Något som man bara gör när man är ledig...

Jag är ju ganska matlagningsintresserad och när jag är ledig kan jag passa på att göra något i köket som tar tid. I synnerhet som SMHI utlovat mer än 10 mm regn (säkert) denna dag. Jag började med de första ingredienserna som var hackad gul lök, vitlök och selleri.

Sellerin kom från vår egen odling och var frodigare än jag hade koll på. De växer tillsammans med broccoli och grönkål. Eftersom dessa plantor är täckta med duk har jag inte så bra koll. Nu fick jag se att det fanns mer än jag anade.  Antagligen på bekostnad av grönkålen som var mindre än de brukade vara så här års.

Ingredienserna till första "fyllningen" är enligt ovan. Från vänster strimlad vitkål, selleri, gul lök och vitlök, blomkålssvamp i smör (istället för shiitake, för det var något jag hade i frysen), böngroddar samt brynt kycklingfärs (400 g). Allt  hamnar till slut i samma panna och då tillsätter jag tunna glasnudlar (vermicelli) samt smaksätter med riven ingefära, fisksås och japansk soja. Den här röran ställer jag åt sidan för att svalna.

Nästa omgång innehåller, från vänster: brynt finstrimlad vitkål, riven morot, purjolök, hackad vitlök och chili, smörfrästa trattkantareller samt 500 g brynt vildsvinsfärs.  Slutligen blandar jag i samma typ av glasnudlar som ovan tillagade enligt anvisningen (sönderklippta). Allt detta blandas i en stor kastrull och smakas av med ostronsås, japansk soja samt salt och peppar. 

Jag behövde också tunna degplattor och dessa hade jag köpt en asiatisk livsmedelsbutik i Märsta. Storleken jag valt är  21 x 21 cm och det är 40 plattor i ett paket. Vis av erfarenhet hade jag nu sett till att jag hade tillräckligt med fyllning för att använda alla plattorna. De säljs frysta och man kan inte frysa dem igen om de varit tinade. Därför testar jag två olika fyllningar denna gång. 

Det ska alltså bli vårrullar. För att göra en rulle lossar man ett tunt ark med deg, resten förvarar man under en fuktig handduk (till vänster). Man placerar en ansenlig mängd fyllning på degen och viker sedan över den nedersta hörnet. Därefter viker man in sidorna och rullar ihop degarket med fyllningen till en perfekt vårrulle. Man försluter rullen genom att använda majsstärkelse utrört i vatten på den sista fliken av degen.  Det "klistret" kan man se under skålen med vitlök (centralt) på denna bild.

Man placerar sina färdiga vårrullar på en plåt med bakplåtspapper och penslar dem med rapsolja. Sedan bakar man rullarna i 17 minuter, 225 grader (varmluftsugn). Det här är en stor finess med detta recept. Oftast ska vårrullar friteras i olja, men det innebär att hela huset kommer att lukta restaurangkök i dagar efteråt. Jag skulle aldrig fritera 40 vårrullar i mitt kök, inte ens mitt i sommaren när jag kan ha korsdrag.  

Vårrullarna blir perfekta, lite krispiga och inte överdrivet flottiga. Jag serverar dessa med en asiatisk gurksallad (till vänster), för vi har ju mängder av färsk gurka just nu, samt en sås av japansk soja, fisksås, limesaft, sesamolja, socker, hackad chili och vitlök plus finhackad koriander. Den får man drälla på efter behag då man skär upp vårrullarna. 

Det tar minst fyra timmar att göra 40 vårrullar, plus extra tid för att fyllningarna ska svalna något innan man gör själva rullarna. Men det blir verkligen goda och vi har nu två olika sorter i frysen när vi återgår till ordinarie arbetsrutiner. Det här gör man bara om man är ledig :-)

För övrigt kom det inte en droppe regn över Knivsta denna dag.

Hälsningar Lena

Fisktärnor och tornseglare

Förra veckan var vi på besök hos svärföräldrarna som har en stuga på Vindö (Stockholm). Jag tog en promenad ner till småbåtshamnen och mötte det lokala gänget med fisktärnor. 

Mycket eleganta fåglar som inbjuder till high key lek mot den vita bakgrund som molnen gav.

Jag gillar att det blir i stort sett svartvita bilder med enbart en röd näbb och eventuellt att man kan se de röda fötterna.

Det blev också några bilder med klipporna och havet som bakgrund. 

Jag bommade dyket, men den kom in lågt och tog en fisk i farten såg det ut som. Annars dyker de ju från höjden och då brukar man kunna fånga en del på bild. 

Varje dag hemma i trädgården flyger nu tornseglarna med sina telningar i yra cirklar under ljudliga pipande. Jag har flera gånger tänkt att jag borde ta ut kameran med 100-500 mm och se vad jag kan fånga på bild. Ikväll gjorde jag det och det är minsann inte lätt.

