Royal Highland Show, från Shetland mini till Clydesdale

Skottlands största lantbruksutställning, Royal Highland show, har ett stort fokus på hästar och av de ca 4500 djur som visas här under de fyra dagar som showen pågår är det ca 2000 hästar. Det finns t ex 12 raser av ponny som anses vara brittiska raser, dessutom tungviktare som Clydesdale och Shirehästar. Hästarna visas med ryttare, men även utan ryttare med en person som bara leder hästen och springer eller går med den. När vi anlände på lördag morgon var det här den första tävlingen vi såg, och det var på slutet så jag vet inte riktigt vad som ingick. Ponny, barn och person som assisterade, antar att de bedömdes som ett team.

Det här är vinnaren. Notera det besvikna ansiktet på flickan i bakgrunden. Det delades dock ut rosetter till 10 ekipage, men det var nog ett trettiotal som ingick i tävlingen.

Hästar bär för det mesta skor och hovslagarna har sin egen utmaning på denna show. Scottish Open Farriery Championship Horse-shoeing & Shoe-making competitions. Varje dag var det en nya kategorier med en specifik uppgift som skulle slutföras inom en begränsad tid. När vi tittade hade de sex tävlande 75 minuter på sej för uppgiften som bestod både av att göra skor och sätta dem på en häst, jag tror dock inte att de skulle göra alla fyra. 

Hästarna som skulle få sina fötter ompysslade var på plats under hela tävlingsmomentet. Det verkade som att de varit med om detta förut.

Olika häst/ponnyraser visades upp och bedömdes av domare. Det var inte fråga om dressyrtävling, men hästen skulle förstås visas på bästa sätt i sina olika gångarter. Notera domarna i hatt och plommonstop. Är det show så är det. Jag tror att det här är Welsh ponny (hästraser är inte min starkaste sida). Förutom att de red hästarna fick de också plocka av sadeln och visa hästen utan ryttare.

Det här är tinkerhästar eller "Gypsy horse". Små, kompakta hästar som oftast är skäckar dvs de är "pusselbitsfärgade" i brunt eller svart på vit botten. 

I vissa klasser var det många deltagare (30-40 st) och det blev långa väntetider då hästarna med sina ryttare skulle stå uppställa och se fina ut. Den här tinkerhästen hade tröttnat och utmanade sin ryttare med några bocksprång. Men tjejen satt kvar i sadeln och den lugnade sej efter en stund.  

Det här var en gren som jag inte hade koll på. Här tävlar man i att visa en häst ridande i damsadel. Det är vinnaren som är mitt i bilden. En detalj som inte syns i bilden är att närmsta granne med tävlingen är Edinburghs internationella flygplats. Bakom dessa ekipage startade hela tiden stora flygplan. Hur tränar man sin häst för det om man inte bor vid en flygplats?

Vi såg många fina ponny och hästraser men jag hade specifikt noterat när åsnorna skulle visas. Det var en trogen publik på plats och åsnorna fick både applåder och jubel. Det är inte helt lätt att visa upp en åsna, även om den har varit med om liknande uppvisningar förut. När den fått sin förstaprisrosett var denna åsna helt nöjd och poserade med båda öronen fram och ett nöjd min. 

Den som stal hela showen var ändå det 10 veckor gamla åsnefölet Dolly. Om man visar ett hondjur som har en avkomma som fortfarande diar måste den ju följa med på showen, då visar man också ungen med sin mor. 

Dolly såg till att ägarna blev intervjuade av lokalreportern och naturligtvis fotograferad av såväl anlitade fotografer som alla åskådare som hade någon form av kamera.

Dollys mamma knep andraplatsen i denna kategori och i sin iver vid prisutdelningen stegrade hon sej och ramlade sedan pladask på rygg. Jag väljer att visa henne när hon är som finast, innan kraschen ( som närmast kan jämföras med när ett litet barn sätter sej på sin blöjförsedda rumpa). 

Det finns ju också en del riktigt stora hästraser som t ex Clydesdale och Shirehästar. I den här klassen handlade det bara om seldon och utsmyckning av en tung arbetshäst. Det fanns också en klass där ungdomar tävlade om att visa den finaste "uppvisningsfixade" arbetshästen.

