En höstmorgon

Fyra grader och vindstilla hade SMHI förutspått, det måste man ju ta tillvara när det går. Hjälstavikens naturreservat får det bli, här känner jag mej hemma och vet ungefär vad jag kan förvänta mej. Det kan bli en alldeles sagolik morgon eller så händer knappt något alls, men det känns ändå trivsamt att vara där någon timme. Jag noterar att en ägrett är på plats.

Det här är en favoritplats. En liten bro där man kan stå och njuta en stund. Ibland simmar bävern förbi, dock inte denna morgon. Naturen är nästan svartvit, men när jag testade att konvertera bilden upptäckte jag att det finns många olika färgnyanser i den. Därför blir det färg.

När jag kom fram till gömslet hade solens strålar precis börjat nå fram och det gav helt andra och betydligt varmare färger. En ägrett var på plats, det är nästan alltid någon där numera och jag kunde se minst fem till på långt avstånd. Den vita färgen gör ju att man ser dem, trots dimma. 

Den lättade och flög en sväng när jag suttit ett tag.

Tacksamt motiv i dimma när solen börjar bryta igenom. Det fanns ett par skrakar, en smådopping och några skarvar, men i övrigt var det stilla på vattnet

Ägretten kom tillbaka. Jag tog fram en frukostmacka och en termos kaffe, fint att bara sitta och titta. Flockar med gäss passerade högt upp.

Om jag tittade ut genom den högra öppningen på gömslet var det fortfarande dimma, men solen skulle snart nå dit. Magin var på väg att försvinna och jag kunde även känna en lätt vind. 

Jag lämnade gömslet och gick längs spången. Spanade och lyssnade, men inte en enda skäggmes. Jag hörde två individer när jag kom men då var det för mörkt i vassen för att se dem.

Det var som att naturen kokade när solen började värma. Det blev en mycket fin höstdag, nästan lite kvarvarande sommarkänsla.

Hälsningar Lena

Den uppländska naturen dignar av läckerheter

Lördagmorgon var lite kylig men solen sken och det utlovades varmare senare på dagen. Vi hade frågat våra grannar om de ville gå med på en svamptur i skogen och med korgar samt extra påsar (utifall) gav vi oss av. Det fanns mängder med svamp i skogen, många givetvis helt okända för oss, men en del var ju fina att titta på. 

Jag visste ju några ställen där det antagligen skulle stå gula kantareller och det gjorde det. Alla gula fick våra grannar ta, jag har plockat för mycket redan och kan inte lägga undan mer i frysen.

Jag visade ju inte alla ställena, men det blev ändå en rejäl skörd i deras stora korg. Många kantareller var väldigt stora och fina. 

Jag ville helst ha karljohansvamp och det här är bara en av de fina svampar jag hittade. Det är ju så här man vill att de ska se ut. 

Jag ville också fylla på förrådet med torkade trattkantareller och trumpetsvamp. 

Det var lite klent inledningsvis men när vi kom en bit in i skogen, till ställen som alltid brukar leverera, fanns det mycket gott om dem. 

OJ, här är det någon som lämnat en korg med fina svampar i skogen...

Sambon hittade en gigantisk blomkålssvamp som var väldigt fin. Vi skulle gå en bra bit till så den fick stå. Planen var att ta den på vägen tillbaka. 

Till slut hittade vi också rödgul trumpetsvamp, det ville jag också ha, helst mycket.

Det var inga problem, det fanns hur mycket som helst. Plötsligt satt alla helt stilla i skogen och plockade. Korgarna fylldes och extrapåsarna kom fram. Vi måste ju spara en påse till blomkålssvampen. Som vi faktiskt hittade tillbaka till på vägen till bilen. Jag har gått väldigt mycket i denna skog. 

Så här ser lördagens skörd ut och jag är glad att min sambo rensar svampen direkt när han plockar, vilket jag också gör. Våra grannar hade betydligt mer jobb med sin svamp. Vi hade även hittat stolt fjällskivling som de fick prova på och flera karljohansvampar som inte syns.  