Kameran riktad rakt upp och jag följer fågeln tills den inte längre är i bild. Det är inte så svårt, men avståndet är alltid långt fast de flyger in på lägre höjder ibland. Rejält beskuret förstås, även första bilden var det.

Den här kom rakt mot mej och jag satte första bilden, sedan kom den visserligen närmare men då tappade den också i skärpa. 

Vad jag egentligen ville göra var ju att ta bildserier för att sedan försöka montera ihop dessa så man förstår hur fågeln flyger. Här är det nog mest förvånande hur olika ljuset träffar fågelns vingar när den flyger.  Det var halvklart vid tillfället och bilderna är medvetet överexponerade för att visa fåglarna mer än bara som siluetter.  

Här tyckte jag det var intressant att se hur fågeln använder stjärtfjädrarna. Bilderna är tagna med en hastighet av 12 per sekund, slutartid 1/1600 eller 1/2000, bländare 7,1 och ISO 640. De två sista bilderna består av lika många bilder som det är fåglar.

Hälsningar Lena

Semestern rullar på...

Vi är nu i andra halvan av juli och alla mina övervintrade pelargoner blommar för fullt, plus årets nya som är den lila till höger.

Semestern rullar på och det serveras en mangomartini i växthuset lördag kväll. Men, innan det har flera kilo röda vinbär och  krusbär plockats av hemma i trädgården. Parallellt plockade jag hallon och svarta vinbär hos en kollega. Det gäller att ta till vara allt gott man kan just nu. 

Förhållandena för kantareller är inte så fantastiska som förra året (än), men varje tur till mina svampställen har genererat en stekpanna med de gula godingarna. Jag hittade också karljohansvamp idag, men de var alla maskätna. 

När de egna odlingarna börjat producera grönsaker passar det bra att gör en "Swedish bowl" med blandade grönsaker på en bädd av gula ärtor och matvete, smaksatt med persilja och gräslök. Vi toppade med squash, kantareller och en bit kycklinglårfilé denna gång, men man kan välja vad man har tillgång till. Bönor och sockerärtor serveras till varje måltid.  

En sval morgon med vattendroppar på ärtblommorna...

Innan man vet ordet av har man mer sockerärtor än man kan äta upp. Det är visserligen ett trevligt problem men likväl något som man måste hantera på semestern. 

Sambon skördade vitlök och årets skörd hänger nu i garaget för att torka. Så här stora vitlökar har vi nog inte fått något år tidigare och jag ser att vårt årsbehov är säkrat. 

En höjdare på middagsbordet blev det första egna koket av mandelpotatis. Vi åt dem med varmrökt lax (sambon rökte på grillen) samt sockerärtor, gröna bönor och en gräddfilsås laddad med dill, gräslök och persilja. Potatisen var godast.

Jag har fortfarande kontroll över squashplantornas produktion och tomaterna, men färsk gurka får jag ge bort till grannar. Den mognar just nu i ett tempo vi inte hinner äta upp, även om det är små slanggurkor.  

Det häckar vråkar bortåt Vassunda, ganska nära oss "fågelvägen". Nu kommer de ibland flygande över tomten högljutt pipande. Oftast två eller tre tillsammans, men jag har även sett alla fyra. Vi har också familjeflockar med tornseglare som drar förbi på olika höjd och de ska jag utmana med telet på kameran  en dag. 

Hälsningar Lena 

Fjärilsstigen i Uppsala

I naturreservatet Hågadalen-Nåsten i Uppsala finns en fjärilsstig som är tre kilometer lång. Där finns det möjlighet att se 59 olika arter av dagfjärilar och bastardsvärmare, enligt informationstavlan vid parkeringen. Eftersom jag har semester bestämde jag mej för att gå längs stigen en dag då det var ganska soligt, varmt och inte så mycket vind, för att öka möjligheterna att se många fjärilar och även fota dem. Den första personen jag mötte var en fotograf...

Det blommar vackert längs stigen som går genom väldigt varierat landskap med både jordbrukslandskap och skog. Det som blommar gult på första bilden är inte käringtand utan lucern. Foderlucern är lila men det finns många arter och här blommar den med gula eller gulvita blommor med inslag av lila. Otroligt vacker. Citronfjärilarna gillade dessa blommor och den vita som kanske är en kålfjäril.

Citronfjärilar gillar även rödklöver (eller skogsklöver) och de blommade på många ställen längs stigen.

Jag är mycket dålig på att artbestämma fjärilar och man måste ju dessutom ha bilder på hur de ser ut på undersidan. Blåvingarna kan jag inte skilja åt men de gnistrade vackert där det fanns små öppna gräsplättar längs stigen genom skogen. 

De varierade miljöerna, med sina speciella blommor, passar inte bara olika fjärilsarter utan ger också väldigt olika bakgrund. Ibland blev det trängsel på de "godaste" blommorna, här en åkervädd om jag inte tar fel. Fjärilarna är någon sorts gräsfjäril, två olika arter ser det ut som. Det finns möjlighet att se sju arter längs stigen.  

Tistlarna attraherar pärlemorfjärilar och en hel del andra insekter också. 

