Glimtar från Island: Strömanden och några andra fåglar vi stötte på

Det var ju inte en fågelfotoresa vi gjorde på Island, men jag hade 100-500 mm zoomen med för den kan vara användbar till annat än fåglar. Jag visste att det fanns gott om vissa fågelarter som t ex sångsvanar, ejder och snösparv. Mötet med strömanden vid Gjain gjorde dock att jag började spana mer medvetet, i synnerhet när vi stannade. Det här är en privat (ordentligt skyltat) rastplats, som bara var en grusplätt vid vägen, men OK det var rätt vackert.

Där hittade vi strömanden igen, dock bara en ensam hanne. Den är en stannfågel på Island men häckar också i nordliga delar av Nordamerika och Asien, vid strömmande vattendrag. Den ses mycket sällan i övriga Europa, med endast två fynd i Sverige på 1800-talet (enligt Wikipedia).

Den är oerhört vacker och här kunde jag lätta fotografera den med zoomen. Det gick dock inte att få till en lägre vinkel då det sluttade kraftig ner mot vattnet och var väldigt blött. 

Två arter som vi stötte på överallt var rödbena (ovan) och enkelbeckasin. Rödbenan är av underarten isländsk rödbena (Tringa totanus robusta) som häckar på Island och Färöarna. Merparten övervintrar på de brittiska öarna, men även regelbundet i Danmark, Tyskland, Nederländerna och i Skåne.

Rödbenorna kunde närmast betraktas som hyperaktiva, eller så var det mängden av dem som gav det intrycket. Ljudet av enkelbeckasinerna ljöd också på många ställen där vi stannade, och vi såg dem men jag brydde mej inte om att försöka fånga dem på bild. 

Rödbenan tiggde om att få bli fotograferad. Den här satte sej på en stolpe någon meter ifrån mej då jag egentligen fotade hästar i en hage. Den blev snart bortkörd av en annan individ som också ville sitta på just den stolpen och posera. 

Ett roligt möte var med det här vackra paret av svartnäbbad islom. Vi stod på en strand vid Myvatn på norra Island och dessa två kom simmande mot oss. Det finns gott om svartnäbbad islom i världen tex i Kanada, norra USA inklusive Alaska och på Grönland, men på Island är populationen bara ca 300 individer.

Den är mycket vacker, vilket egentligen alla lommar är, men nu hade den dessutom sin finaste kostym på sej. Det är en stor lom, ca 80 cm lång med en vingbredd på upp till 140 cm och en vikt på 4 kg.

De bildar par för livet och eftersom båda könen har samma färgsättning antog vi att det här var herr och fru. Vi stod på stranden och såg dem lugnt simma förbi oss.  

Vi Myvatn fick jag också syn på en liten flock spralliga smalnäbbade simsnäppor. Det är en art som uppvisar omvänd könsordning, där honorna är de som är mest dominanta, de är större och har färgstarkast fjäderdräkt under häckningen och överlåter ruvning och ungarna till hanen.

Jag har sett enstaka smalnäbbade simsnäppor i Sverige,  t ex i Fyrisån nära jobbet. De är mycket lätta att känna igen då de födosöker, även på långt håll. De har en speciell teknik då de på grunt vatten simmar runt i små cirklar för att skapa en vattenvirvel som tvingar upp byten till ytan. Det ser ganska roligt ut och man förstår direkt vad det är man tittar på.  

Simsnäppan är en flyttfågel som häckar i arktiska områden och jag minns att vi såg den på Svalbard. Den häckar i även norra Sverige och de få jag har sett är antagligen under flytt. Vintern tillbringar de ute till havs i stora flockar.

Avslutar med sångsvanar för det finns stora mängder av dem på Island och det är den enda arten av svan på ön. Vi såg många par vid sina bon längs vägen, givetvis på platser där det inte gick att stanna.  Dessa, plus ett 20-tal andra, hade landat i en "blå pöl" utanför Myvatn, mest för att bada såg det ut som. Det här paret ville dock inte bli störda.

De hade bara ögon för varandra.

Hej så länge, 

Lena

Från Helsingborg till Kåseberga

Jag lämnade Peter och Minna vid lunchtid och körde i sydöstlig riktning. När det blev "grusigt i ögonen" hittade jag en fin bokskog där jag kunde stanna till och promenera runt en stund. Frukosten på Albertsgården och fikat hos Peter gjorde att lunch inte kändes nödvändigt. 

