Att visa respekt i det avgörande ögonblicket

Att fotografera handlar bland annat om att snabbt kunna läsa situationer och att fånga de avgörande ögonblicken av tid när de dyker upp. Men att fotografera handlar även om att bygga relationer, visa respekt och inte tvinga sig på någon med sin kamera.

Det finns några olika skolor inom dokumentärfotografi. I en av skolorna används kamerorna och objektiven som jaktvapen och fotograferna är ständigt på jakt efter nya troféer att visa upp på olika plattformar. En annan skola inom dokumentärfotografi handlar om att visa respekt och att umgås fram sina bilder och precis som i kärlek så tvingar man sig inte på varandra.

När jag fotar umgås jag fram mina bilder. Efter ett tag är det ingen som tänker på att jag har en kamera. Bilderna blir till på lika villkor mitt i brytpunkten av det ömsesidiga mötet. Det är på så vis som jag bygger upp närvaron i mina bilder och jag kryddar dem gärna med en målande text som förstärker och lyfter fram människan i bilden och blåser mera liv i henne, allt för att jag ska kunna ge en så rättvis bild av henne som möjligt.

Jag har svårt för att förstå fotografer som likt utsvultna rovdjur kastar sig över sina byten. I press- och yttrandefrihetens namn släpar de fegt fram sina försvarslösa byten till allmän beskådan. Genom åren har jag fotograferat många utsatta människor men det har alltid skett på deras villkor. De gångerna som jag har låtit bli att fota av respekt för mina medmänniskor är många. Bakom min kamera är jag stark men när man är stark så måste man också vara snäll.

Det var min nyfikenhet på människorna bakom bilden som fick mig att börja skriva. Till dags dato har jag gjort en hel del reportage i text och bild om underbara människor som jag har mött och umgåtts med. En del av de reportagen hittar du här: Reportage om människor i Kina, Lettland och Ryssland 

Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Konsten att stilla en åsiktsstorm

Kanske har du också märkt att du lätt blir missförstådd för det du skriver på internet? Trots att du har vägt dina ord på guldvåg och ivrigt försökt täppa till alla tänkbara missförståndshål slinker ändå både mindre och större missförstånd enkelt igenom.

Egentligen är det inte så konstigt att det lätt stormar och hettar till i debatten på internet. När vi pratar med varandra mellan fyra ögon består vår kommunikation till ungefär 50% av vårt kroppsspråk, ungefär 40% består av vårt tal och drygt 10% består av orden som vi använder. Siffrorna varierar givetvis mellan olika individer, men man kan ändå utläsa att det inte är orden som är den viktigaste bäraren av vår kommunikation.

Kanske är det bästa sättet att stilla en åsiktsstorm på internet att fysiskt ta sig ett snack med sin antagonist. Om vi gjorde så tror i vart fall jag att många dispyter skulle kunna kvävas i sin linda och vi skulle kunna undvika många av de missförstånden och förvecklingarna som vi har en förmåga att trassla in oss i på internet.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reseved.

Bye, Bye Micro 4/3

Nu har gjort slag i saken och sålt min sista Lumix. Att jag har sålt den beror inte på att kamerorna och objektiven är dåliga. Anledningen är att jag helt har förlorat förtroendet för företaget.

För min egen del väger jag in en hel del olika faktorer när jag köper en kamera och andrahandsvärdet är en av de faktorerna. Förr eller senare kommer jag alltid till den punkten då det är dags att byta kamera och ingen vill ju förlora allt för mycket pengar när det är dags för ett byte. Idag går det att få drygt 700 kronor för en begagnad Lumixmodell som kom ut på marknaden för två år sedan och då kostade en bit över 5000 kronor. Att en kamera minskar i värde med 50% på två år både accepterar och räknar jag med men att den tappar 86% i värde på samma tid är helt oacceptabelt för mig.

Tidigare har jag kört med Canon och när jag sålde min Canon EOS 5D Mark II som jag hade haft i två år förlorade jag bara 12% av inköpspriset och jag fick tillbaka det jag lagt ut för min Canon EOS 5D när jag sålde den. Men till skillnad från Canon som säljer ut sitt utgående varulager över en längre tid så slumpar Panasonic ut utgående modeller på marknaden. Detta gör att de rycker undan mattan för alla dem som försöker sälja sin dyrbart införskaffade kameror och objektiv på begagnatmarknaden och det naggar tyvärr även företagets professionella rykte i kanten. Vem vill egentligen köpa nyaste nytt när de vet att de kan köpa kamerorna för en spottstyver efter ett par år?