Som ni redan fått en glimt av i mitt föregående inlägg visades förstås de stora hästarna framför vagn. På lördagen såg vi "The Heavy Horse Turnout" för ekipage med två hästar. Det var 15 ekipage på plats och det är mycket imponerande. När de dundrade in på huvudarenan jublade publiken. Jag noterade att det var både kvinnor och män som körde dessa praktfulla team.

Det här blev i alla fall vinnarna i denna klass 2024.

Vid hästparaden som visades både lördag och söndag visades alla vinnare inom olika raser. Årets "best in show" bland hästarna blev  minishetlandsponnyn på bilden ovan och tvåan är den stora Clydesdalehästen i bakgrunden. Hur man kom fram till detta har jag inte en aning om...Det är ju som äpplen och päron.  

Under hästparaden på söndagen var det ett föl som stal showen (igen). Den här telningen tyckte att det räckte med uppvisning och bestämde sej för att köra sitt eget race. Den lyckades slita sej och gjorde flera actionladdade ruscher på paradbanan bland alla hästar som ingick i den prydliga paraden. Till slut tröttnade den och gick fram till ett sto för att kolla läget. Den ägaren kunde då fånga in fölet och paraden kunde fortsätta.  

Familjens yngsta får också delta i paraden men det är hjälm som gäller när man håller på med hästar, även om de är små. 

Den absoluta höjdpunkten för de tunga hästraserna var ändå söndagens "Heavy horse turnout"  med sexspann. Jag har bara sett sexspann med stora hästar som dessa då de visats som en attraktion, sponsrade av ett ölbryggeri. Här var det fyra team som skulle tävla mot varandra. Det här är inte något som man kan se på särskilt många platser i världen.

När dessa team dundrade in på banan kan man inte annat än häpna. Begreppet hästkrafter får en annan betydelse.

Det var fyra team som skulle bedömas i denna "turnout" och de ställde upp på rad för en första inspektion.

Kolla in hur många tyglar hon ska ha koll på och kunna styra. Det är nästan sex ton hästkrafter som drar vagnen.

Det här blir slutligen det vinnande ekipaget men Peggyslea Clydesdales på bilden ovanför blir tvåa. De saffransfärgade fåren kommer i nästa inlägg.

Hej så länge,

Lena

PS. Hästhoppning pågick hela tiden med många olika klasser och det var final på söndagen. Men just hoppning tror jag att ni alla har sett vid något tillfälle. 

Edinburgh en midsommarhelg, vad händer då?

På midsommaraftons morgon åkte vi från Archway till King's Cross och gick vidare upp till tågstationen. 

Här har man byggt nytt bredvid gammalt. Den första stationen byggdes 1851-52 och mycket har hänt sedan dess. Den senaste till- och ombyggnaden med bl a den halvmånformade ankomst/avgångshallen, vars tak vilar på en stålkonstruktion likt en gigantiskt basketkorg, blev klar i mars 2012. 

Vi klev ombord på ett snabbtåg till Edinburgh som skulle ta oss dit på fyra timmar och 20 minuter. Antagligen det snabbaste och smidigaste sättet att ta sej mellan dessa två städer. Ibland kan även jag frestas att ta en selfie och jag hade ju drygt fyra timmar på mej att få till en bild.

Jag hade fönsterplatsen och när utsikten började se ut så här....

...och det sedan också dök upp får och stenmurar, hade vi inte långt kvar. Vi hade också nyligen passerat skylten som annonserade att vi var i Skottland. Några av er kanske minns att jag visade bilder från Skottland från ungefär den här tiden förra året. Vad skulle vi då hit igen för? 

Vi kom till Edinburgh på midsommarafton förra året och jag såg de stora anslagen för Royal Highland Show, som alltid går från torsdag till söndag denna helg. Tyvärr gick det inte att få biljetter och jag blev så besviken. Under doktorandtiden på 90-talet jobbade jag i perioder i Skottland (Dundee School of Technology) och med en husdjursagronomexamen i botten var det givet att besöka en och annan lantbruksutställning. Royal highland show var förstås den största och häftigaste. Jag ville gärna uppleva det igen och vi hade därför, i god tid, skaffat biljetter till både lördag och söndag av 2024 års show. 