Jag körde till Fulltofta för att ta en titt på storkarna. Det var förstås många par med ungar i hägnet men också flera par som bor utanför på plattformar som de byggt åt dem. Vit stork är mycket social och häckar gärna tillsammans. De som bor utanför hägnet får inte del av maten som serveras, men deras ungar märks. 

Den här bobalen har nog nyttjats mer än en gång. Den ser definitivt ut att ha blivit tillbyggd. 

Visst ser ungen ut att njuta av omvårdnaden den får av sin förälder? 

Det var förstås också storkar i luften. När en flög följde flera andra efter och jag tyckte lite synd om de som var i hägnet och kunde flyga. Man såg att de gärna hade velat hänga med. Flertalet av dem kan dock inte flyga pga tidigare skador som gjort att de hamnat där de är. 

Nära storkhägnet finns Fulltofta strövområde, också kallat Gäddeken. Där finns både en plattform och ett utkikstorn, men vädret var inte alls särskilt mysigt och ljuset rätt trist. Där fanns också fina betesmarker och enorma ekar som man nog hade kunnat utforska mer, men jag beslutade mej för att köra vidare. Fördelen med att vara själv är att man kan ändra sej utan att det blir någon diskussion :-)

Jag körde mot Vomb, som alltid brukar ge utdelning, och när jag precis passerat Vombsjön stod en liten flock dovhjortar på vägen. Jag körde inte särskilt fort och stannade för att de skulle passera i sin egen takt. Precis efter upptäckte jag en liten sandplätt bredvid vägen där jag kunde köra in och öppna sidorutan. Kameran låg givetvis på passagerarsidan, en annan fördel när man är själv.     

De visste ju att jag var där, men de blev inte särskilt störda. Jag stannade några minuter och tittade på dem. Vinkeln var knepig och alla bilder krävde ordentlig upprätning i efterhand. När hjortarna bestämde sej för att promenera in i skogen backade jag ut och fortsatte min färd. Jag körde förstås genom våtmarken vid Vomb och det var sej likt. De bilderna får komma någon annan gång.

En stund senare passerar jag en åker där de sätter potatis (tror jag i alla fall). Då blev det tvärstopp igen och jag klämde in bilen på en plats där det var högst tveksamt om jag kunde stå ur militär synpunkt. Men det kom ingen och jag var snabb. Storkarna plockade mask tillsammans med råkor och kajor.

När ungarna är små går det åt väldigt mycket mask i ett storkhushåll. 

Den här pampiga gladan passerade plötsligt över mitt huvud. Här kände jag mej rejält uttittad. Den kände antagligen till att det faktiskt pågick en militär övning...

När det började skymma kom jag fram till mitt boende, ca en och en halv kilometer utanför Kåseberga. Det här var ett mer "upscale" BnB med hotellrumsstandard som hette Vinkille BnB. Det var en gård som de renoverat och parkeringen var en gammal gödselplatta. Det var mysigt men på ett annat sätt än Albertsgården. Det fanns också ett kök där man kunde laga mat och ett kylskåp för gäster. Perfekt för jag reser ofta med matsäck och det kan ju vara gott med en kyld dryck när man kommer hem efter en heldag i naturen. Jag var den enda gästen, men under sommarmånaderna är det fullsatt. 

Vid vägkanten satt den här som väl bara kan vara en stenskvättehona, eller en juvenil om det finns så här tidigt på säsongen?

Ca 150 meter från min parkering såg jag en mörk skugga uppe i ett träd. Jag körde ut med bilen igen, för att reka inför morgondagens gryningstur, och passade på att ta en närmare titt. Det var en glada.

Den satt där för att de hade ett bo i samma träd. Det ligger en fågel i boet, men det kunde jag bara se med kikaren. Den här gladan kanske jag kunde få några bra bilder på senare. Jag skulle ju bo här två nätter och den där "ringen med stenar" kan man väl inte ägna all sin tid åt... 

Hej så länge,

Lena

Årets resa genom Skåne

Jag inledde min resa till Skåne med att åka till Utvälinge och ta in på närmsta boende, vilket var den mysiga Albertsgården i Häljaröd. En gård från 1800-talet där det känns som att tiden stått stilla. Här kan man fika men de har också Bed & Breakfast av enklare modell. 

För att nå rummet fick man klättra uppför en smal, brant trappa och toaletten var förstås på bottenplanet. Där låg också serveringen där jag skulle få frukost nästa morgon. 

