Nu är säsongen igång

En del var lite torra och det var bara den ljusa tidiga varianten, men det fanns en hel del.

Det blev en hel stekpanna full. Kantarellsäsongen är definitiv igång och bor man på ställen som fått mer regn än vi har finns det garanterat svamp. Bara att ge sej ut i skogen och leta :-)

Hälsningar Lena

Beställningsverk

En kollega till mej, som jag känt sedan vi var kursare, har flera gånger nämnt att hon vill ha en fågeltavla på väggen i sitt stora hus. Hon blev förtjust i mina hägerbilder då de står på snö, dvs fåglarna är "frilagda" på vit botten. När vi började prata om hur tavlan skulle se ut framkom att hon ville ha stående format, minst 60 cm på långsidan och helst med fåglarna flygande på vit eller väldigt ljus bakgrund (inte knallblå). Arten var dock inte häger utan hennes favoritfågel råkar vara tornseglare. Snacka om utmaning! 

Vit bakgrund är inga problem, bara att gå ut en dag då det är mulet. Man vill dock ha väldigt kort slutartid då fåglarna sveper förbi, dessutom måste man överexponera rejält för att få fram något annat än små svarta siluetter. Alltså vill man gärna ha lite sol, inte helt igenmulet. Tornseglare är inte bara snabba i luften, de är också väldigt små (jämfört med en häger). Största utmaningen skulle bli att få bilder som var tillräckligt stora för att göra den typen av utskrift hon vill ha. Om man riktar kameran mot himlen och lyckas få med en tornseglare i flykten blir det oftast som bilden ovan. Den är beskuren till ca halva formatet (av 45 Mp) och blir ju inte alls särskilt bra. 

Anna ville också gärna att jag skulle fotografera "hennes" egna tornseglare dvs de som häckar på hennes tomt under takpannorna på huset. Efter att ha tittat på dem en stund förstod jag var de hade sina bon. Taket är brutet och där kryper de in under pannorna. Men de bromsar inte in förrän de är precis vid taket. elegant av dem, men att fotografera inflygning skulle inte fungera. Då återstår utflygning...

Jo, de kom ut, men det gick väldigt fort och de försvann blixtsnabbt ur bildfältet eller så fick jag med takpannorna i bakgrunden. Frilägg med AI kanske någon tycker men nej, det blir inte snyggt med fågelfjädrar mot en orange bakgrund som man vill byta ut den mot en vit. Möjligen om man väljer att göra svartvitt. 

Men, man kan också ha lite tur...Varje fågelfotograf vet att tur eller slump ibland kan ge precis det man önskar (oftast blir det dock ingenting). Det visade sej att ibland kom tornseglarna in mot sina bon under takpannorna, men i sista stund ändrade de sej och flög inte in.

De vände vid taket och flög iväg, därmed bjöd de på en förträfflig möjlighet att blir förevigade på ett relativt kort avstånd men ändå helt frilagda från taket. 

Dessa kvadrater är visserligen beskurna men de är ändå mellan 3000 och 3500 pixlar längs sidan. 

Anna ville gärna ha en bild med flera flygande tornseglare tillsammans. Det kan man inte åstadkomma annat än med väldigt mycket tur och väldigt många timmar med tornseglare. Men det är ju inte fråga om ett foto till en tävling utan en bild som ska hänga på väggen och tilltala betraktaren. Alltså blir det ett montage av flera bilder.  

Kanske något i den här stilen. Det är i alla fall de i särklass bästa bilder jag lyckats ta på flygande tornseglare någonsin. 

Hälsningar Lena

Glimtar från Island: Hästliv

Under vår rundresa på Island besökte vi Hólars högskola i Hjaltadalur, på öns norra del. De har utbildningar inom områdena aquakultur, naturturism och islandshäst. Vi var där för att bekanta oss med de speciella hästarna som är en stor del av Islands jordbruksnäring, med långa traditioner. Terminen var slut och skolans hästar var släppta på sommarbete. Dessa hästar går visserligen ute året om så det här är väl mer att likna vid sommarlov eller semester. Planket i bakgrunden är ett vindskydd. Det nyttjar hästarna sällan, men om det blåser blötsnö horisontellt kan de eventuellt ställa sej där. 

Genom mitt jobb hade jag fått kontakt med Sigridur Bjornsdottir som är professor på Holar och har samarbeten med mina kollegor. Hon tog emot oss och bjöd på en fantastisk dag. Vi hann inte mer än komma ut i hagen förrän ett helt gäng av de semestrande hästarna kom för att undersöka oss. 

