B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Bråda tider i naturen

Nu är det bråttom att få färdigt bostaden i skrattmåskolonin.

De här måsarna flög i skytteltrafik förbi fågeltornet "fullastade" med bomaterial. Nu är det troligen redan små ungar i bona.

Kajan samlar också på sej bra inredningsdetaljer till sitt krypin. Tyvärr satt det dolt bakom grenar i en grov trädstam, så det lönade sej inte att fota där. De ville väl vara lite privata. 

De här två är visst inte riktigt säkra på varandra ännu. Bofinkshannen studsade runt sin presumtiva flickvän bland vitsipporna. Han har i alla fall valt en romantisk plats att uppvakta henne på.

Hos andra är storfamiljen redan ett faktum. 

Bilderna är tagna för drygt en vecka sedan så det finna antagligen gott om små gässlingar nu. Här blev det sju.

De här har fem småttingar som precis hittat en sten att klättra upp på efter en spännande simtur. De stolta föräldrarna övervakar förstås. 

Fisktärnorna, som är långflyttare, har anlänt lite senare och dessa ligger nog i startgroparna för att börja leta efter en partner.

Hej så länge,

Lena

Postat 2021-05-12 12:13 | Läst 184 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Bara vanliga öronmaneter

Öronmaneter är de som man inte behöver vara så rädd för, de bränns inte särskilt mycket men det kan finnas i stora mängder. 

Så här kan det se ut på försommaren längs västkusten och i Gullmarn. Mängder med öronmaneter. Tyvärr är vattnet inte helt klart och man kan se att det är en hel del partiklar i vattnet, även om jag har klonat bort det värsta. Bilden är alltså manipulerad för jag har tagit bort oönskade skräp som blir extra påfallande då de blir upplysta av blixtarna ( sk backscatter).   

 

Maneterna rör sej långsamt och det är lätt att tappa fokus på dykningen och bara låta sej uppslukas av maneternas skönhet.

Om man sedan sätter på ett makroobjektiv på nästa dyk är det lätt att bli helt fokuserad på maneterna. Tack och lov att man har en dykkompis som håller ordning på var man är och hur man ska simma för att komma tillbaka till samma plats där man gick i.  

Manetens trådar blir som pärldraperier med 60 mm makro på kameran. Maneterna har faktiskt ögon och även om de inte ser så bra märker man att de reagerar på dykarens närvaro och antagligen också blixtljuset. 

Öronmanet som simmar.

Ibland hittar man små vitlingyngel som lever runt maneterna. De har ett slemlager som skyddar dem från de brännande trådarna och kan därför finna skydd under manetens klocka. Det är vanligast att man ser dem under brännmaneter men denna gång fanns det några bland öronmaneterna. 

De är bara två till tre centimeter långa och nästan genomskinliga. Luriga att sätta fokus på och betydligt snabbare i rörelserna än maneten. 

Jag hade väldigt kul med den här lilla fisken och jag har inte en aning om vad min sambo/dykpartner gjorde under tiden. Men han var i närheten när jag tittade mej omkring och det var tur för jag hade helt tappat orienteringen. 

Alla bilderna är tagna under två dyk i Gullmarn, intill en småbåtshamn som heter Jordfall. Djupet är mellan 10-15 m och sikten lite halvtaskig, men det gör inte så mycket vid makrofotografering. Bilderna är ur arkivet men om några veckor gör vi vår första dykresa för säsongen.

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-09 14:56 | Läst 227 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Skåne del III

Jag steg upp extra tidigt en morgon för att fånga de första solstrålarna och det hade ju dessutom varit dimma morgonen innan. Nu var det förstås inte alls särskilt dimmigt denna morgon, men ganska fint ändå. Jag var på platsen jag valt ut med minst 30 minuter till godo innan soluppgången. Det var faktiskt helt vindstilla och ca två minusgrader. Marken var täckt av frost.

Jag testade lite olika motiv innan solen började visa sej.

Några tunna dimslöjor framträdde när solstrålarna nådde upp över skogen. 

Solen var uppe, jag kände mej nöjd och började bli sugen på frukost.

Men det fanns ett motiv till som jag ville testa. När jag vandrade runt innan soluppgången upptäckte jag att det fanns mängder med backsippor. De var pudrade med frost.

Det blev snabbt väldigt kallt att ligga på marken, men det blev några frostiga sippor denna morgon.

Sedan blev det en rejäl frukost och trots den tidiga morgonen gick det över förväntan bra att köra hem. Sju och en halv timme med ett stopp för kaffe och knäckemacka.

