Ett första vårtecken

Med flera minusgrader och snö på marken har småfåglarna fullt upp med att äta så mycket de kan under dygnets ljusa timmar.

Trots att det var kallt satt jag ett par timmar i "cykelförrådet" och spanade på fåglarna i en av våra fågelrestauranger. Just nu har vi väldigt många blåmesar och jag upptäckte att de faktiskt inte bara ägnar sej åt talg och frön. 

De har börjat flörta...

...och de ödslar en massa energi på att jaga varandra. De allt längre dagarna har satt fart på hormonerna i de små blågula dunbollarna.

Det är en väldig fart på dem och det tar jag som ett första vårtecken.

Det är fortfarande stort fokus på att äta, men man ser att de har annat i tankarna också. Snart är det dags att se sej om efter en lämplig bostad.

Vi erbjuder flera trevliga små ettor.  

Bostäderna är flyttstädade efter den senaste hyresgästen och står redo att inredas på nytt. 

Vi ser fram emot mer kvitter runt huset.

Hälsningar Lena

Etapp 10: Amarillo and THE BIG TEXAN!

Vår resa fortsatte och det var lämpligt att sträcka på benen lite i Santa Rosa. Undrar hur denna Edsel hade klarat sej som plogbil under ett av de kraftiga snöfall de nyligen haft i landet?

Det fanns också en rejäl bärgare på parkeringen. Santa Rosa är en av städerna som hör till den ursprungliga Route66 och vi befinner oss på ett bilmuseum/café i utkanten av staden.

När vi kommer in är det givetvis en tidsenlig "diner" som man kan besöka och äta eller fika, utan att gå in på själva museet. Toaletterna kändes också som tagna ur en annan tid, i alla fall på damsidan.  

Det här måste ju vara en flott föregångare till "minicrosser".  Jag tog en bild för att lägga ut till Erik. 

Som man kunde förvänta sej innehöll lokalen en massa renoverade gamla bilar. Det här är ju inte något som är ovanligt för oss i Sverige, med alla bilträffar som äger rum varje år. 

Flera av dessa bilar var dock till salu för hiskeliga priser. Den här ville ägaren ha 80 000 dollar för, alltså i runda slängar 800 000 kr. Det fanns dyrare exempel. Min sambo kunde också snabbt se att det inte satt originaldelar under motorhuven. Jag ställde mej mer fundersam till om en sån här bil verkligen ska ha orangefärgade fälgar?

Vi fortsatte resan och passerade snart in i Texas, sista delstaten där vi också hade vår slutdestination. 

Under resans gång hade vi många gånger förundrats över hur landskapet kunde variera så mycket. Det gjorde det inte här. Däremot körde vi genom skogar av vindkraftverk. Texas är den delstat som har absolut flest vindkraftverk, över 15 000, som 2023 producerade drygt 28% av delstatens el.  

Återigen blev det lite av en kamp mot solnedgången för att hinna till nästa sevärdhet som jag hade på "listan". I utkanten av Amarillo finns en skulptur som består av ett antal Cadillac (1949 till 1963 års modell) som är delvis nergrävda i marken i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden. Det skapades 1974 av tre personer ur en arkitektgrupp som hette Ant Farm. Konstverket har sedan dess flyttats när staden Amarillo expanderat. 

Att måla på bilarna med sprayfärg uppmuntras och de är helt täckta med tjocka lager av graffitti. De är nergrävda på privat mark men det går bra att gå fram till konstverket från en parkering som ligger längs vägen. 

Nästa anhalt var Big Texan Steak Ranch and Brewery. Det här stället kändes som ett måste att besöka på en sån resa som vi gjorde, mer amerikanskt kan det knappast bli. Vegetarianer varnas. 

Det här stället är legendariskt och har serverat stora köttbitar längs Route 66 sedan 1960. Just det där med "free 72 oz steak" får vi senare se prov på.   

