Etapp 7: Wigwam Motel i Holbrook

Solen hade precis gått ner när vi kom fram till Wigwam Motel i Holbrook där jag hade bokat ett konformat rum till oss. Motellet hör till en kedja av sju motell byggda i USA på 1930- och 1940-talet. Nu finns tre av dessa kvar, varav två ligger längs Route 66. Motellen kallades också Wigwam villages och numrerades #1-#7. 

Innan ljuset försvann allt för mycket gick vi runt och tittade på de gamla bilarna som var parkerade här och där på den rymliga parkeringsplatsen. Det kom också ett äldre par i en bil som stannade och frågade om vi hade hyrt ett rum. De var nyfikna på hur det var att bo där och vi sa som det var. Ingen lyx men fullt tillräckligt för våra behov. Det kostade inte heller mer än runt 100 dollar, dvs strax under 1000 kronor.

Rummen är byggda i form av tipis i betong, av misstag kallades de för wigwams. Varje enhet har ett rum med sängplatser för två vuxna, en enkel sittgrupp och ett litet men funktionellt badrum. Det finns 15 wigwams och de är numrerade 1-16, det finns ingen nr 13. 

Det var inte så stort men garanterat större än denna ombyggda "folkahusbil". 

Det var fortfarande "spännande väder" när vi blickade åt det håll vi kommit från, men det skulle klarna upp under natten och bli kallare. Det visade sig senare att vår wigwam hade ordentligt med uppvärmning.

Lite senare på kvällen gav vi oss ut för att hitta någonstans att äta middag. Varje wigwam var trevligt upplyst med en lykta i toppen.

En hade dekorerats med julbelysning, som faktiskt var rätt snyggt gjort. 

Vi behövde inte gå långt. Ungefär 200 m nedåt gatan låg det en restaurang som såg helt OK ut. 

Vi klev in och interiören här går bara att visa i svartvitt. Ljuset var orangerött och gick absolut inte att korrigera på ett vettigt sätt. Jag valde ändå en lite varm ton för det kändes passande. Det var väldigt få gäster, men det berodde mest på att vi var rätt tidiga. 

Återigen en sån där bild som man bara måste ta. Min sambo behövde bara sträcka lite på sej så var den fulländad. 

Varje bord hade ett eget galleri med intressanta personligheter. Menyn var inte så omfattande men innehöll ett antal olika "steaks" som serverades med bakad potatis, "fries" eller mos och olika kryddning eller sås. Jag minns inte ens om det fanns ett vegetariskt alternativ. 

"Jesse James, his family, his killer and exploits in history" handlade den här tavlan om. Även om det kom fler gäster var det lugnt här. Ingen stor skärm med sport och ingen musik. Servicen var utmärkt. 

Mätta och nöjda gick vi tillbaka till vår wigwam. Det var lugnt även här och få bilar passerade på vägen genom denna del av Holbrook. Staden, som hör till Navajo County, grundades 1882 och har inte mer än ca 5000 invånare.  

Nästa morgon när vi steg upp i gryningen var det kallt och bilen var täckt med frost. Någon i utkanten av Holbrook passade på att skicka röksignaler, ett kort meddelande. 

Det fanns tyvärr inte någon te eller kaffekokare, vilket vi saknade då vi för enkelhetens skull valt att äta egen frukost denna morgon. Men vi klarade oss bra på det vi hade och styrde snart iväg för ytterligare en etapp på vår resa. 

Hej så länge,

Lena

Etapp 6: Little Colorado River Gorge och Barringerkratern

Vi lämnade Grand Canyon och så fort vi kom ner på lägre höjd blev vädret bättre. Dock kunde vi spana bakåt och se att det var nog inte så mysigt högre upp. 

Vi körde österut på väg 64 och förundrades återigen över landskapet med de olikfärgade torra grästuvorna och maffiga slutningarna. Det gick hästar och betade till höger längs denna väg och det fanns enstaka hus. 