Jag ska egentligen inte klaga för jag har ändå lyckats med den svåra bedriften att få tillbaka ungefär lika mycket som jag hade lagt ut för min Panasonicutrustning. Men jag vet att det finns dem som har förlorat riktigt stora pengar när de bytt märke. Pengar som de inte hade förlorat om de exempelvis hade bytt från Canon eller Nikon. Det bästa är helt klart att hålla sig till ett och samma märke och vara nöjd med de kamerorna och objektiven som man har och lägga all tid och koncentration på att fånga ögonblick. Men så länge den ultimata digitalkameran inte finns så kommer jag nog att fortsätta att jaga efter den.  Förhoppningsvis kommer den att dyka upp på marknaden inom ett par år och då tror jag att jag kommer att sitta nöjd i fler år.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Situationen för barnhemsbarn i Ryssland är tuff

Jag har precis skrivit klart en artikel som handlar om den tuffa situationen för barnhemsbarn och före detta barnhemsbarn i Ryssland. För drygt två år sedan var jag i Ryssland och jobbade. Där besökte jag bland annat en del barnhem och intervjuade barn, lärare, myndighetspersoner, personal på ett familjecenter och olika representanter för en stor internationell biståndsorganistation. Jag har kvar många av mina kontakter och håller mig uppdaterad med dem genom mailkontakt. Barnhemsbarnens och de föräldralösa barnens situation är rykande aktuellt i Ryssland med tanke på debatten och demonstrationerna mot den nya adoptionslagen i Ryssland som bland annat medfört att amerikanska medborgare inte längre får adoptera ryska barn. I och med att amerikanerna främst adopterade ryska barn med funktionshinder eller andra barn som hade obefintliga chanser att hitta adoptionsföräldrar i Ryssland slår den nya lagen onödigt hårt mot de mest utsatta barnen i det ryska samhället.

Artikeln kommer även att översättas till engelska. Eventuellt kommer jag att publicera artikeln i min blogg. Men hur som helst kommer jag att inom en vecka lägga upp ett bildspel med bilder från ett ryskt barnhem på mitt flickr-konto tillsammans med en kortare text på engelska. Under våren ska jag även försöka ro ett av mina större projekt från Ryssland i hamn och det kommer att ha ungefär samma beröringspunkt som den nyligen avslutade artikeln. Det bästa vore om jag själv kunde åka till Ryssland under våren men det har jag tyvärr varken tid, råd eller möjlighet att göra just nu och det gör att jag får välja det näst bästa alternativet och ställa mina frågor via mail men det går å andra sidan rätt så bra det också. Det är svårare att ta bilder via mail. Men bildmaterialet som jag har från min förra resa är riktigt bra och det behöver inte kompletteras i nuläget.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Ropen skalla lika barnomsorg åt alla

Samhället förväntar sig att alla arbetslösa söker jobb på heltid. Men om samhället förväntar sig att småbarnsföräldrar ska söka jobb på heltid borde de rimligtvis också se till så att vi får ha barnen på dagis(förskola) mer än de lagstadgade 15 timmarna per vecka.

Jag älskar mina barn och är tacksam för att jag har fått spendera så mycket bonustid med dem. Att investera mycket tid med sina barn är den bästa investeringen som man kan göra. Men i och med att jag är arbetslös förväntas det samtidigt av mig att jag söker jobb på heltid. Det är svårt för mig att söka jobb och samtidigt ta hand om mina barn utan att bli pressad och stressad. I och med att samhället förväntar sig att jag söker jobb på heltid tycker jag att det ligger i min fulla rätt att ställa krav på att samhället också låter mig ha mina barn på dagis mer än 15 timmar per vecka så att jag också kan söka jobb på heltid. När barnen har lov har jag inte rätt till någon barnomsorg över huvud taget och vid de tillfällena är det mycket svårt för mig att hinna med att söka jobb.

Jag har själv inte valt att vara arbetslös och tro mig det är det sista som jag vill vara. De som känner mig vet att jag vill arbeta och göra rätt för mig. Jag vill uppleva den där goa känslan över att jag genom mina händers verk har gjort mig förtjänt av de pengarna som kommit in på kontot. Om vi småbarnsföräldrar också gavs samma möjligheter att söka arbete som andra arbetssökande skulle vi givetvis kunna få tag på nya arbeten betydligt snabbare än idag. Småbarnsföräldrar är en stor tillgång på arbetsplatserna, vi är stresståliga har mycket tålamod, är bra på att hantera konflikter samt att jämka samman motsträviga viljor.

Jag är övertygad om att jag skulle haft ett arbete om jag haft samma möjligheter och tid att söka arbete som andra arbetslösa. Som det ser ut idag är småbarnsföräldrar snudd på diskriminerade på arbetsmarknaden. Men det finns ett enkelt sätt att råda bot på det "problemet" och det är att ge alla arbetslösa småbarnsföräldrar rätt till att ha sina barn på dagis mer än 15 timmar per vecka.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.