En sån här tillställning kan närmast beskrivas som en hyllning till all form av agrikultur i landet (med viss fokus på Skottland förstås) och just denna show har funnits i olika format och på olika platser i Skottland sedan 1822. Den svenska motsvarigheten Elmia startade lite blygsamt i början av 1960 och har aldrig kommit i närheten av detta. Evenemanget drar över 200 000 besökare under de fyra dagar det pågår och här kan man se allt som har med lantbruk att göra, men största fokus har djuren.

Under torsdag och fredag sker bedömning av alla olika lantbruksdjur från pygmegetter och minishetlandsponny till de största köttdjursraserna och de gigantiska Clydesdalehästarna. Tjuren på bilden är en Charolais. Under lördag och söndag sker olika specialtävlingar, hästhoppning, körning, final i fårklippning, hovslageri mm mm. Dessutom visas alla vinnare i en nötdjursparad, en hästparad och diverse utställningar, lantbruksmaskiner så långt ögat når, god mat och t o m matlagningsevent. 

Det är ett mycket välorganiserat arrangemang men med så många stora djur på plats, varav en ansenlig andel fullvuxna hingstar och tjurar, och sådana mängder med människor, uppstår förstås en del oväntade händelser. Allt vi såg löste sej dock med hjälp av rådiga och mycket vana djurägare. Dessa djur är också vana att visas upp, för det finns hundratals mindre lantbruksutställningar i hela landet och jag antar att det krävs att man vunnit på andra platser för att kvalificera sej hit.

Jag skulle kunna göra många blogginlägg från denna helg men jag ska begränsa mej till ett par eller så, för det här är något som jag är mycket intresserad av både professionellt och privat. På bilden är det en särdeles fin miniatyråsna, en ras som mer faller under benämningen "garden ornamentals" än ett arbetsdjur (fast den kan dra små vagnar).

Jag ska visa bilder från några av de lite mer annorlunda tävlingarna än hästhoppning, även om det också är spännande...

...och jag ska ge er ett inlägg med bilder från vad som sker "bakom kulisserna", där bl a nötkreaturen och vagnshästarna fixas till. Då kommer jag också att berätta varför det finns saffransgula får. 

Hälsningar Lena

Tulpantrappan och longitud 0 grader

Från Natural history museum åkte vi vidare till Greenwich. Först gick vi till Queen's House som började byggas 1616 till drottning Anne av Danmark, men hon hann inte uppleva det färdiga huset. Det blev istället nästa drottning, Henrietta Maria av Frankrike, som fick njuta av huset som stod klart 1635. Hon deltog i att fylla palatset med konst och det blev hennes "House of Delights". 

På den här oljemålningen från 1860 kan man se Greewich park med Queen's House i mitten och Royal Observatory på kullen till vänster (det kan man se till höger på första bilden). Man skymtar Themsen i bakgrunden. 

Inne i palatset är både väggar, golv och tak dekorerade. Jag fastnade för det här golvet sett från våningen ovanför. 

Huset är fullt med konst även idag och det hade man kunnat ägna timmar åt. Nu är dessa historiska oljemålningar inte riktigt den typ av konst som brukar titta på, men vissa tavlor fick mej att stanna upp lite längre. Det här är drottning Elisabeth I målad av en okänd konstnär år 1588 efter att England besegrat den spanska armadan. Tavlan kallas därför Armada portrait. En kvinna på 1500-talet med mycket makt.

Det här är största anledningen till att vi letade oss fram till denna byggnad, Tulpantrappan eller  “The Tulip Stairs”. Namnet har den fått då blommorna anses likna tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa svärdsliljor. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, som valdes av Henrietta Maria av Frankrike när hon "tog över bygget" efter Annes död.  

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, de stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Det kommer mängder med folk hit enbart för att fotografera trappan och jag hade tur som fick några bilder då det inte var människor med kameror i den. Återigen förbannade jag att jag inte hade mer vidvinkel med mej än 24 mm. Man fick inte gå hela vägen upp i trappan vilket begränsade effekten av att fotografera uppifrån och ner.

Färgen på räcket kallas för "smalt blue". Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn. 

Från spiraltrappan gick vi ut och passerade en av de två pelarkolonnerna.

Vi fortsatte sedan upp för backen till The Royal Observatory. Om man besöker Greenwich bör man ju leta på "nollan", för den finns markerad här.

Utsikten från Observatory Hill ner mot Queen's House, floden och storstaden fixade jag med sex bilder i stående format. Jämför gärna denna med oljemålningen i början av inlägget. Det finns inte längre några hjortar i parken...