Det finns också ett motell i anslutning och det var det jag hittade först, när jag sökte på ställen att övernatta i Amarillo. Jag insåg dock snabbt att här kan vi både äta och sova sista kvällen innan vi når slutdestinationen utanför Dallas.

Vi hade ett stort rum (det kallades svit men när jag bokade var alla rum lika stora) med öppen spis (gas givetvis), pentry och en stilenlig sittgrupp av horn och kohudar. Sängen var den största "kingsize" jag någonsin sovit i. En kul detalj var en liten manick på nattduksbordet som man kunde trycka på för att få stämningsfulla ljud t ex syrsor som spelade eller regn med svag åska i bakgrunden. Vi avnjöt en kvart med syrsor och den sista ölen som vi hade i bilen innan vi gick för att äta middag.

Vid entrén stod en äldre polisbil som var märkt Route 66 Police Ranger på dörrarna. Bilen till höger var en ganska normal Texas pickup, lite svulstig kanske men inte ovanlig. 

Det fanns en hel del roliga detaljer som t ex dörrhandtagen. Man var noga med att påpeka att detta inte var en kedja utan att det bara fanns ett ställe och att ölen bryggdes lokalt. Hundar var välkomna. 

När man kom in i själva restaurangdelen såg det ut som det jag brukar kalla för en  "food barn". Det var nästan fullsatt men vi hade bokat bord och fick två platser i änden av ett långbord. Ljudvolymen var hög och stämningen god. Stora familjesällskap med barn i olika åldrar. 

Full insyn i "köket" med grillen där köttet tillagades. Hur de kunde hålla reda på vilken bit som skulle lagas till vilken nivå var en gåta. Vi beställde "medium" och den var perfekt, likaså servicen. Vi beställde en bit kött att dela på och till den ingick fyra olika tillbehör som vi kunde välja som t ex sallad, coleslaw, bakad potatis eller fries. Givetvis fick vi även bröd. Det här var dessutom första gången på resan som jag blev positivt överraskad när vi fick notan. 

Det här var en riktigt stor man och han hade antagit utmaningen att äta en "72 oz steak", vilket motsvarar ca 2 kg. Om man sätter i sej köttbiten på en timme får man den gratis (hans klocka syns inte i bild). Man måste dock också äta fyra sidorätter som t ex sallad, fries mm. Dessutom måste han acceptera att folk kommer fram och fotograferar samt att hans middag "streamas" live, så de som vill titta on-line kan göra det. 

Han jobbade på bra med kniv och gaffel, men med 15 minuter kvar av tiden gav han upp. Vi frågade en servitör om det är vanligt att någon klarade att äta upp allt och han svarade att det brukar vara ett par personer i veckan. Vad händer om man inte klarar det? Då får man betala för sej och notan är på 72 dollar, alltså är det inte något överpris direkt. Man får också med sej köttet som blev över i en "doggy bag".  Givetvis är detta vansinne och på många sätt motbjudande, men också en upplevelse att få vara med om. Vi är ju trots allt i Texas. Det skulle bli många fina måltider hemma av en sådan köttbit. 

Utanför den stora hallen vi satt i fanns det en lugnare pub-avdelning. Samma meny men en trivsammare del om man hade hunden med sej. Jag pratade lite med detta par och de brukade stanna till här när de var på genomresa, just för att hundarna kunde följa med in. Givetvis hade motellet rum där de fyrbenta familjemedlemmarna också var välkomna.   

Hej så länge, 

Lena

Etapp 9: Santa Fe och Loretto kapellet

Från Petrified Forest körde vi en bit på I40 bara för att tjäna lite tid. Vi tog sedan av på Route 66 för att se några gamla minnesmärken som fanns markerade i Google maps, som t ex Rattlesnake trading post och Bowlin´s Old crater trading post (bilden ovan). Som ni kan se var det inte mycket kvar och det var givetvis staket runt.  

