det och de tillbringar mycket tid här.

Vi har mer tur idag eller så tog det ett dygn för hajarna att inse att vi var där. De är inte överdrivet intresserade av våra beten eller burar. Lägg märke till mönstret mellan vitt och grått längs sidan på denna haj. Det är unikt för varje individ och kan användas för identifikation, vilket vi får lära oss mer om nästa dag.  

Det ser lovande ut när det plötsligt är två hajar runt våra burar. Det är något majestätiskt över dem när de glider fram genom vattnet.

Ibland kommer de närmare och kollar in oss. Den här hajen har en mörk fläck vid ögat på vänster sida vilket gör den lätt att känna. Bilderna är tagna med ett fisheyeobjektiv på 17 mm så ganska nära är den....men vi får inte riktigt kontakt...de simmar mest bara förbi.... 

Det är också lite svårt att hålla armarna innanför burgallret. Här är det min sambo som är lite ivrig och vi får väl hoppas att hans mamma inte läser just detta inlägg...

Vithajarna som vi har runt oss är stora, mellan tre och fyra meter långa och väldigt grova. Det är inte första gången vi möter haj i vattnet, men första gången det känns skönt att ha ett galler mellan. Ändå visar hajarna inte någon som helst aggressivitet och de är knappt intresserade av de större stycken tonfisk som vi bjuder dem.

Ändå kommer ett tillfälle då divemastern som står uppe på buren i bakgrunden får överraskande mycket kontakt med en av de riktigt stora. Återkommer med den rysaren...

Mellan dyken kan man värma upp sej i bubbelpolen. Trots tjocka våtdräkter blir 22 grader kallt efter 45 minuter. Vatten är det enda som serveras, så länge man vill dyka blir det inga öl.   

Nu flyter dagarna på och rutinerna är givna. Alla har fått möta och beundra flera vithajar och nu önskar vi mest att de kommer närmare. Visar lite mer intresse....

Hälsningar Lena

Ett morgondyk i sjölejonens barnkammare

Efter en bussresa från San Diego till Ensenada (Mexiko) med tillhörande pass- och tullkontroll, bagageröntgen etc fick vi äntligen gå ombord på båten där vi skulle tillbringa de kommande 11 dygnen. Direkt efter ombordstigning följde ytterligaren en utförlig kontroll av passen och passagerarlistan av vakter i hamnen, innan vi fick ge oss av.   

På grund av hårt väder fick vi lite ändringar i vår rutt och vi gick därför först längs kusten mot en liten ögrupp som heter Los Benitos. Det innebar att det skulle bli sjölejon och förhoppningsvis kelp under våra första dykdagar. Buren som ni ser på bilden är en av våra hajburar och den skulle få ligga oanvänd i vattnet så länge. Den stora täckta lådan till vänster är en bubbelpool, i bakgrunden är det en kran  och till höger en stor gasgrill (också täckta).

Det här är en av de två burar som sänks ned under ytan till 10 m djup under dagarna då vi förhoppningsvis ska få möta vithaj på nära håll. De gula slangarna förmedlar luft från båten ner till varje persons regulator. Man behöver alltså inte ha någon luftflaska på ryggen.   

Det tar nästan ett dygn att komma till vårt första dymål och vi tar det mest lugnt. Det gungar en hel del och det är skönast att ligga still. Trots gunget är vår kock Pibe ute och grillar till middagen. Det serverades fajitas med alla tillbehör och boostade med sjösjukepiller (och margerita) som vi var, smakade det riktigt gott.  

Någon gång i gryningen hörde jag ankarkättingen skramla och vi kunde se solen gå upp över Los Benitos.

Los Benitos Islands är egentligen tre små öar varav endast en har några få bofasta. Öarna är kända för sina stora grupper av elefantsälar och sjölejon, samt djupa kelpskogar runt om.

När jag spanar in mot land ser jag ett gäng som vilar i gryningsljuset. Det ser mycket lovande ut om några av dessa vill bada med oss. Elefantsälar brukar inte vara intresserade men sjölejonen verkar tycka dykare är spännade typer som man kan leka med.  

Dags att vakna och ta ett morgondopp ! Efter "första frukost" klär vi oss i våtdräkter, full dykmundering inklusive kamera och simmar mot land...Sikten är hyfsad men färgerna rätt blaskiga eftersom solen inte hunnit så högt upp på himlen ännu.

Vi följer botten mot grunt vatten och först händer ingenting.....och ingenting....sedan ser vi ett sjölejon på avstånd. Några minuter senare kommer den första nyfiket framsimmande...lite avvaktande först... 

....men en och annan pose för filmkameran kan man ju bjuda på. Vi märkte ganska snart att det fanns fiskar som också gärna ville vara i centrum.

Snart kommer det fler sjölejon och det är uppenbart att det är "valpar" i varierande ålder som kommer för att kolla in oss. De är helt oemotståndliga och bland det roligaste jag mött under ytan !