...men däremot nyfikna grå ekorrar. Den här kom fram och satte nosen i objektivet, där kunde jag förstås inte få fokus på den.

Jag hittade också longitud noll när min sambo var inne i observatoriet. Den var prydligt markerad som en linje på en promenadväg. Jag fick sedan en utläggning om att den flyttar på sej, men man flyttar förstås inte strecket, så jag för nöja mej med att det i alla fall var någonstans väldigt nära.  

Efter en lång dag med väldigt många steg i London hade det varit gott att gå in här och ta en "pint". Vi fick dock vänta tills vi kom hem till min systerdotter och kunde slå oss ner i deras lilla trädgård. Där blev vi sittande resten av kvällen. 

Hälsningar Lena

En dag på museet

Torsdag morgon, dagen före midsommarafton och en mycket stor stad i Europa. Vi har åkt tunnelbana i 40 minuter från min systerdotters bostad i Archway och klev ut genom denna portal i South Kensington. 

Enligt Google maps ska vi gå åt höger och över gatan. Vi tittar förstås åt fel håll och inser att det bara är att vänta på "grön gubbe". De röda dubbledeckarna är ett klassiskt inslag och ni har säkert förstått nu att det här är London. 

Efter några minuters promenad kommer vi fram till denna pampiga byggnad. Imponerande från utsidan...

...men det går inte att jämföra med upplevelsen när man kommer in. Den här hallen tog fullkomligt andan ur mej! Solen strålade in genom takfönstren på det gigantiska blåvalsskelettet och längst bort tronade Darwin i vit marmor på trappavsatsen.

Skelettet är enormt och jag glömde tillfälligt bort Darwin. Hallen är det första man kommer in i om man besöker Natural History Museum i London. Om man bara har en timme över och befinner sej i London tycker jag att man ska ta sej hit och gå in här. Det kostar inget och att bara gå förbi de montrar som finns i denna sal är absolut värt det.

Den stora välkomsthallen har ett antal läckra objekt som man kan gå runt och beskåda som t ex de stora girafferna eller den imponerande (nu utdöda) jätteelefanten. Proportionerna går inte riktigt fram på bilderna.

Det här är en hyllning till insekter, den största gruppen djur vi har på jorden. 

Ett mycket snyggt arrangemang som verkligen inbjöd till fotoexperiment. 

Alla pelare och valvbågar är vackert dekorerade med stenar i form av djur och växter. Det finns målningar i taken på våning två och där hittade jag även några arapapegojor. Eftersom det är ett naturhistoriskt museum finns det mängder med uppstoppade djur och man kan se att många har funnits där väldigt länge.  

Det finns förstås också en hel avdelning med dinosaurier och här har man ljussatt några av de stora skeletten mycket effektfullt. Det finns också en fullstor replika av en T Rex som både rör sej och låter. En stor favorit bland de yngre besökarna kan jag intyga. 

Jag tyckte nog att den här montern var betydligt mer intressant. Det är en modell av ett rede med ägg från dinosaurien Maiasaura. Vid utgrävningar i Montana har man hittat dessa reden som bestod av gropar i jorden där flera honor la sina ägg, ca 25 i varje rede. De täckte äggen med lager av växtmaterial som de fick inkubera under, som vissa storfotshöns gör i Australien idag. Ungarna matades med bär, nötter och växtdelar. Det fanns lager på lager med reden vilket tydde på att de kom tillbaka till samma plats år efter år för att lägga sina ägg. Maiasaura dinosaurien var en växtätare, ca 9 meter lång och vägde uppskattningsvis 2,5 ton. Fynden av dessa reden har gett många ledtrådar till hur dinosauriernas reproduktion gick till.  

Den här montern var spektakulär på ett annat sätt och bilden gör den inte rättvisa. Förstora så ser ni mer detaljer. Det är kolibriarter och det sved lite i hjärtat att det gått åt så många, men man kunde tydligt se att de suttit där väldigt länge. Även små bon finns med. Ännu värre var att det fanns en tid då vi nästan utrotade vissa arter då hannarna var populära som hattprydnader!

Det finns också modernare tillbyggnader till museet och en hel avdelning som handlar om jordens uppkomst, jordarter, stenar, klimat, jordbävningar, vulkanutbrott mm.

