Det fina runt knuten

Våren går med stormsteg mot försommar och det händer mycket fint runt knuten just nu. Jag kände att jag måste stanna upp i min "Skåneresa" och ta en titt på hemmaplan, medans det fina finns kvar. På en undanskymd (alltför skuggig) plats har jag försökt få några av våra finaste försommarblommor att etablera sej. I år kan jag konstatera att förgätmigej tycks ha accepterat denna plats och de blommar för första året i mängd. 

Bland de försynta små blå blommar även gullvivorna fint. Det är exemplar som jag grävt upp från andra ställen i gräsmattan och flyttat hit. Här får de blomma ifred (för gräsklipparen) och jag hoppas att de fortsätter sprida sej. De breder fortfarande ut sej där jag grävde upp dessa, så det finns mer att hämta. 

Flera här på FS har visar äppelblomster och vi har ett träd som blommar för fullt just nu. Humlorna älskar det.

Vår ramslöksodling bredvid häcken blommar också vackert just nu. Det har blivit flera omgångar ramslökspesto och mycket god pizza, som vi ska försöka avnjuta en gång till innan det blir för sent. I år ser vi verkligen hur den spridit sej och förhoppningsvis kommer den att fylla ut hela det trista området vid häcken som annars bara hyser ogräs. 

Slutligen, de första är på gång. Vi har haft gröna tomater länge, men plötsligt börjar de skifta i färg. De är inte ätmogna än, men med den värme och sol som nu utlovas i helgen kan vi snart skörda de första.   

Hälsningar Lena

Trollskogen och möte med en intressant fotograf

När jag sett mej nöjd på sandstränder och pittoreska små hus körde jag västerut (från Simrishamn), för det fanns ett ställe som jag måste besöka. Jag parkerade och strosade in i det lummiga gröna. En hare överlistade mej flera gånger och jag lyckades inte få den på bild. Det fanns fortfarande en del vitsippor kvar, även om de helt klart var på väg att vissna ner. 

Inledningsvis ser det ut som vilken bokskog som helst, med raka höga stammar och det där speciella gröna ljuset som man får i en bokskog där löven precis slagit ut. Efter en stunds promenerade stöter man på det första krokiga trädet. Nu känner nog många bland bloggarna igen sej. Jag är i Prästaskogens naturreservat i Torna Hällestad, mer känt som trollskogen.

När man fortsätter på stigen blir det snabbt uppenbart varför det kallas trollskog. Jag står i Europas största naturbestånd av vresbok, en sagomiljö som ingen filmskapare ännu lyckats återskapa till en sådan fulländning som här. 

Träden liknar inte några träd jag sett någon annan stans. Här hittar jag formen av ett hjärta. Det finns ju tallar med roliga former t ex på norra Öland, men i den typen av skog finns inte det magiskt gröna ljuset som man bara kan uppleva i en bokskog.   

Här inne bland bladen går det långsamt och det är fridfullt folktomt. 

Träden är gamla. Historiska kartor visar att denna skog fanns för 300 år sedan och den har aldrig avverkats helt. Här har en vresbok delvis knäckts och de knotiga grova grenarna ligger mot bänkarna där man kan slå sej ner och fika, eller bara vila tillsammans med det gamla trädet. Stammen är slät och mjuk på ställen där jag antar att många händer strukit den fallna delen av trädet. 

Hur man än vänder sej upptäcker man nya spännande former och det går inte att sluta förundras över hur träden formats på detta sätt. Människan har haft ett finger med i spelet här för historiskt värderades bok- och ekskog, sk ollonskog, efter hur många svin som man antog att skogen kunde föda. Ollonens värde gjorde att man behöll träd som hade en kort stam och en vid krona.   

När skogsbruket började intressera sej för bok, ville man helst ha höga raka stammar som gav ett högt virkesvärde. På några få platser i världen har dock de knotiga, strävsamma vresbokarna fått stå kvar och förutom i Torna Hällestad finns det små bestånd i Frankrike och Tyskland.