Ett väldigt långt tåg passerade då vi tog en bensträckare vid annan sliten del av Route 66. Nästa större tätort längs vägen var Albuquerque, en stad med över
500 000 invånare. Det kändes inte så lockande då vi gjorde upp resplanen. Vi valde därför att vika av från I40/Route66 och köra nordöst ca 10 mil till Santa Fe, som vi hade viss kännedom om genom min syster och svåger som varit där flera gånger. 

Vi hann med en promenad i Santa Fe innan solen gick ner helt bakom bergen. Santa Fe är huvudstad i delstaten New Mexico och har ca 67 ooo invånare, varav ungefär hälften är spanskättlingar. Deras djupt rotade kultur sätter en stark prägel på staden. 

Torget i den äldre delen av staden är vackert dekorerat med julbelysning. Sedan gick vi och åt en fantastiskt middag på en restaurang som vi blivit rekommenderad och dessutom lyckats boka bord på hemifrån. 

Morgonen därpå kunde vi avnjuta frukost på hotellet. Förutom det vanliga utbudet kunde man beställa en varm rätt och vi valde "breakfast burrito". Det är ett tortillabröd med fyllning ( i vårt fall grönsaker, ägg, ost och bacon) som serveras med en kryddig tomatsås, lite riven ost och chili. Om man inte har något emot att äta stark mat till frukost så var den här en riktig höjdare.  

Vi gav oss ut till fots för att titta på Santa Fe och första anhalt var Lorettokapellet. Det blev klart 1878, dock utan möjlighet att ta sej upp till körloftet. Byggmästaren hade dött utan att lösa problemet. Systrarna i kapellet sökte då gudomlig hjälp och bad till StJoseph, byggmästarnas helgon, och på den nionde dagen dök en främling upp med en åsna och en verktygslåda. Mannen erbjöd sig att bygga en trappa och försvann sedan. Trappan har därför kallats "mirakeltrappan". I slutet av 1990-talet löste dock Mary Jean Straw Cook, författare till Loretto: The Sisters and Their Santa Fe Chapel (2002: Museum of New Mexico Press ) gåtan med vem som byggde trappan. Det var en expert på träarbeten som hette Francois-Jean "Frenchy" Rochas. Han emigrerade från Frankrike 1880 och anlände till Santa Fe precis när trappan byggdes. Cook hittade ett meddelande från 1895 i The New Mexican som uttryckligen namngav Rochas som byggaren av "den vackra trappan i Lorettokapellet." 

Det finns en till anledning till att konstruktionen kallas "mirakeltrappan". Den är 22 fot från golv till loft och har två 360-graders varv. Trappan är byggd helt av trä utan spikar, skruvar eller metall av något slag och saknar någon form av centralt stöd. Den är fortfarande strukturellt sund men används inte sedan 1970-talet. Den ser ut att "hänga löst" mellan loftet och golvet, men även konstruktionen har förklarats och det är inget mirakel, men läcker är den. Den såg tydligen ut som på bilden till höger när den var nybyggd och man kan förstå att systrarna ville ha någon form av räcke. Vem skulle vilja gå där iförd de fotsida vida plagg som jag kan tänka mej att de bar på den tiden. I synnerhet inte en syster lite till åren.

Från kapellet vandrade vi ut på gatorna i Santa Fe där de två huvudnäringarna är turism och konst. Exklusiva gallerier samsades med mer folklig konst ute på gatorna. Här kändes det nästa som att titta in i skelettförrådet på jobbet, fast vi har mer variation på våra skallar. Torkad chili i stora buntar var också populärt.

Vi letade vidare efter en annan intressant plats som visade sej vara väl kamouflerad. Vi mötte den här mannen med sin husky när vi precis hittat rätt gränd. Notera att han bär en riktig kamera och han såg givetvis att jag tog en bild. 

