En färgsprakande återvändare

Gjorde en snabb tur på lunchen då jag hoppades få se lärkor men jag fick nöja mej med att höra dem. Det jag lyckades fånga på bild var dock en annan återvändare, staren.

Vacker i svart med guldfärgade detaljer och metallglans i blått, lila och grönt. De satt på ett fält och var väldigt stationära. 

De var antagligen både hungriga och trötta. Det fanns andra småfåglar där t ex gulsparvar, som flög för minsta störning, men stararna satt kvar på fältet. Jag höll därför ett avstånd som inte skulle stressa dem och har beskurit bilderna ganska rejält. 

De letade ivrigt efter något matnyttigt i jorden.

Här hittade den något litet i alla fall. 

Solen strålade och det kändes som den första riktiga vårdagen.

Hälsningar Lena

På väg hem

Jag bestämde mej för att köra en annorlunda väg hem efter jobbet och började med en tur till Kungsängen. Där gick det en del gäss och betade, men på långt håll. Plötsligt närmar sej en polishelikopter och då blev det fart på gässen. En fin flock med bläsgäss kom därför flygande på precis lagom avstånd.

Här har de fått lite mer ordning på gruppen. Gässen drog runt några varv innan de landade igen, en bra bit från vägen, på ungefär samma plats som de var på när helikoptern kom. Jag såg inga tofsvipor och ingen lärka.

Innan jag hann sätta mej i bilen kom det par grågäss som jag fångade på bild, mest för att jag insåg att det skulle passera väldigt nära. Det här var ett par som verkligen kunde flyga synkroniserat.

Jag åkte vidare hemåt men körde på mindre vägar och ganska sakta. Jag såg en stor grupp sångsvanar men där gick det inte att stanna, inte ens inom rimligt avstånd och promenera tillbaka. En stund senare såg jag en liten flock rådjur som betade väldigt nära vägen. Det var raksträcka och jag hade ingen bil bakom mej. Jag tryckte ner sidorutan samtidigt som jag (nästan) stängde av talboken.

De tittade förstås upp lite undrande när bilen stannat helt och jag försökte för överblick över flocken genom sökaren. Magnus Rosman fortsatte att läsa en deckare i bakgrunden. Just den knappen på ratten är jag inte helt överens med.

Man undrar ju om de funderar över vad som låter eller om de bara blev oroade av att bilen plötsligt stod stilla på vägen.

Det här är nog en mamma med två fjolårsungar. Lägg märke till att de har öronen vända bakåt, det lyssnar på min talbok som jag inte har tid att stänga av.  

Det är två unga bockar och den ena passar på att buffa på den andra, bilen som pratar är nog inte så farlig. 

De nafsar lite av det som börjat spira på marken. Jag växlar mellan att kolla i backspegeln om det kommer någon bil bakom och titta i sökaren. Rosman pratar på och jag inser att jag kommer att få backa flera minuter, för jag har inte ägnat en tanke på vad han sagt.

Rådjuren rör sej en bit bort från mej och jag tar en sista bild på nästan hela gänget. Det gick en lite större bock med dem också, men han hamnade bara på bild vid detta tillfälle. Det gick trots allt ganska fort. Sedan fortsätter jag och nu är det närmaste vägen hem som gäller. Jag backar talboken tills jag förstår vad den handlar om.

Men jag hann inte så långt innan jag fick syn på en ensam trana. Solen har nästan försvunnit och svängde ner på en traktorväg för kanske få den i de sista solstrimmorna. Avståndet var fortfarande långt, men säsongens första trana får ändå avsluta denna blogg.

Hälsningar Lena 

Nu ser man dem i par

Jag stannade till vid Fyrisån en morgon före jobbet. Solen gick upp och jag fick njuta en stund. Jag hörde en massa gäss och även tranor, men såg inte så mycket. Det passerade i alla fall ett par...