Jag steg upp vid kvart över fem och körde snabbt ner till Utvälinge. Jag hade fått information om att solen måste ta sej över en trädridå, så det var ingen mening att vara där precis vid soluppgången. Här har klockan hunnit bli strax före sex och det står redan en person på bryggan inne i vassen.

Jag antar att ni känner igen miljön och kan gissa vem som står där. Jag hade stämt träff med Peter Dahlen på ett av hans favoritställen, Sandön. 

Jag vandrade ut i vasshavet och var hela tiden på helspänn. Varje litet kvitter i vassen fick mej att spana med 500 mm. Det var ju inte bara för att träffa Peter som åkt hit :-) Jag ville mycket gärna se den vitstjärniga blåhaken, som han visat så många fantastiska bilder på. Det här var bara en sävsparv... 

Peter hade spanat in en mörk liten fågel (något större än en prick) i vassen. Jag lyckades hitta den men avståndet var så långt att det var omöjligt att se vad det var så länge den satt som den gjorde. Peter hade lite längre brännvidd och tog flera serier med bilder. Men vi kunde ju inte vara säkra på att det var rätt art, inte bara genom att titta i kameran. Sedan flög den...Vi tillbringade lång tid i vassen och hörde blåhaken men det blev inga mer fotochanser.

Vi växlade spaningar i vassen med att gå ut på Sandön. Det var extremt lågt vatten och man kunde gå långt ut. Peter har ju visat bilder på flera olika vadare och annat kul men det fanns faktiskt inte så mycket att se denna tidiga morgon. Det sprang strandpipare här och det passerade hela tiden strandskator, men inga myrspovar eller storspovar. 

Men det var fint ändå och jag behöver ju inte visa allt det där som Peter redan har bjudit på. Bor man nära ett ställe får man de bästa bilderna, i synnerhet om man kan åka till platsen flera gånger i veckan.

Glädjande att se var skärfläckorna på plats, även om avståndet var långt. Vi såg flera stycken. Kanske kommer de att häcka här även detta år.

Jag fick också se den roliga strandskateshowen. Peter har visat detta men här kommer en bild i alla fall. Som en del av strandskatornas parningsritualer dansar de på rad i grupp och doppar näbbarna i vatten. Det ser mycket dråpligt ut för de rör sej väldigt synkroniserat. 

Hoppsan! Här var det två som inte var helt överens om hur dansen skulle gå till och det uppstod en liten kontrovers.

Jag stannade betydligt längre än Peter. Jag stod mest i vassen och lyssnade/spanade efter blåhaken, utan bildresultat, men den var minsann där. Fisktärnorna hade också anlänt till platsen och jag riktade kameran mot ett par som flög högt ovanför mitt huvud. Det var egentligen för långt avstånd, men jag kunde inte motstå dem. När jag tittade på bilderna i datorn fick jag se detta, som med mänsklig tolkning ser väldigt kärleksfullt ut. De flög med näbbarna mot varandra på en hel serie med bilder. Underliga krumbukter men de släppte inte kontakten. 

Jag gav slutligen upp försöket att fotografera vitstjärnig blåhake och åkte till Helsingborg. Jag hade fått en inbjudan till "Kolonin" och ni känner kanske igen den grå stugan och de prunkande rabatterna.

Jag fick en rundvandring och en genomgång av alla vackra blommor, grönsaker på väg upp och givetvis Peters installerade bevattningssystem i växthuset. Här kände jag också att det inte var så stor ide att försöka visa allt det fina på bild. För det gör Peter mycket bättre. Men det var väldigt trevligt att få se då vi också odlar och har växthus. Blomsterprakten som de har kommer vi dock aldrig att komma i närheten av. 

Jag fick också träffa Peters fru Minni, vars odlingskunskaper nog bidrar rätt mycket till att det alltid är något som blommar i denna trädgård. De bjöd också på kaffe, blåbärskaka och glass. Vi diskuterade bl a hur man ska ta till vara allt man odlar och det här var ett utmärkt sätt att använda förra årets blåbärsskörd. Lägg märke till att Peter har en mugg med dykande kungsfiskare, den bilden har han tagit i Uppsala, vid Årike Fyris (väldigt nära mitt jobb), där hans dotter har en kolonilott. Efter kaffet åkte jag vidare på min Skåneresa.