Vi fick en härlig skogstur och alla var väldigt nöjda. Nu var det bara att åka hem och börja ta tillvara på svampen.

Jag har börjat torka trattkantareller och trumpetsvamp för några år sedan och har upptäckt att jag hellre använder det än de som jag fryst. Alltså blev det plåt efter plåt i ugnen, 50 grader varmluft i fyra timmar. Sedan kör jag sönder de torra svamparna i en mixer och får ett grovt mjöl. Mycket praktiskt att förvara, lätt att använda och tar minimalt med plats. 

Här ligger resten av vår skörd. Söndag halv tre tog jag ut de sista tre plåtarna och nu är allt undanstoppat + ett antal paket med karljohan och blomkålssvamp i frysen. Vi hade också friterad blomkålssvamp som ett tillbehör till middagen. Något som man ju bara kan göra när man har färsk svamp.

Hälsningar  Lena

Årets bästa fredagsmiddag

Fredag kväll och vi sitter förstås ute i växthuset. Jag har förberett ett gott snack med philadelphiaost, kräftstjärtar och dill som serveras på salta kex. En välkyld gimlet passar perfekt till. Gin, färskpressad lime, socker lag och is. 

Middagen är lättlagad, bara att lägga på tallriken. Hummern är fångad i Danmark och tillagad hos vår favoritfiskhandlare. Bättre än så här kan det knappast bli, annat än om man fångar den själv förstås. Tillbehören är enkla, smält smör med vitlök och nybakat vitt bröd. 

Inte en Bollinger men ett kallt, torr bubbel från Sydafrika som vi verkligen gillar. 

Hälsningar Lena

Gryning på myren

Natten förflöt stillsamt i gömslet och jag vaknade till mest för att dunsovsäcken var för varm. Strax före fem var jag uppe och då kunde vi precis skönja gryningsljuset i öster.

Det var dimma på myren och bara kråkfåglarna var vakna. 

Jag spanade intensivt bort mot åtelplatsen och tallskogen bakom. Rörde det sej inte något där ändå? Min gömslekompis som hade en stor tubkikare kunde direkt avfärda mina syner. Nej, det är bara fåglar.

Magiskt var det i alla fall och jag testade lite av varje, högt och lågt ut i dimman.

Plötsligt var det ändå något som rörde sej på höger sida om oss. Först gick det inte ens att fokusera på djuret, men när björnen kom närmare såg jag att det var den ljusa med det smutsvita fältet över nacken. 

Björnen gick mot åtelplatsen där det på sin höjd fanns smulor kvar.

Korparna blev irriterade för de ville nog ha dessa smulor för sej själva.

Det var ju inte så mycket att ha egentligen. Björnen strosade vidare helt ovetande om hur den hade förgyllt vår morgon på den dimmiga myren.  

Lugnet sänkte sej igen och dimman tilltog faktiskt, fast solen mer än väl gått upp. 

Det var vindstilla och solen kunde inte tränga igenom dimman, men det blev sakta ljusare.

Dimman var drömlik men började sakta skifta färg till en varmare ton mot den vänstra kanten. 

Till slut bröt solen igenom och magin skingrades långsamt. Det var fortsatt stilla på myren och klockan åtta hörde vi när det krasade i gruset bakom gömslet. Bilen som skulle hämta oss hade kommit och frukost på "logden" hägrade.

Hälsningar Lena 

Vargar på myren II

Den här bloggen tar vid där den förra slutade och det har gått ungefär 40 minuter. Alfahannen är ute på myren och spanar. 

Det kommer en ny björn och den rör sej först mot gömslena för att se om det finns något gott där. Den drar sej sedan mot åtel och det är förstås då det börjar hända saker. Nu blir det många bilder, men jag vill visa förloppet. 

Precis som vid första attacken väntar vargarna tålmodigt på att björnen ska förse sej med ett rejält stycke och bära iväg med det. Denna gång är det en av ungvargarna (till höger), samt alfahannen som väntar i bakgrunden. 

Den unga vargen attackerar björnen genom att nafsa den i hasorna. Alfahannen rör sej sakta framåt mot björnen, men avvaktar.