Vi svängde av vid en parkering där det stod en del andra bilar. Jag hade inte koll på vad som fanns här och det stod att man skulle betala inträde. Men den lilla hytten där man skulle betala var tom, så vi körde in och parkerade. Det fanns mer att se här än vi hade föreställt oss. Vi befann oss vid "Little Colorado River Gorge Navajo Tribal Park".  

Det är inte Grand Canyon men otroligt häftigt och helt oväntat. Visst finns det med på Goole maps, och jag var ganska påläst, men det här hade jag inte noterat. Antagligen för att jag bedömde att vi skulle stanna i Grand Canyon betydligt längre och då behövde köra direkt till nästa destination för att hinna det vi tänkt innan det blev mörkt.  

Strukturen fascinerade givetvis och jag blev stående en stund trots att det blåste isande kallt.

Här är det inte högtryck på besöksantalet och alla de tomma stånden till vänster vittnar om att det inte förväntas några stora horder med turister som vill köpa smycken och drömfångare. Jag noterade skylten och kan absolut föreställa mej hur dessa djur stortrivs i området då det är varmt och soligt. Vi hade visserligen sol men det var nog inte mer än fem plusgrader.  

Vi kom ut på Interstate 89 och körde söderut. Vädret var fortsatt rätt spännande. Vi fortsatte sedan österut på Interstate 40 som går parallellt med Route 66.  

Vi gjorde en planerad avstickare på en liten väg och jag hann precis lyfta upp kameran när vi passerade denna skylt.

Det är ju bara så härligt att man har luftkonditionerade utrymmen för folks hundar, så de inte ska behöva sitta i bilar som värms upp på parkeringen. Det var nog inget stort problem denna dag men jag kan föreställa mej att det är ett dilemma de flesta dagarna om året. 

Vi betalade inträdet och gick rakt genom byggnaden för att komma till utkiksplattformen innan det började regna. Det var min sambo som hade önskat att vi skulle stanna vid Barringerkratern och den var onekligen imponerande. Kratern har en diameter på omkring 1 200 m och ett djup på 170 m. Kraterranden är 45 m hög. Namnet kommer från gruvingenjören och affärsmannen Daniel M Barringer som redan 1903 föreslog att kratern skapats av en meteorit.

När jag blickade åt andra hållet såg det ut så här och det resulterade i att vi gjorde en grundlig rundtur på besökscentret och läste all samlad information om denna krater och andra nerslag på olika platser i världen. Den projektil som orsakade kratern var en järnmeteorit med en diameter på omkring 50 meter som träffade jordens med en hastighet på flera km/s. Då meteoriten träffade marken uppstod en explosion motsvarande åtminstone 2,5 megaton trotyl (omkring 150 gånger atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ), en förödelse som kastade upp uppskattningsvis 175 miljoner ton materia i luften (har dubbelkollat med  Wikipedia).  

Platsen är verkligen "in the middle of nowhere". 

Efter besöket vid det stora hålet i marken tog vi oss ut till resterna av Route 66 och fortsatte en bit till. Vi mötte återigen ett av de extremt långa tågen.

Vägens underhåll är inte det bästa men man kan förstås köra på Interstate 40, där den röda och vita lastbilen befinner sej (till vänster i bilden). 

När vi kom fram till vårt motell i Holbrook verkade det vara kö utanför receptionen...

Men det var inte så högt tryck när vi skulle checka in och sambon hann med att titta lite på julsångerna med Långben, en sån där spontan bild som man inte kan motstå att ta. 

Vi fick nyckeln till nummer fyra och utanför vår Wigwam stod denna parkerad. Eftersom det fanns gott om utrymme var det inga problem att parkera hyrbilen bredvid. Det här stället hade med anor än jag trodde när jag bokade, men det får komma i nästa blogg.

Hej så länge, 

Lena

Etapp 5: I sämsta tänkbara väder

Vi kom fram till nationalparkens entré ungefär när solen gick ner, men det var mulet och regnet hängde i luften. Vi betalade ungefär hälften så mycket som Trump nu har bestämt att USAs 10 mest kända nationalparker ska kosta för utländska gäster. Kommer man hit i högsäsong får man räkna med att stå i kö. Nu var det bara två bilar före oss.  

