B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

En tur i Tanto och fotoutställning

I lördags tog jag pendeltåget till Stockholms södra, promenerade till Tantolunden och gick runt bland kolonistugorna. Allt var igenbommat, stängt och nedvissnat. Vinter i odlingslådor och rabatter, men utan snö. Det här fågelbordet är i behov av lite upprustning, eller totalrenovering kanske är mer rätt. 

Vintergrön och mönsterklippt. Det här var nog den tjusigaste trädgården jag såg. Trädgårdsodlingar ska vara vissna nu och löven bruna, men här fanns en avdelning som var imponerande i både färg och form. Just när jag tagit den här bilden hörde jag ett högt skränigt läte...

Nästan rakt ovanför satt en nötskrika i ett träd.

Det kändes som att vi fick ögonkontakt helt kort. Antagligen var det ljuden från kameran som den tyckte lät intressant.

Sedan återgick den till att leta efter något ätbart på trädgrenarna. Det var ju hög tid för lunch.

Jag gick upp till toppen av Tanto och tittade ut över Stockholm. En äldre man med en glad liten pudel informerade mej om att det här är Stockholms finaste park. Hunden la en tennisboll mellan mina fötter och satte en tass mot mitt ben när jag inte reagerade tillräckligt snabbt.  

Hunden sprang efter bollen och skatan flög bort över Stockholm. Ett kort och trevligt möte med en man och hans hund. En stockholmare som hade tid att prata en stund. 

Jag promenerade ner mellan kolonistugorna och mot Timmermansgården.

Där var det vernissage för en fotoutställning där bl a Bengt var en av utställarna. 

Bengt var förstås på plats och inbegripen i en diskussion när jag kom. 

De som ställde ut hade gått en kurs tillsammans på Fotografiska + någon extra person som hade blivit tillfrågad. Det var ganska olika bilder som visades.

Det här blev min favorit på utställningen. Rosten såg så äkta ut att jag hade inte blivit förvånad om den färgat av sej på mina fingrar om jag rört vid bilden.

Björn B kom också förbi och till höger hänger Bengts bilder tagna på Fårö i november. Gotland kan bjuda på fina motiv även under den mörka och blöta årstiden.

Hälsningar Lena

Postat 2023-01-29 20:35 | Läst 271 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Riggat ny matning

I helgen har vi ställt iordning en ny matning genom att flytta en frömatare närmare tomtens kant och mot skogen. Förut har vi haft en flera meter hög häck av syrener där och även om småfåglarna tyckte om att ha dessa buskar som inflygning blev det dålig bakgrund om jag fotade dem. Det mesta av syrenerna är nu kapade i knähöjd. Jag hoppas locka fram en del arter som jag sett i skogen bakom vårt hus och som inte, eller väldigt sällan, kommer till mataren i trädgården. En blåmes var först på "fotoplatsen".

Talgoxen kom snart efter. De två vanligaste arterna vi har och som ständigt äter vid de andra två matställena. Jag fotar från vardagsrummet så det är bekvämt. Tyvärr väldigt mörkt vid detta första test. ISO 5000 på de flesta bilderna. 

Nötväckan gillar att komma och hämta frön. Tyvärr förstörde jag all frost på mossan och pinnarna när jag arrangerade detta. Jag skulle gärna se lite snö på denna plats och helst även en gnutta sol i skogen bakom. Det tar tyvärr minst en månad eller mer innan solljuset når hit, inte idealiskt men det är vad jag har tillgång till, om jag inte bygger en skogsmatning med "utesittning". 

Jag har också riggat en del inflygningspinnar. 

Vi har flera hackspettar som kommer in i trädgården och de var även snabbt framme vid denna matning. De häckar nära vårt hus och vi brukar även se deras ungar under sommaren.

Det tog bara en timme så kom den första efterlängtade gästen. Tofsmesarna kom förut till talgblocket utanför köksfönstret, men de senaste åren har vi bara sett dem enstaka gånger. Vi har dock hört dem i skogen så de finns fortfarande i närheten. Den satte sej först i resterna av syrenerna och då blir avståndet lite för långt, dvs bilden är kraftigt beskuren.

Den landade ofta direkt i mataren men det blir ju inte så snyggt. Men efter ett tag hittade den också en av inflygningspinnarna. Nu har jag trimmat bort den utstickande pinnen till vänster. När småfåglar satte sej på den blev det mer pinne än fågel. 

Vi har förstås också ett helt gäng koltrastar. Den här är extra kul för de vita fjädrarna gör att man kan känna igen den som individ.

Det är en kaxig kille som ofta tog fotoplatsen i besittning och glufsade i sej frön som ligger bakom pinnen den sitter på.