Den unga vargen får göra grovjobbet och driver björnen framåt genom att irritera den bakifrån. Det går undan. 

Nu ingriper alfahannen och de rör sej snabbt runt björnen.

Den äldre och erfarna vargen attackerar björnen våldsamt...

...och levererar ett ordentligt hugg i sidan. Så här ska en björn tas (är det som att den visar den unga vargen). 

Björnen snor runt men håller fortfarande tag i "bytet".  

Ett nytt nyp i baken och en hotfull gest från alfahannen. 

Björnen slänger runt med sitt köttstycke och det här kanske är mest en lyckträff, men den sopar till vargen ordentligt med sin middag. Här uppstår faktiskt en del tumult och den unga vargen springer på sin far dvs de schabblar till det, men jag tar inte med dessa bilder.   

De är nämligen snabbt tillbaka i sina proffsiga roller och jagar runt björnen. Notera framtassen som den är på väg att sopa till med. Björnen är helt klart en tuff opponent som antagligen väger ca sex gånger mer än den vuxna varghannen.

Här har björnen tillfälligt släppt sitt "byte" och det ligger till vänster om den men syns inte på bilden. Notera att den unga vargen slinker in bakom björnens rygg.

Den är blixtsnabbt och rycker åt sej köttstycket (tänk om de hade varit vända åt andra hållet). 

Den unga vargen rusar iväg med sin trofé, med björnen efter sej. Alfa hannen avvaktar och konstaterar kanske att telningen kommer att klara sej undan björnen på egen hand.  

Den har i alla fall koll på björnrumpan om det skulle behövas en undanmanöver.

Björnen ger upp rätt fort. De två rovdjuren tittar på varandra. Kamper är över och det är antagligen inte första gången dessa två har mötts. När jag tittar på tidsangivelsen på bilderna har hela förloppet, från tredje bilden och hit, inte tagit mer än drygt en minut. 

Björnen lommar iväg och alfahannen tycker att det är på sin plats med lite revirpink. 

Fyra minuter senare har den försett sej men ett eget stycke från åteln. Vilket får mej att ännu mer tro att attacken och kampen med björnen, mest är till för att lära unga vargar hur man tar mat från en björn. De ska ju klara sej själva. Unga honvargar kan få stanna med alfaparet men hannarna kommer att stötas bort. 

Vi pustar ut i gömslet efter en helt makalös upplevelse. Man sitter ibland timmar utan att det händer något och så plötsligt, blixtrar det till. Den gamla örnen är kvar ute på myren och passar på att svepa förbi när det lugnat ner sej. 

Korparna är förstås kvar och uppehåller sej vid åteln. En av ungvargarna retar sej så mycket på dem att den gör ett häftigt utfall. 

Solen är på väg att gå ner och vi får fortfarande en del besök av varg på myren, men dramatiken är över. Nu är det mera stillsam njutning att sitta och titta på dem. 

Alfahannen kommer en till sväng och kollar av läget. Han är otroligt stilig i det låga ljuset.

När solens sista strålar träffar myren kommer alfahonan tassande.

Hon förvånar oss med att komma rakt mot gömslena, antagligen för att kolla om någon liten god laxbit har förblivit oupptäckt av björnarna som varit där tidigare. 

Hon passerar långsamt mitt framför oss och poserar verkligen för fotograferna. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är obeskuren och närkontakten får tiden att tillfälligt stå stilla. 

Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma och hon ger oss en mycket fin avslutning.

Mörkret sänker sej på myren och två av mina gömslekompisar åker tillbaka till "lodgen" där vi bor. Jag väljer att stanna denna natt i gömslet. Det skymtar en björn vid åteln som kommer för att ta sej ett snack på resterna. Jag avnjuter en smörgås och njuter av stillheten. Vi är två som sover över i gömslet som är förhållandevis stort, har sängar och madrasser.

Det har bildts en ridå av dimma på myren och jag hoppas förstås att den ska vara kvar i gryningen. Vi ställer ett alarm på 04:45. 

Hej så länge,

Lena