Av de skogar jag besökt på olika platser i världen finns det ingenting som slår stämningen och miljön på denna plats. Om ni har vägarna förbi Skåne kan jag varmt rekommendera ett stopp här. Det är inte en lång promenad, och absolut inte ansträngande, men den kan ta lång tid...

Jag njöt av att vara ensam bland träden men tycket ändå att det var fint att dessa två herrar dök upp mot slutet av mitt besök. Det ger en bättre känsla för trädens storlek om man kan få med en och annan människa ibland. Marken är mjuk och täckt med löv. Här kan man ta en stillsam promenad och bara kan njuta.

När jag kom tillbaka till parkeringen mötte jag detta par som var i färd med att lasta ut någon sorts kamera som verkade väldigt tung. Jag blev nyfiken och stannade till för att ta en bild, vilket ledde till ett samtal. Kameran med stativ vägde 17 kg. 

Det finns en riktigt fin vresbok väldigt nära parkeringen och där riggade han upp sin kamera. Hans fru är assisten och bär med sej en del av de tillbehör som behövs vid den här sortens fotografering.  

Så börjar processen med att ställa in skärpan. Jag får ta en titt och ser till en början ingenting under duken, fast det finns en baksida stor som ett A4 att titta på. " - Titta inte för nära" säger Per och plötsligt framträder vresboken, givetvis upp och ner och spegelvänd. 

Det här tar tid men jag har inte bråttom och vill gärna vara med till i alla fall en bild blivit tagen. Ljusmätning och korrigering därefter. Notera att solen skiner. 

När "filmbladet" är på plats har dock solen gått i moln och vi väntar en stund. Det ser dock så pass mulet ut att Per får mäta om och korrigera för ljuset igen. Sedan, vips, är bilden tagen. Men innan det blir en färdig bild att titta på återstår en lång process, som delvis görs utomlands. 

Jag ska åka vidare och tar en sista bild då Per bär iväg på sin tunga utrustning för att hitta ett motiv till. Hållaren för filmbladet hade plats för två och då kan man ju passa på och ta två bilder. Man går inte så långt med en 17 kg tung kamera men en ny var på gång, handgjord i England och med ett trästativ som skulle ge en totalvikt av 5,5 kg. Till Er båda om ni läser detta: Tack för en mycket trevlig pratstund och för att jag fick en kort inblick i en fotokonst som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med.

Hej så länge,

Lena

Österlen

Efter gryningsturen till Ale stenar fick jag en förstklassig frukost på mitt boende. Jag njöt extra länge av en andra kopp kaffe och försökte göra en plan för dagen. Jag måste ju se mer av Österlen, då jag råkade vara på plats innan alla turister anlänt. Jag bestämde mej för att köra längs kusten och först ta en titt på de omtalade sandstränderna. Första stället jag kom till var Sandhammaren. En digital skylt vid stora vägen förkunnade att det fanns 225 lediga parkeringsplatser. Ingen trängsel med andra ord. 

Det var verkligen en riktigt fin sandstrand och jag kan förstå att denna plats är mycket lockande sommartid. Just denna dag var den nästintill öde och det var isande kallt. Trots det vackra solskenet blåste det rejält och även om jag var ordentligt klädd för utevistelse kände jag att det inte skulle bli någon lång promenad längs stranden. 

Jag fällde upp huvan på min vinterjacka och spanade ut över vågorna en stund. Senast jag var på en sandstrand av liknande kvalité var i Australien 2020. Sedan drog jag mig till minnes att Nordnorge, där vi rest betydligt senare, också har en del otroliga sandstränder och fin surf för den som är lagd åt det hållet.

Jag letade mej tillbaka upp bland sanddynerna och enbart att gå i sanden gjorde ju att den egna värmeproduktionen ökade. Det hade varit mysigt att gå här barfota men inte fy skam i kängor heller, och jag var ensam :-). Det fanns förstås mängder med roliga spår kors och tvärs.