Vi struntade i att checka in och körde direkt mot en av de mest kända utkiksplatserna. Gran Canyon öppnade sej framför oss och även om det såg ut som jag hade förväntat mej så tar det andan ur en. Storleken är svår att ta in och den går absolut inte att fånga på bild. Notera att det står folk på kanten i vänstra hörnet.   

Det hade börjat skymma och jag har försökt att bevara ljuset som det såg ut. Det var fem grader och givetvis blåste det. Vi var i alla fall så pass pålästa om vintertemperaturer här att vi hade vinterkläder med oss. 

Vi befinner oss vid den södra kanten av Grand Canyon, som är den enda del av nationalparken som är öppen så här års, antagligen också den mest kända.

En bild i stående format ger förhoppningsvis en viss aning om hur det såg ut om man tittade överkanten på staketet. Det var bara vissa utkiksplatser som hade staket, annars kunde man gå så nära kanten som man ville...

Här har det mörknat ytterligare och vi inser att det bara är att ge upp för dagen och checka in på vårt boende, handla frukostmat mm. 

På parkeringen, som nu tömdes snabbt, såg vi det sista av solljuset och hur molnigt det var. Väderutsikterna för morgondagen var osäkra, men vi satsade givetvis på att vara uppe i god tid före soluppgången och vara på en utkiksplats som vi valt just för att den skulle vara bra i gryningsljus. Vi hade ett "budgetboende" som kostade dubbelt så mycket som andra motellrum under resan och åt hamburgare i en stor hall med hundratals andra turister. Inget av detta är ens värt att visa. 

När jag tittade ut första gången i gryningen regnade det, nästan horisontellt dessutom. Väl framme vid den valda utkiksplatsen var det uppehåll och jag tyckte att det fanns en gnutta varmt ljus, men det var nog inbillning. Vi var ett gäng som stod vid kanten och spanade bort mot den svagt rosa strimman som skymtade långt borta. 

Det gick en timme och ljusstrimman försvann. Det skulle inte bli bättre än så här började jag inse och det var väldigt kallt att stå vid kanten. Folk började ge upp och det var absolut ingen trängsel längst fram vid staketet längre. 

Det började regna och nu kändes det verkligen som att himlen skulle falla ner över våra huvuden. Vi gick in på det geologiska museet, för där var det i alla fall varmt. Det var rätt intressant och det fanns en fin modell där man får lite bättre uppfattning om hur stort området är. Min kamera torkade. Handduken som jag brukar ha i ryggsäcken var förstås inte med.

När vi kom ut en halvtimme senare och tittade rakt fram var det bara en vit vägg. Stora blöta snöflingor yrde i luften. Till vänster såg det ut så här...

...och till höger hade jag den här fantastiska utsikten. Vi höll ut en stund i blötsnön för vi hade bra kläder i flera lager samt vantar och mössa. Sikten blev om möjligt ännu sämre så vi åkte tillbaka till vårt rum, åt frukost som vi inhandlat i affären kvällen innan och checkade ut.

Blöt snö la sej snabbt på vägen och vi visste att temperaturen skulle fortsätta sjunka. Med en hyrbil från Nevada hade vi inte däck för vinterväglag och absolut inga kedjor eller liknande (vilket rekommenderas på vintern eftersom man inte saltar i nationalparken). 

Vi körde mot den sydöstra utfarten och stannade vid flera av de kända platserna där utsikten skulle vara fantastiskt. Det var den inte.

Vår lilla snögubbe hittade en kompis vid en utkiksplats, där vi inte såg något annat än snö och dimma.

Jag testar några svartvita motiv som visserligen inte visar något av Grand Canyon, men det fanns ju andra inslag i naturen.

Det fanns också gott om korpar och på ett ställe mötte jag ett par som gärna poserade för fotografen. Jag hade 24-105 på kameran och de lät mej komma tillräckligt nära för att det skulle räcka. Den ena satt i ett träd som gjorde sej bättre i svartvitt.  