Den här dök upp sent på eftermiddagen, när ljuset började avta. Den har en vit stjärtpenna och en del vita små fjädrar på huvudet. Jag trodde först att det var snö, men det är bara prickarna på näbben som är det. Den vänstra pinnen ska riggas på ett annat sätt. Det är detaljer som man inte ser förrän man börjar fota och inser hur fåglarna landar.

Avslutar med en koltrast som jag gillar trots att den är mörk. Du vill jag ha helg igen så jag kan spana genom fönstret och se om någon mer av skogsfåglarna vågar sej fram. Vi upptäckte på söndag kväll att rådjuren också hittat fotoplatsen och slickade tacksamt i sej de frön som låg kvar. Bara de inte river mina arrangemang kan jag nog leva med det.

Hälsningar Lena  

Postat 2023-01-26 07:46 | Läst 220 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Frasigt frostigt

Söndagen inbjöd faktiskt till en fotopromenad även om det var mulet. Det var förstås rimfrosten som lockade ut mej, eller dimfrosten som det visst heter. 

Det var fortfarande spår av dimma då jag gick ut. Vackert var det i alla fall.

Alla träd och buskar hade värsta taggarna, men de rasade lätt av den minsta vindpust.

Här huserade en gröngöling som jag både såg och hörde flera gånger. Den ville dock inte vara med på bild.

Mats skrev i sin blogg att det var nästan som att naturen var svartvit. Det hade jag också kunnat skriva om det inte vore för den här domherren. Det satt tre stycken i toppen på ett träd, tyvärr lite för högt upp. 

Det jag letade efter var skator, en mycket vanlig fågel men väldigt lurig och inte satt det några där jag ville ha dem. Till slut, efter två timmar och när jag kom hem till min egen gata, hittade jag en i en björk. Det var den här typen av "svartvitt" motiv jag var ute efter på denna promenad, återigen satt fågeln lite för högt.

Nu är dimfrosten borta.

Hälsningar Lena

Postat 2023-01-24 17:38 | Läst 199 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Mantamöten

Jag visar helst nytagna bilder i bloggen men så här års blir det inte så mycket nytt. När jag grävde i arkivet efter olika hägrar hittade jag bilder från en dykresa utanför Mexikos västkust, till en plats som heter Socorro. Där mötte vi bl a mantor och jag insåg att det var ganska få av bilderna på dessa bjässar som jag visat förut (det var ju hajar som var resans huvudsyfte). 

Mantorna är gigantiska och vuxna individer mäter drygt 5 meter från vingspets till vingspets. När de passerar över huvudet är det som att solen plötsligt går i moln. De rör sej som en stor mörk filt genom vattnet, men med ljus undersida. Två sugfiskar åker snålskjuts på denna. 

Mantorna är broskfiskar och släkt med hajar men de lever på små djur som de filtrerar ur vattnet och är mycket fredliga varelser. Storleken gör att det är få akvarier som kan hålla dessa djur i fångenskap och det finaste sättet att se dem är förstås att dyka med dem.

Den här mantan har två sugfiskar som åker med på ovansidan. 

Mantorna är inte rädda för dykare och ibland kommer de väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye zoom och ibland svepte de stora djuren tätt inpå.

Även om många djur i havet inte är rädda för dykare så kan bubblorna uppfattas som skrämmande. Med mantorna var det tvärt om. De verkade gilla våra bubblor och simmade gärna ovanför dykare. Flera gånger hade vi fem, sex gigantiska mantor som simmade runt och över oss under hela dyket. 

Kanske kittlade bubblorna lite extra och lockade de stora fiskarna att svepa över oss gång på gång. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Varje kväll på båten fick vi uppleva fantastiska solnedgångar. Inga nattdyk på denna resa, för mycket haj som jagade. 

Istället såg det ut så här efter middagen. Alla dykare var inte fotografer men de flesta satt och tittade på dagens bildskörd. Sedan gällde det att ladda alla batterier som behövdes till nästa dags dykning som började strax efter soluppgången. Det finns ingenting som får frukosten att smaka så gott som ett 60-minuters dopp i havet. 

Hälsningar Lena

Postat 2023-01-22 21:01 | Läst 256 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Det finns många olika sorters hägrar, del II

När jag började samla ihop bilder på olika hägerarter från resor vi gjort trodde jag inte att det skulle bli så många att det krävdes två inlägg för att visa dem. Det blev kanske för många bilder ändå, med tanke på tidigare diskussioner här, men jag valde att göra så i alla fall och har ni tröttnat kan ni ju bara hoppa över detta. Bilden ovan visar en vithuvad häger (Egretta novaehollandiae), eller White-faced heron, som felaktigt ibland kallas gråhäger. Den finns i stora delar av Australasien och den här bilden är tagen i Western Australia. De är slankare och lättare än en gråhäger och väger drygt 500 g.