Jag gillar också vissa typer av blommor och den här bilden kom med mer för vickern än för blåvingen. Jag är mycket svag för olika ärtväxter. 

Den här vackra ärtväxten stod i skogen, där det var ganska mörkt. Den finns inte i min flora men jag tror Stefan har visat något liknande. Det kan möjligen vara någon form av foderväxt som med hjälp av fåglarna hamnat här. 

Ibland fick fjärilarna trängas och de fick även konkurrens av andra insekter. Tistlarna var väldigt attraktiva. Notera att det är två olika sorters pärlemorfjärilar eller så är den främre en skogsnätfjäril, jag vet inte. Det finns åtta pärlemorfjärilar att välja på i bildfoldern som man kan plocka med sej vid parkeringen.

Det fanns som sagt många andra insekter och dessa råkade fastna på minneskortet då de stora trollsländorna absolut inte ville vara med på bild. Här är det alltså våtmark och jag står på en spång.

En lysande gul fibbla i skogen visar sej också innehålla små liv. Arter som jag är ännu sämre på än fjärilarna. 

När jag börjar närma mej slutet på den tre kilometer långa stigen (där man vänder och går tillbaka) hittade jag den första bastardsvärmaren. Här får den posera med vad jag tror är en mindre tåtelsmygare till vänster. 

Jag hittade dem bara på ett ställe. Vackert blåskimrande med rödfläckiga vingar, kan vara en mindre bastardsvärmare (rätta mej gärna om jag har fel).

Avslutar med en lysande guldvinge. En liten fjäril men den lyste vackert och jag såg den på långt håll. Avsätt minst fyra timmar om ni har vägarna förbi Uppsala och vill spana på fjärilar. Ta med fika, det finns lämpliga ställen att sitta på. Jag har inte inkluderat alla fjärilar jag såg i denna blogg, dock hittade jag ingen nässelfjäril eller påfågelöga, två arter som jag faktiskt känner igen.

Hälsningar Lena

Det randiga djuret i skogen...

Efter en helg tillsammans med sambons familj på Värmdö var jag ivrig att komma ut till mina kantarellställen för att kolla läget. Jag tog med en kamera och valde 100 mm makro, för det kunde väl vara lämpligt för svampar och annat smått i skogen tänkte jag. Redan innan första potentiella svampstället ser jag att något rör sej i grönskan och upptäcker en ung grävling som nosar runt i växtligheten. Jag suckar över mitt val av 100 mm makro men grävlingen har inte upptäckt mej...

Jag har rejält med pixlar i min Canon R5, så jag vet att jag kan beskära bilderna (första bilden är kraftigt beskuren).  Jag släpper svampkorgen och står stilla för att kolla vad grävlingen tänker göra. Den lufsar runt i grönskan och kommer faktiskt mot mej. Vinden är till min fördel och den ser ju inte så bra, har jag läst någonstans. Det verkar stämma. 

Den verkar inte heller höra så bra för jag kan smyga fram några steg och den har fortfarande inte upptäckt att jag är där. Kameran är ju tyst så det är inte ett problem. Jag försöker sätta mej på huk för att få en finare vinkel eller kanske en glimt mellan växtligheten, men det är för mycket ormbunkar och annat. Dessutom vill jag inte röra mej mer än nödvändigt. 

Här stelnar den till och jag tror att den börjar ana oråd. Den står helt stilla en stund och kikar ut under grenen. Jag avvaktar och rör mej inte ur fläcken. 

Sedan lyfter den svansen och lämnar en hög...antagligen doftmarkerar den också. Den är uppenbarligen inte överdrivet stressad av min närvaro, men jag ser att den vet att jag är där.

Den här bilden är obeskuren och kan ge en viss uppfattning om hur nära jag var. Den lyfte på svansen i flera riktningar. 

Sedan lufsade den iväg med något raskare steg och jag såg hur den försvann bort mot skogen. Jag står kvar och ser den grå rumpan försvinna i växtligheten. Ett mysigt möte med ett djur som jag oftast bara ser påkörda vid vägkanten.

Huvudsyftet med den här skogsturen var ju att kolla in kantarellställena och visst fanns det en del att skörda. Några stod väl dolda och dessa hittar jag bara för att jag vet att det brukar finnas kantareller just här. Det är också den tidiga, bleka men knubbiga varianten, som ger mycket i korgen när man hittar dem. 

De här lyste dock på lång väg och trots att det här är bredvid en ridväg hade ingen varit där och plockat ännu. En del var ganska små och de fick stå kvar. Jag behöver inte mer gula kantareller i frysen utan plockar mest för att det är roligt. Det blir också fina presenter.

Det blev inte en full korg men det är tidigt på säsongen ännu. Mötet med den unga grävlingen var mer spännande än svampen och nästa gång jag åker till skogen kommer jag förstås att bära ett tyngre objektiv med större brännvidd. Men vad är chansen att jag möter grävlingen då...?

Hälsningar Lena