Den andra hoppade runt på parkeringen och letade efter tappade snacks eller vad den nu kunde finna. Det snöade ymnigt och vi lämnade Grand Canyon bakom oss. Efter ca en halvtimme och på betydligt lägre höjd övergick snön till regn som sedan slutade helt, men vi såg det mörka molntäcket över höjderna bakom oss. Nästa natt skulle temperaturen gå ner till minus åtta grader vid Grand Canyons södra infart och man kunde ju föreställa sej väglaget när blötsnön frös till is.    

Hej så länge,

Lena

Etapp 4: Hooverdammen och första sträckan på Route 66

Den 26 december lämnade vi LasVegas och påbörjade en resa som skulle ta oss till Richardson, Texas i god tid för att fira nyåret hos min syster och svåger. Vårt första stopp på resan kom redan efter ca 40 minuter. Vi stannade först en kort stund och blickade ut över Coloradofloden. Runt hörnet svängde vi sedan av på en liten slingrig väg som tog oss fram till en säkerhetskontroll där alla rutor på bilen skulle vara öppna och vi fick en fråga. " -Har ni några vapen i  bilen?" 

 Vi lyckades hitta en parkering och började vandra upp mot en utkiksplats. Det stod folk och tittade upp på bergssidan, några pekade. Där, på en till synes helt omöjlig sluttning, gick några "big horn sheep". Jag hade bara 24-105 mm men avståndet var inte så långt, dessutom ville jag ha med miljön.

Hur kunde de bara klättra runt där på den branta bergväggen? Tänk också på hur deras fötter ser ut, det är ju klövar, inte sugfötter.

Efter ytterligare trappor kom jag ut på en bro där jag gick rakt ut till ungefär mitten. Framför mej hade jag Hooverdammen, en 222 m hög kraftverksdamm som byggdes mitt under depressionen mellan 1931-1936. Dammbyggnaden är uppkallad efter Herbert Hoover, som var USA:s president när bygget startades, men den invigdes 30 september 1935 av president Franklin D. Roosevelt. 

Vi körde över dammen och upp på andra sidan. Här kan man se bron som jag stod på i bakgrunden. Dammen är byggd över Coloradofloden med Nevada på ena sidan och Arizona på den andra.

Vattennivån har nått upp till kanten där det ljusa berget slutar. 

Vi passerade in i Arizona och helt plötsligt "tappade" vi en timme. Klockan var inte 11 utan 12. Om någon som läser detta planerar att åka förbi och titta på dammen kom så tidigt ni kan. Vi fick stå i kö ca 10 minuter och lyckades hitta en parkering på första stället. När vi åkte därifrån var kön till säkerhetskontrollen ca två kilometer.

Vi lämnade Hooverdammen och körde sydost på I93 mot Kingman. Det var bred motorväg och landskapet växlade.  

Häftig utsikt på vissa ställen.

I Kingman tog vi av på en betydligt mindre väg som inte heller var lika väl underhållen. Nu körde vi österut på den välkända Route 66 som sträcker sej mellan Santa Monica, Californien till Chicago, Illinois.

Här växlade landskapet ännu mer och det dök upp små samhällen längs vägen. Vi hade också järnväg på ena sidan under långa sträckor. Route 66 är en av de ursprungliga vägarna inom USA:s landvägsystem. Den byggdes längs tidigare vagnsleder och öppnades som landsväg 11 november 1926. Det är alltså 100-års jubileum för denna väg i år.

Vissa sträckor var väldigt platt, men det var ändå inte tråkigt och det dök upp en gård här och där. Route 66 är nu till stor del ersatt av Interstate 40, men det går fortfarande att köra vissa sträckor.  

Vi behövde sträcka på benen och stannade till vid ett ställe som hette Havasupai lodge. Det var en mack med ett café och ett motell. Vi behövde inte tanka och det var oklart om det ens gick att köpa bensin här. Ni som har sett Pixarfilmen "Cars" känner kanske igen Radiator Springs och det stod även några gamla brandbilar längs vägkanten här.  