Här vet jag ju att det är fåglar som gjort de flesta av dessa spår, även om jag inte kan lista ut vilka arter som trampat runt. 

Det här tror jag dock inte är en fågel utan ett litet däggdjur. Om någon har ett förslag, skriv gärna en kommentar. Spåren är små, men inte mussmå. Kanske ekorre tänkte jag? Det finns en hel del tallar och blandade lövträd längs stranden.   

Ibland har vattnet gett upphov till spännande mönster. Det är så sällan jag är på en strand att jag hade kunnat bli kvar här hur länge som helst.  

Någon liten fågel har traskat runt här. Ibland undrar man ju om de har koll på var de är på väg?...

Ett par kom ner för en promenad, klädda i dunjackor. Jag bestämde mej för att dra vidare längs kusten och tog en titt på Mälarhusen strandbad. Fint där också men en sandstrand är en sandstrand. Jag fortsatte köra genom små pittoreska orter som Örnahusen och Norrekås. Det märktes tydligt att turistsäsongen inte är igång, för det var helt omöjligt att hitta en offentlig toalett (frukostens andra kopp kaffe :-). 

När jag kom till Skillinge parkerade jag och gick på en promenad bland de fina små husen. Jag tyckte dock att det var svårt att fotografera här. Det är ju folks hem och trädgårdar man tar bilder av. Undrar hur det är att bo här när turisterna väller in? Som att bo på Skansen eller?

Gränderna var fina och stenläggningen säkert ett elände om man har högklackat. Jag spanade fortfarande efter en toalett. Man kan ju inte förlita sej på bensinstationen på dessa ställen, för det är ju på sin höjd en automatpump och en laddstation. 

Plötsligt fick jag syn på en kråka som satt på en cykelsadel. Eftersom jag bara hade 24-105 mm brydde jag mej inte, fast det såg inbjudande ut. Jag tittade på annat men hörde snart hur det prasslade till när kråkan lyckades välta de båda papperskassarna. Jag tog ett par bilder och såg sedan hur kråkan sträckte sej in i den svarta kassen och norpade åt sej något ganska stort. Då ingrep jag men kråkan var snabb och flög iväg med något i näbben som kan ha varit en Snickers. Lunchen var räddad för familjen kråka. Jag knackade på hos de som bodde i huset och tipsade om att den som lämnat kassarna vid cykeln nog skulle ta in dem. Kvinnan som gjort det misstaget tackade men var inte så upprörd, kråkan kunde gott få äta en Snickers (för det var vad som saknades).   

Jag lämnade Skillinge och körde till Gislövshammar. Väldigt pittoreskt och alldeles vid havet. En grå kombi från Fonus nosade runt på de smala vägarna och verkade leta efter en adress. Antigen har någon blivit ensam i ett av dessa vackra små hus eller så har någon ärvt en pärla på Österlen.

Här ute kan man se spåren av en stenindustri från 1800-talet. Vid Gislövshammar finns vit kalksten som man huggit kvarnstenar ur och sedan sålt runt om i Skåne. 

Jag hittar ingen tydlig grop efter en kvarnsten men miljön inbjuder onekligen till utforskning. Jag hade andra behov som måste komma före. 

Kvarnstenarna gjorde dock ingen succé och verksamheten lades ner på 1870-talet. Gislövshammar förblev ett av Skånes minsta fiskelägen men sina små hus uppförda av kalksten. 

Hej så länge,

Lena

Ale stenar

Jag kom ner till stranden vid Kåseberga hamn i god tid före soluppgången och kunde kosta på mej att stanna till där en stund. Det var stilla och kallt. Vinterjacka, mössa och vantar på. 

Ale stenar ligger på Kåsebergaåsen 32 m över havet och promenaden gjorde i alla fall att man fick upp värmen. Det stod en bil på parkeringen förutom min, men den personen skulle ut med en båt. Det fanns sålunda fortfarande hopp om att det skulle vara folktomt uppe på åsen. 