Det är ju det som händer i naturen just nu. Det bildas par. Vissa fåglar har redan en partner sedan flera år andra bildar nya par varje år under häckningen. Dessa två passar inte ihop, men jag kan tänka mej att hägrarna som häckar på Djurgården i Stockholm är i full färd med bobyggande och parning. 

De här två känner nog varandra rätt väl. Grågäss bildar livslånga par, men om en partner dör kommer den ensamma gåsen att träffa en ny partner. Dock kanske den inte hinner göra det samma år och missar på så sätt en häckning. 

Gässen bråkar ju också en del mellan paren så här års.

Här gäller det att inte komma för nära.

Korpar bildar också livslånga par men om det här är ett par medelålders korpar som dansar i luften av svallande vårkänslor, eller om det är två unga fåglar som påbörjat uppvaktning, kan man inte veta.  

Korparna häckar på samma plats år efter år och försvarar sitt boterritorium. Med DNA teknik har man dock kunnat fastställa att hannen inte drar sej för att "hoppa över skaklarna" någon gång ibland och para sej med en hona i ett annat bo när hennes make är ute och flyger. Allt för att sprida sina egna gener så vitt och brett som möjligt. 

Det här är antagligen ett par som känner varandra väl. De var i alla fall mycket älskvärda mot varandra. Knölsvanar håller också ihop år efter år men händer något med den ena parten kommer den andra att "gifta om sej". Om olyckan är framme under häckning och den ena parten dör, förlorar de dock oftast den kullen och får börja om på nytt nästa säsong. 

Jag har noterat att i alla fall en ringduva verkar ha anlänt i utkanten av vår trädgård och jag förväntade mej att få se den i restaurangen. Döm om min förvåning när det istället dök upp ett par stadsduvor, som ivrigt pickade i sej spillda frön under en automat.  Det blev ett nytt tomtkryss. Dessa två kommer flera gånger om dagen har jag nu noterat. En kollega som är inbiten skådare tror dock mer på att det är skogsduvor och att jag borde gå ut och försöka lyssna för deras läte är ganska lätt att känna igen (nytt tomtkryss i alla fall, men jag vill ju veta).  

Slutligen fick jag även se en tofsvipa en sen eftermiddag. Den var ensam ute på en blöt stubbåker. Förhoppningsvis har den nu fått kompisar och kanske är på väg att hitta årets kärlek som den kan dansa med i luften.

Hälsningar Lena

Jakten på vårtecken...

...eller snarare förväntade vårtecken. Hela veckan har det varit strålande sol, vilket jag har beskådat från mitt kontorsfönster, men inte haft tid att gå ut och njuta av. När jag har varit på väg hem har solen varit på väg ner, men jag har kört alternativa vägar ett par gånger för att spana efter vad som händer i naturen. Det mesta av snön är i alla fall borta. Men de kalla nätterna gör att det är is kvar på många ställen.

Jag fick syn på sångsvanar på flera ställen. De är onekligen lätta att se på håll. Jag hade förväntat mej gäss men inga hade anlänt längs denna rutt. Den här bilden är tagen i de absolut sista solstrimmorna i början av veckan.

Mot slutet av veckan såg jag "ljuset i tunneln" i ett stort projekt som jag jobbat med under det senaste året. Deadline närmar sej men det kommer att gå bra. Jag tog en promenad på campus och där hittade jag ett solklart vårtecken. Studenter som sitter ute!

Jag gick genom Kunskapsträdgården i hopp om att hitta någon liten spirande snödroppe, men nej. Några studenter hade dock hittat ut till denna bänk i solen.

På väg hem körde jag ner till Årike Fyris för jag visste att gässen börjat anlända. Det var öppet vatten i mitten av ån och is längs kanterna. Där hittade jag några gäss. Inga stora mängder men de betade i det gamla gräset på andra sidan ån. 