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-06 19:31 | Läst 231 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Skåne del II

Det här är en favoritplats som är ett måste under en tur till Skåne, Vombs ängar, tidigt på morgon. Jag bommade dock gladan som satt på vägen för jag var vänd åt andra hållet. Annars är en finess med Vomb att man sitter i bilen om krypkör längs vägen. Ofta kommer man väldigt nära fåglar (och harar om ni såg det inlägget). 

En fågel jag förväntar mej här, och under en Skånebesök, är gravand. Den såg jag visserligen lite överallt men här visade den upp sej extra fint.

En flock gravänder kommer flygande. Lägg märke till det grönskimrande fältet på vingarna.

Här vänder de upp mot fotografen i tjusig formation.

Gulärlan förväntar jag mej också vid Vomb. Helst ska den sitta på någon tråd eller stolpe. Men den här, som var den enda jag såg, sprang runt på marken. 

Jag körde också till Äspet vid Åhus och spanade ett par timmar. Det ser stilla ut men vid lunchtid blåste det grymt kallt i fågeltornet.

Här hittar jag en annan favorit som inte finns i pölarna hemma, en skärfläcka. 

Vackra och graciösa. 

En Kentsk tärna flög förbi och det blir lite roligt med industrin i bakgrunden.

Fågeln syns dock mycket bättre i det här ljuset och med skogen i bakgrunden. En art som jag inte heller är van att se.

Jag "delade" tornet med ett par fågelskådare och när de kom ökade våra gemensamma möjligheter att upptäcka fåglar som kom flygande från havssidan, som man annars oftast har ryggen mot. Det här är en småtärna och tyvärr inte riktigt skarp, men en ny art för mej så den får vara med. Den kom bakifrån och svepte förbi på typiskt tärnmanér.

Jag bodde ganska nära Hardeberga stenbrott och måste naturligtvis ta en titt på "Peters" berguv trots att jag visste att avståndet var långt. Stenbrottet är gigantiskt men tack vare tips från Peter och bilder i en av hans bloggar hittade jag berguven ganska snabbt. Bilden är tagen med 400 mm och 2x extender, manuell fokus i live-view läge och på stativ förstås. Bilden är sedan rejält beskuren men visst ser man att det är en berguv. Det hade kläckt en unge dagen innan enligt rapport i artportalen, men den fick jag inte se.

Jag stämde träff med Peter vid Utvälinge, på en plats där han dagen innan fotat 600 bilder på kärrhökar i motljus, inte en fågel....

Vi körde en kort sträcka till Farhult och jag fick en praktfull storspov. Vardagsmat för Peter men den fanns med på min önskelista för denna resa. De fanns även vid Vomb men den här som gick i vattenbrynet gillade jag mer. Jag såg även småspov (Vomb) och rödspov (Håslövs ängar).

De har en del ovanliga blommor på stenstränderna i Skåne...

Peter guidade till Stureholm. Vi körde i var sin bil helt coronasäkrat. Men det hade vi nog gjort ändå för vid turens slut skulle vi åt helt olika håll. Det var fin fart på småfåglarna här.

En trädpiplärka sjöng uppe i trädtopparna...

...och bland vitsipporna hoppade en gransångare.

Här har den lyckats ta en fluga.

Vi körde Peters rovfågelrunda men där var det också helt öde. En glada såg vi till slut men det får vara. Vi hamnade till slut vid Hasslarps dammar och en rymligt gömsle. Trodde förstås att det skulle vara varmare i gömslet än ute, åtminstone lä, men ack vad vi bedrog oss. Det gömslet var nog den kallaste platsen jag var på under hela helgen. Sädesärlan visade dock upp sej fint precis utanför.

Skärfläckan var på tillfälligt besök och en större strandpipare. Här fanns det en del att se och avståndet var inte så långt, men vinden blåste rakt in genom gluggarna och gjorde det jobbigt att sitta still. Vinterjackan låg förstås kvar i bilen (det var ju strålande sol). 

Två strandskator svepte förbi, årets första för mej och det får bli de sista fåglarna i detta inlägg.

Så här kallt var det i Skåne :-) Tack Peter för en fin tur och en trevlig förmiddag.

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-04 19:43 | Läst 310 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Orrspel, eller när Y-kromosomen får styra

Mina rapporter från Skåne får vänta ett tag för jag har varit på mitt livs första orrspel. Jag kom fram till det här fina gömslet vid sex-tiden och fick en grundlig genomgång av guiden Simon. Här skulle jag avnjuta min middag och sova några timmar innan föreställningen började. Det var helt vindstilla så jag valde att sitta ute och äta när Simon åkt. Corona gör att de inte kan boka flera gäster (om man inte är sambo eller umgås) så jag fick njuta helt själv. 