Det var öde och stilla, bara lärkor som drillade och en ensam hare som sprang iväg när jag kom. Det var väldigt rogivande och jag stod en långt stund och funderade över hur man fångar ett motiv av det här slaget på bild. Går det att göra ett sånt här ställe rättvisa? Antagligen inte. 

Flera här bland FS bloggarna har visat Ale stenar tidigare och varje gång har jag tänkt att jag måste åka dit och uppleva detta själv. Lite förvånande att jag inte varit på denna plats någon gång under min uppväxt, då vi gjorde långa husvagnssemestrar varje sommar. Av "släktskäl" kom vi dock inte längre söderut än Småland.

Den som senast visade bilder härifrån var Wolfgang  Han visade stenarna i regn och dagsljus. Det såg helt annorlunda ut, stenarna skiftar färg med ljuset. Fördelen med vädret och att han var där i mars, var väl att det var folktomt. Sven var där vid soluppgången, vintersolståndet 2024 och tog helt magiska bilder. Han fotograferade också solnedgången vid sommarsolståndet 2025 och då blev det ett inlägg om att redigera bort människor med AI eller låta dem klättra runt på motivet, för så såg det ut.

Jag flyttar mej lite till höger och sedan lite till vänster, noga med att få med månen. Brännvidden är 16 mm, ett litet plastigt objektiv men med kort närgräns (tänkt för riktigt små motiv) och ett Canon rf, dvs jag behöver ingen adapter på min R5. 

Nu stod jag äntligen på plats vid Ale stenar när de första solstrålarna letade sej över molnen vid horisonten. Det var vad jag hade högst upp på listan över årets besök i Skåne och upplevelsen är mycket speciell. Stenarna är daterade 540 till 800 e. Kr och jag funderade på hur livet såg ut då runt denna plats och i denna bygd. Man kan inte heller låta bli att undra över hur stenarna kom på plats, då varje sten uppskattas väga ca 5 ton.

När ljuset ökar ändrar stenarna färg. Det anländer några kråkor som flyger runt och jag kan inte låta bli att följa dem med blicken. Jag har inget tele med på denna promenad, bara 16 mm och 24-105 mm. 

En kråka kommer med ändå. Den satte sej fint tillrätta då jag testar vad det lilla (och billiga) objektivet klarar av rakt mot solens strålar. 

Solljuset tilltar och alla stenar ändrar färg. Här funderar jag över hur viktig den lilla "roderstenen" är för helheten? Jag valde medvetet att inte ha den med för jag ville ha en snävare bild. 

Solen har nu gått upp så pass högt att den magiska stunden är på väg att gå över. Det var min upplevelse vid Ale stenar. 

Jag promenerar tillbaka mot hamnen och konstaterar att även om jag går långsamt, är det en hel del tid kvar tills jag kan förvänta mej frukost där jag bor.

Jag kör lite planlöst på de små vägarna i området och hittar några harar som alternerar mellan att äta och springa runt. Jag hade inte teleobjektivet med upp på Kåsebergaåsen, men det låg givetvis i bilen. 

Hararna kommer t o m springande mot mej och har inte ännu förstått att det döljer sej en människa i den parkerade bilen. 

Rapsfälten lyser mer och mer gult för var dag. En lärka slår sej ner bland blommorna efter en lång luftburen drill

En lantbrukare är ute med traktorn och sätter potatis, antar jag. Kanske är det agronomen i mej som inte kan motstå detta... Fast jag har aldrig tagit del av storskalig potatisodling. 

Jag undrar vad lantbrukaren tänkte? Han såg absolut att jag stannade och tog bilder. 

Hej så länge,

Lena

Från Helsingborg till Kåseberga

Jag lämnade Peter och Minna vid lunchtid och körde i sydöstlig riktning. När det blev "grusigt i ögonen" hittade jag en fin bokskog där jag kunde stanna till och promenera runt en stund. Frukosten på Albertsgården och fikat hos Peter gjorde att lunch inte kändes nödvändigt. 