Det här strävsamma paret tog en paus på Oppie´s coffee. Inte långt från Santa Fe ligger Los Alamos National Laboratory, vilket givetvis också är av betydelse för stadens ekonomi. För er som inte direkt känner igen namnet var det där Oppenheimer och medarbetare konstruerade den första atombomben. Längst in i den här gränden ska det finna en bronsplatta som vi inte kunde hitta (det var fullt med bråte mot den bakre väggen). Där står i alla fall : "109 EAST PALACE 1943 SANTA FE OFFICE 1963 LOS ALAMOS SCIENTIFIC LABORATORY UNIVERSITY OF CALIFORNIA. All the men and women who made the first atomic bomb passed through this portal to their secret mission at Los Alamos".  

Att konst var betydelsefullt i staden var lätt att se och det fanns mycket här som jag gärna hade utforskat mer om vi haft en dag till.

Santa Fe grundades 1607 av europeiska invandrare vid foten av Sangre de Cristo Moutains, som är en del av Klippiga bergen. Ca 40 minuter från stadskärnan finns skidanläggningar som är öppna från mitten av november till början av april. Santa Fe bibehåller sitt karakteristiska och gamla utseende genom en lokal lagstiftning som kräver att alla byggnader uppförs i stilen adobe. 

En typiskt liten villa på samma gata som vårt hotell. Det var givetvis i samma stil, i ett plan och med gångvägar mellan rummen. Fullkomligt omöjligt att få en överblick över men väldigt charmigt. 

Vi lämnade Santa Fe och påbörjade vår näst sista resdag då vi skulle köra till Amarillo för en genuin Texasupplevelse plus övernattning. Det finns givetvis inte någon som helst möjlighet att köra norrut från Santa Fe och hamna i Las Vegas. Däremot finns det en liten stad i New Mexico som också heter Las Vegas, snopet va?  

Hej så länge,

Lena

Etapp 8: Petrified Forest och mer överraskande landskap

Vi var på plats när nationalparken öppnade enligt den officiella hemsidan "National Park Service" och det var 08:00. Från Holbrook var det bara 20 minuter med bil till den södra infarten. En AI tjänst hade antytt att "Petrified Forest National Park" inte öppnade förrän 10:00. Den hade fel...lita inte på AI. Det var tomt på parkeringen utanför souvenirbutiken/caféet trots att det också var öppet.

När vi betalade inträde till Petrified Forest National Park fick vi ett årskort till alla amerikanska nationalparker. Om man besöker tre nationalparker inom sju dagar kan man erhålla detta årsmedlemskap, ibland till än lägre kostnad än inträdet på den sista nationalpark man besöker. För vår del tjänade vi 10 dollar vid denna park och fick ett årskort som är personligt. Antagligen kommer vi inte att kunna nyttja det före 28 december 2026, men man vet aldrig. Vad är egentligen "petrified forest"?

 Enligt Wikipeida är det förstenad skog och en av de bäst bevarade ställen att se detta är just i denna del av Arizona. De fossila träden (främst Araucarioxylon arizonicum) anses vara över  200 miljoner år gamla. Trädcellerna har mineraliserats (kristalliserats) och förvandlats till sten. I den låga morgonsolen var färgerna spektakulära.  

Jag har aldrig sett något liknande.

Den här platsen kallas Agate bridge och där finns en hel mineraliserad trädstam som ligger över en bäckravin. Den är 34 m lång och trots stöd av betong kommer naturens krafter troligen att förgöra den i framtiden. 

Vi fortsätter längs vägen och naturen ändras. Vi häpnar över formationerna och blickar ut över ett landskap som inte liknar något vi sett förut. I förgrunden ligger dock ett mineraliserat träd som någon gång har delats i två av naturens krafter.

Området kallas "Blue mesa" . Färgerna skiftar i blått och lila. Bjarne och antagligen fler här på FS skulle ha älskat detta. 

Här kunde man promenera ner i det fascinerande landskapet. Notera att det inte finns några räcken, men det fanns en varningsskylt i början av leden. Vi gick en bit längs denna väg, men hela slingan skulle ha tagit flera timmar.