Jag är van vid och har jobbat med hästar men skulle inte känna mej bekväm med att gå ut i en hage med en hel flock (okända) hästar av någon annan ras än just islandshästar. Det är inte för att hästar över lag är ute efter att skada en, men det är lätt att de gnabbas med varandra och plötsligt hoppar någon åt sidan eller skickar iväg en spark. Om man då står i vägen gör det ont. Islandshästar är dock lugna och sällskapliga på ett helt annat sätt.

Några av dem ville absolut vara med på en selfie, här med min sambo.

Visst kan de också gnabbas och kicka lite som dessa två, men en islandshäst som gör det bland människor eller som har ett temperament som inte passar, har genom tiderna sorterats bort. Det har gett lugna hästar med en sällskaplig natur som det är väldigt lätt att tycka om.

Vi kan sålunda ha en avslappnad och mysig stund i hagen, höra Sigridur berätta om högskolan och hur hästarna lever här. Jag noterar märkningen på deras ryggar. Det är högskolans egen symbol. Märkningen görs numera inte med brännjärn utan man använder en teknik för frysmärkning.  

Vi får också se hästar på bana. Islandshästen är känd för att ha fem olika gångarter. Förutom skritt, trav och galopp har det också tölt och pass. Här är det Sigridurs dotter som visar tölt. Det här är snabbt tölt och det går verkligen undan. För de av er som provat rida islandshäst vet ni att det är förvånansvärt bekvämt att sitta på en islänning som töltar. Dock brukar det inte vara riktigt i det här tempot om man rider på "turhästar". 

Det är mindre vanligt att man galopperar när man är ute på en tur med islandshäst, men visst går det. Här kommer en "sagofärgad" liten drömhäst i full galopp.

Det här är pass, eller flygande pass, och här går det verkligen fort. Jag kan inte minnas att jag sett detta IRL förut. Det är en krävande gångart som inte alla islandshästar behärskar och det är mer en tävlingsgren än något man använder praktiskt. Pass utförs på en rak bana som är 250 m och går fortare än galopp. Vi hade nog lite tur att det råkade vara ett ekipage på banan som behärskade detta och att vi fick se ett par vändor. 

Efter en trevlig lunch hemma hos Sigridur med mer hästprat gick vi till hagen där en del av familjens egna hästar går. Det var ston med årets föl och del unghästar. Ingen snack om att dessa två inte skulle vara släkt med varandra. 

Initialt använde jag mitt 100-500 mm objektiv för jag ville ha bilder på hästarna då de interagerade med varandra, utan att de distraherades av att vi var där. Här ett föl som gosar med en unghäst. 

Just dessa två var verkligen kompisar och det var inte alls ovanligt att fölen hade den här typen av kontakt med andra hästar än deras mamma. 

Visst fyllde 100-500 mm objektivet sin funktion, men efter en stund i hagen kändes det aningen överflödigt. Det här stoet kom t o m fram och talade om för mej att jag skulle fota hennes föl istället för de som gick en bit bort. Den här lilla krabaten var senaste tillskottet i flocken och kom till världen två dagar innan vårt besök. Foto: Fredrik Gihl.

Den här hade också åsikter om valet av motiv eller så ville den bara hjälpa mej att fokusera, vilket kan vara en utmaning när en mule puffar på hela utrustningen. Foto: Fredrik Gihl.

Dessa hästar avgudade Sigridur. Den här unghästen fick inte längre gosa med sin mamma för hon hade ett nytt föl. Men det går lika bra med en människa och just de som nyligen blivit avvanda (hästarna får sköta det själva) var extra sällskapliga av sej. Om ni tycker den ser tufsig ut beror det på att den fortfarande inte har tappat all vinterpäls.

Fler som ville vara med på en selfie. 

Det är fint att vara häst här. De har fått en bal med hösilage för betet har inte riktigt kommit igång ännu och stona med föl behöver äta ordentligt. Familjen har ca 80 hästar och till sommaren kommer en del av dem att få beta i en dalgång tillsammans med hästar från andra gårdar. De föser dem dit till häst och hämtar sedan hem dem på hösten med samma teknik.

På Island betraktas islandshästen med kärlek och vördnad då hästarna funnits på ön i över 1 200 år. En islandshäst som lämnat Island tillåts aldrig att återvända, eftersom det finns en risk att de kan bära på sjukdomar. Inga hästar får komma till Island och islandshästen är därför en av de mest renrasiga hästarna i världen, då de varit fria från inblandning av andra hästraser i över 800 år. 