Det var fortfarande skolgång för barnen och vi mötte förstås många skolklasser på de olika avdelningarna. Här några grabbar i sina typiska uniformer.

Här är vi tillbaka i den stora hallen men uppe på plan två. Man kan skymta blåvalen mellan pelarna. 

Ett par till exempel på utsmyckade valv och pelare. Byggnaden med den stora välkomsthallen är från 1881, men flytten av alla föremål som skulle inhysas i det nya museet var inte klar förrän 1883. 

Moafågeln fanns på Nya Zeeland och antas ha utrotats för ca 600 år sedan bl a genom jakt. En imponerande bjässe ca 2 m hög och runt 2,5 ton. Benfragmentet i montern till höger är de första bevisen på att dessa fåglar existerat.   

Avslutar med en bild på blåvalen som faktiskt inte har hängt där så länge. Den monterades upp 2017. Bilden är ett montage av två bilder som lyckades trots de vimlande skolbarnen i sina varselvästar. Om ni besöker detta ställe ta med en rejäl vidvinkel. Jag hade 24-105 mm och 24 mm var inte tillräckligt för att fånga detta i sin helhet. 

Hälsningar Lena

En tur i Dalarna

Efter rundturen på Lilla Hyttnäs promenerade vi runt i Sundborn. Sverige visade sej från sin bästa sida och det var idylliskt bland alla faluröda hus.

Vi gick till kyrkan som uppfördes 1755. Jag brukar inte fotografera kyrkor särskilt ofta men fastnade här för det vackra handtaget i form av en fisk. 

Vid en upprustning 1905 smyckade Carl Larsson delar av kyrkan, men altartavlan samt predikstolen är från 1800-talet och gjorda av en lokal konstnär.   

Vi lämnade Sundborn och körde mot Dala Floda. Längs vägen passerade vi skylten von Linnés bröllopsstuga och hajade till, men vi vände inte och körde tillbaka. Förstår av Ninis kommentar att det skulle vi gjort (inte ordentligt påläst tydligen). Om man kör genom dessa delar av landet nu kantas vägarna av mängder med lupiner. Invasiva eller ej så är det oerhört vackert.

Jag hade bokat ett rum på Dala-Floda värdshus och det såg väldigt mysigt ut när vi kom fram. Det pågick en möhippa i trädgården och flera av deltagarna bodde på stället. Vi undrade förstås hur det skulle arta sej under kvällen och natten, men det var den mest städade möhippa jag upplevt. Den var inte alkoholfri men de uppträdde ändå klanderfritt då de sent om sider gick och la sej under morgontimmarna. 

Om man bor på värdshuset kan man äta middag på Byns Skafferi alldeles intill. Det gjorde möhippan också men de fick ett eget rum. Hemtrevligt och mycket gott, svenska smaker och råvaror i många av rätterna och en nota som överraskade i positiv anda (undrar när det hände senast?..). 

Det var också här man åt frukost på morgonen och då serverades bl a korngröt, som var betydligt godare än det såg ut. Det fanns förstås också en massa annat att välja på till de nybakade grova bröden och underbara knäckebrödet, men inte någon äggröra gjord på pulver eller överstekt bacon. 

En ljuvlig björkskog vid värdshuset...

...och sjöutsikt om man hade rummet åt det hållet. 

Björktrast i björkskogen... 

och en söt grå flugsnappare fastnade också på minneskortet. 

När vi kom tillbaka till vårt rum på kvällen tittade jag ut genom sidofönstret och insåg då hur värdshuset var hopbyggt med huset där restaurangen låg. 

På söndagen skulle vi passera Insjön för att köpa snören till ett par gamla kängor i Lundhagsbutiken. Min sambo hade också upptäckt att det fanns ett Clas Olsson museum i Insjön. Kanske inte vad jag hade valt om jag varit själv, men det var inte särskilt stort och hade mängder av nostalgiska prylar. 

Eftersom det är en fotoblogg och det ofta förekommer bilder på kameror så bjuder jag på denna. En del av er har kanske hanterat en sån här? Nästa stopp var Nittsjö keramik och dit hade antagligen inte min sambo åkt om han varit på resa själv. Man får ge och ta lite. Jag har visat bilder därifrån tidigare så det tog jag inte med i denna blogg.  

Hälsningar Lena