Det här är ett panorama av fem bilder från en annan utkiksplats. Man ser promenadvägen genom landskapet. Notera personen i röd jacka. Området är stort. 

Vi gjorde helt rätt när vi valde att köra in genom den södra entrén och följa vägen norrut genom parken. Vi hade hela tiden medljus som gjorde det lätt att avgöra var vi ville stanna och utforska mer. Notera här att det går människor i ovankant. Det var där jag tog bilden som visade starten av gångvägen. 

Vi stannar vid en markerad plats som visar att Route66 gick genom parken. Vägen följde stolparna men finns inte längre kvar. Här får man följa Interstate 40 och man kan se en rad bilar på den stora motorvägen till höger. 

En 1932 Studebaker markerar platsen.

En bit längre bort viker vi av vid en skylt där det står "Newspaper rock". Det visade sig vara en sten med över 650 petroglyfer, eller hällristningar, som man bedömt vara ca 2000 år gamla. Det är inte speciellt gammalt för hällristningar men det var ändå intressant att få se. Nu såg det ju inte ut precis så här. Vi stod på en utkiksplats med staket och tittade ner i en dal med stenblock, enligt en bild på en tavla kunde man lista ut vilket stenblock som hade ristningarna. Men avståndet och solljuset gjorde det omöjligt att se något av värde. Då gick jag och hämtade 100-500 mm objektivet som låg i bilen. Hittills hade jag bara använt vidvinkel i denna park, men här behövdes ett tele och då var det plötsligt lätt att hitta rätt sten. Det här fixade man inte med en mobiltelefon...

Vi stannar till vid en utkiksplats i parkens norra ände och här är färgerna helt annorlunda. Formationerna är röda och jag har inte dragit i spakarna i LR. Jämför med himlen som är ljusblå med tunna moln. Marken var intensivt rödrosa och platsen kallas "Painted desert". Bjarne, här hade du också blivit kvar väldigt länge.

Ett panorama av fem bilder. De röda formationerna sträckte sej så långt vi kunde se. 

Därefter lämnade vi nationalparken och körde ut på I40 österut. Vi lämnade snart Arizona och körde in i New Mexico. Vi hade ungefär fyra timmars körning till nästa övernattningsställe, där vi också hade bokat bord på en restaurang till 19:00. 

Hej så länge,

Lena

En snabbvisit

Jag jobbade hemma en dag i veckan och när jag skulle fixa lunchen tittade jag ut mot talgblocket (i nätburen) och fick syn på en liten ljus boll med lång stjärt. Det är första gången jag ser stjärtmes denna vinter och jag rusade efter kameran. 

Det var tre stycken och när de ätit talg en kort stund flög de iväg mot husets baksida, där det också finns en matning och givetvis skogen. De studsade runt i resterna av syrenhäcken och jag kämpade med att hitta i alla fall en i sökaren. 

Bilderna är tagna genom vardagsrumsfönstret. Det fina är att jag kommer ganska nära utan att störa och det går fort. Ibland ligger det t o m en kamera med tele på plats om jag har haft något extra intressant besök i trädgården. Det är antagligen inte första gången i vinter som de är på besök, men eftersom vi inte är hemma så ofta då det är ljust, är det första gången jag ser dem.  

Man undrar ju varför den sitter upp och ner? Den gjorde det flera gånger. Jag fortsatte spana och hade förstås glömt att jag hade en omelett i stekpannan...

Det kanske fanns något intressant i snön för plötsligt var den på marken. Den puderlätta snön bar för en så liten fågel. 

Puff, flingorna yrde...tusan så söta de är. Plötsligt var de bara borta och som tur var gick lunchen fortfarande att äta. Sedan dess har jag inte haft möjlighet att spana mer ut i trädgården men till helgen hoppas jag på både mer ljus och fortsatt kallt, så snön ska ligga kvar. 

Hälsningar Lena