Vi gick in och det såg rätt annorlunda ut jämfört med de vägkrogar som finns längs motorvägen. Här kunde man bara få en sorts kaffe och utbudet av snacks var begränsat. Men det fanns glass i en box och toaletter. 

I Cafédelen pågick något slags möte och jag har insett i efterhand att Havasupai är namnet på den urfolkstam som bor i området kring Grand Canyon. De förlorade sin mark när Grand Canyon blev nationalpark 1919 men återfick stora delar 1975.  

Vi gjorde som många andra turister som stannar här. Sedan bar det ut på vägen igen. Vi ville ju helst komma fram till dagens slutdestination innan solen gick ner.

Hej så länge, 

Lena

Big Bovine of the desert

Vi lämnade åsnorna vid spökstaden och körde in i Death Valley igen. Jag visste att det fanns ett ställe med sanddyner och visst fanns det sand. Eftersom vi kom vid elva hade många andra besökare redan anlänt och det sprang folk överallt. Här ville jag inte ha dem på bilderna så vi traskade inte runt så länge i sanden.

Vi körde vidare till Mosaic Canyon. Om du inte gillar sten och bergsformationer kan du hoppa över ett antal bilder. Här satt också en av de varningsskyltar som vi såg på ställen där det fanns vandringsleder. Idag var det dock mulet och ca 15 grader så vi såg inga problem att traska iväg trots att klockan började närma sej lunchtid.

Jag vet ju att det finns läsare här som gillar sten, därför tar jag med dessa bilder. Här var det fascinerande att gå.

På vissa ställen var det ganska smalt och färgtonerna varierade otroligt. Den nästan vita stenen var mjuk som sammet.

Det var inte särskilt mycket folk som gick här men just på denna plats var det två sällskap som möttes. Det var mycket sparsamt med växtlighet som ni kan se.

Vi knatade på i uppförsbacke genom ytterligare en smal passage.

Det här var nog det häftigaste stället när det gäller färger och former. Stenen var blå. 

Vi gick inte hela vägen för det skulle ta ca 3 timmar. Vi vände ungefär halvvägs och här är vi på väg ner tillbaka till bilen.

Vi körde genom dalen och passerade områden där det såg ut som att det hade snöat under natten. Men det var förstås salt.

Vi avrundade vårt besök i Death Valley med att köra upp på "Dante's lookout". Här var det fem grader kallare och blåste isande vindar. Men utsikten över dalen var magnifik.

Death Valley bjuder på dramatiskt och växlande natur, väl värt ett besök vintertid och det finns mycket mer att se än jag visat här.

Från Death Valley junction tog vi en annan väg hem än när vi kom. Vägen var mycket rak och öde, därför stannar man när det dyker upp en stor ko. Den är t o m utmärkt i Google maps som Big Bovine of the desert.

Det fanns några gamla vagnar på parkeringen och ett slitet kasino. Till höger kan man ana vägen med stolparna. 

När vi till slut svängde ut på motorvägen I95 mot Vegas låg det här "tvärs över gatan". Vi stannade förstås och gick in. Det var ingen trängsel...

Det fanns ett läckert café längst in i byggnaden, men vi hade inte tid att fika. Dessutom visste vi att det skulle bli en rejäl middag när vi kom tillbaka till Johan och Kenzie. 

När vi kom tillbaka till Vegas hade min syster och svåger också anlänt från Texas för att stanna över jul. Som alltid när vi träffar familj vid juletid tittar vi på "årskavalkader". Till en början var det bara vi som hade en, men nu plockar alla ihop ett bildspel över det som hänt det senaste året. Vi bor långt ifrån varandra och det hinner hända mycket på ett år. Vi hade också några korta filmklipp från Sydafrika som särskilt hundarna verkade gilla. Innan jag hann få upp kameran stod båda två med tassarna på bänken och tittade på elefanten. 

Hej så länge,

Lena