Man sover gott i gömslet i medhavd sovsäck (corona-anpassning, annars finns sovsäck att låna). Vid tretiden klafsar man ut på myren och sätter sej i ett tältgömsle för att komma så nära spelet som möjligt. Det var väldigt blött på mossen och det låg brädor som man skulle gå på för att inte sjuka för djupt i mossgeggan. Det var lätt som en plätt att gå där i dagsljus...

Fiskgjusarna hade ett bo en bit från det stora gömslet och jag spanade på dem mellan tallarna. En gjuse låg på plats i boet vid halv nio på kvällen. 

När jag spanade bort mot tältgömslena såg jag att orrarna var på plats och övade (?), eller vad de nu gjorde...De har ju hållit på i flera veckor och borde väl kunna reglerna vid det här laget. Det såg i alla fall lovande ut inför morgondagen.

Här sitter de och spanar ner på sin arena. Jag kan räkna till 21 tuppar på denna bild men när jag läser i gästboken har det varit minst 40 tuppar som spelade morgonen innan. Vädret verkar lovande, jag kryper ner i min sovsäck och ställer telefonens alarm på 03:00.

Det är krispigt men helt vindstilla när jag ger mej ut på mossen med matsäcksväska, kameraryggsäck, stativ och pannlampa. Första spången är lätt men sedan klafsar jag rakt ut i mörkret...jag går tillbaka och börjar om...brädorna som jag ska gå på till tältgömslet är omöjliga att se i pannlampans tama sken...Jag klafsar runt och hittar till slut en planka till, sedan ligger de så pass tätt att de är bara att följa....puh...jag är rejält varm när jag kommer fram till mitt lilla tält. Jag har precis satt mej i gömslet och dragit igen dragkedjan när de sätter igång. Spelet har börjat och klockan är 03:30. 

Till en början är det för mörkt för att jag ens ska se dem, än mindre fotografera. Jag smusslar fram en kaffetermos och lyssnar till ljuden. När gryningen kryper närmare börjar jag kunna urskilja fåglar i kameran och jag leker lite med ISO 16 000 och långa slutartider. Det mesta blir ju kasst men jag väljer att visa ett par bilder. Det är en väldigt speciell känsla att sitta mitt i ett högljutt orrspel. 

Fåglarna är väldigt aktiva i gryningen och jag tar en hel del bilder men det är egentligen fortfarande för mörkt. Showen är spektakulär. 

Spelet böljar åt ena hållet...

...sedan åt andra hållet.

Ibland ser det nästan ut som att de bjuder upp till dans, men oftast avslutas det med stint stirrande mellan två stela fåglar.

Ibland flyger de rakt upp i luften och även om det händer många gånger var det helt omöjligt att avgöra när det skulle ske, alltså hopplöst att försöka fånga på bild.

Här är det en som bestämt satt ner foten i blötan...

...svaret på det blev förstås ett blött stampande från motståndaren. 

Myrvattnet stänkte om fötterna och sammandrabbningarna fortsatte, ändlöst håller de på i flera timmar. Spelet mattas något vid sextiden, det blir färre utspel och mer bara vandra runt och visa upp sej. 

Plötsligt händer det,... en höna spatserar in på arenan...

...och tupparna blir helt till sej. 

Här gäller det att buga och krafsa, visa stjärtfjädrarna och buga igen. Hönan är måttligt intresserad...

Spelet tar fart igen och här är det en mindre stilig tupp som helt enkelt jagas bort från spelplanen.

Mer karatesparkar. 

Det här verkar vara en viktig pose. Jag såg det många gånger och har det också på flera bilder. Tuppen till höger slänger sej ner på bröstet och upp med rumpan för att visa sina finaste stjärtfjädrar. 

Så här stilig kan man vara om man är en orrtupp i sin krafts dagar.

Framåt sjutiden avslutades många möten så här, en "standoff" där de nästan ser ut som att de är beredda att dra ett skjutvapen och duellera. Jag tror att de börjar bli trötta. De har spelat i stort sett oavbrutet sedan 03:30 och lagt hur mycket energi som helst på att vara störst, bäst och vackrast.

" - Tänk, dom gör det för min skull..."

Hälsningar Lena

Postat 2021-05-02 19:55 | Läst 316 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera
1 2 3 ... 303 Nästa