Bläsgäss var en trevlig syn. Om ni får syn på namnet skogsgås och undrar var den kom ifrån så har det skett en förändring i den familjen. Sedan juni 2025 används inte namnet sädgås längre och det som tidigare var sädgås delas nu upp i skogsgås och tundragås. Givetvis är det väldigt svårt att se skillnad på dessa. 

Det här är i alla fall vanliga grågäss och ett vårtecken att glädjas åt. 

Sen fredag eftermiddag gick jag ut på gatan hemma. Fem dagars solsken och dagstemperaturer på 8-9 grader borde väl ha fått snödropparna att titta fram någonstans. Vi har inga egna men jag gick mot en trädgård som har ett bra soligt läge och där det brukar finnas stora mängder.  De här behöver visst någon dag till. 

Jag hittade snödroppar till slut, hos grannen. Hade jag tagit vänster när jag gick ut hade jag hittat dem inom 30 sekunder, men jag gick åt höger. Snödropparna är officiellt framme i Knivsta, nu är det tofsvipor och lärkor som gäller. De har rapporterats i söder om Arlanda.

Ha en fin helg allihopa,

Lena

Nygamla gäster

När Gunte visade bilder på den fina stenknäcken tänkte jag att den borde jag ju också kunna fånga på bild. Den brukar titta förbi ibland den här tiden på året. Helgen bjöd på bedrövligt blött och mörkt väder, men jag kan ju sitta inne och spana ut mot skogen samt bjuda på lite extra gott i fågelrestaurangen. Specks, den "blonda" koltrasten kom på besök. Hoppas han kan sjunga till sej en hona i vår.

Herr och fru domherre kom. Dock inte samtidigt. De kommer sällan på vintern, men under tidig vår brukar de dyka upp. 

Herr och fru bofink är på plats. De kom inte heller samtidigt och hanen kom inte ens i närheten av matningen. Men han kan ju smyga dit när jag inte ser. 

Men det var ju stenknäck som var mitt huvudfokus denna helg och den kom på en kort visit redan under lördagen. Jag fick denna bild på långt håll, sedan satt den "mitt i maten" och då blir det inte så snyggt. 

Under söndagen kom den igen och jag fick en bild när den satt i skogen. Den vill helst ha frön på marken, men landade inte på stubben. Däremot dög plattformen under mataren, men där blir det inte bra bilder. Den fick dock ett skrovmål och det är ju det viktigaste. Jag fick också se den äta på väldigt nära håll.

En annan nygammal gäst som gäckat mej på sistone är nötskrikan. När jag sitter inne kan jag ju inte höra den, men nu fick jag syn på den en bra bit in i skogen. Den är skygg och misstänksam, men samtidigt väldigt sugen på det fågelrestaurangen har på helgmenyn...

Den kan inte motstå frestelsen och kommer inflygande mot stubben och en intet ont anande blåmes. 

Här (och på förra bilden) visar kamerans autofokus verkligen vad den är kapabel till. Tid 1/1250s, f/5,6 och ISO 5000.    

Nötskrikan är makalöst glupsk. Den plockar blixtsnabbt i sej så många jordnötter som det finns plats för i krävan, fyller näbben med några nötter till och avslutar med en bit grillkorv, som var helgens specialerbjudande i restaurangen.  

Det tar ungefär 20 minuter innan den återvänder. Grann och glupsk, ett vinnande koncept antagligen.  

Om man har grillkorv på menyn kommer det dock andra gäster, som inte heller drar sej för att rensa buffén fullständigt. Jag har inget emot skator, för de är trots allt så pass skygga att det är bara när jag bjuder på extra smaskens och sitter inne som de vågar sej ner. 

Nu är servicen perfekt för Pica pica och de landar som på en signal mitt i resterna av den gamla stubben. Jordnötter och grillkorv, ja tack!

Skatorna är dock lite stressade här och det bollas en del med middagen innan den är säkrad. Den här restaurangen är bra, men det händer alldeles för mycket i grannskapet för att man ska ha ro att äta här. De tar flygnota, som har blivit lite av en vana...

Hälsningar Lena