Att ha hästar på Island är en livsstil och en självklar del av det isländska lantbruket, precis som fåren. Förutom att man rider sina hästar själva är de populära inom turistnäringen och det hålls givetvis speciella tävlingar och mästerskap med dem. Islandshästar exporteras dessutom till andra länder.

Något som kanske kan kännas lite främmande för oss och även andra kulturer är att de också äter dem, inte bara gamla och skadade, utan hästar hålls för köttproduktion. Hästfilé eller biff på restaurangmenyn såg vi flera gånger. Sigridur berättade också att de åt hästkött ganska ofta. Det har man gjort i alla tider. Vi såg dessutom väldigt få nötkreatur under vår resa runt ön, även om det finns några här och där av både mjölk- och köttraser.

Snart ska dessa hästar drivas till sitt fjällbete och leva i en stor flock tillsammans med en massa andra hästar. Vi tackade Sigridur för allt vi fått veta om islandshästar och alla de fina djur som vi fått möta. Vi upplevde båda att samvaron med hästarna var en höjdpunkt under vår resa och något som vi absolut inte fått om vi bokat en ridtur hos en kommersiell aktör. Vi har ju dessutom helt olika erfarenhet av ridning.

Från Holar hade vi bara en etapp kvar och det var raka spåret till Reykjavik. Vi mötte regnet efter ca en timme och sedan strilade det ner ända fram till hotellet i huvudstaden.

Hej så länge,

Lena

Glimtar från Island: Värme från jordens inre

Jag såg det redan innan vi hade landat. En klarblå pöl och bolmande rök som såg ut att komma från marken. Vårt första stopp efter att vi landat och hämtat ut hyrbilen i Keflavik. Ett geoterminskt område som hette Gunnuhuver. Det regnade men röken och färgerna lockade oss ut ur bilen.

Vår första upplevelse av hur värme från jordens inre pyser ut i svaveldoftande moln. Det ser ut som ett landskap från en katastroffilm. Under vår resa runt Island fick vi se åtskilliga bolmande rökplymer, ibland mitt i naturen som i övrigt var grön eller på kargare platser där hela marken var så varm att inget kunde växa. 

Den mest spektakulära platsen vi besökte ligger utanför Myvatn och där har precis Per Hortlund passerat, vilket han visade i sin senaste blogg. 

Platsen heter Hverir och ligger i ett av de geotermiskt mest aktiva områden på Island. Marken är privat och markägaren tar ut en parkeringsavgift som är högre än på många andra ställen vi stannade vid. 

Det här stället för tankarna till något utomjordiskt. En apokalyptisk miljö där ingenting kan leva, i alla fall inget som vi kunde se. Det småregnade och färgerna var magiska. 

Lervällingen puttrade friskt i grytan.

Här har jag försökt få med någon person här och där på bilderna, för att ge lite perspektiv och skapa en bättre uppfattning om hur stort området är. På håll kan man se att det ryker ur marken på flera ställen längre bort, utanför besöksområdet.  

Här ställde jag mej mitt i röken. Vinden gav mej denna vy ett kort ögonblick innan jag var helt innesluten i röken igen. 

Från Hverir körde vi till Krafla. Det är en kaldera dvs stor kittelformad fördjupning i jordskorpan som bildas då en vulkan med en flera kilometer stor diameter kollapsar. Första turen upp hit var det dimma så vi såg ingenting, men vi körde hit igen (parkeringsavgiften gällde ett dygn). Bilden är ett panorama av fyra bilder. Jag kunde inte få med detta på en bild trots att jag hade 16 mm på kameran. 

Det var inte bara den blå pölen här uppe som var intressant. Från en närliggande plats kunde man blicka ut över Krafla geotermiska kraftverk. Island tar 30% av sin energi från den geotermiska aktiviteten (resten är vattenkraft). Kraftverket har två stycken 30 MW-turbiner som drivs av geotermisk ånga från 18 borrhål i bergsområdet Suðurhlíðar. Det pågår även forskningsprojekt som undersöker möjligheten att borra direkt in i aktiva magmakammare, för att utvinna ännu högre energimängder. 

Terrängen är full med rör ner till kraftverket och grusvägar, vändplaner etc har anlagts genom området. Energin må vara förnybar men den gör också avtryck i naturen på sitt sätt. Kostnaden för att anlägga den här typen av kraftverk är också initialt mycket hög.