De spanade på oss från ytan....

...för att sedan dyka ner rakt på oss...

...och så var leken i full gång. Jag kan inte tro annat än att de gjorde detta för sitt eget höga nöjes skull och för att de var nyfikna på såväl bubblor som dykare. 

Sjölejon testar nya saker med sin mun, det lärde vi oss när vi mötte de stora sjölejonen i Alaska. De biter dock aldrig särskilt hårt. Denna GoPro tyckte de förstås var jättespännade men de bet inte sönder något. Däremot fick ägaren en del intressanta bilder från insidan av munnen och svalget...

Vattnet var fullt av sjölejon i ca en halvtimme och sedan var de plötsligt borta. Kallade mamma in dem för att "nu fick det minsann vara nog med människolek" eller vad hände?...För oss var det i alla fall dax att ta oss tillbaka till båten, äta "andra frukost" och fylla flaskorna för ett andra dyk. Sjölejonen kanske ville komma tillbaka....

Hälsningar Lena

Balboa Park, kaktusträdgården och jakten på de allra minsta

Det var sen eftermiddag och vi tog en promenad i den behagliga sommarvärmen som rådde i San Diego. Vi gick längs ett litet vattendrag och mötte en gammal bekant som satt där och såg lite bister ut. Vi hade fortfarande en och en halv dag kvar innan det var dags att gå ombord på båten och vi småpratade om vad vi skulle hitta på. Det löste sig när det plötsligt svepte förbi en pytteliten fågel. Det rådde ingen tvekan om vad det var, EN KOLIBRI ! Sedan gick solen ner, men nu visste jag vad vi måste hitta i morgon, en park med blommor ! 

Det blev Balboa Park som är en jättelik "urban cultural park" med museer, San Diego Zoo, udda byggnader, flera olika trädgårdar mm. Jag föreslog att vi skulle satsa på kaktusträdgården.

Kaktusträdgården bjöd på ett fascinerande landskap och det började bli rejält varmt i solen fast det bara var förmiddag.

Det fanns också en del blommor bland alla taggiga växter. Kolibrier behöver blommor och vi spanade efter de små fåglarna.

Det fanns dock mängder med intressanta kaktusar att gå runt och titta på och många av dem var mycket gamla.

Plötsligt sveper det förbi något som ser ut som en stor slända och landar i ett träd. Wow, en kolibri ! Nu gäller det att ha tålamod och se vart den här lilla gynnaren tänker ta vägen. De skarpa solljuset ställer onekligen till det men samtidigt får jag väldigt korta slutartider utan att gå upp i ISO. 

Plötsligt lättar den lilla fågeln och landar i kaktusen mitt framför mej. Den började på baksidan men kom till slut fram så mycket att jag kunde få några bilder. Jag hade bara 400 mm (70-200/f 2,8 med 2x extender). Så här små fåglar hade jag inte förväntat mej på denna resa (pelikaner hade jag nog tänkt när jag packade).

Den jobbar på i den taggiga kaktusen och vi njuter av att stå och titta på den.

När man minst anar det är den borta och vi hinner inte uppfatta var den tar vägen. Det går väldigt fort ibland. Vi fortsätter runt bland de udda växterna.

En kolibri sveper förbi ovanför våra huvuden. Reflexmässigt riktar jag kameran mot himlen och döm om min förvåning då det faktiskt blir en skarp bild. Bilden är endast beskuren lite till vänster och i ovankant för att fågeln var nästan mitt i bilden.

Den sätter sej i annan typ av kaktus som är stor som ett träd. Det ser inte ut att finnas några utslagna blommor och den flyger ganska snart vidare....

...till en blomma som jag varit och spanat på flera gånger för den ser ut som perfekt kolibrimat !

Den jobbar på och besöker blommor runt hela grenen. Jag tror den har koll på mej men den verkar inte tycka att jag är hotfullt nära. Jag står så stilla jag kan och rör mej inte ur fläcken.

Det finns inga matare eller annat för att locka till sej dessa fåglar. Bara blommor och vilda kolibrier. Upplevelsen är fantastisk och jag ryser nästan trots att solen får svetten att rinna längs ryggen.

Bilderna ovan är beskurna men jag tog med denna för att visa hur nära jag kunde stå. Jag hade ju bara 400 mm och är evigt tacksam för att kolibrier är så kaxiga fåglar, trots sin ringa storlek.

Dessa blommor är som gjorda för en kolibrinäbb. Det var vad jag tänkte då jag såg denna blomma och vad som fick mej att gå tillbaka flera gånger. Jag kunde dessutom närma mej den från bästa möjliga fotovinkel, med tanke på de skarpa solljuset.

Väldigt törstig och överväldigad av mötena med kolibrierna lämnade vi kaktusparken. På vägen ut blev jag dock "fångad av " denna besynnerliga växt. Den såg nästan ut som att den skulle anfalla om man råkade komma för nära.  

Hälsningar Lena