Jag körde till Fulltofta för att ta en titt på storkarna. Det var förstås många par med ungar i hägnet men också flera par som bor utanför på plattformar som de byggt åt dem. Vit stork är mycket social och häckar gärna tillsammans. De som bor utanför hägnet får inte del av maten som serveras, men deras ungar märks. 

Den här bobalen har nog nyttjats mer än en gång. Den ser definitivt ut att ha blivit tillbyggd. 

Visst ser ungen ut att njuta av omvårdnaden den får av sin förälder? 

Det var förstås också storkar i luften. När en flög följde flera andra efter och jag tyckte lite synd om de som var i hägnet och kunde flyga. Man såg att de gärna hade velat hänga med. Flertalet av dem kan dock inte flyga pga tidigare skador som gjort att de hamnat där de är. 

Nära storkhägnet finns Fulltofta strövområde, också kallat Gäddeken. Där finns både en plattform och ett utkikstorn, men vädret var inte alls särskilt mysigt och ljuset rätt trist. Där fanns också fina betesmarker och enorma ekar som man nog hade kunnat utforska mer, men jag beslutade mej för att köra vidare. Fördelen med att vara själv är att man kan ändra sej utan att det blir någon diskussion :-)

Jag körde mot Vomb, som alltid brukar ge utdelning, och när jag precis passerat Vombsjön stod en liten flock dovhjortar på vägen. Jag körde inte särskilt fort och stannade för att de skulle passera i sin egen takt. Precis efter upptäckte jag en liten sandplätt bredvid vägen där jag kunde köra in och öppna sidorutan. Kameran låg givetvis på passagerarsidan, en annan fördel när man är själv.     

De visste ju att jag var där, men de blev inte särskilt störda. Jag stannade några minuter och tittade på dem. Vinkeln var knepig och alla bilder krävde ordentlig upprätning i efterhand. När hjortarna bestämde sej för att promenera in i skogen backade jag ut och fortsatte min färd. Jag körde förstås genom våtmarken vid Vomb och det var sej likt. De bilderna får komma någon annan gång.

En stund senare passerar jag en åker där de sätter potatis (tror jag i alla fall). Då blev det tvärstopp igen och jag klämde in bilen på en plats där det var högst tveksamt om jag kunde stå ur militär synpunkt. Men det kom ingen och jag var snabb. Storkarna plockade mask tillsammans med råkor och kajor.

När ungarna är små går det åt väldigt mycket mask i ett storkhushåll. 

Den här pampiga gladan passerade plötsligt över mitt huvud. Här kände jag mej rejält uttittad. Den kände antagligen till att det faktiskt pågick en militär övning...

När det började skymma kom jag fram till mitt boende, ca en och en halv kilometer utanför Kåseberga. Det här var ett mer "upscale" BnB med hotellrumsstandard som hette Vinkille BnB. Det var en gård som de renoverat och parkeringen var en gammal gödselplatta. Det var mysigt men på ett annat sätt än Albertsgården. Det fanns också ett kök där man kunde laga mat och ett kylskåp för gäster. Perfekt för jag reser ofta med matsäck och det kan ju vara gott med en kyld dryck när man kommer hem efter en heldag i naturen. Jag var den enda gästen, men under sommarmånaderna är det fullsatt. 

Vid vägkanten satt den här som väl bara kan vara en stenskvättehona, eller en juvenil om det finns så här tidigt på säsongen?

Ca 150 meter från min parkering såg jag en mörk skugga uppe i ett träd. Jag körde ut med bilen igen, för att reka inför morgondagens gryningstur, och passade på att ta en närmare titt. Det var en glada.

Den satt där för att de hade ett bo i samma träd. Det ligger en fågel i boet, men det kunde jag bara se med kikaren. Den här gladan kanske jag kunde få några bra bilder på senare. Jag skulle ju bo här två nätter och den där "ringen med stenar" kan man väl inte ägna all sin tid åt... 

Hej så länge,

Lena