Hej så länge,

Lena

Rapport från Plommonvägen + Sting

Peter rapporterar regelbundet från sina odlingar i såväl södra Sverige som Danmark och Stig visade nyligen blomsterprakten i Lindesberg, så jag tänkte det kunde passa med en glimt från en Uppländsk trädgård i slutet av juni. Växthuset är frodigt men ännu inte en djungel. Två stora tomater av sorten taxi har fått flytta ut och bakom blommorna till höger står två stora aubergineplantor, som blommar men ännu inte har börjat ge några frukter.  

Om jag tar en bild från hörnet av vår stora altan får jag även med potatisen till vänster och vitlöken till höger. Det vita bågformade tältet är sprängfyllt med grönkål, svartkål och brocolli. Bakom vitlöken döljer sej också andra godsaker men det kommer jag till senare. Rosorna blommor för fullt.

Vi har precis börjat skörda de gula tomaterna taxi. Riktigt goda och större än jag förväntat mej. Vi har massor med gurka och äter färsk gurka till varje måltid samt som tillbehör till varje matlåda. Längst till höger är det ampelgurkor (Hopeline) som hänger från snedtaket i växthuset. 

De första västeråsgurkorna skördade jag för två veckor sedan och jag har hunnit med att skörda några till. Det blir både saltgurka och ättiksgurka som räcker hela året, samt några extra burkar till sambons föräldrar. 

Vi har också små röda tomater på en planta av sorten Vilma. Dessa sådde vi extra tidigt för att få tomater före midsommar.

Paprikan växer, chilin som vi övervintrat har mogna frukter. De är inte starkare än att man kan äta dem med ost i, om de får ligga i ugnen en stund. De går också att grilla. Squashplantorna frodas på ett nytt ställe där vi tidigare haft potatis. 

Bakom vitlöken har jag en ställning med klättrande sockerärtor och de har vi nyligen börjat äta av. Det växer också väldigt frodig dill mellan vitlökarna och lite här och där. Dill tycker jag är svårt att lyckas med och jag har därför dill i två stora krukor. Förra året tömde jag jorden från dessa krukor i denna rabatt och plötsligt började det dyka upp dill här och var. Den är grövre än någonsin och ger fina kronor till mina gurkinläggningar. Så går det om dillen själv får välja. 

Bakom sockerärtorna har jag mitt kryddland med allt man kan tänkas behöva i köket utom oregano. Det sprider sej så sanslöst att jag inte vill odla det annat än möjligen i kruka. Annars finns här salvia, två sorters persilja, timjan, rosmarin, gräslök, dragon (som övervintrar!), koriander och mynta. Koriandern har frösått sej från förra årets planta som fick blomma. 

Vi har ju även sallad, en hydroponisk odling som min sambo gillar att pyssla med (extremt lite underhåll när plantorna är på plats). För flera veckor sedan upptäckte jag en pytteliten vårtbitare i denna sallad, som inte var så stor då heller. Vi skördade något blad varannan dag och jag noterade att jag ofta såg den lilla gröna varelsen. För ca tre veckor sedan tog jag en serie bilder på hen och stackade bilden ovan. Då hade den ömsat och blivit större. Vi kom överens om att den skulle få stanna om den bara gjorde små hål i salladen. Sedan en natt kom råbocken. En ung slyngel som antagligen varit i vår trädgård under vintern med sin mamma. Den provsmakade på mina blommor, sockerärtplantorna samt att den glufsade i sej stora delar av isbergssalladen. Vårtbitaren var borta, uppäten mest troligt. 

Tills i helgen. Salladen har delvis repat sej och jag skulle plocka några blad. Då hittade jag vårtbitaren (jag är säker på att det är samma :-). Den satt i skuggan under ett blad och hade precis ömsat. Resterna av det gamla skelettet låg på bladet. När jag kollade senare hade den ätit upp en del av det bladet samt sitt gamla skal. Jag vet hur stora de blir men jämfört med ett rådjur är den ändå rätt blygsam i maten. Eftersom den överlevde rådjursattacken får den förstås stanna.  

Helgens stora begivenhet var ändå Sting 3.0 i botaniska trädgården i Uppsala. Han har hunnit bli 75 år men det märktes inte under den 95 minuter långa spelningen. Ca 10 000 åskådare hade samlats denna varma sommarkväll för att avnjuta hitlåt efter hitlåt. Man fick förstås inte ha med sej en riktig kamera, så ni får en bild från sambons mobil (som är mycket bättre än min).  

Hälsningar Lena