Arten är vanlig och vi såg dessa fåglar många gånger i Australien, ungefär på samma typ av platser som jag hade förväntat med gråhäger. Även som här, i en damm i en mindre park i Esperance, inte alls olikt hägrarna som vant sej vid människor vid Råstasjön. De drar sej inte heller för att plocka fisk ur trädgårdsdammar.

Det finns både ägretthäger och en variant av silkeshäger i Australien, som jag visade i förra bloggen. Det här en en korallhäger (Egretta sacra), som jag fotograferade utanför Exmouth (WA), tyvärr på mycket långt håll. Den kallas Pacific reef heron eller eastern reef egret i Australien. Den förekommer också i en vit variant som vi inte såg. De är vanliga längs Australiens kuster men vi såg bara enstaka individer vid två tillfällen. 

En mycket vacker häger som vi sett i Spanien är denna purpurhäger (Ardea purpurea), som tyvärr flög bort från oss när vi fick syn på den. Den är nästan lika stor som en gråhäger och kan väga upp till 1,3 kg. De finns i central och Sydeuropa samt Afrika. Fjäderdräkten är har rödaktiga nyanser och blågrå pennor samt mönster på halsen. 

Det finns också hägrar som är mer kompakta och kortbenta. Den här mangrovehägern satt på en lyxig yatch i Cairns småbåtshamn. I Australien kallas den Striated heron (Butorides striata) eller little green heron. Den finns även i Sydamerika, stora dela av Afrika och i Japan. Den här lilla hägern använder ibland bete när den fiskar. Den släpper försiktigt en liten fjäder eller ett löv på vattenytan och väntar tills en fisk kommer för att undersöka, då blir den hägermiddag. 

Det här är en annan kortbent variant som heter rostnatthäger (Nycticorax caledonicus), Nankeen night heron, som blir ca 50 cm hög. Den är mest nattaktiv men något hade skrämt upp denna på dagtid för den flög över huvudet på mej i Esperance (WA).

Vi såg den också sittande i träd i Cairns där de antingen sov eller putsade sej. Här kan man se att den har två långa vita fjädrar på huvudet, ungefär som gråhägerns långa svarta huvudprydnader. 

Rallhäger (Ardeola ralloides) heter Squacco heron på engelska och häckar främst i mellanöstern och Afrika men även på vissa platser i Sydeuropa. Den här är fotograferad i Spanien. Den har setts i Sverige ett 20-tal gånger. Senast i Ledskärsområdet i Uppland nov 2021 och om jag inte minns fel visade Johnny bilder på den.  

När den sträcker på sej blir den ca 45 cm. När den flyger ser man att vingarna är helt vita och den är då lätt att följa. 

I början på första inlägget berättade jag att rördrommar hör till samma familj som hägrar. Därför avslutar jag med dessa fåglar. Det här är en Amerikansk rördrom (Botaurus lentiginosus), eller American bittern. Den sitter på relingen på en fiskebåt i San diego. Den äter mest fisk och håller till i våtmarker, vid sjöar men även i närheten av bräckt vatten och hav. Så här öppet har jag dock aldrig sett den mer än vid detta tillfälle.

Hemma i Sverige är rördrom en fågel som man hör men väldigt sällan ser. Här är det en art (Botaurus stellarus) som är större än den amerikanska. Den är 69-81 cm lång och har ett vingspann mellan 1-1,3 m. Den låter som en didgeridoo, med så dova läten att de nästan vibrerar inombords när man hör den. Om man inte vet att det är en fågel är det svårt att tro det på ljudet. Denna rördrom finns  spridd i de tempererade delarna av Europa, Afrika och Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar. Den här satt med sin partner i vassen vid sjön Fysingen i Uppland.

Sista bilden är en fågel som det tog ett tag att lista ut att det faktiskt är en häger. Bilden är tagen i Cabo San Lucas, Mexico (2014), innan vi skulle ut med en dykbåt. Efter att ha läst och tittat på bilder av alla hägrar som finns i Mexico kom jag på att det kanske är en juvenil och då hittade jag den. Det är en Gulkronad natthäger (Nyctanassa violacea) och de får inte sina vuxenfärger förrän vid tre års ålder. 

Det var drygt 20 arter, då återstår det bara knappt 50 stycken...

Hälsningar Lena

Postat 2023-01-21 09:50 | Läst 254 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
1 2 3 ... 359 Nästa