Hej så länge,

Lena

PS. Några dagar senare bekräftade Peter att det var en vitstjärnig blåhake som vi fotograferat. Han hade laddat ner bilderna i datorn och på några hade den vridit på huvudet så pass mycket att man tydligt kunde se de blå fjädrarna.

Fisktärnornas vårshow

Mitt huvudmål då jag åkte ut så tidigt förra veckan var ju att få se fisktärnorna som nyligen anlänt till Hjälstaviken. Redan på spången ut mot vassen passerade de över mitt huvud i perfekt formation med en individ som bar en liten snaskig fisk i näbben. 

Formationsflygning med fisk. När jag senare såg närbilder på fisken såg den inte så god ut. Det verkade som att den varit död ett tag och hade visats upp under flygshowen rätt länge. Det handlar alltså inte bara om att uppvakta honor med en fisk utan ett mer avancerat spel än så. 

Flygbasen var onekligen flotten som man kan spana på från gömslet. Här var det mellanlandning och en del samspråkande mellan olika parter. 

Den lätt luggslitna fisken var med under flera rafflande flyguppvisningar. 

Här uppstod en situation då fisken fick agera lockbete precis framför näbben på en "potentiell partner", tror jag i alla fall. Jag känner här att jag borde läsa på mer om fisktärnornas uppvaktningsbeteende, för det jag ser känns inte alls så enkelt som man först kan anta.

Lockandet med en fisk ledde i alla fall till en jakt precis över vattenytan.

Här går det undan och jag kan bara tacka autofokus på min Canon R5 mk II som levererar serier av skarpa bilder. 

Tärnorna gör en skarp sväng över ytan och kommer närmare gömslet.

De passerar mej och det är inte solklart att det är individen som bär fisken som styr flygturen.

Det här verkar mest vara show. Flyguppvisning på hög nivå precis ovanför vattenytan. Det var mitt i den här showen som krickorna flög förbi och jag blev tillfälligt distraherad för de kom snabbt och jag kunde inte motstå att försöka fånga dem i flykten. De fanns med i förra bloggen.

Har fisken förlorat i värde eller vad tror ni? Det är inte alltid så självklart som man kan tro när man sitter och tittar på fåglar eller andra djur som kommunicerar med varandra. 

" - Ta fisken nu då innan den ruttnar!!!" Så kan man tolka det men vad de egentligen snackar om är antagligen mer komplext än så.

Hälsningar Lena

Vacker morgon men väldigt tidigt

Jag gjorde en gryningstur i går (onsdag) för det utlovades bra väder. Nu blir det väldigt tidig uppstigning om man ska hinna någonstans innan solen går upp. Jag klev ur sängen klockan 03:45 och hann lagom till denna sjö för att få se himlen färgas röd. 

Det såg väldigt lovande ut en stund.

Men den vackra soluppgången kom av sej, i alla fall färgmässigt. Här ett panorama av fem bilder som jag testade fast jag hade en vidvinkel med mej.

Strax efter fem lämnade jag sjön och fortsatte till Hjälstaviken som var min egentliga destination. 

När man kommer så pass tidigt är det nästan garanti att man får se en bäver från bron. Den såg ut precis som när jag var här för några veckor sedan. 

Jag gick på spången genom vassen och skymtade en ägrett mellan de stora vasstråna. Dess vita färg gör ju att de lyser mot vilken bakgrund som helst så här års.

Några skedänder passerade i solljuset då jag gick mot gömslet. Sävsångare sjön i vassen, men ingen vassångare som rapporterats dagen innan. 

Väl framme i gömslet var det egentligen en annan art (än på bilden) som fångade min totala uppmärksamhet, fisktärnorna hade anlänt och höll på med bästa flyguppvisningen. De får komma i en annan blogg. Mitt i fisktärnecirkusen kom en flock krickor rakt mot gömslet i hög hastighet. Jag hann få några bilder då de passerade...

...och tre skott då de var så vänliga och vände den färggranna sidan mot mej. Jag hann se det gröna skymta, sedan var de förbi. 

Som avslutning kan jag rapportera att det nu finns gässlingar i Uppland. Snart kommer det att simma små dunbollar i varenda pöl. Jag såg två par som hade ungar men ingen av dessa befann sej på en plats med fint morgonljus. Men de första man ser måste ju ändå rapporteras.

Önskar er alla en lugn och fin Valborg.

Hälsningar Lena